Det jag ser när jag lyfter blicken är att pengar allt mer förvandlas till en del av högskolans mål. Därmed kommer kunskapen oundvikligen att underordnas ekonomin och forskare tingas anpassa sökandet efter kunskap till de allt mer tvingande kraven på lönsamhet. Marknadens kortsiktiga behov prioriteras tydligare och tydligare framför samhällets långsiktiga behov. Kunskapen hamnar allt mer i bakgrunden, vilket är förödande. Virus och klimatförändringar är frågor som måste diskuteras med utgångspunkt i KUNSKAP, inte debatteras i medier eller av politiker. Och om företagen får inflytande över besluten som tas kommer livet på jorden inte bli en prioriterad fråga förrän det är försent.
Utbildning håller redan på att uppfattas som ett slags grovsortering för att underlätta för marknadskrafterna att plocka russinen ur den gemensamma kakan. Skräms av att den synen på kunskap allt mer och allt snabbare vinner mark, vilket talet om effektivisering och målsäkring av utbildning är tydliga tecken på. Vi är inte riktigt där ännu, men jag ser indikationerna och läser tecknen i kulturens flöde. Därför stämmer jag i bäcken och kämpar för en annan akademi, en annan syn på utbildning och kunskap. Jag kämpar för ett samhälle där kunskapen står i centrum och där bildning omsätts i handling och definieras som utbyte av vetande och erfarenhet, ett samhälle där relationerna mellan människor och förutsättningarna för liv anses vara viktigare än pengar.
Jag vill se en annan syn på kunskap, en syn som bygger på följande inställning, som jag ofta återkommer till här och som utgår från ett citat från Nietzsche som kan sammanfattas så här: Kanske, låt oss göra ett försök! Det är min syn på kunskap. Det är så jag menar att forskare borde tänka och agera oftare istället för att (tvingas) konkurrera med varandra om pengar som bara ett fåtal kan få. Forskare, lärare och studenter ska inte tävla, lärande skapas mellan människor och uppstår i samtal och utbyten av tankar och insikter. Forskning och utbildning handlar om att utveckla ny kunskap, inte om att kränga bleka kopior av vetande på en marknad, och absolut inte om att legitimera makthavares beslut!
Idag handlar allt om tvärsäkerhet, därför gillar jag ordet kanske. Låt oss göra ett försök. Vi vet inte var kunskapen finns innan vi hittat den, så kom, låt oss göra ett försök. Kanske den finns här, eller där. Kanske. Utan krav på prestation vågar man mer och därmed ökar chansen att man lyckas. Och premieras den som lyckas i SÖKANDET efter kunskap, istället för den som vinner TÄVLINGEN om medel, ökar chanserna att vi får mer ANVÄNDBAR kunskap. Då behöver forskare inte riskera något på att mötas över gränser, på att samtala, på att försöka, försöka och försöka igen. Misslyckanden i en kunskapsregim som premierar försök betraktas som första steget på vägen mot insikt. Det är genom misslyckanden man lär sig, genom att våga tänka kanske och genom att säga: låt oss göra ett försök!
Jag får ibland höra att jag kvackar när jag söker mig till sammanhang som ligger utanför mitt formella ”expertområde”. Det är ett förklenande omdöme. Jag har aldrig sagt något jag inte har täckning för. Jag är inte rädd för att påpeka att jag är osäker, att jag försöker. Kunskap ska spridas och det är i möten mellan människor och olika typer av insikter som ny kunskap uppstår. Att ”låsa in” vetande och kompetenser i en vetenskaplig disciplin (som kämpar om makt och inflytande med andra vetenskapliga discipliner), vilket i praktiken är fallet idag med nuvarande syn på kunskap, kompetens och karriär/utveckling, är djupt olyckligt. Expertväldet litar mer på människor med ”rätta” examina, än på kunskapen (som ingen äger eller kontrollerar). Med dagens syn på kunskap lyssnas det mycket mer på VEM som talar, än på VAD som faktiskt sägs och hur det förhåller sig till tillgänglig kunskap. Kanske för att allt fler har allt mindre, tid, kompetens och intresse att tänka kritiskt. Jag kvackar inte, jag lyssnar, lär och delar med mig av användbara kunskaper. Jag undersöker kultur genom att röra mig över gränser, i akademin likväl som i kulturen, i arbetet och vardagen. Jag försöker och tänker: kanske. Kanske. Forskning handlar om det vi INTE vet, om sökandet efter insikt. Därför är det viktigare att försöka än att vara säker.
Bildning handlar vidare om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika erfarenheter och kanaler har skaffat sig tillgång till. Bildning handlar också om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Kunskap som inte används är ingen kunskap. Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap håller på att implementeras i grundskolan och den knackar allt ihärdigare på akademins dörr. Det skrämmer mig hur fort allt förändrats. Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop kunskapssamhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns, det som går utöver rena fakta.
Jag söker en definition på bildning (som jag menar är akademins uppdrag) som förpliktigar som tvingar den som gör anspråk på att vara utbildad till handling. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Kunskap produceras inte, den växer där och när förutsättningarna är de rätta, och den skapas genom icke-linjära processer av tillblivelse. Bildning handlar om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar