Det handlar naturligtvis inte om unika besökare och en del trafik misstänker jag är automatgenererad, men de allra flesta klick genereras trots allt av läsare som söker sig hit för att ta del av det jag skriver. Och för det, för er mina kära läsare, är jag enormt tacksam. Det är inte för att få klick eller uppmärksamhet jag skriver och jag tjänar inte ett öre på bloggandet, det är för att hålla igång tänkandet och utvecklas som författare jag skriver och publicerar texter på nätet. Jag har inga ambitioner om att bli någon influencer, men kan jag med hjälp av mina tankar hjälpa någon att utvecklas är jag glad. Jag vill påverka det offentliga samtalet, men inte driva samhällsutvecklingen i någon speciell riktning.
Egentligen ville jag bara uppmärksamma detta jubileum, men jag ska ändå dela med mig av några tankar från min kommande bok om kultur, och imorgon återkommer jag med nya tankar om något aktuellt ämne.
Mänskligheten rymmer all världens vishet, men den samlade kunskapen och kompetensen kan bara komma alla till nytta om vi inser att människor behöver och kompletterar varandra. Det viktiga är inte du eller jag utan det som händer mellan. Liksom flugans öga består av tusentals facetter kan mänsklighetens perceptionsförmåga och kognitiva kapacitet öka dramatiskt om vi kan förmå oss att överge den enda vägen och bejaka mångfald. Olika forskare har inte bara olika kunskaper och erfarenheter, de har även olika personligheter. Allt det där sammantaget borde vara en tillgång. Tillsammans når man alltid längre än var och en på egen hand. Genom samverkan mellan olika forskare med olika kunskaper och kompetenser bredas sökfältet, växer verktygslådan och chansen ökar att resultatet av arbetet blir mer användbart. Tyvärr är det inte riktigt så man ser på varken forskarkompetens eller kunskap idag. Det finns ett slags norm i akademin, liksom i samhället i övrigt, som premierar den eller det bästa. Och det antas finnas en enda väg till kunskap, en best practice. Därför effektiviseras och standardiseras allt fler verksamheter. Konkurrens antas driva kvalitet och den som vinner kampen om medel och kan uppvisa flest artiklar och citeringar antas veta bättre, vilket det inte finns några garantier för. Forskningen har dessutom på senare tid strömlinjeformats allt mer. Bara den som använder rätt metoder, ställer rätt typ av frågor och besvarar dem enligt mallen kan räkna med att bli tagen på allvar, upphöjd till expert och därmed erhålla makt över kunskapen som sprids i samhället. Mångfalden minskar och dynamiken mellan olika forskare, olika perspektiv och typer av kunskap betraktas som ett problematiskt brus som måste reduceras. För att ta in kunskap behöver man stanna upp och tänka efter samt ta sig tid att lyssna, inte bara på andra människor utan även på livet och världen. Istället för att diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle kunna bidra i arbetet med att skapa användbar kunskap. Och dagens allt mer instrumentella kunskapsbegrepp skulle kunna öppnas upp. En förutsättning för detta är att intresset för mellanrummen ökar och bildningen tas till heder igen. Kulturen ger mig både inspiration att bli den jag vill, och begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet; vi är del av en mångfald. Jag är beroende av dig på samma sätt som du är beroende av mig, även om vi inte känner varandra. Tillsammans skapar vi kulturen som vi sedan antingen älskar eller hatar, och som antingen är hållbar eller ohållbar.
Mänskligheten rymmer all världens vishet, men den samlade kunskapen och kompetensen kan bara komma alla till nytta om vi inser att människor behöver och kompletterar varandra. Det viktiga är inte du eller jag utan det som händer mellan. Liksom flugans öga består av tusentals facetter kan mänsklighetens perceptionsförmåga och kognitiva kapacitet öka dramatiskt om vi kan förmå oss att överge den enda vägen och bejaka mångfald. Olika forskare har inte bara olika kunskaper och erfarenheter, de har även olika personligheter. Allt det där sammantaget borde vara en tillgång. Tillsammans når man alltid längre än var och en på egen hand. Genom samverkan mellan olika forskare med olika kunskaper och kompetenser bredas sökfältet, växer verktygslådan och chansen ökar att resultatet av arbetet blir mer användbart. Tyvärr är det inte riktigt så man ser på varken forskarkompetens eller kunskap idag. Det finns ett slags norm i akademin, liksom i samhället i övrigt, som premierar den eller det bästa. Och det antas finnas en enda väg till kunskap, en best practice. Därför effektiviseras och standardiseras allt fler verksamheter. Konkurrens antas driva kvalitet och den som vinner kampen om medel och kan uppvisa flest artiklar och citeringar antas veta bättre, vilket det inte finns några garantier för. Forskningen har dessutom på senare tid strömlinjeformats allt mer. Bara den som använder rätt metoder, ställer rätt typ av frågor och besvarar dem enligt mallen kan räkna med att bli tagen på allvar, upphöjd till expert och därmed erhålla makt över kunskapen som sprids i samhället. Mångfalden minskar och dynamiken mellan olika forskare, olika perspektiv och typer av kunskap betraktas som ett problematiskt brus som måste reduceras. För att ta in kunskap behöver man stanna upp och tänka efter samt ta sig tid att lyssna, inte bara på andra människor utan även på livet och världen. Istället för att diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle kunna bidra i arbetet med att skapa användbar kunskap. Och dagens allt mer instrumentella kunskapsbegrepp skulle kunna öppnas upp. En förutsättning för detta är att intresset för mellanrummen ökar och bildningen tas till heder igen. Kulturen ger mig både inspiration att bli den jag vill, och begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet; vi är del av en mångfald. Jag är beroende av dig på samma sätt som du är beroende av mig, även om vi inte känner varandra. Tillsammans skapar vi kulturen som vi sedan antingen älskar eller hatar, och som antingen är hållbar eller ohållbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar