Låt Corona bli en påminnelse

Än så länge är vi bara i början av pandemin och det läge vi befinner oss i just nu kommer att gälla en lång tid framöver. Och det är lönlöst att vänta på att stormen ska blåsa över så vi kan återgå till hur det var. Corona och COVID-19 är en påminnelse om hur ohållbart vårt samhälle och sätt att tänka var, och drar vi inte lärdom blir det svårt att fortsättningsvis hävda att vi är rationella varelser. Insikten har uppenbarligen inte sjunkit in hos de flesta, men jag är övertygad om att den kommer att göra det. Att tänka om är svårt, även om läget är allvarligt och trots att man har en kniv mot strupen. Tillåter man sig att verkligen stanna upp och faktiskt tänka efter märker man dock att det inte bara går utan även är nyttigt.

Corona är en konsekvens av vårt sätt att leva. Det är detta som är så svårt att förstå och acceptera. Det är inte kineserna som ligger bakom och det finns ingen ondskefull konspiration eller något undanhållande av information. Det som händer bara händer och det enda vi kan göra är att hantera situationen på bästa sätt tillsammans. Vi har alla ett ansvar, både för vad vi själva gör och för konsekvenserna av våra handlingar. Vi har också ett ansvar för varandra och den enda plats i hela universum som vi kan leva på; alltså LEVA, till skillnad från ÖVERLEVA. Vårt sätt att hantera djur och natur har varit ohållbart länge och vi visste hela tiden att alltid handlade om när, inte om vi skulle drabbas av en pandemi. Den skulle kunna vara mycket värre, så vi ska vara tacksamma för att det räcker att isolera de äldre och idka social disans i vardagen.

Vad är viktigt egentligen, och vad är långsiktigt hållbart? Det är frågor utan givna svar som lämpar sig för tid i ensamhet och utan krav på prestation. Tar vi oss tid att ägna oss åt dessa frågor istället för att jaga förstörelse i väntan på att allt ska återgå till det normala uppnår vi dels inre ro, dels ökar chansen att vi kan undvika att hamna här igen.

Om det fanns en grundtrygghet i form av allmän A-kassa eller om vi alla arbetade färre timmar skulle avbräcket inte bli lika stort och fler skulle snabbare och lättar kunna förlika sig med läget. Istället har vi pressat oss och alla system till det yttersta i jakten på pengar som till stor del används för att hålla det ohållbara systemet igång. Varför skulle det vara önskvärt att ta sig tillbaka dit? Varför inte ta chansen att stanna upp och tänka efter? Corona kanske visar sig vara en välsignelse och precis vad vi behövde för att sätta igång med den omställning som vi alla innerst inne vet att vi förr eller senare kommer att tvingas genomföra. Det som är ohållbart går så länge det går, och sen går det inte längre. Vi trodde att det gick att sänka skatten och ändå vara rustade för det oväntat oväntade; eller många trodde det, kanske för att de inte ville eller orkade tänka på vad som är hållbart. Nu tvingas staten öka de offentliga utgifterna enormt och på kort tid. Hade vi istället för att skära ner på allt som gick att skära ner på för att sänka skatten investerat i det allmänna och tillsammans bidragit till att bygga upp buffertar och skapa marginaler i till samhället och tillvaron, skulle effekterna av pandemin inte bli lika allvarliga.

Nu när vi ändå sitter där i vår ensamhet kan vi ta oss tid att tänka efter och skaffa oss KUNSKAP. Vi har den möjligheten och det är ett tillfälle som troligen inte kommer tillbaka. Vi styr inte över pandemin, men vi har kontroll över våra egna tankar och sätt att agera. Och det vi gör nu kommer att få konsekvenser längre fram. Ingen vet vad som kommer att hända. Just därför är det så viktigt att planera för det värsta och hoppas på det bästa.

Folkvett

I fredags talade Stefan Löfven om behovet av folkvett. Tänk att det behövdes en global pandemi för att komma till insikt om vad som faktiskt behövs för att bygga och förvalta ett hållbart samhälle. Tyvärr tror jag att vi rört oss så pass långt ut längs anständighetens sluttande plan att det där talet mycket väl kan få motsatt effekt. Alla vet att vanligt hederligt bondförnuft och allmänbildning är viktiga inslag i samhällen där människor trivs och känner sig trygga, och att motsatsen gäller för samhällen som hotar att lösas upp av inre spänningar.

Högerpopulismen är ett mycket värre virus än Corona eftersom dess inkubationstid är längre och dess dödlighet visar sig först när smittan spridit sig i hela samhället. I början av tillväxtfasen märks inte problemen och varningarna avfärdas som kommunistpropaganda, vilket gör att högerpopulismens världsbild och människosyn hinner bli normaliserad vardag innan dess skadeverkningar visar sig. Men då har företrädarna tillskansat sig så pass mycket makt och inflytande över samhället och tänkandet att kritiken antingen rinner av företrädarna eller också riktas mot de andra (olika minoritetsgrupper). Donald Trump och USA är ett exempel på det förra och högerpopulismen i Europa är exempel på det senare. Här i Sverige står det och väger. Skakas vi och vårt samhälle om i grunden, vilket kräver åtminstone några veckor till av allvarlig kris (ökad spridning och dödlighet), tvingas vi alla förändra vårt sätt att tänka och agera, kan talet om folkvett mycket väl visa sig vara vältajmat. Men om känslan av kris klingar av kan högerpopulismens makt över allmänheten mycket väl stärkas, vilket skrämmer mig mer än COVID-19.

För någon vecka sedan slogs jag av att nyheterna ändrat karaktär och att reportrarna faktiskt lyssnade och verkligen ville förstå forskarna och företrädarna för myndigheterna, men igår på Aktuellt och i Agenda var det som allt återgått till det normala. Jag finner det stötande och ovärdigt att programledarna i Public Service väljer att aktivt missförstå och medvetet kritisera allt som sägs av den som intervjuas; som om Folkhälsomyndighetens generaldirektör är personligen ansvarig för konsekvenserna av arbetet som utförs av ansvarstagande politiker och myndighetens kompetenta medarbetare. INGEN vet vad som är bäst att göra, hur epidemin kommer att utvecklas eller vilka konsekvenser olika strategier får! Varför väljer svenska medier att spela de så kallade sverigevännerna i händerna genom att så split och sprida misstankar rörande hur väl ansvariga förvaltar ansvaret som allmänheten gett dem?

Ska tanken om folkvett få genomslag i samhället och faktiskt väcka folk måste Public Service ta ett mycket större ansvar för hur man bemöter människorna som efter bästa förmåga lotsar oss genom krisen. Om Anna Hedemo och hennes kollegor inte vill förstå utan snarare försöker hitta fel och brister i ALLT som sägs bidrar hon och andra till att hålla misstänksamheten vid liv. Hur hamnade vi här? När och varför slutade intervjuare respektera människor, och varför anses det problematiskt att visa ett genuint intresse för frågan man bjudit in forskare och experter för att belysa? Varför är man mer intresserad av att ställa den som intervjuas mot väggen än att faktiskt försöka förstå och hjälpa den som intervjuas att förklara så att allmänheten förstår? Anders Tegnell, Stefan Löfven och alla andra som ansvarar för krisarbetet visar prov på folkvett i dessa dagar, men om inte journalisterna tar ansvar och gör det samma underblåser man högerpopulismen.

Tolkhögern vill så gärna uppfattas som vuxen och man säger sig vara realister som bygger sin politik på förnuft, men alla tänkande människor ser igenom deras falska löften. Högerpopulismen är själva antitesen till folkvett. Därför oroar det mig att just det ordet kom upp i Löfvens tal, trots att det är precis så jag också tänker och just det jag kämpar för. Tillräckligt många människor i vårt land är inte vettiga, och problemet är att de anser sig vara del av och företräda folket. Så när majoriteten agerar vettigt och motverkar smittspridningen och håller dödstalen nere kan det mycket väl leda till att SD, KD och M får vatten på sin kvarn, trots att INGEN i något läge man veta något om framtiden. Glöm aldrig vilka förslag som dessa partier drivit och vilka konsekvenser det fått för samhällets hållbarhet om deras neddragningar och utförsäljningar av det allmänna drivits ännu längre. Nu har vi ett gyllene tillfälle att mota dumheten i grind, samla ihop och och reflektera över vad som verkligen betyder något och vad som krävs för att samhällen ska bli långsiktigt hållbara. Tar vi inte den chansen är det ute med oss, även om vi överlever Corona.

Dagens bild: Med kunskap som vapen

När jag såg den här bilden tänkte jag spontant på Anders Tegnell, som försvarar Sveriges kunskapsbaserade strategi för att lotsa vårt samhälle igenom Coronakrisen mot illvilliga journalisters och oppositionspolitikers känslobaserade krav och påhopp. Tegnell och kunskapen ansätts dagligen från olika håll, och på nätet sprids desinformation med syfte att splittra vårt samhälle.

Bild: Ajan

Det sägs att pennan är mäktigare än svärdet, men så är det bara i en värld där kunskapen respekteras och generellt sett anses av befolkningen som helhet ha ett egenvärde. Samma med demokratin. Den kräver förståelse för komplexitet och respekt för dess bräcklighet att fungera. Eftersom ingen ingen äger kunskapen är den som använder den som försvar eller har som uppgift att försvara den skyddslös, medan den som väljer att agera med utgångspunkt i känslor kan rusta sig till tänderna. Därför är det så viktigt att både förstå och stå bakom kunskapen och demokratin som fungerar på samma sätt. Tegnell och Folkhäsomyndigheten klarar inte att ensam lotsa landet genom krisen, det krävs att folket lyssnar och tar eget ansvar också. Löfven talar med rätta om betydelsen av folkvett, som är motsatsen till att agera med utgångspunkt i känslorna. Det kanske känns som att förbud och undantagstillstånd är en bra väg att gå, men det är känslorna som talar, inte förnuftet och kunskapen.

Kunskap är en ömtålig, mångtydig, föränderlig och därför alltid högst osäker kvalitet. Kunskap är ingenting i sig själv, den är snarare ett verktyg som behövs för att leva ett bra liv och bygga ett hållbart samhälle. Kunskap är inte samma sak som fakta, det vet de flesta idag, men förståelsen för vad kunskap är och kan användas till är generellt sett dålig; inte ens våra folkvalda politiker med ansvar för utbildning och forskning vet och förstår alltid (och vissa politiker bryr sig inte utan hävdar att det är känslorna som räknas). Många har en uppfattning och uttrycker sig säkert om kunskap, men det i sig är ett tecken på att okunskap och bristande förståelse. Det blir plågsamt tidigt i samband med de dagliga uppdateringarna av läget i landet just nu. Tegnell utgår från aktuell kunskap, både om viruset, dess spridning i olika länder och de aktuella förhållandena i Sverige, medan kritikerna fokuserar på detaljer, uttrycker sig svepande eller sprider försåtlig misstänksamhet eller desinformation i syfte att underminera.

Just nu befinner vi oss i ett exceptionell läge där allt ställs på sin spets, men det finns paralleller till tidigare debatter. Och det kommer oundvikligen en vardag efter Corona där skolans roll och organisering behöver diskuteras i ljuset av det som sker här och nu. Projektet att standardisera, målsäkra och evidensbasera undervisningsmetoder och utbildning bygger på en felaktig uppfattning om vad kunskap är, och försöken att effektivisera utbildning är direkt förödande för samhällsutvecklingen. Vårt nuvarande sätt att se på kunskap och planera utbildning, för att tillgodose samhällets behov av kunskap, är med andra ord kontraproduktivt. När problemen nu hopar sig blir det uppenbart hur handfallna vi är, och eftersom det saknas förståelse för vad som är problemet och vilka åtgärder som skulle kunna lösa dessa har vi fram tills idag infört mer av samma, för att ansvariga (av en känslostyrd mobb eller av ekonomiska intressen) känner sig tvingade att visa handlingskraft. Hellre än att göra något man verkligen tror på och kan motivera med stöd i befintlig kunskap, föreslår man åtgärder som man "vet" fungerar, utan att bry sig om hur man "vet". Det här sättet att tänka och agera måste överges om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle som utgår från kunskap.

Vi är inte mer än människor och jag anklagar ingen för något här, jag försöker förklara vad jag vet om kunskap samt hur människor fungerar. Kunskap är skolans primära uppdrag. Fast teori och policy är en sak och utbildningens praktik, det som händer i klassrum och föreläsningssalar mellan elever/studenter och mellan lärare, något helt annat. Kulturen som växer fram mellan människor och som idag allt mer bortses från, eftersom det inte går att nå säker, evidensbaserad kunskap om den, spelar en avgörande roll för kvaliteten och användbarheten på den kunskap som skolan och den högre utbildningen leder till. Det utvärderas, mäts, kontrolleras och produceras resultat som aldrig någonsin förr i mänsklighetens historia. Samtidigt växer det fram populistiska rörelser och väljer många att avfärda den kunskap som forskare och andra insatta presenteras.

Det är på allvar nu och ska problemen kunna åtgärdas och utvecklingen vändas krävs insikt om följande: Kunskapsföraktet som sprider sig i samhället är den okunniges, den oengagerades och den ointresserades vapen. Mer eller säkrare kunskap, evidensbaserade utbildningsmetoder, källkritik eller någon annan av alla de lösningar som presenteras idag, av självutnämnda experter som backar upp sina påståenden med hänvisning till enstaka studier som ger den stöd, istället för att tala med utgångspunkt i den samlade bild som forskningen som helhet ger, leder till att föraktet för kunskapen ökar och problemen förvärras. Förståelsen för vad kunskap är, hur den fungerar och vilka styrkor och svagheter den har, är generellt sett dålig i samhället som helhet och behöver åtgärdas.

Att Trump skulle väljas till president i USA hölls för osannolikt av många högt utbildade och kunniga människor innan han faktiskt valdes. Faktum är dock att det går att göra väldigt mycket utan kunskap, vilket Trump och andra i praktiken har visat. USA rasade inte samman, men kanske är landet på väg att göra det nu? Eftersom Trump förnekar den samlade forskningens insikter, spelar han ett högt spel som mycket väl kan störta USA i fördärvet. Jimmy Åkesson visar här hemma dagligen och stundligen förakt för kunskap, och hans anhängare ger honom mandat att fortsätta. Granskande journalister och programledare försöker så gott de kan att ställa honom mot väggen, och övriga partiledare plockar gång på gång poänger genom att få honom att framstå som den okunnige och ignorante människa han är. Och precis detta tilltalar den växande skaran av människor som idag inte värdesätter eller bryr sig om kunskap. Detta är ett allvarligt problem som Trump, SD och andra populister slår mynt av, och som resten av samhället står handfallna inför. Nu har vi ett gyllene tillfälle att en gång för alla mota denna oroande utveckling i grind. Det som händer i Ungern, som nu inte längre är en demokrati, borde mana till eftertanke.

Tror man att kunskap är något som finns i världen och att den är entydig har man öppnat upp för strider om vems kunskap som är den bästa och mest sanningsenliga. Makt blir där och då ett legitimt verktyg för kunskapsutveckling. Fokus kommer då att riktas mot kartan, bort från verkligheten. Ser man istället på kunskap, lärande, mening, makt och kultur som resultatet av mellanmänsklig interaktion öppnar sig andra vägar fram. Det är min syn på kunskap, och jag håller fast vid den så länge som den fungerar. Så länge ingen kan övertyga mig om att jag ha fel. Mot makten och rådande kunskapsregim står sig min syn slätt, för det är ett vapen illa lämpat för strid. Det är ett verktyg för att bygga något med hjälp av. Det som håller min låga brinnande är insikten om att pennan (eller i dessa dagar, datorn och internet) KAN vara mäktigare än svärdet. Blir vi många som anammar den synen på kunskap finns inget som kan stoppa oss, men väljer vi att lyssna på känslorna offrar vi både kunskapen och demokratin.

Hållbarheten kommer an på kunskapen och vår förmåga att ta ansvar

När läget blir akut och krisen slår till är alla hänvisade till sina faktiska kunskaper och verkliga kompetenser, eftersom all planering far all världens väg och reglerna som styrt verksamheten blir obsoleta. Kris eller inte, livet går hela tiden oundvikligen vidare och det måste alltid hanteras oavsett hur det ser ut i världen. Vi har alla vetat att det är så. Ändå lockades vi av planerarnas löften om bättre kvalitet till lägre pris och marknadsliberalernas löften om lägre utgifter och högre inkomster. Lägerhållning hörde till historien, sades det. Just-in-time är modellen. Och visst, det gick så länge det gick. Politikerna tävlade om vem som lovade att sänka skatten mest, utan att kvaliteten skulle bli lidande. Ekvationen hölls ihop med hjälp av regler och rutiner. Tecknen på att det där inte fungerade ens i normalfallet fanns där. Varningsklockor ringde och många gick in i väggen, men så länge ekonomin pekade uppåt slog vi dövörat till. Föreställningen om att det offentliga slösade med skattepengarna höll illusionen vid liv om att det går att få mer för mindre. Vissa skyllde problemen på invandrarna eller sossarna. Det blir lätt så när man ska försvara det omöjliga och när illusioner ska hållas vid liv till varje pris.

Faktum är att det offentliga inte kan SLÖSA med pengar, i alla fall inte så länge som pengarna stannar kvar och snurrar i det ekonomiska systemet här hemma. Så länge vi lever i en demokrati är skatt en investering i samhället och dess långsiktiga hållbarhet, oavsett vad pengarna används till. Det är ingen politisk åsikt, det är ett faktum som bygger på kunskap om hur ekonomi och samhällen fungerar. Den som tvivlar på riktigheten i påståendet behöver bara slå på TVn och titta på nyheterna. Marknaden har på bara några veckor kollapsat över hela världen. När entreprenörerna som betraktat sig själva som samhällets och ekonomins ryggrad överges av sina kunder och flödet av pengar upphör avslöjas det verkliga värdet av deras kompetenser och alla timmarna de lagt ner på att bygga upp sina verksamheter. "Det är vi som drar in pengarna", sa en del av dem. Hur hamnade vi då här? För många innebär krisen ett brutalt uppvaknande och även om det svider tvingas även den mest ihärdiga försvarare av oreglerad kapitalism inse att ekonomin är lika beroende av samhället och skattebetalarna som skattebetalarna är av ekonomin. Pengar existerar bara i fantasin och dess värde är avhängigt styrkan i relationerna mellan människor. Ensam är inte stark och ingen kan mer eller är bättre än kunskaperna och kompetenserna man faktist besitter.

Vad kan vi dra för lärdomar av Corona och COVID-19? Den viktigaste lärdomen, som jag ser det, är att växande klyftor och ojämlik fördelning av tid, pengar och kunskap är ohållbart och försvagar samhället. Hade det funnits en in byggd grundtrygghet som kommer alla till del hade lika många företag gått i konkurs, men det mänskliga lidandet hade varit mindre. Oron inför framtiden som hotar att lamslå människor i kris hade kunnat lindras om vi hade medborgarlön. Och sedan när vi kommer ut på andra sidan kan återuppbyggnaden gå snabbare eftersom färre släpar efter. Kommer ens chanser att lyckas an på hur mycket pengar eller vilka föräldrar man har går det ut över samhället som försvagas och därför inte kan erbjuda alla det skydd som FNs deklaration om mänskliga stipulerar.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga här. Låter bara tankarna vandra. Det är mitt sätt att hantera det osäkra läget. Framöver är planen att ta vara på tiden som frigörs av och tillfället som distansarbetet hemifrån innebär. Jag ska ta mig an högen av olästa böcker och ägna mig åt skrivande. Jag ska utveckla min förmåga att ta ansvar och kompetensen att orientera i okänd terräng. När planerna, kontrollerna och rutinerna som fick mig att känna mig instängd nu löses upp som dagg i morgonsolen stärks jag i övertygelsen om att både arbetslivet och samhället står och faller med individernas kunskaper och kompetenser. Hållbarheten avgörs av befolkningens samlade förmåga att ta ansvar och därför är tillit så oerhört viktigt. Tillit är inget man ska behöva förtjäna, det är en gudagåva som bara kan förvaltas. Satsar vi på bildning, bygger in marginaler, ser till att det finns lager av förnödenheter och inför medborgarlön och litar på varandra, kommer kompetensen att ta ansvar att växa till sig över tid och nästa gång krisen slår till står vi rustade och kan snabbt ställa om både mentalt som individer och konkret som samhälle, utan att stå handfallna. Det är våra nuvarande ledares och företrädares för myndigheterna kompetens och förmåga att ta ansvar som lotsar oss genom krisen. Vi är lyckligt lottade som aldrig helt köpte nyliberalismens tomma löften. Opinionssiffrorna visar tack och lov tendenser till att populismen och rasismen är på tillbakagång. Det som händer i USA och Ungern manar förhoppningsvis till eftertanke. Demokratin är bräcklig och den blir aldrig starkare än vi gör den. Därför är kunskap så viktigt och förmågan att ta ansvar, för sig själv och andra, avgörande.

Ska vi kunna lära av historien behöver bildningen tas till heder igen. Den tar tid och kostar pengar, men det är liksom skatt ingen utgift utan en investering som avgör hur hållbart samhället blir. Kanske ska vi införa sex timmars arbetsdag, eller fyra? På det sättet skulle fler dela på arbetstillfällena som finns och effektiviseringsvinsterna som fram till nu ansamlats i samhällets och ekonomins yttersta toppskikt skulle komma alla till del. På det sättet skulle tid frigöras som skulle kunna användas för att utveckla kunskap och kompetens att ta ansvar och förståelse för betydelsen av tillit. Drar vi lärdom av det som händer finns det hopp och framtiden kan trots allt bli ljus. Jag väljer att tro att det är möjligt och ägnar tiden av väntan åt att förkovra mig, det är mitt sätt att ta ansvar och leder till att min förmåga att orientera mig i okänd terräng ökar.

Självständighet och kritiskt tänkande i Coronans tid

Under intervjun med Anders Tegnell i Aktuellt igår, där han bland annat fick frågan om han inte är rädd att ha fel (som om han ensam bestämde över den svenska strategin), känner jag ett stort behov av att skriva om skillnaden mellan kritisk och kritiserande. Jag har examinerat uppsatser hela veckan och studenterna har alltid problem att förstå skillnaden, och det är inte så konstigt om allt fler journalister medvetet eller omedvetet ställer frågor som bygger på tanken att den man intervjuar alltid har fel eller agerar bedrägligt. På presskonferensen tidigare på dagen svarade Tegnell journalisten som ställde den insinuanta frågan hur det kom sig att man på dagen sa att läget i landet var stabilt när man på kvällen sa att läget i sjukvården i Stockholm allvarligt. Alla tänkande människor som VERKLIGEN lyssnar på vad Tegnell säger förstår vad man menar och inser att läget kan förändras snabbt, och att det inte är hans fel. Han svarade journalisten, klokt och tålmodigt, att medierna också har ett ansvar för hur de rapporterar. Vi har ALLA ett ansvar för vad vi för vidare och hur vi agerar.

Grävande journalister har en oerhört viktig uppgift i en demokrati; det är därför alla diktatorer kontrollerar medierna och fängslar journalister. Grävande journalister gör dock grundlig research och letar belägg för att kritiken som förs fram är berättigad. Att ställa misstänkliggörande frågor är närmast motsatsen till grävande journalistik och det underminerar demokratin. Om det är någon som borde utsättas för kritiska frågor är det Jimmie Åkesson som la ut ett eget tal till nationen där man misstänkliggör regeringen och den svenska strategin för att lotsa vårt land genom krisen på bästa sätt. Varken våra folkvalda eller journalisterna ska ägna sig åt att kritisera i detta läge. Det kommer en tid när vi både kan och bör granska både strategin och regeringens agerande kritiskt, men då bör även tidigare regeringars agerande granskas. Nedskärningarna som gjorts under en lång rad av år och som vi nu måste hantera konsekvenserna av var också del av en strategi; en populistisk strategi för att nå makt genom att lova folket sänkt skatt och mer pengar till det offentliga.

Kunskapen behöver återupprättas, och därför måste det satsas, framförallt på skolan. Kunskaps- och vetenskapsteori borde vara obligatoriskt redan i grundskolan. Och medvetenheten om att lärare är lika lite ansvariga för konsekvenserna av deras arbete som Anders Tegnell är för sitt. Utan föräldrar och elever som tar ansvar för sitt eget lärande och en befolkning som lyssnar på myndigheterna och agerar i enlighet med riktlinjerna, (istället för att dels trotsa dem, dels kräva stängda gränser, karantän och förbud) kan samhället aldrig bli hållbart. Förstår blivande studenter inte vad det innebär att tänka självständigt och kritiskt blir den högre utbildningen inte högre, och då finns en allvarlig risk att det går inflation i akademiska titlar, vilket banar väg för populism som underblåses av journalister som ställer insinuanta frågor eller bjuder in till debatt för att slippa ställa några frågor överhuvudtaget.

Samhället vi lever i har på bara några veckor ställts om helt. Högskolans verksamhet gick från en dag till nästa från att vara huvudsakligen campusförlagd till att att bedrivas via nät. Kurserna och allt arbete pågår som vanligt för min del, men jag arbetar nu mer hemifrån och i ensamhet. Hade jag inte skolats i kritiskt, självständigt tänkande, eller om jag lyssnat på ledningen och förlitat mig helt och hållet på reglerna, det vill säga bejakat New Public Management och lydigt accepterat alla direktiv från det administrativa, ekonomistyrda systemet som skapats för att nå största möjliga genomströmming, hade omställningen varit plågsam och kvaliteten i arbetet hade blivit lidande. Nu känner jag mig istället fri och kan äntligen ägna mig åt det som är viktigt, det jag anställts och det skattebetalarna betalar för, nämligen lärande och kunskapsutveckling tillsammans med intresserade studenter. Det känns lite ensamt, men det kompenseras mer än väl av känslan att inte vara övervakad utan istället litad på. Jag är övertygad om att kvaliteten förbättras, och planerna som tidigare styrde mitt arbete allt mer i detalj är nu ändå helt värdelösa i dessa dagar.

Under seminarierna i veckan har jag försökt få studenterna att förstå vilken omvälvande tid vi går igenom just nu. Jag har bett den reflektera över det faktum att artiklarna de läst under arbetet med sina uppsatser och resultaten av deras studier mycket väl kan visa sig inaktuella och värdelösa nu och framöver. Drar vi lärdom av det som hänt, och det vore ju idiotiskt att INTE göra det, kommer mycket av forskningen inom ämnet företagsekonomi att vara irrelevant. I en ny värld behövs nya teorier som kan förklara det som händer och andra sätt att se både på styrning och behovet av kontroll. Hur det blir med den saken vet ingen, men om det blir så, säger jag till studenterna, har arbetet med uppsatserna ändå inte varit förgäves. I alla fall inte för studenterna som tagit uppgiften på alvar och verkligen velat lära sig arbeta självständigt och kritiskt. Dessa kompetenser är själva förutsättningen för att klara sig genom tider som dessa där läget förändras hela tiden och där ingen kan gå på autopilot (vilket är syftet med NPM). Kritiskt självständiga studenter och lärare bygger tillsammans upp kompetensen att orientera sig i den mer eller mindre okända terräng som framtiden ALLTID utgör.

Kunskapen förändras hela tiden, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet under de dagliga presskonferenserna, och den enda hållbara strategin är att förändra den på daglig basis, med utgångspunkt i kunskaperna som hela tiden växer om Corona och COVID-19, erfarenheter från andra länder och med utgångspunkt i läget i vårt land. När Jimmie Åkesson kritiserar regeringen för att man inte agerar som i Italien eller när journalisterna ställer insinuanta frågor rörande förändringar i beskeden från ansvariga myndigheter är det motsatsen till kunskap, det är populism. Och ska vi nu jämföra med något land kan vi titta på USA, som har en populistisk president vid makten, som har noll koll på läget och som mycket väl kan driva landet in i en katastrof som saknar motstycke i historien.

Skillnaden mellan kritisk och kritiserande är som synes allt annat än trivial. Utan en utbredd förståelse för vad det innebär att ta eget ansvar och i avsaknad av kompetens att agera självständigt i okänd terräng med stöd i kunskap som hela tiden förändras hotar demokratin och vårt öppna samhälle att utvecklas i samma riktning som SDs föregångsland Ungern som nu mer är en diktatur. Tar vi inte ansvar nu kan Sverige snabbt förvandlas till något helt annat, vilket är värre än konsekvenserna av Corona. Det är på ALLVAR nu, på en lång rad olika men sammanlänkade områden.

Inteckna aldrig framtiden

Än så länge är vi bara i början av pandemin. Ingen vet vad som händer sen, men ganska lite talar för att allt kommer att (kunna) återgå till det som var det normala innan. Framtiden är, var och kommer alltid att vara öppen. Jag vill dock tro att vi kommer att dra lärdom av det som händer och att populismens tid är förbi. Det återstår att se hur det blir, men jag hoppas att kunskapen kommer att betyda mer i det samhälle som växer fram än det som nu kraschlandar. Jag hoppas att skolan och den högre utbildningen drar lärdom och att produktionstänkandet överges. Kunskapsutveckling och lärande är liksom kultur öppna processer och anpassas inte utbildningssystemet och politiken efter den insikten finns en uppenbar risk att vi står där lika handfallna när nästa svarta svan dyker upp.

Problemet med det samhälle som vi för bara någon vecka sedan tog för fullkomligt givet (och som många fortfarande ännu inte släppt taget om) och som nu utsätts för enorma prövningar var att det byggde på att man kunde veta något om framtiden eller att vägen dit åtminstone gick att kontrollera. Det är den övertygelsen som gör att vi nu tvingas hantera en kris. Corona och andra virus, eller konsekvenserna av klimatförändringarna för den delen, borde inte komma som en överraskning, men gör det och kommer att göra det så länge vi håller fast vid tanken att framtiden kan intecknas. Först när vi överger drömmen om att man kan veta något om framtiden och att det går att styra utvecklingen i enlighet med en plan kan ett mer hållbart samhälle växa fram. Ett långsammare och med ödmjukt samhälle, med breda marginaler som alla förstår är nödvändiga att hålla sig med även om det kräver att alla betalar mer i skatt.

Ett samhälle och en ekonomi som inte kan stanna upp och hämta andan under en eller ett par månader är och kan aldrig bli hållbart. Ingen vet när nästa pandemi kommer eller om det finns andra hot som måste pareras, men vi vet att om vi skapar ett samhälle som bygger på att framtiden redan intecknats blir det svårt att hantera avvikelser från planen. Och striktare kontroll leder till att demokratin och friheten offras, så det är inget alternativ. Många har tänkt sig att kapitalismen är synonym med frihet och kommunism är det samma som strikt kontrollerad planekonomi, men båda systemen bygger på tanken att det går att veta något om framtiden och att vägen dit kan kontrolleras. Det är den kanske viktigaste lärdomen man kan dra av det som händer nu. Den enda vägen leder alltid fel, det har jag tjatat om sedan jag började blogga. Alla former av fundamentalism är farliga. Under många, många år har antingen eller debatterats, men vad som behövdes och som nu leder oss genom krisen är SAMTAL och lösningar som bygger på både och. Marknaden är lika beroende av skattebetalarna som skattebetalarna är av samhället; förhoppningsvis fattar alla det nu och kanske kan vi nu äntligen diskutera uttaget av skatt på ett annat sätt än hittills. Det handlade ALDRIG om hur mycket som är rimligt att betala, utan om hur vi bygger ett hållbart samhälle TILLSAMMANS.

Ett samhälle och en befolkning som inte är redo för en ÖPPEN framtid och där det inte finns breda marginaler kan aldrig bli hållbart och är dömt att kastas in i kriser. Enda sättet att slippa den typen av överraskningar som har och kommer att drabba oss alla under nuvarande pandemi är att uppvärdera värden som ödmjukhet, solidaritet och kunskap. Det fina är att det, till skillnad från marknadsekonomi, är saker som ger livet och tillvaron mening här och nu, till skillnad från i en framtid som vi ändå aldrig kan veta något om. Och vetskapen om att man står rusrad även för det oväntat oväntade gör att oron minskar och tillfredsställelsen ökar.

Tillit och ansvar bygger hållbara samhällen

Den som vill härska försöker söndra och den som vill skaffa sig makt över andra fråntar dem ansvar och misstänkliggör. Nationalister och förespråkare av New Public Management är samma andas barn. Båda tankemodellerna bygger i grunden på samma människosyn som kan sammanfattas så här: Den ende jag kan lita på är mig själv, alla andra utgör ett hot mot det som är mitt. Det är så långt ifrån en jag/du relation man kan komma. Nu ser vi hur den där modellen faller samman. Länder som valt starka ledare visar nu både hur ohållbar den tanken är och hur bräcklig demokratin är. Det som händer i USA är obegripligt. Donald Trump visar med all önskvärd tydlighet att han saknar både kunskap, kompetens och intresse för något annat än sin egen ekonomi. Låt oss hoppas att Corona inte ödelägger hela landet. I Ungern utnyttjar Orban läget för att göra sig själv till diktator. Drar vi inte lärdom av det som händer här och nu förtjänar vi inte att kalla oss Homo Sapiens.

Girighet och kontroll är härskartekniker och försöken att flytta kunskap och kompetens från individer till system bygger på misstänksamhet och leder till känslor av maktlöshet som i sin tur utgör grogrund för drömmar om en stark ledare som skyddar mina intressen mot alla hotfulla andra. Det är receptet på undergång, och vi som bor här i Sverige kan tacka vår lyckliga stjärna att vi inte föll för populisternas förföriska budskap. Den grundtrygghet som utgjort fundamentet för vårt land har utarmats, men nu under Coronakrisen visar det sig tack och lov att tillräckligt mycket av den finns kvar för att vi ska kunna klara oss igenom och ta oss tryggt över på andra sidan. Ansvariga politiker och myndighetspersoner träder fram och tar ansvar och visar sig mycket kompetenta på ett ödmjukt sätt; alltså så långt ifrån Trumps skrävlande man kan komma. Tegnell leder oss igenom krisen med sitt lugn och tålamod och regeringen lyssnar på forskarna som i sin tur lyssnar på experter i andra länder och bildar sig en uppfattning om vad som är bäst för Sverige att göra just här, just nu. 

Sverigevännen Jimmie Åkesson säger: Varför gör vi inte som Danmark eller Italien? Och Ulf Kristersson säger (klädsamt försiktigt) att det görs för lite och för sent. Och det är exakt vad dessa partier alltid har sagt. Deras strategi har varit att visa på problem och klaga på hur dåligt det är i Sverige. Budskapet om att det är invandrarnas fel och att vi står inför en systemkollaps har varit deras mantra. Var det inte uppenbart innan är det ställt bortom varje tvivel nu: Sverige står starkt eftersom majoriteten fortfarande känner tillit till sina medmänniskor och våra myndigheter. Trots år av nedskärningar inom vården visar personalen där vad som bygger hållbara samhällen: Ansvar! Och det är en ödets ironi att Kuba sänder läkare till Italien. Här nu avgörs det vad som är hållbart och vem man kan lita på. Och det är INTE marknaden.

Idag fortsätter arbetet som lärare på distans. Från hemmakontroret ska jag leda uppsatsseminarium hela dagen, och samma imorgon. Efter att högskoleverksamheten upphörde på Campus lämnades jag ensam med mina uppgifter. Alla möten ställs in och den betungande administrationen som sagts borga för kvalitet i verksamheten har i princip övergivits. Högskolesverige leds nu av tillit och ansvar. Som lektor har jag alltid känt att mitt huvudansvar varit tredelat. Jag har alltid varit lojal med skattebetalarna, kunskapen och studenterna; i den ordningen. Och jag har alltid hävdat att enda sättet at nå verklig kvalitet i verksamheten är att högskolans ledning låter lärarna ansvara för kvaliteten i undervisningen. När New Public Management visar sig vara totalt värdelöst känner jag dock mest sorg och finner ingen som helst glädje i att kunna konstatera att, vad var det jag (och väldigt många med mig) sa?! Jag är utbildad att ta ansvar och jag växer som människa och blir mer produktiv om jag känner mig litad på. Och det är också så jag ser på mitt uppdrag som lärare. Det handlar om att fostra ansvarskännande och tillitsfulla studenter som kan förvalta samhället och demokratin.

Kunskapens återkomst

En hel värld har i princip stannat upp helt och hållet. När oron släpper och läget stabiliserar sig någorlunda blir det uppenbart hur mycket tid och energi som lagts på konsumtion under de senaste åren. Livet har ju inte stannat upp, det är konsumtionen som avstannat. Mat handlas fortfarande och samhällsviktiga tjänster utförs i princip som vanligt, om än i andra former. Så här med lite perspektiv till det som för bara någon vecka sedan var det normala är det skrämmande att komma till insikt om hur stor roll ekomin har spelat på snart sagt alla livets områden; en ekonomin som gått in i väggen. Även skolan och forskningen har påverkats av ekonomiseringens konsekvenser och eftersom pengarnas makt är stor har kunskapen fått anpassa sig. Vill vi verkligen tillbaka dit? Jag hoppas allt mer att det som händer nu blir en påminnelse om vad som är verkligt viktigt i livet, och det är inte konsumtion eller pengar som vi förlett oss själva att tro.

När man kan och förväntas försöka tjäna pengar på allt överordnas ekonomin och dess logik både det mänskliga, kunskapen och livet på jorden. Jakten på pengar är som ett svart hål, eller en drog som tar oss i besittning och blir sitt eget syfte. Samhällsutvecklingen och kulturen har påverkats liksom tänkandet, lärandet och forskningen. Skolan förväntas producera mätbara resultat och konkurrerar med varandra, inte för att det leder till bättre kunskap utan för att man inom tillverkningsindustrin har sett att konkurrens driver kvalitet. Okritiskt har den tanken, mot bättre vetande och trots att personalen blivit lidande, överförts till både skolan och vården. Jakten på effektivitet som inte går att motivera på något annat sätt än att det är bra för ekonomin har förpestat tillvaron för människor och miljö under en lång rad av år. Det blir uppenbart nu när hjulen stannar och det finns tid att tänka efter.

Äntligen går det att titta på nyheterna. Igår slogs jag av att Rapport och Aktuellt för första gången på många, många år inte påminde om varandra. Rapport uppdaterade oss om läget och Aktuellt fördjupade och analyserade. Skillnaden var slående. Så där såg det ut förr i tiden, innan vi började matas med destruktiva och kunskapsvidriga debatter där man i "objektivitetens" namn bjuder in två människor med olika åsikter som får tala förbi varandra en stund. Nu är det KUNSKAPEN som står i centrum och kunniga människor delar ödmjukt med sig av sina tankar för att bidra till ökad förståelse. Experterna som tidigare kallades in för att de kunde uttrycka sig slagkraftigt ersätts nu av eftertänksamma forskare som vet vad de talar om och som delar med sig av sina kunskaper. Det finns plats även för okunskap eftersom det är uppenbart att ingen vet vad vi har att göra med eller hur den globala och nationella krisen ska utveckla sig. Osäkerhet är inte längre ett problem eftersom kunskapen är i centrum. Och kunskap äger ingen, den är dessutom aldrig säkrare än vad förutsättningarna tillåter den vara.

Förhoppningsvis kommer det framöver att bli svårt för någon som vill bli tagen på allvar att säga de magiska orden: Forskning visar. Om det inte var uppenbart förut borde det vara det nu; forskning visar ingenting. Alla forskningsresultat måste tolkas för att bli kunskap, och den är aldrig otvetydig. Under överskådlig tid framöver borde det vara omöjligt att säga och tänka så. Ingen vet vad som kommer att hända sen, men jag har mycket svårt att se hur vi skulle kunna återgå till den vardag vi tog för given för bara några veckor sedan. Ekonomin som lovade runt visade sig hålla mycket tunt. Det system som nu på bara några dagar klappar ihop fullkomligt och lämnar människorna i sticket var aldrig till för oss eller livet på jorden, det var bara till för sig själv och möjligen för de allra rikaste som hamnade i toppen av systemet. Många har påtalat hur ohållbart det varit och varnat för miljöpåverkan och växande klyftor, men ytterst få lyssnade. Alla var upptagna med att jaga pengar och konsumera.

Jag valde alltid kunskapen, och det kommer jag fortsätta göra. Den extra tid som frigörs i och med att många möten ställs in, administrationen hålls på ett minimum och jag slipper pendla, ägnar jag åt skrivande och läsande, alltså kunskapsutveckling. Jag följer nyheterna och bearbetar intrycken. För mig som kulturvetare är tiden vi lever i oerhört spännande och lärorik, så jag tar vara på chansen att förkovra mig i mitt ämne. Insikten om att kunskapen kanske är på väg tillbaka vågar jag nästan inte uttala, men det känns som chansen till det aldrig varit bättre än nu. Det borde vara uppenbart för alla att det är omöjligt att återgå till det som var, att vi efter krisen måste utvärdera och börja skissa på ett nytt system både för ekonomin och för kunskapsutvecklingen. Klarar vi oss ur detta har vi ju fortfarande en rad problem att brottas med, inte minst klimatet. Utan kunskap går det inte!

Vad betyder något, egentligen?

Samlar ihop lite tankar innan dagens arbete. Coronaviruset kommer att hålla oss och våra bräckliga samhällen upptagna länge. Eftersom ingen är immun kommer alla att påverkas, förr eller senare. Det faktum att vi än så länge bara är i början av epidemin har uppenbarligen inte sjunkit in hos många än. Efter talet igår av Stefan Löfven är det uppenbart att vi har en prövande tid framför oss och att väldigt mycket av sådant vi vant oss vid att ta för givet nu visar sig nu vara villkorat och i vissa fall orimligt. När vi kommer ut på andra sidan kommer väldigt mycket att vara annorlunda.

Den gränslösa och globaliserade värld som vi levt i sedan murens fall är just nu mer stängd än under kalla kriget, och det är inte givet att gränserna kommer att öppnas igen. Kanske har EU spelat ut sin roll, och vi får se hur USA tar sig igenom krisen. Det verkar uppenbart att näringslivets just-in-time-filosofi kommer att förändras i grunden. Om inte läget var så allvarligt skulle jag säga att det är en spännande tid vi går igenom, men det är cyniskt att se det så. Vi befinner oss inte i krig, men det är den allvarligaste krisen sedan andra världskriget. Drar vi inte lärdom av det som händer kommer vi att tvingas genomlida långt värre kriser än denna framöver.

Jag ser på sociala nätverk att trollen agerar som de alltid gjort. Krismedvetenheten är noll och tonläget om möjligt ännu högre än innan. Det är dumheten som talar. Jag hoppas att det nu går upp för alla att sverigevännerna aldrig ville Sverige väl, de utnyttjade allmänhetens rädsla för det okända och ointresset för politik för sina egna syften. Ingen vid sunda vätskor kan på allvar mena att Jimmie Åkesson skulle klara att leda oss genom krisen bättre än Löfven. I en rättvis värld borde det rimligen även spilla över på partierna som sagt sig vilja regera med SD. Jag hoppas att det går upp för alla att deras politik aldrig var lösningen, och mycket talar för att deras ideologi har spelat ut sin roll i det samhälle vi går ut i sedan. SD är reaktiva och har ingen egen idé om någonting, de lever på missnöje och kanaliserar frustration. De agerar som skolgårdmobbare och ger sig på de svagaste och mest utsatta. Coronakrisen är dock global och det finns inga invandrare att skylla på. Och sedan kommer vi alla att tvingas agera tillsammans. Även om inte alla inser det riktigt än kommer insikten att sjunka in och när den väl gör det har jag oerhört svårt att se att någon kan komma till slutsatsen att SD sitter inne med lösningen.

Det finns så många lärdomar att dra av det som sker. Det är mitt sätt att hantera oron och ta mig igenom detta. Jag ser på och skakar på huvudet åt uttrycken för begär efter tydliga besked i detta läge, vilket visar hur lite vi människor förstår om hur verkligheten fungerar. När vi kommer ut på andra sidan hoppas jag att förståelsen för komplexitet och kulturens oöverblickbarhet är större, vilket krävs om vi ska kunna hantera problemen vi vi står inför, här och nu och på sikt. Jag hoppas att någonannanismen är död och att alla inser att demokratin aldrig blir starkare än vårt samlade engagemang för och i den. Även nyliberalismens tro på att ensam är stark utmanas i dessa prövande tider, och den enda rimliga slutsatsen man kan dra av det som händer är att ingen människa klarar sig på egen hand. Skattesänkarförespråkarna kommer att få svårt att hävda att det är lösningen efter att marknaden klappat ihop fullkomligt och företag går omkull efter bara några dagar av vikande eller upphört kundunderlag. Bara en stark stat kan ge det stöd som kommer att krävas för att mildra krisen, staten blir aldrig starkare än vi alla tillåter den att bli genom skattsedeln. Det är och var aldrig känslan som räknades.

Läget vi befinner oss i är ett slags mellanrum. En tid för eftertanke. Vare sig vi vill det eller ej kommer vi alla att behöva reflektera över vad som betyder något, egentligen, på riktigt. Det är på allvar nu och aldrig tidigare har kunskapen och förmågan att tänka klart och kritiskt varit viktigare. Det finns ingen evidens eller gamla studier att hänvisa till och debatten är bara destruktiv och söndrar.  För att ta oss igenom krisen behöver vi mötas över alla möjliga typer av gränser för att samtala, det vill säga lyssna på varandra. Bara om vi håller ihop och agerar tillsammans kommer vi att kunna komma ut på andra sidan. Väl där vet ingen hur det blir eller vad som kommer att krävas av oss. Det är nu vi har tid och möjlighet att tänka efter.

Dagens bild: Hur vinns kampen mot Corona?

Att städa en avgränsad del av en sandöken låter sig göras, men det är ett Sisyfosarbete. Minsta vindpust gör arbetet ogjort. Bättre städutrustning hjälper inte, men arbetet med att utveckla sådan känns meningsfullt. Samma med städningen, man gör något. Inom företagsekonomi brukar man säga att det inte räcker att göra saker rätt, men måste också göra rätt saker. Och vad som är rätt saker att göra avgörs av sammanhanget och det man vill uppnå.

Bild: Ajan

Så fort jag såg den här bilden tänkte jag på Coronaepidemin och olika människors olika sätt att reagerar på smittan och osäkerheten. Många åtgärder som sätts in är av karaktären städa Sahara. Det går till exempel att stänga gränser. Donald Trump blev president, delvis för att man ville bygga en mur mot Mexiko. Men även världens mest slutna land Nordkorea har drabbats av smittan. Det räcker att en enda sjuk människa tar sig in i landet så finns en risk att sjukdomen sprider sig. Eftersom ingen är immun riskerar alla att bli sjuka, till skillnad från den vanliga influensan (som många jämför COVID-19 med). Politiker vill uppfattas som handlingskraftiga och ett folk som förlamats av rädsla tänker inte klart. Därför plockas dammsugaren fram. Skolor stängs och krav på allt mer drakoniska åtgärder höjs, trots att forskarna är eniga om att åtgärderna inte fungerar, eller ännu värre kan leda till allvarligare konsekvenser än smittan.

Jag ser bilden som en illustration till en tanke som formulerats av den danske fysikern Niels Bohr. Han menade att människans största misstag är att leta efter lösningar DÄR DET GÅR ATT LETA, istället för där lösningarna som faktiskt skulle kunna fungera finns. Hans exempel är nattvandraren som tappat sina nycklar i mörkret men som letar i ljuset av gatlyktan, trots att hen vet att nycklarna inte ligger där.

Redan efter några veckor av kris i Europa blir det allt mer uppenbar att vårt moderna sätt att leva under en lång rad av år liknat kvinnans på bilden sätt att hantera sin situation. Politikernas verktygslåda som tidigare varit fylld av olika verktyg ämnade för olika typer av problem har först långsamt och sedan allt snabbare utarmats till att snart bara bestå av en hammare, vilket gör att alla problem ser ut som spikar.

Kulturen som vuxit fram mellan oss människor har allt mer handlat om en enda sak; egen ekonomisk vinning. Folket har krävs sänkt skatt för att få mer pengar i plånboken, trots att hälsa, lycka och en meningsfull tillvaro är aspekter av livet som inte går att köpa. En öknen är en närmast steril plats utan liv, vilket är en liknelse som manar till eftertanke. Motsatsen till öknen är regnskogen som är fylld av liv och en översvallande mångfald. Ett virus som angriper en steril monokultur kan enkelt slå ut hela populationen, och det spelar ingen roll hur stor och mäktig kulturen är. Det räcker med ett virus. Regnskogens myller av liv och mångfald gör sammanhanget svårkontrollerat och alla försök att styra och bestämma är dömda att misslyckas. Men, och det är själva poängen, regnskogen som sådan är hållbar. Skövlingen av Amazonas utförs av ekonomiska skäl, och den ovärderliga mångfalden säljs ut och ersätts med en effektiv monokultur som snabbt kan omvandlas till en öken.

Det kommer en vardag efter Corona. Drar vi inte lärdom av det som hänt och gör något åt alla potentiella problem vi utsatt oss för i vår blinda jakt på sådant som känns bra, trots att vi vet att det är dåligt för oss och förenat med allvarliga risker, är risken överhängande att vi står där med bara en dammsugare i en steril öken. Problemen är nämligen inte undanröjda och det går inte att återgå till business av usual, eftersom klimatförändringarnas verkningar finns kvar och måste hanteras.

Svaret på frågan i rubriken är att kampen mot Corona inte går att vinna. Människan är inte oövervinnerlig utan sårbar på så många olika sätt. Virus och klimat är hot som inte går att övervinna eller kontrollera, men det går att lära sig förstå och leva med hoten och man kan göra väldigt mycket för att linda dess verkan. Fast för att komma dit krävs att vi alla stannar upp här i stormens öga och tänker efter och drar lärdom. Att skylla på Kina eller någon annan håller inte. Corona är en effekt av och en påminnelse om hur ohållbart vårt moderna samhälle är. Den enda vi kan göra är att arbeta tillsammans för att skapa en mer hållbar och meningsfull värld som bygger på andra värderingar än egoism och girighet.

Planeringssamhällets upplösning

Planekonomi förknippas med Sovjetstaten och kommunismen, men dagens marknadsekonomi och New Public Management bygger på precis samma tanke om att det går att styra komplexa processer med hjälp av kunskap om framtiden, vilket nu visar sig vara ett utslag av hybris som slår tillbaka mot samhället med oväntat stor kraft. Företagsledarnas groteskt höga löner motiveras med att de besitter en exceptionell kompetens. Om det låg något i det befann vi oss inte i den besvärliga situation som vi nu måste hantera tillsammans.

INGEN vet något om framtiden eftersom den bara existerar i fantasin, och därför finns det heller ingen kunskap om den. Med en dåres envishet har jag och många andra också hävdat detta. Nu när alla planer spricker och inget blir som vi tänkt, när vi lever mitt i stormens öga, står och faller både vi och vårt samhälle med de kunskaper och kompetenser vi faktiskt förfogar över. Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser presenterar hela tiden nya siffror och föreslår nya åtgärder med stöd i den för stunden bästa tillgängliga kunskapen. Kritiken mot Anders Tegnell och regeringen för att de inte gör si eller så, med hänvisning till enstaka studier som ger stöd för det som kritikerna menar är klokast att göra, är ovärdig och kunskapsvidrig. Det sättet att tänka har försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i.

Lärdomen vi kan och som jag menar att vi bör dra av det som händer nu är för det första att det behövs marginaler. Det oväntat oväntade är inte undantaget utan regeln. Även om det går långt mellan kriserna är det huvudlöst att göra sig av med marginalerna, just eftersom ingen vet var och när nästa kris kommer eller hur den tar sig uttryck. Det fina med marginaler är att de kan användas för att göra livet drägligt i mellanperioderna, det är alltså ingen uppoffring. Om forskare och lärare, till exempel, som nu dignar under den enorma administrativa börda som NPM kräver (men som nu visar sig vara totalt meningslöst slöseri med tid och resurser), kunde ägna en del av sin arbetstid åt att förkovra sig genom att läsa och bidra till kvaliteten i olika typer av seminarier, skulle de kunna utvecklas och bli bättre och bättre med tiden, och när krisen väl kommer står de väl rustade för att hantera den nya och okända situation som skolan och den högre utbildningen befinner sig i. Samma gäller för den anorektiska vården där personalen redan under normala förhållanden går på knäna.

Många av kraven som förs fram från allmänheten bottnar i okunskap och naivitet. Gapet om stängda gränser och skolor samt beredvilligheten att acceptera undantagstillstånd skrämmer mig mer än smittan för COVID-19 (och jag är ändå astmatiker). Demagoger har i alla tider utnyttjat människors rädsla för att förändra samhället och ta makten, och sedan är det oerhört svårt att återinföra frihet och demokrati. Med en skola värd namnet och en högre utbildning där kunskapen placerats i centrum skulle förhoppningsvis fler inse vilka risker vi utsätter oss själva och samhället för, både i normalfallet (genom att kräva sänkt skatt eller falla för populismens lockelser) eller i tider av kris. Kunskap är inte lösningen, men i ett samhälle som strävar efter bildning är chansen större att politikerna tar kloka beslut än i ett effektivitets och vinstmaximerande samhälle som bara bryr sig om pengar.

I en tidigare post har jag skrivit om medborgarlön, som skulle innebära all alla medborgare har en grundtrygghet, vilket tar udden av rädslan för det okända. Den ekonomiska kris som Corona snabbt utvecklats till är till stor del psykologisk. Osäkerheten på arbetsmarknaden som förespråkarna för nyliberalismen hävdade var en förutsättning för lönsamhet visar sig nu blåsa under krisen. Medborgarlön innebär att det finns en inbyggd grundtrygghet som gör att fler skulle våga testa nya saker, vilket skulle kunna öka chansen att kreativa lösningar uppstår. Och de som inte är lika driftiga kan ägna tiden åt att ta hand om sig och sina nära och kära, eller förkovra sig och skaffa sig djupare kunskaper och utveckla bredare kompetenser.

Jag är orolig som alla andra, men mitt sätt att hantera kriser är att intellektualisera det som händer, och motivationen att slutföra arbetet med min bok om mellanrummen växer på kvadraten av problemen som nu rapporteras om. Mellanrummets filosofi handlar dels om att lära sig se och förstå vikten av fokus på här och nu, dels om att utveckla kompetens att orientera sig i okänd terräng (vilket vi nu alla tvingas till). Nu är och har alltid varit en plats mellan ett föränderligt då och ett öppet sedan. Både synen på framtiden och historien förändras i ljuset av det som är. Därför är det så viktigt att inte vara fixerad av att beskriva historien så exakt som möjligt, för då är risken att man fastnar där och blir ignorant både och nuet och framtiden. Och lever man i framtiden har man intecknat och i värsta fall kanske till och med belånat det som kanske kommer att hända, vilket det aldrig finns några garantier för. Vi människor är helt enkelt dömda att leva våra liv här och nu och det spelar ingen roll hur vi ser på detta, det är ett obestridligt faktum som jag menar att vi gör bäst i att acceptera och lär oss förstå och hantera.

Ett samhälle byggt på en stabil grund av vetenskapligt tänkande

Vi har levt i ett låtsassamhälle så länge nu att kunskap kommit att betraktas som en formalitet, i bästa fall. För många har kunskap kommit att uppfattats som närmast en synonym till åsikter, och när den tanken väl slagit rot är det fritt fram att ställa forskare mot tyckare och forskningsresultat mot åsikter. Forskning har följaktligen kommit att betraktats som ett särintresse. För att överleva i den ständiga och allt mer intensiva kampen om resurser har akademin under de senaste 20 åren förvandlats till en produktionsenhet som allt mer liknar ett företag som värnar sin egen överlevnad på en hänsynslös marknad. Forskare konkurrerar allt mer mot varandra och samarbetar allt mindre, vilket är en konsekvens av rådande organisations- och styrningsmodell.

New Public Management bygger på tanken att man kan planera, styra och effektivisera även lärande (och vård), och forskning bedrivs idag enligt mönster från industrin. Tanken bygger dels på att man kan veta något om framtiden, dels att man kan styra utvecklingen, vilket nu visar sig vara ett fatalt feltänk. För mig som undervisar i företagsekonomi blir det smärtsamt tydligt hur ohållbart produktionstänkandet och den allt mer tillämpade forskningen varit. Väldigt mycket av det som studenterna läser och lär sig bygger på studier som beskriver den verklighet som rådde innan Coronakrisen slog till och förlamade världen. Väldigt mycket av kunskaperna som studenterna får sig till livs och resultaten av studierna som jag förväntas examinera visar sig nu vara värdelösa för att kunna navigera i den nya värld som krisen oundvikligen kommer att tvinga fram (som ingen vet något om), vilket är plågsamt att tvingas konstatera. Klarar vi att ta oss ur krisen finns det följaktligen MASSOR av oerhört viktiga lärdomar att dra!

Jag oroas över tecknen jag ser i min vardag som pekar på att många forskare, lärare och högskoleledningar bara väntar på att allt ska återgå till det "normala". Corona är dock inte sjukdomen, COVID-19 är bara ett symptom på hur ohållbart vårt sätt att leva och organisera vardagen, samhället och arbetslivet varit, under en mycket lång rad av år. Tar vi oss helskinnade ur det akuta läget har vi fortfarande en lågintensiv miljökris att hantera. Om den akademiska världen inte drar lärdom av det som händer i världen just nu är akademin inte akademisk. Det är på allvar nu.

Forskare ska ägna sig åt forskning, det vill säga kunskapsutveckling; inte producera så många artiklar på så kort tid som möjligt eller jaga citeringar och pengar i jakt på meriter. Lärare ska undervisa, det vill säga arbeta med lärande och utveckla förståelse för kunskapens väsen och dess möjligheter och begränsningar, tillsammans med studenter; inte överföra fakta så effektivt som möjligt eller ansvara för att hålla genomströmningen på en hög och jämn nivå.

Tanken och fokuset på GRUNDFORSKNING behöver tas till heder igen. Det är omöjligt i det högt uppdrivna tempo som råder idag, vilket förhindrar att forskare stannar upp och tar sig tid för reflektion, eftertanke och kunskapsfokuserade samtal. Det tar tid att läsa och hålla sig uppdaterad, och den tiden har idag tragiskt nog bortrationaliserats. Det behövs mer av tvärvetenskapliga samarbeten som har KUNSKAPEN i fokus. Utan ömsesidig förståelse för (olika sätt att se på) kunskap och forskning över vetenskapliga disciplingränser utarmas akademin. Debatten om genusforskningen som förpestat tillvaron i högskolevärlden på senare tid är ointellektuellt och symptomatiskt nog har den delvis drivits av aktörer utanför akademin, vilket visar att kunskap uppfattas som ett slags åsikt. För att kunna förstå och analysera komplexa processer som samhällsbyggande och hållbarhet krävs inte evidens och säkra svar som bygger på historiska data. Verkligheten förändras och det oväntat oväntade är inte undantaget, utan regeln! Verkligt vetenskapligt tänkande handlar om att utveckla kunskaper och kompetenser som kan användas för att orientera sig i OKÄND terräng, vilket vi alla nu och en lång tid framöver kommer att göra.

Det framstår nu, mitt i krisens öga, som om det allvarligaste problemet är allmänhetens bristande förståelse och förmågor rörande just detta. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många människor genomgått högskoleutbildning, och ändå är förståelsen för det heroiska arbete som utförs på Folkhälsomyndigheten med Anders Tegnell i spetsen skrämmande dålig. Jag har länge förespråkat mer av bildning och försöker så gott det går i min undervisning att få studenterna att släppa taget om alla manualer som NPM tvingar fram eftersom det är enda sättet att styra verksamheten mot på förhand bestämda mål. Jag sliter som ett djur för att få gehör från arbetsledningen för vikten av, och kämpar med studenterna för att få dem att förstå innebörden i, VETENSKAPLIGT tänkande.

Drar den akademiska världen inte lärdom av det som händer just nu är den ingen AKADEMI, tänker jag. Placeras inte KUNSKAPEN i centrum och överges inte affärsmodellerna som hämtats från näringslivet, som efter bara några veckor av minskad efterfrågan riskerar att kollapsa, är det bättre att samhällets investeringar i högre utbildning läggs på något annat. Kritiken mot nuvarande system har hörts från många håll länge, och förhoppningsvis kan den nu äntligen lyssnas på.

Framtidsexperterna borde höra till historien efter COVID-19

Det finns så många lärdomar att dra av den kris som just nu sätter i princip allt på paus, i hela världen. Jag tar mig i alla fall tid att stanna upp och tänka efter. Det avgörande är att vi inte glömmer sen, att vi faktiskt minns hur fort hela det ekonomiska system som vi förlitade oss på föll samman och därmed visade hur ohållbart det var hela tiden. Att återgå till det "normala" vore huvudlöst. Livet och samhället kommer inte att gå under, men vill vi undvika att hamna här igen måste vi stanna upp och tänka efter och utveckla alternativ som kan analyseras och testas.

Kunskapens värde behöver återupprättas, och populismen, tyckonomin och alla experter som uttalar sig med en säkerhet som bara den som talar om framtiden kan uppbåda (eftersom framtiden inte existerar) måste kastas på historiens skräphög. Människor har känslor, men att bygga samhällen på känslor och önsketänkande är huvudlöst. Bara kunskap kan vägleda ett samhälle, det blir uppenbart i dessa prövande tider. Och kunskapen är inte evig, den uppstår alltid mellan. Det som var sant om läget i Sverige igår och vilket strategi som är klokast förändras hela tiden, och vi måste följa med. Så har det alltid varit och det kommer att vara så framöver också. Just nu, i det läge vi befinner oss, är lättare att se och förstå det.

Jag har jobbat länge med min mellanrummets teori (om kunskap och kultur) och nu stärks jag i övertygelsen om att jag är något på spåren. Faktum är att båda böckerna jag skriver på, den andra handlar om kunskapsteori för nyblivna studenter, handlar om ämnen som blivit extra aktuella just nu. Krisen inspirerar och hjälper mig i skrivandet. En av anledningarna till att projektet om mellanrummen dragit ut på tiden är att jag tvivlat, både på min egen förmåga och på tankarnas bärighet. Innerst inne visste jag att det inte var fel på filosofin, men när åren går och allt rullar på som det gjort och utvecklingen dessutom accelererar och "ingen" annan verkar se och förstå det jag sett och tyckt mig förstå är det lätt att misströsta. Nu känns det arbetet dock viktigare än något annat jag sysslat med, någonsin.

Kunskap går inte att googla sig till; ordet är inte en synonym till fakta. Ett kvalitetsmått på kunskap är att det som sägs fungerar. Sanning är ett allt för stort ord för att människor ska kunna hantera det. Sanning banar väg för tvärsäkra experter som, likt prästerna under medeltiden, säger sig ha direkt tillgång till, vilket är en lögn. Kunskap kräver tolkning och ödmjukhet, den måste följa med och förändras tillsammans med sammanhangen där den uppstår och används. Jag vill se kunskapen som ett slags mellanrum. Nu är en föränderlig plats mellan då och sedan, och det gäller kunskapen också. Det viktiga är därför inte VAD vi vet och om det är sant eller ej, utan hur vi ser på och använder kunskapen vi har tillgång till. Livet och lärandet försiggår här och nu, i mellanrummet mellan historien och framtiden. Den tanken utvecklas och förklaras på olika sätt i min bok om mellanrummet.

Här och nu är det ENDA vi människor har tillgång till. Därför är det så viktigt med bildning, eftersom bildning handlar om att med utgångspunkt i här och nu betrakta framtiden i ljuset av historien och det vi vet om livets och verklighetens elementa. Ett samhälle som utgår från den tanken är ett verkligt hållbart samhälle. Bildningssamhället är ett samhälle där man håller sig med marginaler i vardagen för att känna sig trygg, det är vidare ett samhälle där man inte bara tar paus och tillåter sig att stanna upp och tänka efter i kristider. Framtiden är något man bara kan samtala om. Drömmar och visioner är viktiga eftersom framtiden är mer eller mindre öppen och därför påverkas av det som tänks och görs här och nu. Det är tankar som ryms inom och som utvecklas i den mellanrummets filosofi som jag jobbar med och som äntligen blir klar här senare i år, kanske redan innan sommaren.

Tvärsäkerhet är en beroendeframkallande drog och den som säger sig veta något om hur det ska bli är lika farlig som Paulo Macciarini. Framtidsexperterna är lika nakna som kejsaren i H C Andersens saga. Nu är ett gyllene tillfälle att se, förstå och ta till sin den kunskapen. Använder vi krisen och det påtvingade mellanrummet klokt kan vi sedan, så fort pandemin klingar av, omgående och tillsammans påbörja arbetet med att bygga ett hållbart samhälle för en öppen och osäker framtid, där kunskapen har ett egenvärde och tvärsäkerhet betraktas med misstänksamhet. Bildning är ingen lösning utan ett av många verktyg som behövs för att skapa en meningsfull tillvaro.

Blir Corona tyckonomins död, och kunskapens återupprättelse?

Under 2000-talet och särskilt under de senaste 10 åren, som en effekt av sociala nätverk, har det vuxit fram en ny klass i samhället. Alexander Bard och Jan Söderquvist kallar dem i boken med samma namn nätokrater, vilka förstår logiken på nätet och utnyttjar den för att dominera det offentliga rummet. Med hjälp av kraften som horderna av följare ger dem når de ut med sina olika budskap, och eftersom hastighet och räckvidd är det enda som betyder något i tyckonomin har kunskapen, som kräver analys och eftertänksamhet, fått svårt att få genomslag. Nätokraterna lever på att mobilisera känslor, vilket även Facebook, Twitter och Google tjänar pengar på. Länge menade många att tyckonomin var framtiden, och att det bara var att anpassa sig. Nya "yrken" har vuxit fram och idag drömmer många om att bli influencers och den med flest följare på Twitter får mest inflytande över det offentliga samtalet. Det har varit plågsamt att bevittna alla tyckare som debatterat snart sagt allt i TV och på sociala nätverk. Jag har mått illa av att tvingas lyssna på människor som putsat på sitt varumärke, samlat följare och generat klick genom att ha en åsikt.

I spåren av Corona försvann plötsligt alla medietränade förstå-sig-på-are, och det är så oerhört befriande. I tider av kris rensas allt ovidkommande bort och det verkligt viktiga träder fram ur bruset. Forskarna och alla som bygger sina beslut med utgångspunkt i kunskap har naturligtvis alltid funnits där, även om det bara var tyckarna som hördes. Anders Tegnell tråder fram som en hjälte och inger förtroende just för att han INTE är en skicklig debattör, och de som kräver att han ska hålla sig till det han sagt eller göra som den gapande hopen kräver, avslöjar sin okunskap och inkompetens. Nätokraterna var bara duktiga på en enda sak, att väcka uppmärksamhet och generera klick. Men det är ingen egenskap man bygger ett hållbart samhälle på. Jag hoppas innerligt att tyckonomin dör nu. Den har ställt till med tillräckligt redan, tillsammans med populismen som är dess följeslagare. Att SD, mitt under den värsta krisen i Sverige under modern tid, väljer att utnyttja riskdagens tid och resurser för att debattera frågan om avskaffande av danstillstånd är själva sinnebilden av hur sjuk populismen är och hur snabbt den normaliserades.

Anledningen till att Jimmie "jag vet inte" Åkesson, som gett dumheten ett ansikte och talar om att det är känslorna som räknas, kunde samla så många väljare var att kunskapens egenvärde under en lång rad av år utarmats och att forskning kommit att ses som ett särintresse. Om det inte var uppenbart innan kan ingen sansad människa nu tvivla på att hållbara samhällen byggs på en stabil grund av kunskap, och kunskap är något helt annat än åsikter. Kunskap kräver eftertanke och respekt, medan tyckonomin lever av och underblåser känslor. Hö, hö, högern och rasisterna har levt högt på rädslorna och misstänksamheten som de spridit, och vanligt folk köpte deras budskap. Väljarna belönades med sänkta skatter som gav mer pengar i plånboken, men till priset av nedskärningar på samhällsbärande institutioner som vård, skola och försvar. En del av krisen handlar om brist på vårdplatser. Jag hoppas innerligt att Corona blir en påminnelse om vad som verkligen betyder något i livet och vad som faktiskt är hållbart. Nätokraterna fortsätter som om ingenting har hänt, som om allt är som de vant sig vid. Skillnaden är att ingen vettig människa lyssnar på dem, och fejkkontna som utgör en stod del av deras fanbas är inte skapade för att främja ett sansat samtal med utgångspunkt i kunskap. Jag väljer att tro på människans förmåga att ändra åsikt och välkomnar alla in i kunskapens värld. Tänk om samtalet kan återupprättas och nyhetssändningarna även efter krisen fortsätter domineras av verkligt kunniga människor som bemöter varandra med respekt även om deras slutsatser av tillgängliga data skiljer sig åt. Det kändes för bara några dagar sedan som en utopi, men nu tror jag faktiskt att allt fler inser att tyckonomin var tomhetens triumf och att SDs känslostyrda politik aldrig var ett realistiskt alternativ.

Det borde vara uppenbart för alla att kunskapen behöver återupprättas, men för att det ska kunna bli så måste förståelsen för vad kunskap är och hur kunskap fungerar spridas. För att allmänheten inte ska dras in i tyckonomins tomma värld igen behövs radikala ändringar i skolans kursplaner. Redan i grundskolan borde det vara obligatoriskt med kunskaps- och vetenskapsteori. Utan en förstående och kritiskt medveten samt analytiskt driven allmänhet som förstår hur svårt det är att uttala sig med säkerhet om komplexa frågor och som respekterar kunskapen på kunskapens egna premisser finns inget hopp för mänskligheten. Drar vi inte lärdom av Corona och krisläget vi befinner oss i nu, tar vi oss inte tid att tänka efter, är problemen dömda att upprepas och nästa gång kan det mycket väl vara MYCKET värre. COVID-19 är för de allra flesta en lindrig sjukdom, tänk på det. Finns det inga marginaler när det oväntat oväntade slår till går det inte att skapa dem där och då. Argumentet att man kan skära i eller sälja ut välfärden för att sänka skatten är ett KÄNSLOARGUMENT, en åsikt. Man kan tycka vad man vill, men kunskap kräver respekt, förståelse och inte minst ödmjukhet.

Högskolan måste överge försöken att styra och produktionstänkandet som leder till fokus på nyckeltal. Kunskapen och forskares och lärares erfarenhet måste uppvärderas och placeras i centrum, vilket nu sker. När högskolorna nu stänger ner all verksamhet på campus och flyttar över till nätet innebär det att vi lärare och forskare får jobba hemifrån, med stöd i det vi vet och kan. Alla rutiner, planering och styrning faller platt till marken. Allt ovidkommande skalas bort, och jag hoppas innerligt att vi inser sedan att det är klokt att endast återinföra saker som det verkligen finns ett behov av, som bottnar i kunskap. Om allt inte rasar här under resten av våren, vilket jag är övertygad om INTE kommer att ske, förstår jag inte vilka argumenten skulle vara att återinföra styrningen och planeringen av forskningen och den högre utbildningen som kostar enorma summor och äter upp resurser som kommer att behövas för att återupprätta kunskapen i skolan, på universitet och samhället som helhet.

Har vi råd att INTE införa medborgarlön?

Mänskligheten har nu ett gyllene tillfälle att ställa om till ett långsiktigt hållbart samhälle. Alla jordens länder darrbas av viruset som inte känner några gränser eller gör skillnad på fattig och rik. Risken för nya virusutbrott, kanske till och med värre (COVID-19 verkar ju tack och lov vara en ganska lindrig variant), är överhängande. Vi kan och borde ta detta som en varningssignal. Det borde vara enkelt att förstå för alla eftersom ett samhälle som rasar ihop efter bara några dagar av ekonomisk stiltje är och var aldrig ett hållbart samhälle. Börsen rasar och samhället, det vill säga du och jag och alla andra, får nu betala enorma summor för att rädda företagen. Den ekonomiska krisen kan mycket väl vara större än den rent medicinska. Hur kunde vi få för oss att det var önskvärt att leva i ett samhälle där det saknas marginaler, där det inte går att stanna upp en kortare tid för att tänka efter och ta hand om varandra?

Begäret efter pengar är en drivkraft, en energi som bygger samhällen och den är värdefull och ska givetvis utnyttjas; men oreglerad är den lika farlig som kärnkraften. Hållbara samhällen är måttfulla samhällen, och de hänsynslösa prestationskrav vi levt under tärde dels på humankapitalet, dels på naturen. Jag tror och hoppas att vi nu kommer att tvingas tänka om. Att gå tillbaka till hur det var utan att lära oss något av det som händer är otänkbart.

Medborgarlön har diskuterats länge och det är väl i princip vad vi infört nu, i och med alla krispaket. Tidigare har man sagt att vi inte har råd, men nu visar det sig uppenbart vara en lögn. För när vi tingas till det har vi ju råd. Frågan är snarare om vi har råd att inte införa medborgarlön i någon form. Hade det funnits ett inbyggt grundskydd för medborgarna hade samhället inte behövt hjälpa företagen, vilket vore logiskt eftersom så många näringslivsföreträdare föraktar samhället och gör allt för att slippa betala skatt. Det visar sig nu att många av företagen behöver samhället och konsumenterna mer än samhället och konsumenterna behöver många av företagen. Organisationer som bara fungerar i medgång är en belastning och inte en tillgång, det gäller lika för alla organisationer företag så väl som samhällen. Nu har vi ett gyllene tillfälle att diskutera dessa saker utan att fasta i en destruktiv debatt om höger och vänster. Medborgarlön är inte samma som kommunism, det är en fråga om överlevnad.

Det har talats om företagsledarnas exceptionella kompetens, och deras löner har höjts till skyarna med dugligheten som argument. Om de nu är så kompetenta, hur kommer det sig då att samhället efter bara några dagar tvingas komma till undsättning? Kompetens är något som visar sig när det gäller. Donald Trump tror fortfarande att han kan styra USA som ett företag, men det är uppenbart för alla med ögon att se med att han inte har en aning om vad han sysslar med, och försöket att skaffa sig patent på vaccin mot Corona, exklusivt för (rika) amerikaner, avslöjar honom som den rufflare han är och alltid var. Våra folkvalda politiker och människorna i vården är kompetenta på riktigt, liksom alla experter som hållit sig utanför strålkastarljuset fram till nu, när deras kompetens behövs. Gaphalsen Hanif Bali som självsäkert stått i TV och som regerat på Twitter krisar offentligt här i prövningens tid, när politikerna behöver arbeta tillsammans. Vad är hans kompetens, och andras som agerar på samma ovärdiga sätt, värd? Vad var är det vi skattebetalare ger honom lön för?

Jag hoppas innerligt att vi för överskådlig tid är vaccinerade från influencers och tyckare, meningslösa debatter, populism och rasism. Samhällen byggs inte av experter, konsulter och New Public Management, utan av ansvarstagande människor som gör det bästa av sina kunskaper och kompetenser, här och nu. Vi kan och behöver ta oss bort från uppdelningen i höger och vänster. Såväl kommunism som kapitalism är 1900-talsfenomen. Förhoppningsvis kan vi inse nu att företagen behöver samhället lika mycket som samhället behöver företagen, och att vi alla TILLSAMMANS skapar förutsättningar för varandra.

Forskare är inte överens, och det är som det ska

Att kräva klara besked av forskare i ett läge som det vi befinner oss i nu, eller uppfattningen att det är ett problem och att Tegnell har fel för att det finns andra experter som drar andra slutsatser, är en farlig och kunskapsfrämmande inställning. Vi befinner oss just nu i en helt ny situation som INGEN vet något om. Viljan att veta säkert, som är stark i vanliga fall, ökar med kvadraten på osäkerheten. Framtiden är dock alltid öppen, inte bara nu. Samtidigt finns det massor med kunskap, men den är inte ordnad i bokar och det finns inget överskådligt system. Även om olika experter har tillgång till samma fakta drar de olika slutsatser, just eftersom framtiden är öppen. Varken före eller efter kan någon säga att de vet! Det är inte forskarna det är fel på, utan människors FÖRVÄNTNINGAR på forskarna.

Fakta kan man inte diskutera, men kunskap kräver alltid tolkning. Och för att tolkningarna av befintliga uppgifter ska bli så bra och hållbara som möjligt krävs bildning och vishet. Tålamod och förståelse för graden av osäkerhet är nödvändigt. Oavsett vilket beslut som ansvariga tar i detta läge kommer det att finnas minst en meriterad och trovärdig expert som anmäler avvikande åsikt och som därmed FRAMSTÅR som mer tillitsfull, trots att INGEN vet vad som kommer att hända och ingen heller kommer att kunna säga "vad var det jag" sa, sen med facit i hand.

Alla raljanta kommentarer och försök att avfärda uppmaningen att lyssna på forskarna, bygger på okunskap eller kunskapsignorans. Krisen vi nu måste ta oss igenom tillsammans är oerhört komplex och den handlar bara delvis om viruset som sprider sig som en gräsbrand över världen. Vi har utarmat vårdapparaten och gjort oss beroende av ett ekonomiskt system som bygger på att allt rullar på som vanligt. Eftersom mänskligheten inte utsatts för någon riktig kris på väldigt länge har allmänheten invaggats i tron att marginaler inte behövs och att det alltid finns någon annan som löser problemen åt en. Skolan har försummat kunskapen och fokuserat mer på betyg, valfrihet och kortsiktig ekonomisk vinst. Vi har rest och konsumerat upp överskottet, eller investerat pengarna på börsen där de nu försvinner i snabb takt eftersom ekonomi är psykologi. Vi har röstat på populister som säger vad vi vill höra och skrattat åt raljanta och insinuanta utspel från politiska influencers som Hanif Bali. Nu är vi där vi är och får laga efter läge och göra vad vi kan med kunskaperna, kompetenserna och resurserna vi har tillgång till.

Ända sedan starten på mitt bloggäventyr har jag uttryckt oro över kunskapsförflackningen och försökt värna bildningen. Jag har skrivit otaliga poster om vikten av marginaler och kritik mot försöken att styra och planera komplexa verksamheter. Jag har tvivlat många gånger, men aldrig tvekat en sekund på kunskapens värde. Det som oroar mig nu är att så många visar så lite tålamod med och förståelse för forskningens förutsättningar.

Det FINNS inga genvägar till kunskap, och det handlar aldrig om hur säker den som säger sig veta är. Förtroende för forskare och tillit handlar inte om VEM som uttalar sig, utan om VAD som sägs. Forskare är och har aldrig varit experter som vet säkert; forskare UNDERSÖKER världen och verkligheten. Forskning ger oss förståelse och verktyg, inte säkra svar. Kritiken mot Anders Tegnell bottnar i samma okunskap som gjorde Jimmie Åkesson till ledare för vårt lands populäraste parti, trots att han inget vet och omger sig med tvivelaktiga medarbetare som bara har en enda lösning på alla problem: Avskaffa "massinvandringen". Förhoppningsvis kommer samhället under krisen, som inte är över än på länge, att vaccineras mot populism och kunskapsignorans. Donald Trump visar genom sitt sätt att agera vägen mot undergången och jag har oerhört svårt att se hur han ska kunna överleva som president med tanke på vad han väljer att göra i skarpt läge.

I väntan på att jag antingen blir sjuk eller att allt blåser över ägnar jag mig åt mitt arbete, handleder och examinerar studenter, undervisar om vetenskaps- och kunskapsteori samt skriver på mina två böcker om samma ämnen. I fredags skrev jag kontrakt på nästa lärobok: Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, som är en fortsättning på Hur blir högre studier högre? Jag fokuserar på kunskapen och det skänker mening åt arbetet och tiden av väntan. Kunskap är liksom skola och utbildning en långsiktig investering. Jag hoppas innerligt att fler kan försmås att förstå det, om inte just nu så åtminstone på sikt. I det läge vi befinner oss nu spelar det ingen som helt roll hur MÅNGA artiklar som skrivits, det ENDA som betyder något är innehållet och kunskapsbidraget. Och om det inte var uppenbart innan så borde det bli det nu, att antalet citeringar är en värdelös indikator på kunskapskvalitet. Det är så man producerar experter som människor som vinner debatter och som kan stå i TV och se säkra ut. Kunskap är något annat och det är därför samhället satsar på forskning. Men för att forskningen ska kunna komma samhället till gagn måste allmänheten förstår hur forskning fungerar och hur kunskap blir kunskap. Därför är det så viktigt att skolan fungerar och att vi bekämpar betygsinflationen och avskaffar det huvudlösa experiment med uttag av vinst från samhällsbärande verksamheter.

Dagens bild: Låt oss dra lärdom av våra misstag

Hittade denna bild i högen som som jag fått av Ajan. Tycker den passar som illustration till tankarna jag bär på just nu, mitt under pågående epidemi. Vi visste att vi gamblade med samhället och vår beredskap, men tänkte att det går nog bra ändå. Vi sänkte skatten och urholkade medvetet skyddet mot det oväntat oväntade, och njöt pengarna som rullade in. Och det gick ganska bra väldigt länge, även om varningssignaler fanns. Med hjälp av effektiviseringar och privatiseringar kunde skenet hållas uppe och väljarna belönade politiker som lovade mer för mindre. Att Nya Karolinska visade sig vara en fullkomlig katastrof viftades bort eller dränktes med kritik mot den sittande regeringen. Sedan nåddes vi, först av rykten och sedan om bekräftade uppgifter om att ett nytt virus spreds i Kina. Och när smittan drabbade Italien och fördes hit av skidturister slog paniken till. På bara några dagar visade det sig att vi levt i ett luftslott och att ekonomin var ett korthus som rasade samman fullkomligt på mindre än en vecka.

Bild: Ajan

Jag ser en bild av populismen. Folket jublar när ledaren som lovat guld och gröna skogar inviger ännu en kuliss med under pompa och ståt. Alla vet att det går så länge det går, men bryr sig inte på allvar. Det drabbar inte mig, tänker man. Och det fungerar uppenbarligen. Det gick att sänka skatten och skära ner på välfärden och samhällsskyddet, det ohållbara samhället var exceptionellt framgångsrikt utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Fast bara i medvind! Nu är de senaste årens börsuppgång, som användes som argument på att allt är frid och fröjd och nya nedskärningar och privatiseringar att vänta, utraderade. Det var luft och förhoppningar byggda på känslan av att det går att få mer för mindre.

Låt oss hoppas att vi tar oss igenom krisen och att vi kommer ut på andra sidan någorlunda välbehållna. Det går om vi arbetar tillsammans och inte får panik. Litar vi bara på människorna som ansvarar för ledningen av landet och våra samhällsbärande myndigheter och ger dem ro att arbeta i fred blir det så bra det kan, men det finns inga garantier för att det blir som vi önskar. Ingen rår nämligen över ett virus som ingen är immun mot.

Man kan tycka vad man vill, men samhällen som vilar på en grund av nyckfulla känslor är inte hållbara. Och oppositionen kan vara hur indignerad den vill; den har inte ansvar och styr inte. Vårt land befinner sig i kris just nu och vi sitter i den situation vi försatt oss i. Alla försök att leta efter syndabockar nu i det akuta läget, eller försöken att misskreditera myndighetschefer och ansvariga politiker är att betrakta som subversiv verksamhet. Jag förutsätter att agerandet från Twittergapande oppositionspolitiker och misstänkliggörande ledarskribenter utreds sedan när allt lugnat ner sig.

Jag vill så innerligt gärna tro att populismens glansdagar är över och att det nyliberala experimentet överges. Även M som drivit på för och som även har utnyttjat sin makt till att urholka värden och samhällets krisberedskap ropar ju på staten och mer resurser, trots att man för bara några månader sedan föreslog nedskärningar på just dessa områden i sin skuggbudget i höstas. Jag hoppas att kunskapens egenvärde kan återupprättas och att glädjebetygen i skolan, som också är ett luftslott, uppmärksammas och dras lärdom av. Dumhet och okunskap är också en farsot, som banar väg för politiker som Donald "grab em by the pussie" Trump och Jimmie "jag vet inte" Åkesson, som båda blivit framgångsrika genom att lova mer än vad som är möjligt att hålla och som spelar bort korten genom att skylla på invandrare.

Än så länge tror jag det dröjer innan kunskapen sjunker in. Många verkar inte riktigt förstå allvaret utan väntar på att detta ska blåsa över på några veckor, men inget talar för det. Viruset är här för att stanna och osäkerheten i världen på grund av växande klyftor mellan rika och fattiga (som i och för sig minskat snabbt i takt börsraset, som drabbar de rikaste mest) kommer inte att försvinna. Det är nämligen inte känslorna som räknas. Med utgångspunkt i kunskap och solidaritet kan ett hållbart samhälle byggas, och viruset banar förhoppningsvis väg för en sådan utveckling. Alla med ögon att se med inser ju hur ohållbart vi levt fram till nu och vad som verkligen behövs för att klara en kris som denna. Inte är inte är det en starkare STAT alla ropar på, och så länge vi lever i en demokrati kan staten inte bli starkare än vi låter den bli via skattesedeln!

Corona visar att New Public Management aldrig var lösningen

Under många år har jag levt med en gnagande känsla av att leva i en låtsasvärld, ett hittepåsamhälle där känslor och åsikter tas på lika stort allvar som kunskap och kompetens. På bara några dagar har allt förändrats. Nu är det på riktigt. Oppositionsindignationen lyser fortfarande igenom, men den dominerar inte nyhetssändningarna och den tar på tillbörligt allvar; det vill säga avfärdas som oseriös.  Plötsligt är det forskare som intervjuas på allvar i TV, istället för experter som debatterar. Förändringen gick oerhört fort. Tänk vad märkligt ändå, att vi behövde drabbas av sjukdom för att tillfriskna. Jag hoppas innerligt att vi inte faller tillbaka i de destruktiva mönster som präglat samtidsdebatten under de senaste 10 åren. Nu när KUNSKAPEN placerats i centrum på riktigt vore det tragiskt om känslorna tilltäts ta över igen.

Vi har nu ett gyllene tillfälle att ställa om och överge en hel massa saker som aldrig var bra. Betänk att vi nu ställer in möten för att världen INTE ska gå under, och det gör att det samhällsbyggande, verkligt viktiga arbetet utförs effektivt och att tillgängliga resurser används ändamålsenligt. Jämför med hur det ser ut i vardagen där mötena bara blir fler och fler och den administrativa bördan ökar hela tiden. Om det var så att New Public Management faktist fungerade och samhället gick att styra och man kunde planera för alla behov skulle inte allt vad styrning och planering heter fara all världens väg, vilket är fallet här i det akuta läget. Låt oss dra lärdom av detta och sedan, efter krisen, endast återinföra möten som det finns verkliga behov av och håll administrationen på ett absolut minimum.

Förändringar som går långsamt och införs gradvis vänjer man sig vid, det blir det nya normala, och därför uppfattas kritikerna som problemet istället för det som kritiseras. Lärare och vårdpersonal har under lång tid kritiserat New Public Management för att ta fokus och resurser från det verkligt viktiga, vilket nu blir smärtsamt tydligt. Läs till exempel vad som står i denna debattartikel i Dagens Samhälle, och förklara sedan i ljuset av behoven som uppstår här under epidemin hur prioriteringarna som gjorts fram till nu kan anses kloka och nödvändiga.

Regionerna har cirka 29 000 läkare. Samtidigt, enligt statistik från Sveriges kommuner och regioner (SKR), finns cirka 46 000 administratörer och chefer, alltså fler administratörer än läkare. Denna byråkrati har ökat med 36 procent inom landstingsvården sedan 2010 och deras lönekostnad har ökat mer än dubbelt så mycket som för sjuksköterskorna, som i stället minskat i antal i flera regioner. Direktörerna i regionerna har löner som är långt över Sveriges statsministers.

Det ser ut ungefär på samma sätt på högskolan. Tron på styrning och kontroll har blivit en sektliknande religion och om det inte var uppenbart tidigare borde det vara det nu. Administrationen är som en gökunge som bokstavligen äter upp en allt större andel av resurserna som samhället lägger på vård, omsorg och utbildning. Till ingen som helst nytta. Ingen efterfrågan administratörernas arbete i dessa dagar och rutinerna fungera bara i teorin. Läkarna och vårdpersonalen agerar nu med utgångspunkt i den kunskap och beprövade erfarenhet som innan Corona betraktades med misstänksamhet och sågs som ett kvalitetsproblem.

Här finns en konflikt mellan två grupper, som ingen politiker vill tala om. Vi som jobbar i verkligheten och springer i kulvertar mellan vårdavdelningar och patienter. Vi är de närande, producenterna. Utan oss stannar sjukvården. Trots det har vi mycket litet att säga till om. Sedan har vi kastet av överbetalda direktörer, byråkrater och ”kommunikatörer” som lever högt uppe i organisationens topp, utan att träffa patienter. De är den resursslukande, tärande sektorn, med stort inflytande över vårdens resurser.

Detta är "vad fan vi får för pengarna", och drar vi inte lärdom av det som händer nu förtjänar vi inte att kallas för ett kunskapssamhälle. Samhället vilar nu bokstavligen på läkare, forskare och andra med kunskaper och erfarenheter, människor som arbetar med uppgifterna som sjukhus och skolor ska arbeta med. Jag hoppas att vi kan inse och erkänna att New Public Management aldrig var lösningen och att vi drar lärdom och låter läkare läka, sjuksköterskor vårda och lärare lära.

Jag hoppas också innerligt att vi inser att populism och skattesänkarmentalitet är förkastligt eftersom det bara "fungerar" när allt är som vanligt. Politiker och andra ansvariga i samhället ska inte ge oss vad vi vill ha, och väljer vi ändå, mot bättre vetande, att gå på känsla kommer vi att stå där med byxorna neddragna nästa gång det oväntat oväntade drabbar oss; om vi inte gått under av leda på ändlösa möten eller bränt ut oss av administrationens krav innan dess vill säga.

Det är uppenbart att samhället kan ställas om snabbt och att arbetet som nu utförs med stöd i kunskap och erfarenhet fungerar alldeles utmärkt, liksom att New Public Management är värdelöst när det väl gäller. Drar vi lärdom av detta och agerar i enlighet med den kunskap vi samlar på oss här under krisen är ett annat och mer hållbart samhälle ingen utopi, det är bara att fortsätta på samma sätt som nu. Ingen kommer att sakna administrationen, kostnaderna kan sänkas och kvaliteten ökar; alltså PRECIS vad vi lovades av förespråkarna för New Public Management.

Före och efter Corona

I många år har det talats, inte om utan när ett nytt virus skulle spridas över världen. Vi såg det alltså komma. Ändå gjorde vi inget. Vi fokuserade på vår egen ekonomi istället, på att få ut mesta möjliga av livet i form av spektakulära upplevelser och resor kors och tvärs över världen. Demokratin utnyttjades, först för att driva på för en politik av nedskärningar och sedan för att slippa ta hand om människor i nöd, som flyr för sina liv. Allt handlade om vad JAG skulle få, till lägsta möjliga pris. Skolan och vården offrades lättvindigt av politiker som lovade skattesänkningar, och välfärdens arbetare påtvingades ständiga effektiviseringar. Det såg bra ut på pappret och klimatförändringarna går så långsamt att problemen kunde viftas bort med hänvisning till ekonomins väl och ve eller till olika problem i närtid. Det är för dyrt sa man, vi har inte råd.

Omställningen av samhället och tänkandet började under 1970-talet. Nationalekonomen Milton Friedman lovade evig tillväxt, Reagan och Thatcher lovade skattesänkningar och ekonomin blomstrade. Börsuppgången var exempellös, och den har fortsatt med smärre kriser i form av olika typer av bubblor. Senast 2008. Uppgång på börsen och sänkningar av skatten har gått hand i hand så länge nu att det blivit det nya normala.

När jag läser om de stora influensorna på 60-talet läser jag dels att långt fler blev sjuka, dels att samhället inte påverkades nämnvärt. Samhället kommer att finnas kvar även efter denna influensa som i ett historiskt jämförande perspektiv visar sig vara ungefär lika smittsam och dödlig som tidigare influensaepidemier. Allvarligt nog och inget man kan eller ska ta lätt på, men delvis är KRISEN självförvållad. Vi hade en sjukvård med bredare marginaler, större kapacitet och mer personal innan nedskärningarna. Idag har vi i Sverige ett av världens dyraste och modernaste sjukhus, Nya Karolinska, som samhället pumpat in miljarder i, men som varslar personal och inte är till någon hjälp i det akuta läget. Det bygget och den politik som gjorde det möjligt är själva sinnebilden av vad som är sjukt i samhället. Virus har funnits lika länge eller längre än människorna, men skattesänkningar som urholkar demokratin och nedskärningar som drabbar samhällets själva fundament är historiskt sett nya företeelser. Även om jag är över 50 har jag knappt några egna minnen av hur det var innan, men å andra sidan har man talat om besparingar och nedskärningar ända sedan jag gick ut i arbetslivet runt 1980, när Sverige var världens mest jämlika land och klyftorna mellan de rikaste och vanliga löntagare var som allra minst.

Idag jobbar jag hemma med min bok om mellanrummets filosofi, och jag ser det som händer, krisen som vi är mitt uppe i som ett slags mellanrum. För mig framstår det som fullkomligt uppenbart att ingenting kommer att återgå till det normala efter att virusets verkan klingat av och samhället lämnar det akuta läget. Om vi inte drar lärdom av det som hänt förtjänar mänskligheten att gå under. Kan vi inte ens lära av våra misstag utgör vi ett hot både mot oss själva och livet på jorden. Jag ägnar tiden av väntan åt arbete med lärande och kunskap, för det kommer att behövas. Kunskap är det enda som kan hjälpa oss. Det fokus på produktion av nyckeltal som styrt och reglerat verksamheten på högskolan och övrig offentlig sektor, alltså New Public Management -- som är en effekt av de ekonomiska "framgångarna" -- var uppenbart ohållbart redan eftersom systemet offrade människorna till förmån för annat. Kunskapen behöver åter placeras i centrum. Det är uppenbart i dessa dagar.

Att fokusera på arbetet hjälper mig hålla oron på armlängds avstånd, och jag försöker även tänka på det jag ser som positivt med krisen vi nu är mitt uppe i. Jag tror till exempel att populismens dagar är över. Jimmie "jag vet inte" Åkesson satt aldrig inne med lösningen, och förslagen som läggs fram av M och KD för att "lösa" krisen, alltså YTTERLIGARE skattesänkningar och hårdare tag, visar bara ännu tydligare vad som är det verkliga problemet: Avsaknaden av marginaler, felprioriteringar och efterfrågan på politiker som säger vad vi vill höra och ger oss det vi önskar!

Vad samhället och mänskligheten behöver nu och framöver är ansvarsfulla ledare och en politik som bygger på kunskap och breda marginaler. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, och därför är det inte ett legitimt skäl att dra ner på försvaret bara för att vi inte ser några allvarliga hot i närtid. Och att dra ner på sjukvården och skapa ett anorektiskt samhälle är huvudlöst.

På bara några dagar har stora delar delar av börsvärdet raderats, och marknaden står handfallen. I tider av kris blir det uppenbart att vi människor inte klarar oss utan ett samhälle som erbjuder trygghet och politiker som är handlingskraftiga, vilket i en demokrati oundvikligen innebär att skatten måste höjas och klyftorna minskas.