Möjligen är coronaviruset ett dåligt exempel på det jag tänkte reflektera över idag, för att det skulle ske ett utbrott var inte oväntat. Men exakt var och när det skulle ske och vilka konsekvenserna blir vet ingen på förhand. Och även om det går att skydda sig (göra vad man kan för att undvika att drabbas) från den här typen av hot går det aldrig att eliminera risken helt. Det oväntat oväntade är inget undantag eller problem utan en integrerad del av livet som sådant. Misstagen som uppstår när DNA kopieras är en förutsättning för evolutionen. Även om vi människor tänker oss att vi står över och kan bortse från vårt medvetandes biologiska aspekter är och förblir det mänskliga medvetandet förkroppsligat. Jaget och intellektet är en del av kroppen eller snarare en konsekvens av samspelet mellan kroppens olika delar. Är människan kronan på verket, livets på jorden fulländning, eller är det mänskliga medvetandet "bara" ett resultat av slumpen? Ett oväntat inslag i evolutionen?
Tron på att det går att kontrollera livet och verkligheten är ett utryck för hybris, vår tids motsvarighet till Babels torn i Bibeln. Vissa saker måste man bara acceptera, och det oväntat oväntade är en sådan sak. Ett trivialt exempel på det är kaoset på EspressoHouse på stationen i morse. Deras datasystem fungerade inte, och eftersom man nu mer är ett kontanfritt café stod personalen handfallna mellan diskarna som dígnar av bakverk och det nybryggda kaffet i kantinerna bakom dem. Allt fungerade perfekt, utom den lilla och till synes obetydliga detaljen att kassaflödet är beroende av digital överföring av information. Hade man inte bortrationaliserat hanteringen av kontanter hade pengaflödet kunnat hållas igång. Nu köpte jag mitt kaffe på Pressbyrån istället. Jag känner ändå ingen skillnad. Jag går till EspressoHouse för att jag (av en slump) har upptäckt att jag kan skriva där. Nu blev det inte så, och det är också ett inslag av det oväntat oväntade. Ingen skada skedd, för jag vet att det aldrig går att räkna med något i livet. Tar man det sker som det kommer verkar slumpen i båda riktningarna och det oväntat oväntade kan lika gärna innebära något positivt.
Räknar man med och på kontroll och styrning är allt det positiva som man önskar sig redan intecknat, och man kan bara bli besviken. Och eftersom det oväntat oväntade är reglen, inte undantaget kommer man förr eller senare att bli besviken. Bara genom att överge alla tankar på och upphöra med försöken att målstyra och kvalitetessäkra kan man nå verklig kvalitet och faktisk tillfredsställelse. Det är inte fler system, mer kontroll och säkerhet ner på detaljnivå som behövs, utan ett helt annat sätt att se på livet, tillvaron och det som händer mellan oss människor.
Av en slump har jag nått ett slags genombrott i mitt tänkande, skrivande och min intellektuella utveckling. Efter närmare tio år av tankemöda ser jag en väg ut ur den grotta jag befunnit mig i rörande arbetet med att utveckla en kulturteori som fungerar och som kan användas för att skapa ett mer hållbart samhälle. Att det är en teori om mellanrummet, slumpens roll och framtidens fundamentala öppenhet visste jag inte för ett år sedan, men så plötsligt insåg jag det. Och när jag väl insett det slogs portarna för nästa nivå i tänkandet upp på vid gavel. Av bara farten skrev jag en lärobok (här finns förresten en film som jag spelat in om boken) och innan den kom i tryck var jag i full gång med nästa, samtidigt som jag slutredigerar min stora bok om kultur, kunskap och mellanrummens betydelse.
Ödmjukhet och tacksamhet är nyckeln till långsikig hållbarhet både för indvider och samhällen. Eller för att tala med Deleuze: Vi behöver mer av deterritorialisering än territorialisering om vi ska motarbeta fascismen och dess katastrofala följder. Det är inte mer kontroll och fler system för säkring av kvalitet som behövs i skolan, utan tid att tänka tankar till slut, nyfikenhet och uthållighet samt ödmjukhet. Bildning är vishet är visioner att sträva efter, inte mål att nå. Kunskap uppstår och utevecklas MELLAN människor. Det gör även kulturen och därför är mellanrummen så viktiga att förstå och värna. Problemet är att mellanrummen inte existerar, i alla fall inte på samma sätt som människor och deras artefakter. Vi ser dem åtminstone inte så länge vi utgår från rådande syn på kunskap, men med en annan syn på kunskap, en mindre kontrollerande och målfokuserad samt resultatorienterad syn, förstår man betydelsen av mellanrummen och det oväntat oväntade.
Planen nu är att presentera kulturteoriboken för ett förlag i början av hösten, men det är mer en ambition än ett mål. Boken blir klar när den är färdig, och över det råder inte jag även om det är jag som är författaren. Jag vill att den ska bli så bra som möjligt, men det kan den bara bli om jag accepterar slumpen och utrustar mig med tålamod och ödmjukhet.
fredag 31 januari 2020
torsdag 30 januari 2020
ADHD-dagboken: Hur hanterar man kaos
Flyktlinjer är en spegling av mitt liv och det som händer inom mig och i min vardag och det samhälle jag lever i. Jag skriver utan skyddsnät, ogarderat om det som ligger mig närmast. Det finns ingen övergripande plan, men det finns en riktning och en ambition att säga något viktigt och allmängiltigt samtidigt som jag försöker bli bättre på att hantera den jag är och situationerna jag befinner mig i och måste hantera. Jag är lika nyfiken på mig själv som jag är på samhället och kulturen, och skrivandet hjälper mig att få syn på mina svagheter; eventuella förtjänster saknar jag förmågan att se och förstå. Kanske är det så eftersom allt jag lärt mig är kunskaper och erfarenheter som utvecklats på så många olika sätt att jag aldrig lyckats klura ut hur det går till. Fast det är ju inget problem, inte så länge kunskap utvecklas och lärdomar dras. Misstag är bästa sättet att lära, men för att det ska fungera kan och får misslyckanden inte ses som misslyckanden.
Jag är oförmögen att sortera intryck, både inre signaler och impulser och yttre, såväl i min närhet som i nyhetsflödet. Mitt liv beskrivs bäst som ett ständigt pågående kaos eller en rytande storm, och jag befinner mig mitt i. Genom åren har jag utvecklat en rad tekniker för att finna temporär ro i den där stormens öga. Jag blir bättre och bättre på att ta vara på tillfällena som bjuds och fångar möjligheterna i flykten. Det är en kamp, men det är en kamp som är allt annat än meningslös. Jag skriver inte detta för att beklaga mig, utan för att dela med mig av mina erfarenheter. Där och när jag finner ro får jag gjort massor och ju bättre jag blir på att förstå och hantera den jag är desto mer får jag gjort. Det händer oftare och oftare och startsträckan blir kortare och kortare. Fast några garantier för att det ska fungera finns aldrig, vilket gör mig ödmjuk för svårigheterna och tacksam för framgångarna.
För lite över ett år sedan började jag meditera och det är som det finns ett före och efter. Sent i livet fick jag tillgång till ett verktyg vars kraft och verkansgrad jag fortfarande förundras över. Det känns som magi. Att bara sätta sig ner en stund varje dag och fokusera på in- och utandningen gör enorm skillnad, inte bara där och då utan även under resten av dygnet. Meditationen hjälper mig att vara närvarande och fokusera på det som är här och nu, och när jag kan hålla undan tankarna på det som varit och det som kanske kommer att hända förlöses en kraft som jag efter ett år av meditation fortfarande förundras över och inte riktigt har lärt mig hantera. Fast detta gör att jag inser att det finns så mycket jag vill göra samtidigt som jag förstår att tiden som finns att göra det på krymper i en takt som skrämmer mig. Välkommen till mitt liv, det är så här jag fungerar.
Just nu har jag två böcker på gång, som jag arbetar mer parallellt. Och på jobbet har jag mer att göra än någonsin. Ändå är jag inte stressad. Jag har aldrig varit rädd för att jobba. Det är känslan av stress som uppstår när jag inte får vara jag och göra det jag ska på mitt sätt som har hållit mig tillbaka tidigare i livet, som har fått det att se ut som min misstänkta neuropsykiatriska diagnos är ett handikapp. Det jag försöker säga här är det INTE är så, det är en förutsättning, inte ett problem. Jag får ständigt bekräftat att jag inte tänker och agerar som andra, att jag är annorlunda, men jag vet idag att jag inte är ensam och när jag väl lärt mig förstå och hantera kraften och förmågorna jag besitter kan jag som sagt ta vara på möjligheterna.
Kan jag med mina ord och tankar få en enda att nå insikt om sina egna förmågor, snabbare än jag, som upptäkt vem jag är och lärt mig hantera mig själv sent i livet, är det mödan värd. Nu är fantastiskt på det sättet. Nu är det ENDA man har som människa. Det som varit och det som kommer existerar inte och därför spelar det ingen roll hur lång tid det tar. När man väl finner ro är det värt all möda man lagt ner på att komma dit (för utan arbetet hade man inte nått dit), och när man förstår att det som kanske kommer att hända står bortom ens kontroll kan man lättare bortse från oron som tankarna på det okontrollerbara väcker.
Jag är oförmögen att sortera intryck, både inre signaler och impulser och yttre, såväl i min närhet som i nyhetsflödet. Mitt liv beskrivs bäst som ett ständigt pågående kaos eller en rytande storm, och jag befinner mig mitt i. Genom åren har jag utvecklat en rad tekniker för att finna temporär ro i den där stormens öga. Jag blir bättre och bättre på att ta vara på tillfällena som bjuds och fångar möjligheterna i flykten. Det är en kamp, men det är en kamp som är allt annat än meningslös. Jag skriver inte detta för att beklaga mig, utan för att dela med mig av mina erfarenheter. Där och när jag finner ro får jag gjort massor och ju bättre jag blir på att förstå och hantera den jag är desto mer får jag gjort. Det händer oftare och oftare och startsträckan blir kortare och kortare. Fast några garantier för att det ska fungera finns aldrig, vilket gör mig ödmjuk för svårigheterna och tacksam för framgångarna.
För lite över ett år sedan började jag meditera och det är som det finns ett före och efter. Sent i livet fick jag tillgång till ett verktyg vars kraft och verkansgrad jag fortfarande förundras över. Det känns som magi. Att bara sätta sig ner en stund varje dag och fokusera på in- och utandningen gör enorm skillnad, inte bara där och då utan även under resten av dygnet. Meditationen hjälper mig att vara närvarande och fokusera på det som är här och nu, och när jag kan hålla undan tankarna på det som varit och det som kanske kommer att hända förlöses en kraft som jag efter ett år av meditation fortfarande förundras över och inte riktigt har lärt mig hantera. Fast detta gör att jag inser att det finns så mycket jag vill göra samtidigt som jag förstår att tiden som finns att göra det på krymper i en takt som skrämmer mig. Välkommen till mitt liv, det är så här jag fungerar.
Just nu har jag två böcker på gång, som jag arbetar mer parallellt. Och på jobbet har jag mer att göra än någonsin. Ändå är jag inte stressad. Jag har aldrig varit rädd för att jobba. Det är känslan av stress som uppstår när jag inte får vara jag och göra det jag ska på mitt sätt som har hållit mig tillbaka tidigare i livet, som har fått det att se ut som min misstänkta neuropsykiatriska diagnos är ett handikapp. Det jag försöker säga här är det INTE är så, det är en förutsättning, inte ett problem. Jag får ständigt bekräftat att jag inte tänker och agerar som andra, att jag är annorlunda, men jag vet idag att jag inte är ensam och när jag väl lärt mig förstå och hantera kraften och förmågorna jag besitter kan jag som sagt ta vara på möjligheterna.
Kan jag med mina ord och tankar få en enda att nå insikt om sina egna förmågor, snabbare än jag, som upptäkt vem jag är och lärt mig hantera mig själv sent i livet, är det mödan värd. Nu är fantastiskt på det sättet. Nu är det ENDA man har som människa. Det som varit och det som kommer existerar inte och därför spelar det ingen roll hur lång tid det tar. När man väl finner ro är det värt all möda man lagt ner på att komma dit (för utan arbetet hade man inte nått dit), och när man förstår att det som kanske kommer att hända står bortom ens kontroll kan man lättare bortse från oron som tankarna på det okontrollerbara väcker.
onsdag 29 januari 2020
Bloggpost 4200
Ännu en gång passeras en milstolpe här på Flyktlinjer. Sedan starten har det blivit 4200 poster. Ingen stor sak. Antalet poster är inte det viktiga. Jag skriver för att utveckla min förmåga att hantera språket och för att fånga tankar i flykten. Jag skriver för kunskapens skull, för att dela med mig av insikter och reflektioner rörande samtiden som jag är oförmögen att inte lägga märke till.
När jag vaknar på morgonen är och har alltid huvudet varit fullt av tankar. Bloggandet hjälper mig dels att sortera och finna ro, dels är det ett bibliotek eller ett arkiv av tankar som jag använder som underlag för andra texter, i andra sammanhang. Läroboken som kom ut förra veckan utgår till dels från texter som publicerats här först, dels under skrivprocessen, dels tidigare. Samma gäller för båda böckerna som jag arbetar med parallellt just nu. Och det finns underlag till åtminstone tre böcker till.
Författare kan man bara bli genom att skriva och det har jag gjort dagligen och strukturerat nu i snart tio år. Nu betalar sig arbetat, men det har hela tiden varit vägen fram och det dagliga skrivandet som gjort mödan värd. Jag är tacksam för böckerna, för det blir ett slags bekräftelse på att jag har något att säga, men det är de dagliga uppdateringarna som ger mening åt skrivandet. Blir jag läst är det en bonus och om någon uppskattar det jag skriver blir jag glad, men jag är ödmjuk inför det faktum att det alltid är läsaren som avgör, aldrig författaren. Det finns så enormt mycket texter där ute och bara de texter som fungerar och vars innehåll slår av en ton hos den som hittar fram till dem blir lästa.
För lite drygt ett år sedan ändrade Google algoritmerna som styr sökresultatet, och från en dag till en annan försvann nästan en tredjedel av läsarna. Det säger något om hur nyckfullt läsandet är idag samt hur mycket makt mediernas ägare har över innehållet och vilka bilder av samtiden som når spridning och påverkar den allmänna uppfattningen. För mig handlar bloggandet även om detta, om att lära känna nätetes logik; inte för att nå ut till fler eller kontrollera utan för att det är kunskap jag behöver för att förstå kulturen jag både forskar om och lever i. Rasismen och den allt mer radikaliserade högern i Sverige och resten av världen är till dels ett resultat av algoritmer som underblåser känslor och lever på uppmärksamhet, ju starkare desto bättre.
Från första dagen på högskolan tänkte och kände jag att jag kommit hem, att det var där jag ville vara. Sedan dess har kunskap och lärande varit mitt liv och det är där jag finner mening i tillvaron. Jag vill inte bli färdig och räknar varken bloggposter, dagar, terminer eller år. Jag vill utvecklas som forskare, författare och människa och jag vill bidra med mina kunskaper och erfarenheter i arbetet med att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Att blogga är ett sätt, att skriva böcker och undervisa är andra. Ett tredje sätt är att engagera sig i samhällsdebatten, även om jag är kritisk mot den och tror mer på samtal.
Jag är rastlös, men samtidigt uthållig. Får jag bara göra det jag är eller är satt att göra på mitt eget sätt tar jag ansvar är och går att lita på, vilket denna den 4200de bloggposten är ett tecken på.
När jag vaknar på morgonen är och har alltid huvudet varit fullt av tankar. Bloggandet hjälper mig dels att sortera och finna ro, dels är det ett bibliotek eller ett arkiv av tankar som jag använder som underlag för andra texter, i andra sammanhang. Läroboken som kom ut förra veckan utgår till dels från texter som publicerats här först, dels under skrivprocessen, dels tidigare. Samma gäller för båda böckerna som jag arbetar med parallellt just nu. Och det finns underlag till åtminstone tre böcker till.
Författare kan man bara bli genom att skriva och det har jag gjort dagligen och strukturerat nu i snart tio år. Nu betalar sig arbetat, men det har hela tiden varit vägen fram och det dagliga skrivandet som gjort mödan värd. Jag är tacksam för böckerna, för det blir ett slags bekräftelse på att jag har något att säga, men det är de dagliga uppdateringarna som ger mening åt skrivandet. Blir jag läst är det en bonus och om någon uppskattar det jag skriver blir jag glad, men jag är ödmjuk inför det faktum att det alltid är läsaren som avgör, aldrig författaren. Det finns så enormt mycket texter där ute och bara de texter som fungerar och vars innehåll slår av en ton hos den som hittar fram till dem blir lästa.
För lite drygt ett år sedan ändrade Google algoritmerna som styr sökresultatet, och från en dag till en annan försvann nästan en tredjedel av läsarna. Det säger något om hur nyckfullt läsandet är idag samt hur mycket makt mediernas ägare har över innehållet och vilka bilder av samtiden som når spridning och påverkar den allmänna uppfattningen. För mig handlar bloggandet även om detta, om att lära känna nätetes logik; inte för att nå ut till fler eller kontrollera utan för att det är kunskap jag behöver för att förstå kulturen jag både forskar om och lever i. Rasismen och den allt mer radikaliserade högern i Sverige och resten av världen är till dels ett resultat av algoritmer som underblåser känslor och lever på uppmärksamhet, ju starkare desto bättre.
Från första dagen på högskolan tänkte och kände jag att jag kommit hem, att det var där jag ville vara. Sedan dess har kunskap och lärande varit mitt liv och det är där jag finner mening i tillvaron. Jag vill inte bli färdig och räknar varken bloggposter, dagar, terminer eller år. Jag vill utvecklas som forskare, författare och människa och jag vill bidra med mina kunskaper och erfarenheter i arbetet med att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Att blogga är ett sätt, att skriva böcker och undervisa är andra. Ett tredje sätt är att engagera sig i samhällsdebatten, även om jag är kritisk mot den och tror mer på samtal.
Jag är rastlös, men samtidigt uthållig. Får jag bara göra det jag är eller är satt att göra på mitt eget sätt tar jag ansvar är och går att lita på, vilket denna den 4200de bloggposten är ett tecken på.
tisdag 28 januari 2020
Grundforskningens bräckliga grund
Allt mer av högskoleverksamheten är målstyrd, kvalitetssäkrad, strikt kontrollerad och produktionsorienterad. Det mäts och jämförs och den som inte presterar ifrågasätts. Alla bevakar varandra och konkurrensen är mördande. För varje år som går blir det svårare och svårare att som forskare tänka högt och fritt samt söka kunskap på toppen av sin intellektuella förmåga. Konkurrens och prestationskrav främjar nämligen inte grundforskning, det vill säga nyfikehetsdriven forskning med ny kunskap som mål.
Det växer fram en akademisk kultur där den som presterar enligt boken belönas med titlar och slipper undervisa, och den som fokuserar på kunskapen för kunskapens skull betraktas med misstänksamhet. Följaktligen ökar antalet professorer, medan kunskapen generellt utarmas i samhället som helhet eftersom forskarna måste specialisera sig på allt smalare ämnen och söka sig allt djupare in i sitt avgränsade ämne för att lyckas göra karriär. Samverkan över ämnesgränser inom akademin försvåras och den som satsar på tvärvetenskap gör det på bekostnad av karriären. Allt medan allmänheten får sin kunskap via nyheterna som bara är intresserad av att skapa rubriker.
Kunskap för kunskapens skull är svårt att ägna sig åt, och bildning, det vill säga kunskap och förståelse för kunskapens rika mångfald och föränderlighet, är det allt färre som bryr sig om. Det växer fram ett samhälle där allt fler vet allt mindre TILLSAMMANS. Allmänbildning är ett ord som inte följde med in i 2000-talet.
Många av problemen som vi brottas med idag menar jag bottnar i dessa tendenser. Samhället fragmentariseras och egoismen ökar tillsammans med rädslan för de andra och det främmande, i alla fall när det dyker upp här hemma (för många vill ju åka utomlands och skaffa sig unika erfarenheter). Integration är ett GEMENSAMT projekt, liksom kunskap och strävan efter bildning. Kunskap är en förutsättning för demokratin och krävs för att kunna granska medierna och lobbyisterna som kampanjar för sina uppdragsgivares räkning. Utan en kunnig och intresserad befolkning som bryr sig om kunskapen och dess kvalitet fungerar inte demokratin och när demokratin inte fungerar tar de rika och mäktiga över och deras intressen gynnas på bekostnad av allmänheten.
Jag upprepar mig, jag vet. Men så måste det få vara. Min arbetsbörda är stor och jag känner mig lite pressad. Tiden som finns att spela på är knapp och jag vill skriva, för det skänker ro och stillar tankeflödet. Jag skriver om det som rör sig i huvudet på mig, och det är just detta. Rätt som det är finner jag dock ett annat uppslag, en flyktlinje som tar mig bort och ut. Därför tillåter jag mig att tjata periodvis, om det som behöver påpekas, för allas och det långsiktiga samhällets skull.
Nu tentor, admin och bokmanus. Återkommer inom kort med nya tankar.
Det växer fram en akademisk kultur där den som presterar enligt boken belönas med titlar och slipper undervisa, och den som fokuserar på kunskapen för kunskapens skull betraktas med misstänksamhet. Följaktligen ökar antalet professorer, medan kunskapen generellt utarmas i samhället som helhet eftersom forskarna måste specialisera sig på allt smalare ämnen och söka sig allt djupare in i sitt avgränsade ämne för att lyckas göra karriär. Samverkan över ämnesgränser inom akademin försvåras och den som satsar på tvärvetenskap gör det på bekostnad av karriären. Allt medan allmänheten får sin kunskap via nyheterna som bara är intresserad av att skapa rubriker.
Kunskap för kunskapens skull är svårt att ägna sig åt, och bildning, det vill säga kunskap och förståelse för kunskapens rika mångfald och föränderlighet, är det allt färre som bryr sig om. Det växer fram ett samhälle där allt fler vet allt mindre TILLSAMMANS. Allmänbildning är ett ord som inte följde med in i 2000-talet.
Många av problemen som vi brottas med idag menar jag bottnar i dessa tendenser. Samhället fragmentariseras och egoismen ökar tillsammans med rädslan för de andra och det främmande, i alla fall när det dyker upp här hemma (för många vill ju åka utomlands och skaffa sig unika erfarenheter). Integration är ett GEMENSAMT projekt, liksom kunskap och strävan efter bildning. Kunskap är en förutsättning för demokratin och krävs för att kunna granska medierna och lobbyisterna som kampanjar för sina uppdragsgivares räkning. Utan en kunnig och intresserad befolkning som bryr sig om kunskapen och dess kvalitet fungerar inte demokratin och när demokratin inte fungerar tar de rika och mäktiga över och deras intressen gynnas på bekostnad av allmänheten.
Jag upprepar mig, jag vet. Men så måste det få vara. Min arbetsbörda är stor och jag känner mig lite pressad. Tiden som finns att spela på är knapp och jag vill skriva, för det skänker ro och stillar tankeflödet. Jag skriver om det som rör sig i huvudet på mig, och det är just detta. Rätt som det är finner jag dock ett annat uppslag, en flyktlinje som tar mig bort och ut. Därför tillåter jag mig att tjata periodvis, om det som behöver påpekas, för allas och det långsiktiga samhällets skull.
Nu tentor, admin och bokmanus. Återkommer inom kort med nya tankar.
måndag 27 januari 2020
Konsekvenser av effektiviseringar av det mellanmänskliga
Städer har alltid förändrats, men idag ser vi en helt ny utveckling: allt fler affärer försvinner i centrum och lokalerna som lämnas står tomma allt längre. Mångfalden reduceras, liksom den rörelse och det liv som gör stadsrummet till ett stadsrum. Den småskaliga handeln anses inte längre lönsam och när stora koncerner tar över flyttas verksamheten till köpcenter utanför staden, dit i princip bara bilägare kan ta sig. Allt mer handel överförs av samma skäl och ekonomiska logik till nätet, vilket gör att företagen kan centralisera ännu mer och inte behöver lika mycket personal. Det är ingen enskilds fel att det blir så här, det är en konsekvens av en allmän strävan efter effektivisering som sprider sig och påverkar snart sagt alla verksamheter.
Vården effektiviseras, men eftersom sjukdom är en biologisk process handlar det i hög grad om att stänka avdelningar och göra sig av med fast anställd personal, vilket gör att sjuksköterskor och läkare går på knäna och människor som inte har livshotande sjukdomar ibland tvingas ligga på golvet på akuten i upp till 15 timmar.
Skolan är en annan verksamhet där det talas om effektivisering trots att lärande inte går att skynda på. Lärande bygger på läsande, skrivande och möten mellan människor. Utbildning är ingen prestation man utför på egen hand. Kunskap är en gemensam strävan efter fördjupad insikt, en mellanmänsklig aktivitet. Trots att vi vet att det är så här och även om kritiken mot nedskärningarna i vården och skolan är massiv fortsätter "effektiviseringarna" (som ju inte är några effektiviseringar) av samhället. Jakten på förmenta vinster är hänsynslös och drabbar i allt högre grad även mellanmänskliga relationer, inte bara i arbetslivet. Barns och vuxnas kravlösa samvaro för samvarons skull ersätts idag med så kallad kvalitetstid, där man antas kunna kompensera sitt bristande engagemang i vardagen med någon spektakulär upplevelse på helgen eller semestern.
Strävan efter effektivisering är en drog och vi människor beter oss som missbrukare i vår destruktiva jakt på låga priser, höga inkomster och snabbare behovstillfredställelse. När problemen oundvikligen hopar sig söks antingen efter någon att skylla på, eller också förnekas att det överhuvudtaget finns några problem. Fake news och alternativa fakta är konsekvenser av fasthållandet vid den omöjliga drömmen om att få det man önskar. Det problemet kan ingen källkritk i världen råda bot på. Kunskap växer och lever sitt eget liv mellan människor och när det mellanmänskliga rationaliseras bort utarmas inte bara samhället och kulturen utan även kunskapen och den långsiktiga hållbarheten.
Vänskaps- och kärleksrelationer tar tid och ju mer tid man delar med varandra desto starkare blir banden. Samma gäller för samhället som helhet, liksom för kunskapen. Tanken på att tvinga fram effektiviseringar överallt är därför orimlig. Mycket går att effektivisera och det görs och har alltid gjorts, men det går inte att skapa strategier för det och väldigt många aspekter av mänskligt liv är omöjliga att effektivisera. Liksom det finns naturlagar som inte går att överskrida finns det kulturlagar som måste accepteras om mänskligheten inte ska riskerar att krossas under tyngden av sina egna orimliga önskningar om hur det borde vara.
Vården effektiviseras, men eftersom sjukdom är en biologisk process handlar det i hög grad om att stänka avdelningar och göra sig av med fast anställd personal, vilket gör att sjuksköterskor och läkare går på knäna och människor som inte har livshotande sjukdomar ibland tvingas ligga på golvet på akuten i upp till 15 timmar.
Skolan är en annan verksamhet där det talas om effektivisering trots att lärande inte går att skynda på. Lärande bygger på läsande, skrivande och möten mellan människor. Utbildning är ingen prestation man utför på egen hand. Kunskap är en gemensam strävan efter fördjupad insikt, en mellanmänsklig aktivitet. Trots att vi vet att det är så här och även om kritiken mot nedskärningarna i vården och skolan är massiv fortsätter "effektiviseringarna" (som ju inte är några effektiviseringar) av samhället. Jakten på förmenta vinster är hänsynslös och drabbar i allt högre grad även mellanmänskliga relationer, inte bara i arbetslivet. Barns och vuxnas kravlösa samvaro för samvarons skull ersätts idag med så kallad kvalitetstid, där man antas kunna kompensera sitt bristande engagemang i vardagen med någon spektakulär upplevelse på helgen eller semestern.
Strävan efter effektivisering är en drog och vi människor beter oss som missbrukare i vår destruktiva jakt på låga priser, höga inkomster och snabbare behovstillfredställelse. När problemen oundvikligen hopar sig söks antingen efter någon att skylla på, eller också förnekas att det överhuvudtaget finns några problem. Fake news och alternativa fakta är konsekvenser av fasthållandet vid den omöjliga drömmen om att få det man önskar. Det problemet kan ingen källkritk i världen råda bot på. Kunskap växer och lever sitt eget liv mellan människor och när det mellanmänskliga rationaliseras bort utarmas inte bara samhället och kulturen utan även kunskapen och den långsiktiga hållbarheten.
Vänskaps- och kärleksrelationer tar tid och ju mer tid man delar med varandra desto starkare blir banden. Samma gäller för samhället som helhet, liksom för kunskapen. Tanken på att tvinga fram effektiviseringar överallt är därför orimlig. Mycket går att effektivisera och det görs och har alltid gjorts, men det går inte att skapa strategier för det och väldigt många aspekter av mänskligt liv är omöjliga att effektivisera. Liksom det finns naturlagar som inte går att överskrida finns det kulturlagar som måste accepteras om mänskligheten inte ska riskerar att krossas under tyngden av sina egna orimliga önskningar om hur det borde vara.
söndag 26 januari 2020
Dagens bild: Kunskapens karaktär och rörelse
Kunskap vill jag se som en förändringsrörelse, en dynamisk process. Kunskap är en tråd som vävs av många mindre trådar av olika längd som tvinnas till garn som kan stickas eller virkar till en mångfacetterade väv. Kunskap är inget man har, det är något man hanterar och förfogar över för en tid och storleken på kunskapen man som individ har tillgång till förändras med åldern och varierar beroende på dagsform. Vetande är därför inget man kan kontrollera att någon annan har, en gång för alla; det beror alltid på. Det är inget problem, utan en förutsättning för lärande.
 |
| Bild: Ajan |
Även om det inte står äpple i bibelns skapelseberättelse är det så ordet frukt har tolkats, och jag gillar den liknelsen. Kunskapen kan ses som en ömtålig frukt som måste vårdas för att kunna användas. Och inte bara frukten som sådan måste vårdas, även dess livsbetingelser måste värnas, annars kommer inga nya frukter att kunna växa. Ett ruttet äpple kan förstöra en hel korg med friska frukter. Om kunskap är en frukt är det viktigt att göra sig medveten om att förruttnelse tenderar att sprida sig och den utvecklingen är svårare att hindra än lärandet och skapandet av ny kunskap.
Kunskap skapas av människor och för människor; den är analog. Därför gillar jag tanken på kunskap som en frukt och oroas jag över digitaliseringen som sprider sig som en löpeld i utbildningssystemet och samhället som helhet. Artificiell intelligens talas det om, men för mig är det en omöjlig dröm om något som låter bra men som inte fungerar, i alla fall inte så länge människor är människor av kött och blod. Och det kommer människorna per definition att vara så länge de existerar, för i samma stund som den förutsättningen förändrats har människorna upphört att vara människor och kunskapen har förändrats i grunden.
Både äpplet och människan är del av livet på jorden, tillsammans med allt och alla andra som lever och verkar här i den enormt komplexa väv av liv som utgör förutsättningen för vardagen och allt det vi lärt oss att ta för givet. Vårdar vi inte livet kan och kommer ingen kunskap i världen att rädda oss. AI må vara effektiv och felfri, men den är inte mänsklig och är inte del av LIVET på jorden även om den skapats av människor. Det är ett tecken bland många andra på att människan bara är smartast på jorden om människan själv får säga det.
lördag 25 januari 2020
Pedagogik och kulturkritik 10
Det är nu många år sedan jag gick den obligatoriska, högskolepedagogiska kursen; över tio år sedan. Kursens innehåll gav mig inte så mycket, men dess upplägg och alla möten med lärarna på kursen och kollegorna som också gick kursen var givande och det jag lärde mig på seminarierna och genom samtalen om lärarvardagen på högskolan bär jag fortfarande med mig. Med åren har jag stärkts i övertygelsen om att det inte är INNEHÅLLET på en kurs, det som går att utvärdera, som avgör dess kvalitet utan relationerna som uppstår under kursens gång. Kunskap uppstår i möten mellan människor som är intresserade och vill lära, den kan inte överföras från lärare till student. Kunskap går inte att producera, den utvecklas och förändras relationellt. Därför är jag kritisk till talet om "obehöriga" lärare på högskolan. På högskolan är alla lärare, alternativt är alla studenter. Högre studier är ingen man blir färdig med, alla kan alltid bli bättre och det är strävan efter att utvecklas och lära mer som gör verksamheten på universitetet akademisk. Försöken att kontrollera och styra verksamheten leder inte till mer och bättre kunskap.
Förhoppningsvis framgår det av detta arbete att jag har lärt mig väldigt mycket positivt under denna högskolepedagogiska kurs, och dessa kunskaper kommer naturligtvis att användas i mitt framtida arbete både som lärare och som forskare. Den kanske viktigaste insikten jag fått under min tid som student på den högskolepedagogiska introduktionskursen 2006/07 har jag sparat till sist och den är formulerad som ett slags pedagogiskt credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Det jag vill säga med den formuleringen är att vi alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten, konstruktivt i byggandet av det framtida samhället. Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa nya tankar ”satts i verket” och används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde. Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några som helst gränser.
Mitt eget lärande påbörjades långt innan jag startade mina studier och det pågår fortfarande. Den högskolepedagogiska kursen är en integrerad del av en komplex process som resulterat i det jag vet och kan idag. Kursen i sig betyder varken mer eller mindre än annat jag lärt mig, på olika sätt. Kunskap går inte att avgränsa, och kurser är inget man betar av på en lista för att nå ett på förhand uppställt och tydligt definierat mål. Kunskap är ett äventyr; för mig är det så. Därför reagerar jag så starkt på försöken att styra och kontrollera. Utan frihet (under ansvar) kan jag inte lära och utveckla kunskap.
Visioner och ansvar istället för visshet
En helt central utgångspunkt för mitt arbete är att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien, framtiden eller pedagogiken. Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och att vara lärare/handledare på, uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff). Detta är viktigt just eftersom det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Ingen har i alla fall lyckats övertyga mig om att det funnits någon given stor Sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas eller att det finns någon framtida stor Sanning som väntar på att upptäckas. Det lilla jag tycker mig ha förstått av fysikens senaste rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, har snarare stärkt mig i tron på att vi människor är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner. Därför tycker jag att pedagogik är viktigt. Men det är inte viktigt att det finns ett ämne, en vetenskaplig disciplin som heter pedagogik. Det tror jag är en insikt som ganska väl sammanfattar min uppfattning. Jag menar i förlängningen av det, och med inspiration från Foucault, att alla vetenskapliga discipliner är problematiska, dock inte verksamheten som bedrivs inom disciplinerna, utan själva uppdelningen i olika ämnen/discipliner. Jag vill därför inte dela upp kunskaperna i pedagogiska kunskaper och kulturvetenskapliga. Jag ser kort och gott alla bra och användbara kunskaper som viktiga. Därför är det oerhört viktigt för mig att ständigt försöka utmana och helst riva ämnesbarriärerna som finns inom akademin. Inte minst är detta viktigt i mitt projekt om droger och alkohol.Förhoppningsvis framgår det av detta arbete att jag har lärt mig väldigt mycket positivt under denna högskolepedagogiska kurs, och dessa kunskaper kommer naturligtvis att användas i mitt framtida arbete både som lärare och som forskare. Den kanske viktigaste insikten jag fått under min tid som student på den högskolepedagogiska introduktionskursen 2006/07 har jag sparat till sist och den är formulerad som ett slags pedagogiskt credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Det jag vill säga med den formuleringen är att vi alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten, konstruktivt i byggandet av det framtida samhället. Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa nya tankar ”satts i verket” och används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde. Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några som helst gränser.
fredag 24 januari 2020
Vad är en trampolinhögskola? Eller, hur blir högre studier högre?
Så kom den då, min bok. Den skulle kommit först den 31 januari, men det blev ju en fin överraskning att den kom över en vecka tidigare. Nu finns den alltså i sinnevärlden. Hur blir högre studier högre? är bokens titel, och undertiteln är: Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan. En alternativ titel skulle kunna vara: Det finns ingen genväg till kunskap. På olika sätt och med hjälp av olika exempel och resonemang försöker jag övertyga läsaren om att på universitetet är det vägen som är målet och kunskapen är belöningen för enträget arbete.
Ingen av mina tidigare böcker har korrekturlästs så noga som denna. Samtidigt har jag aldrig producerat en bok så snabbt. Jag blir allt mer övertygad om att det så det blir bra. Idéer dyker upp på ett ögonblick, men tankar måste bearbetas för att en läsaren ska kunna ta innehållet till sig med behållning. Omslaget är jag grymt nöjd med, det fångar precis känslan som jag vill förmedla inför studier på högskolan, av stundens allvar och prestation på toppen av den egna förmågan. När man efter examen hoppar ut i samhället vill jag att mina studenter ska känna att de har vad som krävs och att de klarar av kommande uppgifter med glans. Det gör man om man accepterar förutsättningarna för trampolinhögskolan.
[citat] Högskolan är en plats för kunskapsutveckling, ett sammanhang att växa i som människa och medborgare. Här läggs grunden för demokratin. Utbildning bör därför ses och fungera som ett slags trampolin, inte som en katapult. Låt mig förklara. En katapultutbildning skickar snabbt, enkelt och utan ansträngning ut studenterna i samhället och livet – ju snabbare och längre, desto bättre. En trampolinutbildning bjuder motstånd och utgör ett slags plattform att ta spjärn emot för att på egen hand hoppa ut över vattnet och landa på bästa sätt. Och ju styvare trampolinen är, desto längre, högre och svårare hopp klarar man. Ifall man har muskler och kompetens. En trampolinutbildning bygger på samverkan och växer fram mellan lärarna och studenterna, som arbetar gemensamt för att utfallet ska bli så bra som möjligt. Lärarnas uppgift är att hela tiden bjuda lagom motstånd och att uppmuntra till ökad ansträngning, och studenterna har att ihärdigt försöka prestera på toppen av sin förmåga. I en trampolinutbildning handlar undervisningen inte om betygen, utan om det som händer sedan, om hur bra man klarar hoppet ut i samhället, om hur vackert och väl genomfört det är och vilken svårighetsgrad man klarar av. Efter båda utbildningarna finns en risk att man kraschlandar ute i samhället, men den som ser sin utbildning som en trampolin kommer att ha lättare att ta sig upp igen på egen hand och försöka på nytt. Den som lärt sig ta eget ansvar och förstår betydelsen av att låta sig utmanas, den som inte räds det svåra och komplexa, som finner glädje i läsandet, skrivandet och utvecklingen av ny kunskap, kan under resten av livet dra nytta av erfarenheterna och skörda frukterna av sina egna mödosamma strävanden och försöken att lyckas.
Här är en länk till Studentlitteratur, där intresserade lärare på introducerande kurser kan beställa utvärderingsexemplar.
Min ambition har varit att skriva en personlig bok som talar direkt till den som söker sig till högskolan för att studera, eller som är nyfiken på universitetet. Jag beskriver inte hur det är och talar inte om hur man gör för att lyckas, jag resonerar med kunskapen som utgångspunkt om hur man kan och bör tänka för att tiden i högre utbildning ska bli så meningsfull som möjligt. Så här är boken disponerad.
Här i bokens avslutande kapitel lyfter jag blicken och fokuserar på kunskapen, som ytterst är syftet med studierna. Om inte den placeras i centrum för allt som görs på högskolan kan den högre utbildningen inte bli högre, för då handlar studierna om något annat än lärande och kunskapsutveckling. Här knyts trådarna ihop och jag återvänder till centrala tankar som presenterats tidigare.
Utgångspunkten för hela den här boken och den kunskapssyn som den bygger på är att lärande är individens ansvar och inte något som kommer an på läraren, pedagogiken, administrationen, loka lerna eller olika verktyg som datorer och annat. Saknas en genuin vilja att verkligen veta blir det svårt att lära för livet och utveckla de generiska kompetenser som all högre utbildning ytterst handlar om. Lika viktigt som det är att ta eget ansvar är det att man kan arbeta gemensamt för att värna kvaliteten i verksamheten som helhet. Kunskapen är inget fixerat mål, den växer fram och förändras hela tiden i relation till det omgivande samhället. Kunskap är en dynamisk process. Därför är det kunskapen som ska vara i centrum för högskolans verksamhet. Processen, rörelsen och utbytet samt den gemensamma strävan efter fördjupad insikt om olika ämnen är högskolans hjärta och pulsåder. Varken studenterna, läraren eller någon annan vet mer eller bättre, per definition. Ingen äger kunskapen. På högskolan är det argumenten som möts, i strävan efter bättre vetande. Utvärderingar av utbildning borde fokusera på om man rör sig uppåt eller neråt i vetandets hierarki, inte på om man når mål som formulerats på förhand av någon annan. Kunska pen i centrum är en kompromisslös inställning till lärande, men det är också en sant demokratisk utgångspunkt eftersom ingen kan äga kunskap.
För att kunskapen ska kunna placeras i centrum måste man lära sig söka efter och värdera vetande, i stället för att plugga in färdiga svar som sedan kontrolleras. Skillnaden mellan elev och student handlar om att inse att det alltid är det man inte vet som är det viktiga, och därför är sökandet och vägen fram viktigare än målet. Examen är början på något, inte slutet. Det är det som händer efter utbildningen som är det centrala, inte det som händer på och under den.
Ingen av mina tidigare böcker har korrekturlästs så noga som denna. Samtidigt har jag aldrig producerat en bok så snabbt. Jag blir allt mer övertygad om att det så det blir bra. Idéer dyker upp på ett ögonblick, men tankar måste bearbetas för att en läsaren ska kunna ta innehållet till sig med behållning. Omslaget är jag grymt nöjd med, det fångar precis känslan som jag vill förmedla inför studier på högskolan, av stundens allvar och prestation på toppen av den egna förmågan. När man efter examen hoppar ut i samhället vill jag att mina studenter ska känna att de har vad som krävs och att de klarar av kommande uppgifter med glans. Det gör man om man accepterar förutsättningarna för trampolinhögskolan.
Här är en länk till Studentlitteratur, där intresserade lärare på introducerande kurser kan beställa utvärderingsexemplar.
Min ambition har varit att skriva en personlig bok som talar direkt till den som söker sig till högskolan för att studera, eller som är nyfiken på universitetet. Jag beskriver inte hur det är och talar inte om hur man gör för att lyckas, jag resonerar med kunskapen som utgångspunkt om hur man kan och bör tänka för att tiden i högre utbildning ska bli så meningsfull som möjligt. Så här är boken disponerad.
I kapitel 1, ”Om högskolan, lärande och kunskap”, presenteras bokens grundtankar. Här riktas fokus mot högskolan som miljö och resoneras kring olika sätt att se på kunskap och vad målet med högre studier är.
Kapitel 2, ”Från elev till student”, handlar om vad det innebär att vara och agera i högskolan som student. Olika problem diskuteras liksom konstruktiva sätt att tänka. I kapitlet beskrivs även saker man kan göra för att utveckla de kritiska och självständiga förmågor som krävs för att klara den utmaning det innebär att påbörja en högskoleutbildning.
Lika viktigt som det är att som student lära känna och förstå sig själv och vad man vill med sina studier är det att lära känna och förstå sina lärare. Detta diskuteras i kapitel 3, ”Lär känna och förstå dina lärare”. Utgångspunkten är mina egna erfarenheter från närmare trettio år i akademin, både som student och som lärare. I kapitlet diskuteras vikten av samverkan, för att resultatet av studierna ska kunna bli högre och kunskap ska kunna utvecklas.
I kapitel 4, ”Kunskapen i centrum”, resoneras kring målet med all (högre) utbildning samt vad som kännetecknar den akademiska miljön och vad som krävs för att nya kunskaper ska kunna utvecklas. Jag argumenterar där för vad jag menar gör den högre utbildningen högre och tillåter mig att lyfta blicken och tänka bortom det givna, om en högskola och en högre utbildning som skulle kunna realiseras, där bildning är målet man strävar efter.
Boken avslutas med ett efterord där jag delar med mig av mina egna tankar om och erfarenheter av högre utbildning. Jag berättar också om ett av alla mina misslyckanden. Sensmoralen i berättelsen, och något som jag hela boken igenom försöker förmedla, är att man bara kan lyckas om man tillåter sig att misslyckas och drar lärdom av sina misslyckanden.Jag tror inte att jag skrivit den definitiva boken om högre utbildning och är ödmjuk inför det faktum att ytterst få böcker verkligen blir lästa och når ut, men jag tror verkligen att mitt budskap är viktigt och att jag har något betydelsefullt att tillföra dagens högskolevärld, som har svårt att placera kunskapen i centrum. Nu är det dock inte upp till mig att avgöra bokens värde, det är upp till studenterna och andra som läser, så jag avslutar med ett smakprov från inledningen till kapitel fyra.
Här i bokens avslutande kapitel lyfter jag blicken och fokuserar på kunskapen, som ytterst är syftet med studierna. Om inte den placeras i centrum för allt som görs på högskolan kan den högre utbildningen inte bli högre, för då handlar studierna om något annat än lärande och kunskapsutveckling. Här knyts trådarna ihop och jag återvänder till centrala tankar som presenterats tidigare.
Utgångspunkten för hela den här boken och den kunskapssyn som den bygger på är att lärande är individens ansvar och inte något som kommer an på läraren, pedagogiken, administrationen, loka lerna eller olika verktyg som datorer och annat. Saknas en genuin vilja att verkligen veta blir det svårt att lära för livet och utveckla de generiska kompetenser som all högre utbildning ytterst handlar om. Lika viktigt som det är att ta eget ansvar är det att man kan arbeta gemensamt för att värna kvaliteten i verksamheten som helhet. Kunskapen är inget fixerat mål, den växer fram och förändras hela tiden i relation till det omgivande samhället. Kunskap är en dynamisk process. Därför är det kunskapen som ska vara i centrum för högskolans verksamhet. Processen, rörelsen och utbytet samt den gemensamma strävan efter fördjupad insikt om olika ämnen är högskolans hjärta och pulsåder. Varken studenterna, läraren eller någon annan vet mer eller bättre, per definition. Ingen äger kunskapen. På högskolan är det argumenten som möts, i strävan efter bättre vetande. Utvärderingar av utbildning borde fokusera på om man rör sig uppåt eller neråt i vetandets hierarki, inte på om man når mål som formulerats på förhand av någon annan. Kunska pen i centrum är en kompromisslös inställning till lärande, men det är också en sant demokratisk utgångspunkt eftersom ingen kan äga kunskap.
För att kunskapen ska kunna placeras i centrum måste man lära sig söka efter och värdera vetande, i stället för att plugga in färdiga svar som sedan kontrolleras. Skillnaden mellan elev och student handlar om att inse att det alltid är det man inte vet som är det viktiga, och därför är sökandet och vägen fram viktigare än målet. Examen är början på något, inte slutet. Det är det som händer efter utbildningen som är det centrala, inte det som händer på och under den.
I dag anser allt fler att det är viktigare hur man gör något än vad man åstadkommer och hur användbart resultatet är. Vetande har kommit att uppfattas som ett slags formalitet, något som självklart blir resultatet av utbildning. Detta är en sidoeffekt av talet om kvalitetskontrollsystem och arbetet med målstyrning som förlägger ansvaret för arbetet med kunskapsinhämtningen hos systemet, i stället för att placera det mellan studenterna och lärarna. Jag har skrivit den här boken för att jag oroar mig över vart vi är på väg och vad som håller på att hända med skolan i allmänhet och den högre utbildningen i synnerhet. Och jag riktar mig till dig som student eller blivande student, för det är du och dina (blivande) studie kamrater som blir lidande om inte kunskapen placeras i centrum. Jag har på olika sätt försökt visa hur mycket makt ni har över utformningen, inriktningen och resultatet av studierna. Student kollektivet är stort och mäktigt, och om det arbetar tillsammans med lärare som värnar kunskapen, bildningen och det livslånga lärandet är en annan syn på syftet med utbildning liksom en annan akademi möjlig.
Jakten på effektivitet är destruktiv och går på tvärs mot tanken på kunskapen i centrum. Det behövs pauser från studierna, för både lärare och studenter. Sommarlovet och julledigheten liksom helgerna är en förutsättning för kunskapen att sjunka in hos dedikerade lärare och hårt arbetande studenter. Tid för reflektion och eftertanke är lika viktigt som inläsning, seminarier och före läsningar. Kunskapen växer i mellanrummen, ofta när man är upp tagen med annat. Lärande går inte att stänga av, det pågår bara, utan riktning. Kunskapen växer när och där den kan och så länge det går. Varken studenterna som ska lära eller lärarna som undervisar är maskiner. Människor behöver vila för att orka och träning för att bli bättre. Människor är inte perfekta, alltid logiskt stringenta eller effektiva. Till människans egenskaper hör också känslor, begär efter makt, drömmar och längtan efter det omöjliga. Inget av detta utgör några problem, det är förutsättningar för lärande som man måste ta hänsyn till och anpassa verksamheten efter, om studierna ska fungera och leda till kunskap. För att en trampolinhögskola ska kunna skapas krävs fler samtal om lärande och en mer samtalande och öppet sökande syn på kunskap.
Samtalet är en arena där formen är underordnad innehållet. Ingen vill samtala om samtalsämnet inte är engagerande och känns meningsfullt. Samtalet vill jag se som en pedagogisk inställning och en metod att locka till lärande, samtidigt som kunskaperna man har med sig in i samtalet utmanas och förädlas genom att stötas och blötas mot andras kunskaper och kritiska frågor. Samtalet är en dynamisk form som förädlar innehållet, och när kunskapen är i centrum leder utbytet av tankar till lärande. Kunskapen måste, för att bli relevant och användbar, växa fram i dynamiska processer där allt som sägs och tänks hela tiden utmanas och där ingens ord på förhand eller per definition är mer värt än någon annans. Lärare, student eller professor, det är bara ordningsfrågor. På högskolan är alla medresenärer i ett kollektivt sökande efter kunskap och för djupad förståelse, för livet.
För att den högre utbildningen ska kunna bli högre måste hög skolan måste vara en plats där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Lärare och forskare lyssnar man på för att de kan något, för att de vet och kan visa hur och varför, inte för att de innehar en akademisk titel. Både som lärare och som student måste man lära sig hantera flera starka och ofta motstridiga interna och externa krafter liksom den dynamik som uppstår i mötet med andra. Om det är kunskap man söker gör man bäst i att vänja sig vid mot stånd, svårigheter och ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter den kunskap som ytterst är syftet med hela verksamheten. Det är i samtal där olika viljor och tankar möts som man utvecklas som människa, och det är också där som ny kunskap växer fram och förändras.
Jakten på effektivitet är destruktiv och går på tvärs mot tanken på kunskapen i centrum. Det behövs pauser från studierna, för både lärare och studenter. Sommarlovet och julledigheten liksom helgerna är en förutsättning för kunskapen att sjunka in hos dedikerade lärare och hårt arbetande studenter. Tid för reflektion och eftertanke är lika viktigt som inläsning, seminarier och före läsningar. Kunskapen växer i mellanrummen, ofta när man är upp tagen med annat. Lärande går inte att stänga av, det pågår bara, utan riktning. Kunskapen växer när och där den kan och så länge det går. Varken studenterna som ska lära eller lärarna som undervisar är maskiner. Människor behöver vila för att orka och träning för att bli bättre. Människor är inte perfekta, alltid logiskt stringenta eller effektiva. Till människans egenskaper hör också känslor, begär efter makt, drömmar och längtan efter det omöjliga. Inget av detta utgör några problem, det är förutsättningar för lärande som man måste ta hänsyn till och anpassa verksamheten efter, om studierna ska fungera och leda till kunskap. För att en trampolinhögskola ska kunna skapas krävs fler samtal om lärande och en mer samtalande och öppet sökande syn på kunskap.
Samtalet är en arena där formen är underordnad innehållet. Ingen vill samtala om samtalsämnet inte är engagerande och känns meningsfullt. Samtalet vill jag se som en pedagogisk inställning och en metod att locka till lärande, samtidigt som kunskaperna man har med sig in i samtalet utmanas och förädlas genom att stötas och blötas mot andras kunskaper och kritiska frågor. Samtalet är en dynamisk form som förädlar innehållet, och när kunskapen är i centrum leder utbytet av tankar till lärande. Kunskapen måste, för att bli relevant och användbar, växa fram i dynamiska processer där allt som sägs och tänks hela tiden utmanas och där ingens ord på förhand eller per definition är mer värt än någon annans. Lärare, student eller professor, det är bara ordningsfrågor. På högskolan är alla medresenärer i ett kollektivt sökande efter kunskap och för djupad förståelse, för livet.
För att den högre utbildningen ska kunna bli högre måste hög skolan måste vara en plats där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Lärare och forskare lyssnar man på för att de kan något, för att de vet och kan visa hur och varför, inte för att de innehar en akademisk titel. Både som lärare och som student måste man lära sig hantera flera starka och ofta motstridiga interna och externa krafter liksom den dynamik som uppstår i mötet med andra. Om det är kunskap man söker gör man bäst i att vänja sig vid mot stånd, svårigheter och ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter den kunskap som ytterst är syftet med hela verksamheten. Det är i samtal där olika viljor och tankar möts som man utvecklas som människa, och det är också där som ny kunskap växer fram och förändras.
torsdag 23 januari 2020
Mina böcker, mitt universitet
Böcker av papper väger en del och tar plats, men det går ändå för de allra flesta läsande människor att hantera det bibliotek man bygger upp under livet. Och den eller de böcker man för tillfället läser kan man bära med sig utan allt för stora problem. Jag ser det lite som träning för armar och axlar. Som dyslektiker läser jag ganska långsamt, men jag har nästan alltid minst två böcker på gång; en skönlitterär och en vetenskapsrelaterad. Och jag tycker inte om att låna, jag vill äga böckerna jag läser, det vill säga ha dem kvar i bokhyllan där hemma. Några få böcker har jag gjort mig av med, men de allra flesta står i någon av de många bokhyllorna som jag allt mer kommit att se som mitt universitet. Om bildning är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig är böckerna i bokhyllan en påminnelse om vad man läst och en möjlighet att återknyta bekantskapen med orden och insikterna som böckerna är fyllda med. Jag sparar inte böckerna för att läsa dem längre fram; den tanken faller på sin egen orimlighet eftersom böckerna blir fler och fler med åren samtidigt som tiden att läsa krymper.
Kärleken till böckerna har jag haft så länge jag minns och den har vuxit med åren. När jag var liten minns jag hur jag satt och tittade på bokryggarna i mamma och pappas bokhyllor och fantiserade om vad som dolde sig mellan pärmarna. Det var något gåtfullt med böckerna som fysiska objekt, kanske just eftersom jag är dyslektiker. Jag är obekant med begreppet slukarålder. Mitt läsande är och har alltid varit lågaffektivt. Bara några ytterst få böcker har jag sträckläst och jag minns den allra första som det var igår: Bröderna Lejonhjärta som jag tror att jag fick i julklapp någon gång i början av 1970-talet. Den kom ut 1973 men jag är osäker på om jag läste den redan då, det kan ha varit året efter. Vi var hos mormor i Malmö och för första gången i livet var jag helt uppslukad av en bok. Fast mest har läsandet varit en kamp. Fortfarande idag är det något jag måste bestämma mig för att göra. Ofta känns det enklare att skriva. För mig fungerar det så och jag tror det är en bidragande orsak till att jag känner som jag gör inför böckerna som fysiska objekt; de är fortfarande gåtfulla för bidrar till att förtrolla mitt liv.
Tillvaron och lärande går inte att effektivisera. Kunskap och liv är inte produktion av något utan en serie upplevelser och minnen. Det tar tid att läsa eftertänksamt och skriva meningsfulla texter, så strävan efter effektivitet på dessa områden är förödande för den intellektuella utvecklingen. Böckerna bjuder dock motstånd mot effektiviseringssträvan på ett helt annat sätt än texter som sprids via nätet. Därför förmedlar böckerna inte bara bildning, de är en integrerad del av bildningen som sådan. Mediet är lika viktigt som budskapet, och det är en intellektuell egenskap som förändras lika långsamt som biologin. Genetiskt är du och jag identiska med människorna som uppfann skriftspråket och boken, och böckerna är en integrerad del av mänskligheten och dess kultur. Det sägs att internet kommer att revolutionera vårt tänkande, men eftersom vi är biologiska varelser är jag inte säker på att den teknologiska revolutionen kommer innebära något positivt. Vi ser heller ingen bildningsexplosion och lärandet går inte fortare idag än för 100 år sedan. Den mänskliga faktorn är och förblir ett slags kunskapsutvecklingens konstant. Oavsett hur mycket fiber som grävs ner i marken och hur många 5G-master som byggs är och förblir kunskap en biologisk egenskap.
Vi svämmar över av information och nätet gör det möjligt att sprida alternativa fakta på ett sätt som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Internet har alltså revolutionerat våra liv, men är det verkligen till det bättre? Digitaliseringen säljs in som en fantastisk möjlighet, men löftena ligger hela tiden ett steg före. Snart, snart, snart kommer vi att kunna ... Så har man sagt sedan 1990-talet. Visst förundras även jag av utvecklingen, men när jag som idag har tid att stanna upp och verkligen reflektera gör den mig mest beklämd. Tron på digitalisering är naiv och motiveras med ekonomiska argument, för att effektivisera; men människor är analoga och intellektet biologiskt. Så länge som tekniken utvecklas med annat för ögonen än människan och det mänskliga kommer kunskapen och den intellektuella utvecklingen att bli lidande, eftersom människor genom att tvingas interagera med teknik hela tiden påminns om sin egen otillräcklighet i jämförelse med tekniken och dess löften om mer, snabbare och på kortare tid.
Böcker är skapade av människor och för människor. Och när de väl skrivits och tyckts vittrar de långsamt sönder i takt med att kulturen förändras. Böckerna bjuder motstånd mot människans vilja till makt och saktar ner förändringsprocessen så att biologin och intellektet hinner med. Jämför det med den allt snabbare produktionen av all världen data som lagras i servrar i evighet och som kräver mer och mer utrymme och mer och mer energi för varje dag som går. Redan idag producerar internet (om jag förstått saken rätt) lika mycket eller kanske mer koldioxid som flyget, och ju snabbare nätet blir och ju fler som får tillgång till det, desto mer data produceras och desto mer energi krävs. Människorna har dock inte förändrats.
Kärleken till böckerna har jag haft så länge jag minns och den har vuxit med åren. När jag var liten minns jag hur jag satt och tittade på bokryggarna i mamma och pappas bokhyllor och fantiserade om vad som dolde sig mellan pärmarna. Det var något gåtfullt med böckerna som fysiska objekt, kanske just eftersom jag är dyslektiker. Jag är obekant med begreppet slukarålder. Mitt läsande är och har alltid varit lågaffektivt. Bara några ytterst få böcker har jag sträckläst och jag minns den allra första som det var igår: Bröderna Lejonhjärta som jag tror att jag fick i julklapp någon gång i början av 1970-talet. Den kom ut 1973 men jag är osäker på om jag läste den redan då, det kan ha varit året efter. Vi var hos mormor i Malmö och för första gången i livet var jag helt uppslukad av en bok. Fast mest har läsandet varit en kamp. Fortfarande idag är det något jag måste bestämma mig för att göra. Ofta känns det enklare att skriva. För mig fungerar det så och jag tror det är en bidragande orsak till att jag känner som jag gör inför böckerna som fysiska objekt; de är fortfarande gåtfulla för bidrar till att förtrolla mitt liv.
Tillvaron och lärande går inte att effektivisera. Kunskap och liv är inte produktion av något utan en serie upplevelser och minnen. Det tar tid att läsa eftertänksamt och skriva meningsfulla texter, så strävan efter effektivitet på dessa områden är förödande för den intellektuella utvecklingen. Böckerna bjuder dock motstånd mot effektiviseringssträvan på ett helt annat sätt än texter som sprids via nätet. Därför förmedlar böckerna inte bara bildning, de är en integrerad del av bildningen som sådan. Mediet är lika viktigt som budskapet, och det är en intellektuell egenskap som förändras lika långsamt som biologin. Genetiskt är du och jag identiska med människorna som uppfann skriftspråket och boken, och böckerna är en integrerad del av mänskligheten och dess kultur. Det sägs att internet kommer att revolutionera vårt tänkande, men eftersom vi är biologiska varelser är jag inte säker på att den teknologiska revolutionen kommer innebära något positivt. Vi ser heller ingen bildningsexplosion och lärandet går inte fortare idag än för 100 år sedan. Den mänskliga faktorn är och förblir ett slags kunskapsutvecklingens konstant. Oavsett hur mycket fiber som grävs ner i marken och hur många 5G-master som byggs är och förblir kunskap en biologisk egenskap.
Vi svämmar över av information och nätet gör det möjligt att sprida alternativa fakta på ett sätt som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Internet har alltså revolutionerat våra liv, men är det verkligen till det bättre? Digitaliseringen säljs in som en fantastisk möjlighet, men löftena ligger hela tiden ett steg före. Snart, snart, snart kommer vi att kunna ... Så har man sagt sedan 1990-talet. Visst förundras även jag av utvecklingen, men när jag som idag har tid att stanna upp och verkligen reflektera gör den mig mest beklämd. Tron på digitalisering är naiv och motiveras med ekonomiska argument, för att effektivisera; men människor är analoga och intellektet biologiskt. Så länge som tekniken utvecklas med annat för ögonen än människan och det mänskliga kommer kunskapen och den intellektuella utvecklingen att bli lidande, eftersom människor genom att tvingas interagera med teknik hela tiden påminns om sin egen otillräcklighet i jämförelse med tekniken och dess löften om mer, snabbare och på kortare tid.
Böcker är skapade av människor och för människor. Och när de väl skrivits och tyckts vittrar de långsamt sönder i takt med att kulturen förändras. Böckerna bjuder motstånd mot människans vilja till makt och saktar ner förändringsprocessen så att biologin och intellektet hinner med. Jämför det med den allt snabbare produktionen av all världen data som lagras i servrar i evighet och som kräver mer och mer utrymme och mer och mer energi för varje dag som går. Redan idag producerar internet (om jag förstått saken rätt) lika mycket eller kanske mer koldioxid som flyget, och ju snabbare nätet blir och ju fler som får tillgång till det, desto mer data produceras och desto mer energi krävs. Människorna har dock inte förändrats.
Böcker består av människors tankar som fångats i flykten och gjorts beständiga medan data idag i allt högre grad produceras av datorer och för datorer. Man kan lära sig saker på många olika sätt men kunskap som förmedlas via böcker av papper är annorlunda än insikter som nås via nätet. Lätt fånget, lätt förgånget. Kunskap, bildning och vishet är resultatet av människors intellektuella arbete. Information och fakta produceras och analyseras av datorer. Bildning är en akademisk kvalitet och språket är till skillnad från datakod poetiskt och talar till samt väcker och förmedlar känslor. Att skriva, läsa, äga och samtala om böcker gör oss människor mer mänskliga. Utbytet av tankar och interaktionen på nätet har potential att knyta samman, men i praktiken leder det till fördumning, radikalisering och hat eftersom sociala nätverk lever på känslor, ju starkare desto bättre.
Även om böckerna samlar damm och tar plats kommer jag att behålla dem. Deras närvaro i mitt liv skänker lugn och tillfredställelse. Både böckerna jag har läst, de jag ska läsa och de som aldrig blir lästa betyder lika mycket. Värdet ligger lika mycket i deras innehåll som i mängden, mångfalden och i dess fysiska uppenbarelse. Jag är en del av mina böcker och böckerna en del av mig. Mina datorer och internet är verktyg som jag visserligen uppskattar, men som är till lika mycket besvär som glädje i livet och tillvaron.
Även om böckerna samlar damm och tar plats kommer jag att behålla dem. Deras närvaro i mitt liv skänker lugn och tillfredställelse. Både böckerna jag har läst, de jag ska läsa och de som aldrig blir lästa betyder lika mycket. Värdet ligger lika mycket i deras innehåll som i mängden, mångfalden och i dess fysiska uppenbarelse. Jag är en del av mina böcker och böckerna en del av mig. Mina datorer och internet är verktyg som jag visserligen uppskattar, men som är till lika mycket besvär som glädje i livet och tillvaron.
onsdag 22 januari 2020
Akademisk kvalitet går inte att säkra
Mångfald är nyckeln till hållbarhet på livets och tillvarons alla områden. Anledningen till det är att framtiden är öppen. Ingen vet hur det kommer att bli och följaktligen vet ingen heller vilka kompetenser och kunskaper som kan komma att visa sig viktiga och användbara. Mångfald är en garanti för långsiktig hållbarhet, inte minst i den akademiska världen. Monokulturer må vara framgångsrika på kort sikt, men den enda vägen leder alltid förr eller senare fel, just eftersom framtiden är öppen. Det spelar ingen roll hur mycket fakta om historien och samtiden man har: ingen VET vad som kommer att hända, särskilt inte på några års sikt och därför måste ett brett spektrum av kunskaper och kompetenser hållas levande. Det är ingen kostnad utan en investering. Försöken att strömlinjeforma den akademiska världen och styra högre utbildning och forskning efter ekonomiska principer är universitetsvärldens motsvarighet till skövlingen regnskogen för att producera palmolja.
Akademisk är ett ord som beskriver en unik och ömtålig kvalitet. Eftersom jag nyligen läst den fantastiska boken Ålevangeliet kommer den upp i huvudet när jag försöker beskriva vad jag far efter. Akademisk kvalitet är lika ömtålig som ålen, och båda håller på att försvinna för att de inte behandlas med respekt för sina respektive unika förutsättningar. Där och när förhållandena och betingelserna inte är de rätta försvinner både den gåtfulla ålen och det akademiska klimatet. Det spelar ingen roll hur utvecklade kvalitetskontrollsystem man skapar eftersom det som går att fånga är något annat än det man vill och behöver fånga. Akademisk kvalitet är nämligen själva antitesen till kontroll.
Den akademiska friheten regleras i lag av en anledning. Tyvärr är akademiker inte mer än människor och allt fler forskare och högskolelärare underkastar sig olyckligt nog kontroll och välkomnar styrning av en lång rad olika anledningar. Problemet är att man kan kontrollera människor, men aldrig framtiden, kunskapen eller några som helst AKADEMISKA kvaliteter. Människor och processer kan målstyras och det går att bygga system för säkring av kvalitet, men allt det som gör akademin akademisk kräver respekt, ödmjukhet och kan bara nås genom personligt engagemang, ödmjukhet inför svårigheten och nyfikenhet, vilket kräver tillit och avsaknad av krav på prestation av nyckeltal.
Valfriheten och de privata ägarnas möjlighet att plocka ut vinst ur skolan leder till att gapet mellan betygen och kunskaperna ökar och på högskolan går det inflation i titlar. Det är en oundviklig konsekvens av skolans marknadsanpassning och universitetens avakademisering. Universitetet håller på att utvecklas till en plats där ödmjukhet uppfattas som ett tecken på svaghet. Akademin håller på att bli en intellektuellt död plats där bara iskalla siffror från auktoriserade källor accepteras. Fråga Lund som en gång var ett mönsterexempel på ett akademiskt samtal där kunskapen, bildningen och ömsesidigt lärande stod i centrum har reducerats till lättsam underhållning, och det högre seminariet har förvandlats till en plats för ränksmideri och strategisk planering för framgång i kampen om medel och publiceringar. Kunskapen håller på att rationaliseras bort från samhället, liksom mellanmänskliga och ömsesidigt belysande möten med kunskapen i centrum. Och det är en konsekvens av försöken att styra och kontrollera den akademiska kvalitet som man bara kan förhålla sig ödmjuk inför och anpassa högskolan efter.
Jag vänder mig mot alla uttryck för och försök att kontrollera, styra och effektivisera lärande och forskning. Vägen till kunskap är en omväg. Lärare ska inte instruera utan undervisa, dela med sig av sina kunskaper och värna kunskapens värde. Först när samhället som helhet respekterar och värderar kunskapen högt och när tilliten till lärarna ökat kommer en kunskapsskola att kunna växa fram, och en sådan skola bygger på mångfald och där finns utrymme för olika sätt att se på kunskap och lärande. Att inte lita på dem som vigt sitt liv åt kunskapsutveckling, egna studier och år av mödosamt arbete är ett enormt slöseri med skattemedel och människors tid. Kvalitet i högre utbildning är enkelt, inte svårt. Men det kräver tid, tillit och verkliga möjligheter att värna kvaliteten. Så länge jag som lärare inte (utan att riskera att dra på mig klagomål) kan säga till den som sitter och snackar med sina kompisar på föreläsningen, eller hen som släntrar in mitt i föreläsningen eller klagar på att det är för mycket att läsa, den som pillar på sin mobil eller som sitter tyst och vägrar delta i seminariearbetet, kan ingen kunskapskvalitet uppnås. Att det inte ställs större krav på studenterna, eller att deras insatser aldrig utvärderas, att allt fokus riktas mot lärarnas arbete, visar var ansvaret för kvaliteten i kunskapen som ska bygga vårt land ligger. På lärarna, som förväntas fixa detta. Läraryrket blir därmed ett otacksamt arbete. Verklig kvalitet får vi först när vi börjar lita på lärarna, istället för att som idag misstro dem. Kunskap kan bara växa om den som verkligen visat sig värdig (det vill säga offrat sitt liv och all sin tid på kunskap och lärande) får ansvar för kvalitetsarbetet, och först när det är upp till studenterna att själva skaffa sig kunskapen genom eget ansvar, hårt arbete och extern kontroll av deras arbete.
Kunskapen utarmas och när förståelsen för kunskap sjunkit till en vis nivå blir det allt svårare för forskare att stå emot och försvara helt nödvändiga akademiska värden. Populismen knackar på dörren och fältet ligger fritt för alternativa fakta, det vill säga fakta som stödjer den politik som genererar flest väljare och mest mandat. Pengar och makt, makt och pengar. Kampen om kunskapen är riggad och forskningen kommer aldrig att kunna vinna gehör för sina kunskapskrav så länge kunskapen inte har ett egenvärde. Hade kunskapen ett egenvärde skulle landets högskolor och universitet inte styrts av professionella LEDARE och i enlighet med ledningsfilosofier hämtade från näringslivet. Då hade akademin styrts kollegialt, av forskare och med kunskapen och lärandet i centrum.
Det finns inga genvägar till vetande, därför går kunskapskvalitet aldrig att kontrollera, men genom att garantera lärare och studenter tid att verkligen jobba med kunskap och framförallt tillit till den komplexa processen kommer man långt. Lägg därtill ett omgivande samhälle som verkligen tror på och uppskattar kunskap för kunskapens egen skull så är det komplexa och svåra uppdraget att höja kunskapsnivån i landet inte längre ett omöjligt uppdrag, utan en inspirerande utmaning som landets bästa hjärnor och mest engagerade personer kommer att kämpa för att ta sig an. Ge oss lärare och forskare förutsättningar att bygga en akademisk akademi och jag kan lova att kvaliteten kommer som ett brev som skickades på den tid när vi fortfarande hade ett fungerande postväsende, innan posten konkurensutsattes för att nå "bättre" kvalitet i verksamheten ...
Akademisk är ett ord som beskriver en unik och ömtålig kvalitet. Eftersom jag nyligen läst den fantastiska boken Ålevangeliet kommer den upp i huvudet när jag försöker beskriva vad jag far efter. Akademisk kvalitet är lika ömtålig som ålen, och båda håller på att försvinna för att de inte behandlas med respekt för sina respektive unika förutsättningar. Där och när förhållandena och betingelserna inte är de rätta försvinner både den gåtfulla ålen och det akademiska klimatet. Det spelar ingen roll hur utvecklade kvalitetskontrollsystem man skapar eftersom det som går att fånga är något annat än det man vill och behöver fånga. Akademisk kvalitet är nämligen själva antitesen till kontroll.
Den akademiska friheten regleras i lag av en anledning. Tyvärr är akademiker inte mer än människor och allt fler forskare och högskolelärare underkastar sig olyckligt nog kontroll och välkomnar styrning av en lång rad olika anledningar. Problemet är att man kan kontrollera människor, men aldrig framtiden, kunskapen eller några som helst AKADEMISKA kvaliteter. Människor och processer kan målstyras och det går att bygga system för säkring av kvalitet, men allt det som gör akademin akademisk kräver respekt, ödmjukhet och kan bara nås genom personligt engagemang, ödmjukhet inför svårigheten och nyfikenhet, vilket kräver tillit och avsaknad av krav på prestation av nyckeltal.
Valfriheten och de privata ägarnas möjlighet att plocka ut vinst ur skolan leder till att gapet mellan betygen och kunskaperna ökar och på högskolan går det inflation i titlar. Det är en oundviklig konsekvens av skolans marknadsanpassning och universitetens avakademisering. Universitetet håller på att utvecklas till en plats där ödmjukhet uppfattas som ett tecken på svaghet. Akademin håller på att bli en intellektuellt död plats där bara iskalla siffror från auktoriserade källor accepteras. Fråga Lund som en gång var ett mönsterexempel på ett akademiskt samtal där kunskapen, bildningen och ömsesidigt lärande stod i centrum har reducerats till lättsam underhållning, och det högre seminariet har förvandlats till en plats för ränksmideri och strategisk planering för framgång i kampen om medel och publiceringar. Kunskapen håller på att rationaliseras bort från samhället, liksom mellanmänskliga och ömsesidigt belysande möten med kunskapen i centrum. Och det är en konsekvens av försöken att styra och kontrollera den akademiska kvalitet som man bara kan förhålla sig ödmjuk inför och anpassa högskolan efter.
Jag vänder mig mot alla uttryck för och försök att kontrollera, styra och effektivisera lärande och forskning. Vägen till kunskap är en omväg. Lärare ska inte instruera utan undervisa, dela med sig av sina kunskaper och värna kunskapens värde. Först när samhället som helhet respekterar och värderar kunskapen högt och när tilliten till lärarna ökat kommer en kunskapsskola att kunna växa fram, och en sådan skola bygger på mångfald och där finns utrymme för olika sätt att se på kunskap och lärande. Att inte lita på dem som vigt sitt liv åt kunskapsutveckling, egna studier och år av mödosamt arbete är ett enormt slöseri med skattemedel och människors tid. Kvalitet i högre utbildning är enkelt, inte svårt. Men det kräver tid, tillit och verkliga möjligheter att värna kvaliteten. Så länge jag som lärare inte (utan att riskera att dra på mig klagomål) kan säga till den som sitter och snackar med sina kompisar på föreläsningen, eller hen som släntrar in mitt i föreläsningen eller klagar på att det är för mycket att läsa, den som pillar på sin mobil eller som sitter tyst och vägrar delta i seminariearbetet, kan ingen kunskapskvalitet uppnås. Att det inte ställs större krav på studenterna, eller att deras insatser aldrig utvärderas, att allt fokus riktas mot lärarnas arbete, visar var ansvaret för kvaliteten i kunskapen som ska bygga vårt land ligger. På lärarna, som förväntas fixa detta. Läraryrket blir därmed ett otacksamt arbete. Verklig kvalitet får vi först när vi börjar lita på lärarna, istället för att som idag misstro dem. Kunskap kan bara växa om den som verkligen visat sig värdig (det vill säga offrat sitt liv och all sin tid på kunskap och lärande) får ansvar för kvalitetsarbetet, och först när det är upp till studenterna att själva skaffa sig kunskapen genom eget ansvar, hårt arbete och extern kontroll av deras arbete.
Kunskapen utarmas och när förståelsen för kunskap sjunkit till en vis nivå blir det allt svårare för forskare att stå emot och försvara helt nödvändiga akademiska värden. Populismen knackar på dörren och fältet ligger fritt för alternativa fakta, det vill säga fakta som stödjer den politik som genererar flest väljare och mest mandat. Pengar och makt, makt och pengar. Kampen om kunskapen är riggad och forskningen kommer aldrig att kunna vinna gehör för sina kunskapskrav så länge kunskapen inte har ett egenvärde. Hade kunskapen ett egenvärde skulle landets högskolor och universitet inte styrts av professionella LEDARE och i enlighet med ledningsfilosofier hämtade från näringslivet. Då hade akademin styrts kollegialt, av forskare och med kunskapen och lärandet i centrum.
Det finns inga genvägar till vetande, därför går kunskapskvalitet aldrig att kontrollera, men genom att garantera lärare och studenter tid att verkligen jobba med kunskap och framförallt tillit till den komplexa processen kommer man långt. Lägg därtill ett omgivande samhälle som verkligen tror på och uppskattar kunskap för kunskapens egen skull så är det komplexa och svåra uppdraget att höja kunskapsnivån i landet inte längre ett omöjligt uppdrag, utan en inspirerande utmaning som landets bästa hjärnor och mest engagerade personer kommer att kämpa för att ta sig an. Ge oss lärare och forskare förutsättningar att bygga en akademisk akademi och jag kan lova att kvaliteten kommer som ett brev som skickades på den tid när vi fortfarande hade ett fungerande postväsende, innan posten konkurensutsattes för att nå "bättre" kvalitet i verksamheten ...
tisdag 21 januari 2020
Pedagogik och kulturkritik 9
På mitt skrivbord ligger det 57 tentor och fem uppsatser som ska bedömas och kommenteras, och betygen ska rapporteras in, samtidigt som nya kurser inleds. Jag har därför inte ro att tänka på annat än att bli färdig för dagen, så jag publicerar här den näst sista delen av min pedagogiktenta och återkommer inom kort med nya tankar.
Mitt övergripande intryck av de böcker som behandlats på kursen är att de utgår från ett autonomt och från världen avskilt subjekt. Det gäller både författarna, de tilltalade läsarna och de människor som bildat underlag för analyserna. Den kunskapssyn som lyser genom texterna präglas i hög grad av det Platonska/Aristoteliska synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade gigantiska triumfer under namnet Positivism. Och det är just denna kunskapssyn som jag, under en lång och ibland smärtsam process, har försökt frigöra mig från. Det är alltså en kunskapssyn jag inte längre kan ställa upp på. Den kan till och med sägas vara farlig då den förlägger ansvaret för världen dels i några få experters händer (till vilka massan ska vända sig för att få råd och svar på sina frågor), dels till den enskilde individen (vilken får stå sitt kast om han eller hon, till exempel, hamnar i ett missbruk). Den positivistiska kunskapssynen är därmed som gjord för just den typ av maktutövning som diskuterats ovan. Den kan lätt invagga medborgarna i en falsk trygghet som är oerhört farlig. Och här vill jag därför rikta en konkret fråga till mina pedagogiklärare: Hur går det till när den pedagogiska kunskapen produceras? Det är en diskussion som jag saknat under kursen. Vi har väldigt mycket tagit sådan kunskap för givet, lite som så att står det i en vetenskaplig bok då måste det väl vara sant? Men det kan man alltså inte ta för givet, det är farligt att ta det för givet. Det har jag i alla fall försökt argumentera för i denna uppsats. En annan fråga som jag saknat på kursen, men som jag vet är en fråga som diskuterats inom ämnet pedagogik, är den ”dolda” läroplanen. Det är vad jag kan förstå en tanke som är rakt av kompatibel med Foucaults tankar om makt. Inom kulturvetenskapen brukar man till exempel hänvisa till Paul Willis (1991) studie Fostran till lönearbete, som handlar om just detta. Studien gjordes på 1970-talet och utfördes bland ett gäng unga killar med arbetarklassbakgrund och den visar hur deras sätt att agera i (den av medelklassvärderingar genomsyrade) skolan predestinerade dem till en framtid som arbetare i verkstadsindustrin. Inte minst för oss på programmet Människa, mångfald, arbetsliv är detta viktiga frågor som ständigt hålls aktuella av det faktum att majoriteten av våra studenter kommer från studieovana miljöer.
Mina frågor till ämnet pedagogik har alltså inte riktigt besvarats under kursens gång och det är mycket därför som jag även fortsättningsvis kommer att förhålla mig skeptisk till ämnet (vilket ni lärare absolut inte ska ta personligt, jag är skeptisk till väldigt mycket som skrivs och sägs inom akademin). Som tur är finns det undantag och dessa vill jag lyfta fram nu. Vad ser jag som den största behållningen under kursen?
Paul Ramsden (1998, 2003) är till exempel ett viktigt och positivt undantag. Jag uppskattar hans förståelse av den akademiska verksamheten som ett resultat av dynamiska processer. Det ser jag som viktigt då man både som lärare och som student inom akademin måste lära sig att hantera flera starka och ofta motstridiga krafter. Under mina år som lärare på högskolan har jag lärt mig att man för att överleva måste vänja sig vid ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter gamla traditioner. Ramsden skriver också att det finns en ständig konflikt, både för studenterna och för lärarna, mellan tydligt uppsatta mål (läs högskoleverket) och en absolut frihet (i form av det ansvar jag starkt vill betona). Det gäller att så fort som möjligt förstå och lära sig hur man kryssar mellan uppsatta mål, kortsiktiga problemlösningar och högskolans långsiktiga visioner och dessutom måste man anpassa sig till det omgivande samhällets behov och krav. Styrkan som jag ser det med Ramsden är att han har insett hur viktigt det är att man inte (varken som student eller som lärare), endast söker efter ett svar, svaret på vilken fråga det än må vara, utan att man istället ständigt strävar efter att utmanar alla förgivettaganden. Ett sådant förhållningssätt sätter det ansvar jag betonar i fokus, både för lärare och för studenter, för utan ansvar blir ett sådant förhållningssätt farligt. Ramsden uppmärksammar även det faktum att högskolan arbetar efter en resultatstyrd dagordning. Och det är viktigt tycker jag, att aldrig glömma att den akademiska verksamheten bedrivs inom ramen för och i relation till det omgivande samhället. Vi lever i och måste alla, både studenter och lärare, förhålla oss till den ekonomiska diskurs som råder i samhället idag. Min lärargärning (och pedagogik) påverkas ständigt av fokuseringen som finns på ekonomiskt mätbara resultat (d.v.s. studentprestationer, genomströmning o.s.v.). Konsekvensen blir att man som lärare idag snarare bedöms utifrån det ekonomiska resultatet av sitt arbete (att man lyckas få igenom så många studenter som möjligt, till en så låg kostnad som möjligt), än med hänsyn till de kunskaper som studenter får med sig ut i livet. Den vetenskapliga kompetensen, och kunskapen hamnar på det sättet olyckligtvis och allt för ofta ”mellan stolarna”, även om det är något som aldrig får nämnas. Hur kvaliteten påverkas av de ekonomiska kraven är en fråga som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad man gör idag, inte minst inom ämnet pedagogik eftersom det i högsta grad påverkar lärarnas pedagogiska handlingsmöjligheter.
Ramsden menar vidare att den akademiska verksamheten utförs på och relaterar till flera olika nivåer, och det ser jag som något oerhört viktigt att ha med sig i sin vardagliga verksamhet. Högskolesystemet, Högskoleverket, det egna ämnet, den egna högskolan, institutionen, lärarkollegorna och lärarens personliga utveckling (men även bokförlagen och deras utbud av litteratur) är aspekter som på olika sätt påverkar lärarjobbet och i förlängningen naturligtvis studenterna. Det kan och bör uppmärksammas mycket mer, det visar Ramsden på ett bra sätt tycker jag.
Vi är alla en del av olika sammanhang, det är så oerhört lätt att glömma det. Därför uppskattar jag alla författare som väger in detta i sina texter. Det är också något jag strävar efter att uppnå i mitt arbete som lärare och som forskare. Såväl universiteten som lärarna och studenterna, samt lärandet är alltid situationsberoende, med andra ord utspelar sig i en kontext. Och den, det är det jag har försökt visa ovan, har en oerhört viktig betydelse för hur saker och ting blir till och utvecklas, vad man lär sig och hur man lär, samt inte minst vad man gör med kunskaperna. Ramsden betonar vidare det ständiga lärande som jag diskuterat ovan. En förutsättning för att kunna arbeta som lärare på högskolan är att man ständigt utvecklas. Men hur viktigt det är inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, det omgivande samhället och det faktum att de studenter som kommer till högskolan alltid kommer dit med nya erfarenheter. Samhället är statt i ständigt förändring, och det är särskilt viktigt att integrera tankar om det i den högre utbildningen. Ramsden menar slutligen, och det tycker jag är den kanske viktigaste insikten jag fått genom min utbildning till lärare/forskare, att lärarens roll är att hjälpa studenterna att åstadkomma saker som går utöver både deras och lärarens förväntningar.
Ett annat positivt undantag som inte bekräftar min skepticism mot pedagogikämnet är Roger Säljös (2000) bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i. Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Hur ska lokalen möbleras till exempel? Och ska man använda Power Point, eller inte? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör, var man gör det, och vilka verktyg man använder, spelar roll och är oerhört viktigt att reflektera över, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen. När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds (se ovan) fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Här och nu sitter jag alltså och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer mina tankar att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig till? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Och eftersom man just idag utanför mitt fönster håller på att klippa gräsmattan på gården, vilket ger upphov till oljud som stör mitt tänkande blir det än mer uppenbart för mig hur viktig omgivningen är för tänkandet. Inom mitt ämne etnologi har man länge reflekterat över det faktum att allt berättande styrs av kulturella förväntningar. Jag väljer dock att inte begränsa den diskussionen till att enbart gälla i vilken grad mina studenter är präglade av den kulturella kontext de lever i. Insikten leder mig även till funderingar kring vilka signaler jag omedvetet sänder ut och vilka förväntningar som dessa kan tänkas ge upphov till i olika undervisningssituationer. Jag utgår från att såväl min könstillhörighet som den bagarkarriär jag lämnade för ganska många år sedan nu påverkar både mig och i förlängningen synen på och uppfattningen om mig som lärare. Mina val av perspektiv i såväl forskningen som undervisningen och utformningen av båda arbetena styrs naturligtvis av specifika kulturella förväntningar och konventioner inom dels den vetenskapliga kontext och seminariekultur där utkasten till forskningen diskuteras, dels i lektionssalen genom att vi lär känna varandra. Utbildningen till etnolog har givit mig en speciell teoretiserande blick med vilken jag betraktar världen. Allt vetenskapligt tänkande genomsyras därför av teori, vilket innebär att en stor del av kunskapen inom vetenskaperna är av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till, den internaliseras på andra sätt. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan bland etnologer sägas vara en sådan ”tyst” kompetens. Och detta måste man försöka uppmärksamma och förhålla sig till på något sätt. Etnologi är dessutom en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras och därför finns anledning att reflektera över hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten. Frågan om hur mycket av analyserna som skapats framför datorn och hur mycket av tänkandet som styrts av språkliga konventioner är i det närmaste omöjlig att besvara, men det betyder inte att den är irrelevant. Jag utgår från att det finns en hel rad andra saker som i lika hög grad har påverkar mig som både forskare och som lärare. Att redogöra för alla är omöjligt och får betraktas som en oundviklig konsekvens av tillvarons komplexitet. Detta blir emellertid ett dilemma först när och om det uppfattas som ett problem för studiens vetenskapliga värde (Nehls 2003).
Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskap är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en ny grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram det sociokulturella perspektivet. Man slipper då gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller därför att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö hjälpt mig förstå. Han tar slutligen upp skriftens roll, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Därför måste man ständigt jobba med att försöka medvetandegöra det faktum att språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att inte förföras av ett vackert språk. Man måste åtminstone försöka se förbi det (även om skrivande givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt. För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet.
Ytterligare ett exempel på positivt undantag vill jag nämna. Det är Fredrik Bondestams (2005) bok Könsmedveten pedagogik för universitets- och högskolelärare. Just för mig som disputerat på en avhandling med ett uttalat genusperspektiv kändes det väl som den bjöd på ganska mycket skåpmat. Men jag finner den ändå bra och viktig och jag hittade där åtminstone några uppslag till praktiska övningar för att få studenterna att upptäcka genusaspekter i vardagen och i undervisningen. Sådär, då har det blivit dags att runda av. Det vill jag göra genom att presentera och diskutera mitt pedagogiska credo.
Avslutande tankar om pedagogik
Det torde ha framgått ovan att när jag tänker på pedagogik så handlar det i väldigt hög grad om vikten av att förmedla en (så bra som det bara går) medvetenhet om hur världen ser ut, hur den fungerar och vilken roll individen kan tänkas ha i den, samt om vilka förutsättningar som finns för att skapa vetenskapliga uppfattningar/förklaringar av samma värld. Och det är en helt central premiss för mitt sätt att se på världen, min ontologiska förståelse, att kulturen och samhället skapas genom den praktiska vardagsverklighet som vi alla tillsammans lever i och med, här och nu, överallt, samtidigt. Viktigt är det också att lägga märke till att världen skapas inom ramen för, genom och av en kontinuerlig kommunikation mellan människor i samverkan och med hjälp av icke-mänskliga aktörer och teknologier, samt att den materialitet som omger oss påverkar processen. Med andra ord, samhället och kulturen är inte något passivt som bara finns, det är något som ständigt blir till, en abstrakt maskin som hela tiden skapas och omskapas processuellt genom att begär kanaliseras genom den. Det gäller även och i högsta grad högskolan. Därför är det så oerhört viktigt att fler ägnar sig åt att se på världen med en kritisk blick, som inte nödvändigtvis måste vara samma som den jag skissat på här. Detta är dock mitt förslag. Och lika viktigt är det att förstå att det är först när sådana insikter ”satts i verket” och används praktiskt ute i samhället av många aktörer, som tankarna får något värde. Kort sagt, det är först när vetenskapens resultat begagnas som det blir meningsfullt. Därför vill jag nu avsluta examensarbetet med att reflektera lite över hur jag framgent kommer att använda mig av kunskaperna jag fått/skaffat mig på kursen. Jag vill också diskutera min syn på pedagogikämnet, så som jag fått det presenterat för mig på kursen och relatera det till den ontologi jag just diskuterat.Mitt övergripande intryck av de böcker som behandlats på kursen är att de utgår från ett autonomt och från världen avskilt subjekt. Det gäller både författarna, de tilltalade läsarna och de människor som bildat underlag för analyserna. Den kunskapssyn som lyser genom texterna präglas i hög grad av det Platonska/Aristoteliska synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade gigantiska triumfer under namnet Positivism. Och det är just denna kunskapssyn som jag, under en lång och ibland smärtsam process, har försökt frigöra mig från. Det är alltså en kunskapssyn jag inte längre kan ställa upp på. Den kan till och med sägas vara farlig då den förlägger ansvaret för världen dels i några få experters händer (till vilka massan ska vända sig för att få råd och svar på sina frågor), dels till den enskilde individen (vilken får stå sitt kast om han eller hon, till exempel, hamnar i ett missbruk). Den positivistiska kunskapssynen är därmed som gjord för just den typ av maktutövning som diskuterats ovan. Den kan lätt invagga medborgarna i en falsk trygghet som är oerhört farlig. Och här vill jag därför rikta en konkret fråga till mina pedagogiklärare: Hur går det till när den pedagogiska kunskapen produceras? Det är en diskussion som jag saknat under kursen. Vi har väldigt mycket tagit sådan kunskap för givet, lite som så att står det i en vetenskaplig bok då måste det väl vara sant? Men det kan man alltså inte ta för givet, det är farligt att ta det för givet. Det har jag i alla fall försökt argumentera för i denna uppsats. En annan fråga som jag saknat på kursen, men som jag vet är en fråga som diskuterats inom ämnet pedagogik, är den ”dolda” läroplanen. Det är vad jag kan förstå en tanke som är rakt av kompatibel med Foucaults tankar om makt. Inom kulturvetenskapen brukar man till exempel hänvisa till Paul Willis (1991) studie Fostran till lönearbete, som handlar om just detta. Studien gjordes på 1970-talet och utfördes bland ett gäng unga killar med arbetarklassbakgrund och den visar hur deras sätt att agera i (den av medelklassvärderingar genomsyrade) skolan predestinerade dem till en framtid som arbetare i verkstadsindustrin. Inte minst för oss på programmet Människa, mångfald, arbetsliv är detta viktiga frågor som ständigt hålls aktuella av det faktum att majoriteten av våra studenter kommer från studieovana miljöer.
Mina frågor till ämnet pedagogik har alltså inte riktigt besvarats under kursens gång och det är mycket därför som jag även fortsättningsvis kommer att förhålla mig skeptisk till ämnet (vilket ni lärare absolut inte ska ta personligt, jag är skeptisk till väldigt mycket som skrivs och sägs inom akademin). Som tur är finns det undantag och dessa vill jag lyfta fram nu. Vad ser jag som den största behållningen under kursen?
Paul Ramsden (1998, 2003) är till exempel ett viktigt och positivt undantag. Jag uppskattar hans förståelse av den akademiska verksamheten som ett resultat av dynamiska processer. Det ser jag som viktigt då man både som lärare och som student inom akademin måste lära sig att hantera flera starka och ofta motstridiga krafter. Under mina år som lärare på högskolan har jag lärt mig att man för att överleva måste vänja sig vid ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter gamla traditioner. Ramsden skriver också att det finns en ständig konflikt, både för studenterna och för lärarna, mellan tydligt uppsatta mål (läs högskoleverket) och en absolut frihet (i form av det ansvar jag starkt vill betona). Det gäller att så fort som möjligt förstå och lära sig hur man kryssar mellan uppsatta mål, kortsiktiga problemlösningar och högskolans långsiktiga visioner och dessutom måste man anpassa sig till det omgivande samhällets behov och krav. Styrkan som jag ser det med Ramsden är att han har insett hur viktigt det är att man inte (varken som student eller som lärare), endast söker efter ett svar, svaret på vilken fråga det än må vara, utan att man istället ständigt strävar efter att utmanar alla förgivettaganden. Ett sådant förhållningssätt sätter det ansvar jag betonar i fokus, både för lärare och för studenter, för utan ansvar blir ett sådant förhållningssätt farligt. Ramsden uppmärksammar även det faktum att högskolan arbetar efter en resultatstyrd dagordning. Och det är viktigt tycker jag, att aldrig glömma att den akademiska verksamheten bedrivs inom ramen för och i relation till det omgivande samhället. Vi lever i och måste alla, både studenter och lärare, förhålla oss till den ekonomiska diskurs som råder i samhället idag. Min lärargärning (och pedagogik) påverkas ständigt av fokuseringen som finns på ekonomiskt mätbara resultat (d.v.s. studentprestationer, genomströmning o.s.v.). Konsekvensen blir att man som lärare idag snarare bedöms utifrån det ekonomiska resultatet av sitt arbete (att man lyckas få igenom så många studenter som möjligt, till en så låg kostnad som möjligt), än med hänsyn till de kunskaper som studenter får med sig ut i livet. Den vetenskapliga kompetensen, och kunskapen hamnar på det sättet olyckligtvis och allt för ofta ”mellan stolarna”, även om det är något som aldrig får nämnas. Hur kvaliteten påverkas av de ekonomiska kraven är en fråga som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad man gör idag, inte minst inom ämnet pedagogik eftersom det i högsta grad påverkar lärarnas pedagogiska handlingsmöjligheter.
Ramsden menar vidare att den akademiska verksamheten utförs på och relaterar till flera olika nivåer, och det ser jag som något oerhört viktigt att ha med sig i sin vardagliga verksamhet. Högskolesystemet, Högskoleverket, det egna ämnet, den egna högskolan, institutionen, lärarkollegorna och lärarens personliga utveckling (men även bokförlagen och deras utbud av litteratur) är aspekter som på olika sätt påverkar lärarjobbet och i förlängningen naturligtvis studenterna. Det kan och bör uppmärksammas mycket mer, det visar Ramsden på ett bra sätt tycker jag.
Vi är alla en del av olika sammanhang, det är så oerhört lätt att glömma det. Därför uppskattar jag alla författare som väger in detta i sina texter. Det är också något jag strävar efter att uppnå i mitt arbete som lärare och som forskare. Såväl universiteten som lärarna och studenterna, samt lärandet är alltid situationsberoende, med andra ord utspelar sig i en kontext. Och den, det är det jag har försökt visa ovan, har en oerhört viktig betydelse för hur saker och ting blir till och utvecklas, vad man lär sig och hur man lär, samt inte minst vad man gör med kunskaperna. Ramsden betonar vidare det ständiga lärande som jag diskuterat ovan. En förutsättning för att kunna arbeta som lärare på högskolan är att man ständigt utvecklas. Men hur viktigt det är inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, det omgivande samhället och det faktum att de studenter som kommer till högskolan alltid kommer dit med nya erfarenheter. Samhället är statt i ständigt förändring, och det är särskilt viktigt att integrera tankar om det i den högre utbildningen. Ramsden menar slutligen, och det tycker jag är den kanske viktigaste insikten jag fått genom min utbildning till lärare/forskare, att lärarens roll är att hjälpa studenterna att åstadkomma saker som går utöver både deras och lärarens förväntningar.
Ett annat positivt undantag som inte bekräftar min skepticism mot pedagogikämnet är Roger Säljös (2000) bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i. Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Hur ska lokalen möbleras till exempel? Och ska man använda Power Point, eller inte? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör, var man gör det, och vilka verktyg man använder, spelar roll och är oerhört viktigt att reflektera över, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen. När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds (se ovan) fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Här och nu sitter jag alltså och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer mina tankar att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig till? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Och eftersom man just idag utanför mitt fönster håller på att klippa gräsmattan på gården, vilket ger upphov till oljud som stör mitt tänkande blir det än mer uppenbart för mig hur viktig omgivningen är för tänkandet. Inom mitt ämne etnologi har man länge reflekterat över det faktum att allt berättande styrs av kulturella förväntningar. Jag väljer dock att inte begränsa den diskussionen till att enbart gälla i vilken grad mina studenter är präglade av den kulturella kontext de lever i. Insikten leder mig även till funderingar kring vilka signaler jag omedvetet sänder ut och vilka förväntningar som dessa kan tänkas ge upphov till i olika undervisningssituationer. Jag utgår från att såväl min könstillhörighet som den bagarkarriär jag lämnade för ganska många år sedan nu påverkar både mig och i förlängningen synen på och uppfattningen om mig som lärare. Mina val av perspektiv i såväl forskningen som undervisningen och utformningen av båda arbetena styrs naturligtvis av specifika kulturella förväntningar och konventioner inom dels den vetenskapliga kontext och seminariekultur där utkasten till forskningen diskuteras, dels i lektionssalen genom att vi lär känna varandra. Utbildningen till etnolog har givit mig en speciell teoretiserande blick med vilken jag betraktar världen. Allt vetenskapligt tänkande genomsyras därför av teori, vilket innebär att en stor del av kunskapen inom vetenskaperna är av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till, den internaliseras på andra sätt. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan bland etnologer sägas vara en sådan ”tyst” kompetens. Och detta måste man försöka uppmärksamma och förhålla sig till på något sätt. Etnologi är dessutom en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras och därför finns anledning att reflektera över hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten. Frågan om hur mycket av analyserna som skapats framför datorn och hur mycket av tänkandet som styrts av språkliga konventioner är i det närmaste omöjlig att besvara, men det betyder inte att den är irrelevant. Jag utgår från att det finns en hel rad andra saker som i lika hög grad har påverkar mig som både forskare och som lärare. Att redogöra för alla är omöjligt och får betraktas som en oundviklig konsekvens av tillvarons komplexitet. Detta blir emellertid ett dilemma först när och om det uppfattas som ett problem för studiens vetenskapliga värde (Nehls 2003).
Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskap är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en ny grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram det sociokulturella perspektivet. Man slipper då gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller därför att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö hjälpt mig förstå. Han tar slutligen upp skriftens roll, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Därför måste man ständigt jobba med att försöka medvetandegöra det faktum att språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att inte förföras av ett vackert språk. Man måste åtminstone försöka se förbi det (även om skrivande givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt. För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet.
Ytterligare ett exempel på positivt undantag vill jag nämna. Det är Fredrik Bondestams (2005) bok Könsmedveten pedagogik för universitets- och högskolelärare. Just för mig som disputerat på en avhandling med ett uttalat genusperspektiv kändes det väl som den bjöd på ganska mycket skåpmat. Men jag finner den ändå bra och viktig och jag hittade där åtminstone några uppslag till praktiska övningar för att få studenterna att upptäcka genusaspekter i vardagen och i undervisningen. Sådär, då har det blivit dags att runda av. Det vill jag göra genom att presentera och diskutera mitt pedagogiska credo.
måndag 20 januari 2020
Vad är och hur fungerar ett forskningsråd?
Sedan 2015 har jag arbetat i ett forskningsråd som tyvärr kommer att avvecklas under detta år. Inte så att jag blir arbetslös, för det handlar bara om ett åtagande motsvarande 10 av en heltidstjänst som redan är fylld till brädden. Det är ändå trist, för arbetet har känns viktigt. Interkulturell dialog är det begrepp och det tema som vi arbetat med. Vi har arrangerat konferenser, seminarier och utbildning, skrivit en antologi och initierat mindre forskningsprojekt. Med tanke på hur lite tid och resurser vi fått till vårt förfogande är jag stolt över hur mycket vi åstadkommit under åren. Sex forskare, fem på tio procent och en på halvtid. Nu läggs det dock ner av lite oklara anledningar.
Ett FORSKNINGSråd består av en grupp forskare som agerar på olika sätt med aktuell kunskap och lång erfarenhet som utgångspunkt. Ett forskningsråd är en remissinstans, en intellektuell resurs som man kan vända sig till och få råd av inför viktiga beslut som ska tas. Detta förstod inte politikerna och tjänstemännen, för det var inte så det fungerade. Eller också förstod man, och när utvärderingen kom fick man en anledning att lägga ner. Men ingår det verkligen i politikernas och anställda som arbetar på skattebetalarnas uppdrag att ta egna beslut som motiveras med utvalda eller beställda, skräddarsydda studier? Nu kostar inte rådet särskilt mycket, i sammanhanget handlar det om kaffepengar, men det är ändå slöseri med resurser att inte använda möjligheten att få ta del av forskares vetenskapligt grundade synpunkter. Vi fungerade trist nog som ett slags kuttersmycke, som en ursäkt eller något man kunde skryta om.
Nu när rådet läggs ner går regionens skattebetalare miste om rådet och dess samlade kompetens. Vi forskare finns så klart kvar, men vill man dra nytta av våra kompetenser får man betala för det, till en helt annat taxa än kostnaden för rådet. Hälften av kostnaden har ju vi forskare betalat ur "egen" ficka, i och med att vi lagt fem procent av vår kompetensutvecklingstid på arbetet. Det gör mig ledsen att se hur ansvariga politiker suboptimerar verksamheten, som de fått skattebetalarnas ansvar att hantera på ett för samhället som helhet bästa sätt, genom att "spara" på en verksamhet som man bara finansierar till hälften, och som dessutom består av forskare som drar in miljoner i forskningsmedel, som regionen nu avtackar sig tillgången till.
Erfarenheterna jag skriver om är mina och utgör inget bevis, men detta är inte den enda upplevelsen inifrån av New Public Management som jag har, så helt anekdotiskt är det inte. Och jag är inte ensam. Många har liknande upplevelser, och det kommer nästan dagligen rapporter om hur man säger upp personal inom vården för att sänka de löpande kostnaderna och få budgeten i balans, på pappret; för att sedan hyra in läkare och sjuksköterskor till en mycket högre kostnad för att verksamheten ska fungera någorlunda (och då ligger människor som inte är dödssjuka ändå i korridorerna på akuten i upp till 15 timmar). Jag kan se mig själv i spegeln och skattebetalarna i ögonen, och är stolt över arbetet jag utfört inom ramen för den del av tjänsten som utförts i rådet. Och vi hade kunnat åstadkomma så mycket mer utan att det kostat ett öre mer, om vi verkligen fått arbeta som ett forskningsråd; det vill säga utan krav på att producera mätbara resultat. Nu fick vi lägga en stor del av tiden åt att arbeta med planer och skriva protokoll som ändå inte godkändes. Till vilken nytta?
Rådets arbete utvärderades efter tre år, och resultatet av den där utvärderingen har delvis legat till grund för beslutet att dra in hälften av finansieringen och därför avvecklas det nu. Om utvärderingen verkligen handlade om vad vi faktiskt har arbetat med, om resultatet av vårt arbete utvärderats och det framkom brister i det arbetet, vore det logiskt att lägga ner rådet. Utvärderingen gjordes dock av ett företag i Stockholm som arbetar professionellt med utvärderingar, och redan under telefonintervjun (de kom inte ner till Göteborg) märkte jag vartåt det lutade. Företaget utgick strikt från en mall som hade väldigt lite med vårt uppdrag och våra ambitioner att göra och fokuserade på nyckeltal och det som "levererats". Och trots att rådets ledamöter påpekade att ett FORSKNINGSRÅD inte kan avkrävas mätbara resultat på samma sätt som andra typer av verksamheter blev slutsatsen att rådet inte fungerat (enligt den standardmall man utgått från när man gjorde utvärderingen). Lägg därtill lite internpolitik, kamp om resurser och prestige, och beslutet att lägga ner var ett faktum. Det är så här det fungerar och jag har inget att invända i sak; utom att vi aldrig riktigt fick chansen.
Ett FORSKNINGSråd består av en grupp forskare som agerar på olika sätt med aktuell kunskap och lång erfarenhet som utgångspunkt. Ett forskningsråd är en remissinstans, en intellektuell resurs som man kan vända sig till och få råd av inför viktiga beslut som ska tas. Detta förstod inte politikerna och tjänstemännen, för det var inte så det fungerade. Eller också förstod man, och när utvärderingen kom fick man en anledning att lägga ner. Men ingår det verkligen i politikernas och anställda som arbetar på skattebetalarnas uppdrag att ta egna beslut som motiveras med utvalda eller beställda, skräddarsydda studier? Nu kostar inte rådet särskilt mycket, i sammanhanget handlar det om kaffepengar, men det är ändå slöseri med resurser att inte använda möjligheten att få ta del av forskares vetenskapligt grundade synpunkter. Vi fungerade trist nog som ett slags kuttersmycke, som en ursäkt eller något man kunde skryta om.
Nu när rådet läggs ner går regionens skattebetalare miste om rådet och dess samlade kompetens. Vi forskare finns så klart kvar, men vill man dra nytta av våra kompetenser får man betala för det, till en helt annat taxa än kostnaden för rådet. Hälften av kostnaden har ju vi forskare betalat ur "egen" ficka, i och med att vi lagt fem procent av vår kompetensutvecklingstid på arbetet. Det gör mig ledsen att se hur ansvariga politiker suboptimerar verksamheten, som de fått skattebetalarnas ansvar att hantera på ett för samhället som helhet bästa sätt, genom att "spara" på en verksamhet som man bara finansierar till hälften, och som dessutom består av forskare som drar in miljoner i forskningsmedel, som regionen nu avtackar sig tillgången till.
Erfarenheterna jag skriver om är mina och utgör inget bevis, men detta är inte den enda upplevelsen inifrån av New Public Management som jag har, så helt anekdotiskt är det inte. Och jag är inte ensam. Många har liknande upplevelser, och det kommer nästan dagligen rapporter om hur man säger upp personal inom vården för att sänka de löpande kostnaderna och få budgeten i balans, på pappret; för att sedan hyra in läkare och sjuksköterskor till en mycket högre kostnad för att verksamheten ska fungera någorlunda (och då ligger människor som inte är dödssjuka ändå i korridorerna på akuten i upp till 15 timmar). Jag kan se mig själv i spegeln och skattebetalarna i ögonen, och är stolt över arbetet jag utfört inom ramen för den del av tjänsten som utförts i rådet. Och vi hade kunnat åstadkomma så mycket mer utan att det kostat ett öre mer, om vi verkligen fått arbeta som ett forskningsråd; det vill säga utan krav på att producera mätbara resultat. Nu fick vi lägga en stor del av tiden åt att arbeta med planer och skriva protokoll som ändå inte godkändes. Till vilken nytta?
söndag 19 januari 2020
Dagens bild: Oljans många olika ansikten
Kortsiktighet och ensidigt fokus på det som är bra kännetecknar mänskligheten. Kunskap, kritiskt tänkande, försiktighet och ödmjukhet inför framtidens fundamentala öppenhet är vackra ord, men i praktiken är det svårt att föra fram kritiska synpunkter, oavsett hur väl underbyggda dessa är, om och när pengarna rullar in och det går bra.
När man upptäckte oljans fantastiska egenskaper och började bygga det moderna samhället, som är beroende av "billig" energi var det som mänskligheten förblindades av framgångarna och det kollektiva lyckorus som de ekonomiska framgångarna ledde till; åtminstone för oss som bor i den rika delen av världen. Plötsligt kunde alla flyga över hela världen och köpa varor och tjänster över större avstånd än någonsin tidigare. Det faktum att det går att fånga torsk och räkor utanför Grönlands kust och sedan flyga fångsten till Asien där räkorna skalas och torsken rensas för att sedan flygas tillbaka till Europa för att säljas där visar hur oljan gör det möjligt att exploatera världens ekonomiska klyftor. Betraktat utifrån ett västerländsktperspektiv är oljan ett kinderägg fyllt av möjligheter. Betraktad ifrån alla andra perspektiv är oljan en katastrof.
 |
| Bild: Ajan |
Olja spelar en ENORMT mycket större roll för det moderna samhället än någon av oss kan greppa. Utan olja stannar samhället, eller antar en väsensskild form och ett helt annat uttryck. Livet går inte under, men samhället. Därför är varje resa galenskap, ett slags utdragen, lågintensiv och kollektiv galenskap. Och förnekarna är ännu galnare, för de försvarar ett slags dubbelförnekelse, både förnekelse av fakta och en förnekelse av förnekelsen.
Sanningen är att människan inte har kontrollen, det är oljan och pengarna som styr. I drömmarnas värld är allt möjligt, men i verkligheten är bara det möjligt som inte strider mot kultur- och naturlagarna. Ingen olja nyproduceras, så oljan kommer förr eller senare att ta slut. Det är den enda sanningen som betyder något och som vi har att förhålla oss till. Det spelar ingen roll vad Donald Trump eller någon annan ledare säger, väljer vi att lyssna till deras ord väljer vi förnekelsens väg och gräver vår egen grav.
lördag 18 januari 2020
Möten och seminarier
Det sitts i en herrans massa möten i akademin idag, men inte i så många seminarier. När jag inledde min akademiska karriär var förhållandena omvända. Då möttes kollegiet minst en gång i veckan och granskade texter och diskuterade teorier och forskningsprojekt. Ingen skrev protokoll, alla engagerade sig i ämnet för dagen och lärde och utvecklades tillsammans. Till seminariet kom man för kunskapen och den intellektuella stimulansens skull, får att både få och ge något.
Idag blir mötena fler och fler, och skillnaden mellan seminarierna som fostrad mig till forskare är plågsamt tydlig. På väldigt många av mötena jag tvingas vara med på betas det av punkter, fördelas uppgifter, följs upp och skrivs protokoll. Det produceras faktorer som går att jämföra över tid och utvärdera. Visst fanns det seminarier som kunde dominerades av någon eller några enskilda och alla var så klart inte lika engagerade varje gång; det vore en skönmålning att säga det. Men dagens möten är nästan aldrig stimulerade och upplevs bara i undantagsfall som meningsfulla. Möten är informations- och faktaorienterade, medan seminarierna är kunskaps- och bildningsorienterade.
Mötesprotokoll är bedrägliga på det sättet att de ger sken av något av substans producerats, men i själva verket är det bara ord på ett papper som inte säger något (säkert) om kvaliteten på det arbete som faktiskt utförts. Möten är del av den kontrollapparat som allt tydligare reglerar akademin och bidrar till förpappringen av verksamheten. I protokollen är progressionen tydlig och värdegrunden lyser igenom. Det är en perfekt bild av hur det borde vara, vilket också anges som motiv för mötenas existensberättigande, trots att det uppenbart är ett cirkelresonemang.
En fungerande seminariekultur leder till utveckling och trivsel på arbetsplatsen, men dagens möteskultur riskerar att ta död på glädjen i arbetet. Det är generellt sett ett meningslöst slöseri med tid som skulle kunna avskaffas utan att kvaliteten i arbetet som utförs på högskolan påverkas negativt. Möten där det tas beslut är naturligtvis nödvändiga, för demokratin och transparensens skull, men den dagliga verksamheten blir bättre för alla om den bygger på frihet under ansvar och tillit till medarbetarnas strävan efter att göra ett bra jobb. Eventuella problem kommer att visa sig och kan enkelt åtgärdas eftersom en tillitsbaserad styrning bygger på samma kunskaps- och människosyn som den akademiska verksamheten.
Idag blir mötena fler och fler, och skillnaden mellan seminarierna som fostrad mig till forskare är plågsamt tydlig. På väldigt många av mötena jag tvingas vara med på betas det av punkter, fördelas uppgifter, följs upp och skrivs protokoll. Det produceras faktorer som går att jämföra över tid och utvärdera. Visst fanns det seminarier som kunde dominerades av någon eller några enskilda och alla var så klart inte lika engagerade varje gång; det vore en skönmålning att säga det. Men dagens möten är nästan aldrig stimulerade och upplevs bara i undantagsfall som meningsfulla. Möten är informations- och faktaorienterade, medan seminarierna är kunskaps- och bildningsorienterade.
Mötesprotokoll är bedrägliga på det sättet att de ger sken av något av substans producerats, men i själva verket är det bara ord på ett papper som inte säger något (säkert) om kvaliteten på det arbete som faktiskt utförts. Möten är del av den kontrollapparat som allt tydligare reglerar akademin och bidrar till förpappringen av verksamheten. I protokollen är progressionen tydlig och värdegrunden lyser igenom. Det är en perfekt bild av hur det borde vara, vilket också anges som motiv för mötenas existensberättigande, trots att det uppenbart är ett cirkelresonemang.
En fungerande seminariekultur leder till utveckling och trivsel på arbetsplatsen, men dagens möteskultur riskerar att ta död på glädjen i arbetet. Det är generellt sett ett meningslöst slöseri med tid som skulle kunna avskaffas utan att kvaliteten i arbetet som utförs på högskolan påverkas negativt. Möten där det tas beslut är naturligtvis nödvändiga, för demokratin och transparensens skull, men den dagliga verksamheten blir bättre för alla om den bygger på frihet under ansvar och tillit till medarbetarnas strävan efter att göra ett bra jobb. Eventuella problem kommer att visa sig och kan enkelt åtgärdas eftersom en tillitsbaserad styrning bygger på samma kunskaps- och människosyn som den akademiska verksamheten.
fredag 17 januari 2020
Kunskap är mer värt än pengar
Igår skickade jag iväg manuset till nästa lärobok som jag arbetat med sedan strax innan jul. Ett manus på 161 sidor som jag bedömer är ungefär halvfärdigt. Jag började jobba på det i samband med sista korrekturläsningsvändan av den lärobok som kommer ut om två veckor, Hur blir högre studier högre? Det var dels ett sätt att hantera otåligheten, dels ett sätt att ta vara på det flow jag befann mig i under hösten och arbetet med en bok jag visste skulle bli utgiven. Manuset jag skickade till redaktören igår vet jag inte vad som händer med; förlaget är intresserade, mer vet jag inte. Nu har jag dock en tanke jag tror på och ett underlag att arbeta vidare med, senare i vår. På något sätt kommer boken att ges ut. Jag hoppas på att förlaget vill ge ut den, för jag ser den som del två av den första boken. Men det står och faller inte med dem, det finns andra förlag, eller så ger jag ut den på nätet. Den vetskapen gör arbetet mer meningsfullt och ger nerv åt skrivandet. Att bli läst är ett inspirerande ansvar och få saker gör mig så tacksam och glad som att få vara med och hjälpa människor lära och utveckla kunskap.
Nu är jag på väg till jobbet. Jag ska spela in filmer till en uppsatskurs på nätet som jag ansvarar för, och ett möte. Sedan är det välbehövlig helg och vila. Och på måndag börjar jag läsa mitt kulturboksmanus igen. Tanken var att jag skulle göra det under julledigheten, men jag insåg att det hade blivit för splittrat, jag fokuserade på läroboken. Jag drabbades även av stundens allvar. Efter snart tio år är det nu sista vändan med manuset som på minst sagt snirkliga vägar kommit att anta den for det har. Texten har vuxit fram parallellt med bloggandet, och en lång rad utkast till tankar har publicerats här först. Tre förarbeten har publicerats på nätet. Först slog jag mig till ro med det, men när jag publicerade den sista boken kände jag att jag inte var färdig med tankarna, inte riktigt än. Nu är jag dock redo att gå vidare, men först ska jag korrekturläsa manuset till boken som fått den preliminära titeln: Omvägar till kunskap om kultur. Försök till formulering av en mellanrummets filosofi. Får jag den inte antaget på ett förlag blir jag besviken, men det hindrar mig inte att gå vidare. Jag skriver framförallt för att lära och utvecklas. Att bli läst är en bonus, och att få möjlighet att ge ut böcker en ynnest; men mitt skrivande står och faller inte med bokförlagens inställning till det jag skriver. Jag vet att jag har något viktigt att förmedla och jag har upparbetat egna kanaler för att nå ut.
Tanken med denna post är att reflektera över mitt arbete och dess olika delar och vilka krav som ställs på mig som akademiker. Med undantag för helgernas röda dagar jag jag arbetat med undervisning, handledning, examinering och planering av vårterminens kurser. Idag kommer ett gäng tentor och uppsatser som ska bedömas. Hade jag velat hade det räckt att fokusera på det jag måste, men då vore mitt arbete mindre akademiskt och inte särskilt intellektuellt stimulerande. För att jag ska kunna ha någon nytta av den utbildning jag fått möjlighet att skaffa mig, landets högsta och dyraste utbildning, måste jag skapa egna uppgifter. Skriva böcker, till exempel. Jag gör det med glädje och klagar inte. Det finns absolut ett värde i att leva under press. Kan man bara hantera situationen och är lyhörd inför kroppens signaler blir det mer gjort än i avsaknad av krav. Många lever dock på gränsen och jag har lärt mig den hårda vägen att det är svårt att veta var den där gränsen går, och att man aldrig kan kontrollera vad som händer i det privatliv som man som akademiker med ambitioner delvis måste offra för kunskapens skull.
Det jag sörjer och ser som ett problem är att det jag gör vid sidan av, det arbete som utförs med kunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig under min akademiska utbildning inte räknas. Jag röner väldigt liten uppskattning för mitt skrivande från arbetsgivaren. I princip det enda som räknas är ANTALET artiklar som publiceras i internationella vetenskapliga journaler, och hur mycket pengar man drar in, så klart. Jag skulle med andra ord kunna göra minsta möjliga på jobbet utan att någon skulle reagera eller bry sig. Det är jag dock oförmögen till. Jag jobbar inte i första hand för lönen; det är kunskapen och möjligheten att lära och utvecklas som driver mig och har drivit mig sedan det tidiga 1990-talet. Min inställning och mina ambitioner är samma nu liksom då, men akademin och den högre utbildningen har förändrats, radikalt. Kultur är mitt forskningsområde och kultur är förändring, så jag vet vad jag talar om. Det var inte bättre förr, det är inte vad jag säger. Förändring är oundviklig, men det betyder inte att förändringen lever sitt eget liv. Det spelar roll vad som värdesätts och vilka beslut som tas och handlingar som utförs. Vi får inte det samhälle och den akademi vi önskar, vi får vad vi förtjänar. Om kunskapen inte anses ha ett egenvärde i praktiken kan och kommer den högre utbildningen aldrig att bli högre, och därmed blir samhällets kostnader för skola och utbildning ett cyniskt slöseri med pengar. Det gör ont att tvingas se på och vara del av den avakademisering som implementeringen av New Public Management innebär. Än så länge orkar jag kämpa för kunskapen, men det finns så klart en gräns. Lärande och kunskapsutveckling är inga soloprojekt, det krävs en kritisk massa för att det ska hända något.
Om det inte vore för det faktum att livet på jorden, mänskligheten och samhället var i desperat behov av kunskap och förståelse vore problemen jag pekar på inga problem, men det är inte bara jag som klagar över min situation; jag använder min egen vardag för att peka på generella och allvarliga problem som bara kan lösas med mer och bättre kunskap, vilket endast kan utvecklas i en värd och ett samhälle som värderar kunskap högre än pengar.
Nu är jag på väg till jobbet. Jag ska spela in filmer till en uppsatskurs på nätet som jag ansvarar för, och ett möte. Sedan är det välbehövlig helg och vila. Och på måndag börjar jag läsa mitt kulturboksmanus igen. Tanken var att jag skulle göra det under julledigheten, men jag insåg att det hade blivit för splittrat, jag fokuserade på läroboken. Jag drabbades även av stundens allvar. Efter snart tio år är det nu sista vändan med manuset som på minst sagt snirkliga vägar kommit att anta den for det har. Texten har vuxit fram parallellt med bloggandet, och en lång rad utkast till tankar har publicerats här först. Tre förarbeten har publicerats på nätet. Först slog jag mig till ro med det, men när jag publicerade den sista boken kände jag att jag inte var färdig med tankarna, inte riktigt än. Nu är jag dock redo att gå vidare, men först ska jag korrekturläsa manuset till boken som fått den preliminära titeln: Omvägar till kunskap om kultur. Försök till formulering av en mellanrummets filosofi. Får jag den inte antaget på ett förlag blir jag besviken, men det hindrar mig inte att gå vidare. Jag skriver framförallt för att lära och utvecklas. Att bli läst är en bonus, och att få möjlighet att ge ut böcker en ynnest; men mitt skrivande står och faller inte med bokförlagens inställning till det jag skriver. Jag vet att jag har något viktigt att förmedla och jag har upparbetat egna kanaler för att nå ut.
Tanken med denna post är att reflektera över mitt arbete och dess olika delar och vilka krav som ställs på mig som akademiker. Med undantag för helgernas röda dagar jag jag arbetat med undervisning, handledning, examinering och planering av vårterminens kurser. Idag kommer ett gäng tentor och uppsatser som ska bedömas. Hade jag velat hade det räckt att fokusera på det jag måste, men då vore mitt arbete mindre akademiskt och inte särskilt intellektuellt stimulerande. För att jag ska kunna ha någon nytta av den utbildning jag fått möjlighet att skaffa mig, landets högsta och dyraste utbildning, måste jag skapa egna uppgifter. Skriva böcker, till exempel. Jag gör det med glädje och klagar inte. Det finns absolut ett värde i att leva under press. Kan man bara hantera situationen och är lyhörd inför kroppens signaler blir det mer gjort än i avsaknad av krav. Många lever dock på gränsen och jag har lärt mig den hårda vägen att det är svårt att veta var den där gränsen går, och att man aldrig kan kontrollera vad som händer i det privatliv som man som akademiker med ambitioner delvis måste offra för kunskapens skull.
Det jag sörjer och ser som ett problem är att det jag gör vid sidan av, det arbete som utförs med kunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig under min akademiska utbildning inte räknas. Jag röner väldigt liten uppskattning för mitt skrivande från arbetsgivaren. I princip det enda som räknas är ANTALET artiklar som publiceras i internationella vetenskapliga journaler, och hur mycket pengar man drar in, så klart. Jag skulle med andra ord kunna göra minsta möjliga på jobbet utan att någon skulle reagera eller bry sig. Det är jag dock oförmögen till. Jag jobbar inte i första hand för lönen; det är kunskapen och möjligheten att lära och utvecklas som driver mig och har drivit mig sedan det tidiga 1990-talet. Min inställning och mina ambitioner är samma nu liksom då, men akademin och den högre utbildningen har förändrats, radikalt. Kultur är mitt forskningsområde och kultur är förändring, så jag vet vad jag talar om. Det var inte bättre förr, det är inte vad jag säger. Förändring är oundviklig, men det betyder inte att förändringen lever sitt eget liv. Det spelar roll vad som värdesätts och vilka beslut som tas och handlingar som utförs. Vi får inte det samhälle och den akademi vi önskar, vi får vad vi förtjänar. Om kunskapen inte anses ha ett egenvärde i praktiken kan och kommer den högre utbildningen aldrig att bli högre, och därmed blir samhällets kostnader för skola och utbildning ett cyniskt slöseri med pengar. Det gör ont att tvingas se på och vara del av den avakademisering som implementeringen av New Public Management innebär. Än så länge orkar jag kämpa för kunskapen, men det finns så klart en gräns. Lärande och kunskapsutveckling är inga soloprojekt, det krävs en kritisk massa för att det ska hända något.
Om det inte vore för det faktum att livet på jorden, mänskligheten och samhället var i desperat behov av kunskap och förståelse vore problemen jag pekar på inga problem, men det är inte bara jag som klagar över min situation; jag använder min egen vardag för att peka på generella och allvarliga problem som bara kan lösas med mer och bättre kunskap, vilket endast kan utvecklas i en värd och ett samhälle som värderar kunskap högre än pengar.
torsdag 16 januari 2020
Pedagogik och kulturkritik 8
Idag ska jag skicka ett första utkast av min tänkta lärobok till förlagsredaktören. Inget kontrakt är skrivet, men hen säger sig vara intresserad. Jag har arbetat intensivt med manuset sedan strax innan jul och kan just nu inte fokusera på något annat. Under arbetet har jag knutit an till boken och den känns väldigt viktig för mig. Därför blir det ännu en post hämtad från arkivet, om fortsättningen på min tenta som jag skrev när jag gick den högskolepedagogiska kursen. Det är två poster kvar, och där knyter jag ihop säcken. Här handlar det fortfarande om droger på film.
Min syn på könsidentitet står i djup tacksamhetsskuld till Rosi Braidotti (1994), som i sin tur hämtar inspiration från Gilles Deleuze. Och det är också så som jag ser på kunskap, som ett givande och tagande inom ramen för en oavslutbar kommunikation mellan olika aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, teknologier och materialitet. De bilder som här analyseras och de filmer som de hämtas från betraktas därför mer som reglerande teknologier än som representationer. Det är funktionen och den makt som kan sägas vara knuten till bilderna som jag är intresserad av att diskutera, inte bilderna i sig. Detta val av analytiskt angreppssätt motiverar jag med hjälp av ett citat från Braidotti (1994:98f) som efterlyser nya teorier för att förstå hur kön görs. Sådana teorier hittar hon hos Deleuze, och hon menar att de kan användas för att uppmärksamma subjektivitetens processuella karaktär, materialteters och teknologiers betydelse, samt de konkret situerade förutsättningar som subjektivitet struktureras på. Braidotti menar att genus är något som bör (om)definieras till att förstås som en subjektivitet som förvärvas inom ramen för en kommunikativ process mellan materiellt institutionella och diskursivt symboliska praktiker. Den processen ska inte förstås som något som pågår medvetet, utan fungerar på samma sätt som Deleuzes tankar om kontroll. Denna syn på genus är på samma sätt som (kontoll)makten tveeggad. Här finns lika stor potential till empowement som det finns till disciplinering. Mitt incitament att använda dessa tankar i analysen av missbruk på film är att en ökad medvetenhet är en förutsättning för förändring av rådande förhållanden.
Hur ser det ut på film när mäns och kvinnors missbruk skildras? Det kan knappas komma som en chock för någon att man gång på gång när man granskar filmer där missbruk skildras, ser manlig agens och kvinnlig reagens, det vill säga kvinnors missbruk används oftast för att påvisa något annat än just kvinnligt missbruk. I filmens värld liksom i så många andra sammanhang är det männen som står i fokus. Jag har bara hittat tre filmer där kvinnligt missbruk står i fokus, och det är dels de relativt likartade filmerna 28 Dagar och When a man loves a woman, dels den realistiska skildringen Christiane F. Wir kinder vom Bahnhof Zoo. Om man utgår från dessa skildringar blir det tydligt att det är skillnad på att vara manlig och kvinnlig missbrukare, och att mannen utgör (missbrukar)normen (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126, Hilte 2002:166 & Andersson 1999:34). Personporträtten av manliga missbrukare är vidare ofta mer sammansatta än porträtten av kvinnorna. Och så gott som överallt agerar männen självständigt (så gott det nu går som missbrukare), även när de sjunkit djupt ner i missbruket och blivit slavar under drogerna. En ”skakande” film, som ”man inte bör missa”, står det på filmboxen. Filmklassikern The panic in needle park, med Al Pacino i huvudrollen beskrivs som ”en sällsynt realistisk och rå film” och ett citat från Aftonbladet lyder, ”Alla borde se den.” Filmen Blow, förmedlar den ”sanna berättelsen om Georg Jungs liv och om priset han fick betala för sin egen variant av The American Dream”, ett slags skruvad hjältesaga. Om filmens innehåll stämmer med hur det gick till, då har huvudrollskaraktären tusentals människors liv på sitt samvete, ändå framställs han på ett sätt som gör det uppenbart att historiens dramaturgi syftar till att väcka medkänsla för honom. Filmen Farväl till Las Vegas, passar väl in i detta mönster av heroiserande skildringar av manliga missbrukare. Destruktiva människor utövar uppenbarligen en stark lockelse på väldigt många människor, och huvudrollsinnehavaren Ben (spelad av Nicolas Gage) är den mest destruktive av alla. Han har bestämt sig för att supa sig till döds på en månad, i Las Vegas. Ingen, och inget kan stoppa honom från att fullfölja sitt självpåtagna uppdrag. Här som i så många andra sammanhang backas beslutet upp av en kvinnlig möjliggörare, som i filmens handling spelar rollen av den fåfängt ömhetssökande, prostituerade Sera, som i sitt desperata sökande efter kärlek finner sig i att hjälpa Ben att dö. Den poäng jag vill göra här har med manlighet att göra. För hur långt ner som Ben än sjunker, hur mycket han än dricker och hur dåligt han än mår – så behåller han ändå sin manlighet, vilket bevisas i filmens slutscen där Ben och Sera återförenas efter ett bråk, på ett sjaskigt motellrum. Här hittar hon honom, och paret har sex. Sedan dör Ben. Ett tydligare symbolspråk man kan knappast tänka sig. Manlighet är med andra ord omöjligt att supa bort. Män, män och åter män som tas på allvar och som framställs som handlingskraftiga hur djupt ner de än sjunker i missbruket, eller som beskrivs som sympatiska, hur många liv de än har på sitt samvete. Om man jämför dessa skildringar med hur den (inte helt) fiktive artisten Rose framställs i filmen med samma namn blir skillnaden uppenbar. Rose skildras verkligen som ett offer, vilket blir uppenbart när hon i slutet av filmen faller tillbaka i det missbruk hon lämnat och kort därefter dör på scenen.
Andra sätt att ta sig an kvinnligt missbruk är att göra som i 28 Dagar. Den filmen lanseras som en komedi, och When a man …(bara av titeln märker man vems perspektiv berättelsen utgår från) har fått benämningen drama. I båda filmerna placeras kvinnorna, av myndigheter och äkta män, på behandlingshem i inledningen av filmen. Därmed får man egentligen aldrig se dem speciellt nedgångna. I 28 dagar får man följa Gwen (som spelas av Sandra Bullock) under processen av tillnyktring och avgiftning på behandlingshemmet och under gruppterapi. Eftersom det är en komedi är stämningen oftast lättsam. Filmen slutar lyckligt med att hon kommer hem, gör upp med sin pojkvän och därefter lever lycklig som nykter. When a man loves a woman, är en något mer ambitiös beskrivning av processen som leder den kvinnliga missbrukaren Alice (spelad av Meg Ryan) till ”sin personliga botten.” Väl där beslutar hennes man tillsammans med läkaren att hon ska läggas in på ett behandlingshem. Därefter blir det uppenbart att skeendet beskrivs utifrån mannens perspektiv, för filmen handlar egentligen om hans problem med att leva med en alkoholist. Det hans göranden och låtanden samt reaktioner man framförallt får följa via kameralinsen. Alice blir på det sättet endast ett slags fond mot vilken mannen får spela ut hela sitt känsloregister. Nära slutet av filmen ger han upp och flyttar från hemmet. Men i slutscenen, på ett AA möte (enda gången man får höra Alice berätta om sitt missbruk), tar han henne tillbaka. Han förlåter henne, nu när han äntligen förstår hur svårt hon har haft det. Och hon tar tillbaka honom. Båda dessa filmer slutar alltså i någon mening lyckligt. Christiane F. skiljer sig dock ganska mycket från mönstret som annars är så tydligt. Här möter man i början av filmen tonårsflickan Christiane. I filmens inledning berättar hon om hopplösheten hon känner över sitt liv i förorten till Berlin. Här placeras hon alltså i ett sammanhang där hon vantrivs. Hon längtar bort till ett annat sammanhang. Europas modernaste diskotek. Väl där kommer hon snabbt i kontakt med droger och efter att ha blivit kär i en missbrukande kille provar hon själv heroin och börjar efter ett tag att prostituera sig för att få ihop pengar till missbruket. När hennes syster dör av en överdos får hon dock hjälp att ta sig ut ur miljön. Hon flyttar till sin mormor i en annan del av Tyskland. Filmens styrka, med mitt perspektiv betraktat, är att det är en skildrig av ett sammanhang i väldigt hög grad. Här är det inte drogen, heroinet som utmålas som boven i dramat, här är det i mycket högre grad det totala sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Visst skildras Christiane som ett offer, men hon visa också prov på agens. Christiane F. är dessutom, i sin skildring av människor och miljöer, påfallande lik Ett anständigt liv.
Om jag avslutningsvis bara kort ska nämna en film som utifrån mitt teoretiska perspektiv framstår som ännu mer lyckad än Christiane F. så vill jag framhålla filmen Traffic. No one gets away clean, från 2000. Det är en komplex historia där ett antal parallellhandlingar vävs ihop och bildar ett sammanhang. Här får man följa småstadspolisen i Mexico som jagar narkotikasmugglare. Man får även följa den korrupta polischefen, också i Mexico, som egentligen är narkotikakung. Vidare handlar filmen om den högt uppsatte domaren som får i uppdrag att leda kampen mot narkotika i USA, och hans dotter som dras ner i missbrukarträsket. Ett annat spår i filmen handlar om den rike droghandlaren i USA, som sätts fängelse och hans fru som lejer en mördare för att döda huvudvittnet. Man får även följa polisens i USA arbete. Filmen visar hur komplext problemet med droger är, att det inte finns några enkla lösningar, och framförallt, att verkligheten är en och odelbar och att allt hänger ihop i ett komplicerat nätverk av aktörer.
Manlig agens och kvinnlig reagens
Eftersom genus är ett viktigt forskarperspektiv för mig vill jag även försöka påbörja en diskussion kring hur man kan förstå missbrukarframställningarna av män och kvinnor. Frågan jag ställt mig till det (högst begränsade) materialet är, hur iscensätts manligt och kvinnligt missbruk? Svårare än så behöver det inte vara att sätta igång en kritisk diskussion. Här ska inget bevisas, det är frågorna och incitamenten till olika diskussioner som är det viktiga.Min syn på könsidentitet står i djup tacksamhetsskuld till Rosi Braidotti (1994), som i sin tur hämtar inspiration från Gilles Deleuze. Och det är också så som jag ser på kunskap, som ett givande och tagande inom ramen för en oavslutbar kommunikation mellan olika aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, teknologier och materialitet. De bilder som här analyseras och de filmer som de hämtas från betraktas därför mer som reglerande teknologier än som representationer. Det är funktionen och den makt som kan sägas vara knuten till bilderna som jag är intresserad av att diskutera, inte bilderna i sig. Detta val av analytiskt angreppssätt motiverar jag med hjälp av ett citat från Braidotti (1994:98f) som efterlyser nya teorier för att förstå hur kön görs. Sådana teorier hittar hon hos Deleuze, och hon menar att de kan användas för att uppmärksamma subjektivitetens processuella karaktär, materialteters och teknologiers betydelse, samt de konkret situerade förutsättningar som subjektivitet struktureras på. Braidotti menar att genus är något som bör (om)definieras till att förstås som en subjektivitet som förvärvas inom ramen för en kommunikativ process mellan materiellt institutionella och diskursivt symboliska praktiker. Den processen ska inte förstås som något som pågår medvetet, utan fungerar på samma sätt som Deleuzes tankar om kontroll. Denna syn på genus är på samma sätt som (kontoll)makten tveeggad. Här finns lika stor potential till empowement som det finns till disciplinering. Mitt incitament att använda dessa tankar i analysen av missbruk på film är att en ökad medvetenhet är en förutsättning för förändring av rådande förhållanden.
Hur ser det ut på film när mäns och kvinnors missbruk skildras? Det kan knappas komma som en chock för någon att man gång på gång när man granskar filmer där missbruk skildras, ser manlig agens och kvinnlig reagens, det vill säga kvinnors missbruk används oftast för att påvisa något annat än just kvinnligt missbruk. I filmens värld liksom i så många andra sammanhang är det männen som står i fokus. Jag har bara hittat tre filmer där kvinnligt missbruk står i fokus, och det är dels de relativt likartade filmerna 28 Dagar och When a man loves a woman, dels den realistiska skildringen Christiane F. Wir kinder vom Bahnhof Zoo. Om man utgår från dessa skildringar blir det tydligt att det är skillnad på att vara manlig och kvinnlig missbrukare, och att mannen utgör (missbrukar)normen (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126, Hilte 2002:166 & Andersson 1999:34). Personporträtten av manliga missbrukare är vidare ofta mer sammansatta än porträtten av kvinnorna. Och så gott som överallt agerar männen självständigt (så gott det nu går som missbrukare), även när de sjunkit djupt ner i missbruket och blivit slavar under drogerna. En ”skakande” film, som ”man inte bör missa”, står det på filmboxen. Filmklassikern The panic in needle park, med Al Pacino i huvudrollen beskrivs som ”en sällsynt realistisk och rå film” och ett citat från Aftonbladet lyder, ”Alla borde se den.” Filmen Blow, förmedlar den ”sanna berättelsen om Georg Jungs liv och om priset han fick betala för sin egen variant av The American Dream”, ett slags skruvad hjältesaga. Om filmens innehåll stämmer med hur det gick till, då har huvudrollskaraktären tusentals människors liv på sitt samvete, ändå framställs han på ett sätt som gör det uppenbart att historiens dramaturgi syftar till att väcka medkänsla för honom. Filmen Farväl till Las Vegas, passar väl in i detta mönster av heroiserande skildringar av manliga missbrukare. Destruktiva människor utövar uppenbarligen en stark lockelse på väldigt många människor, och huvudrollsinnehavaren Ben (spelad av Nicolas Gage) är den mest destruktive av alla. Han har bestämt sig för att supa sig till döds på en månad, i Las Vegas. Ingen, och inget kan stoppa honom från att fullfölja sitt självpåtagna uppdrag. Här som i så många andra sammanhang backas beslutet upp av en kvinnlig möjliggörare, som i filmens handling spelar rollen av den fåfängt ömhetssökande, prostituerade Sera, som i sitt desperata sökande efter kärlek finner sig i att hjälpa Ben att dö. Den poäng jag vill göra här har med manlighet att göra. För hur långt ner som Ben än sjunker, hur mycket han än dricker och hur dåligt han än mår – så behåller han ändå sin manlighet, vilket bevisas i filmens slutscen där Ben och Sera återförenas efter ett bråk, på ett sjaskigt motellrum. Här hittar hon honom, och paret har sex. Sedan dör Ben. Ett tydligare symbolspråk man kan knappast tänka sig. Manlighet är med andra ord omöjligt att supa bort. Män, män och åter män som tas på allvar och som framställs som handlingskraftiga hur djupt ner de än sjunker i missbruket, eller som beskrivs som sympatiska, hur många liv de än har på sitt samvete. Om man jämför dessa skildringar med hur den (inte helt) fiktive artisten Rose framställs i filmen med samma namn blir skillnaden uppenbar. Rose skildras verkligen som ett offer, vilket blir uppenbart när hon i slutet av filmen faller tillbaka i det missbruk hon lämnat och kort därefter dör på scenen.
Andra sätt att ta sig an kvinnligt missbruk är att göra som i 28 Dagar. Den filmen lanseras som en komedi, och When a man …(bara av titeln märker man vems perspektiv berättelsen utgår från) har fått benämningen drama. I båda filmerna placeras kvinnorna, av myndigheter och äkta män, på behandlingshem i inledningen av filmen. Därmed får man egentligen aldrig se dem speciellt nedgångna. I 28 dagar får man följa Gwen (som spelas av Sandra Bullock) under processen av tillnyktring och avgiftning på behandlingshemmet och under gruppterapi. Eftersom det är en komedi är stämningen oftast lättsam. Filmen slutar lyckligt med att hon kommer hem, gör upp med sin pojkvän och därefter lever lycklig som nykter. When a man loves a woman, är en något mer ambitiös beskrivning av processen som leder den kvinnliga missbrukaren Alice (spelad av Meg Ryan) till ”sin personliga botten.” Väl där beslutar hennes man tillsammans med läkaren att hon ska läggas in på ett behandlingshem. Därefter blir det uppenbart att skeendet beskrivs utifrån mannens perspektiv, för filmen handlar egentligen om hans problem med att leva med en alkoholist. Det hans göranden och låtanden samt reaktioner man framförallt får följa via kameralinsen. Alice blir på det sättet endast ett slags fond mot vilken mannen får spela ut hela sitt känsloregister. Nära slutet av filmen ger han upp och flyttar från hemmet. Men i slutscenen, på ett AA möte (enda gången man får höra Alice berätta om sitt missbruk), tar han henne tillbaka. Han förlåter henne, nu när han äntligen förstår hur svårt hon har haft det. Och hon tar tillbaka honom. Båda dessa filmer slutar alltså i någon mening lyckligt. Christiane F. skiljer sig dock ganska mycket från mönstret som annars är så tydligt. Här möter man i början av filmen tonårsflickan Christiane. I filmens inledning berättar hon om hopplösheten hon känner över sitt liv i förorten till Berlin. Här placeras hon alltså i ett sammanhang där hon vantrivs. Hon längtar bort till ett annat sammanhang. Europas modernaste diskotek. Väl där kommer hon snabbt i kontakt med droger och efter att ha blivit kär i en missbrukande kille provar hon själv heroin och börjar efter ett tag att prostituera sig för att få ihop pengar till missbruket. När hennes syster dör av en överdos får hon dock hjälp att ta sig ut ur miljön. Hon flyttar till sin mormor i en annan del av Tyskland. Filmens styrka, med mitt perspektiv betraktat, är att det är en skildrig av ett sammanhang i väldigt hög grad. Här är det inte drogen, heroinet som utmålas som boven i dramat, här är det i mycket högre grad det totala sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Visst skildras Christiane som ett offer, men hon visa också prov på agens. Christiane F. är dessutom, i sin skildring av människor och miljöer, påfallande lik Ett anständigt liv.
Om jag avslutningsvis bara kort ska nämna en film som utifrån mitt teoretiska perspektiv framstår som ännu mer lyckad än Christiane F. så vill jag framhålla filmen Traffic. No one gets away clean, från 2000. Det är en komplex historia där ett antal parallellhandlingar vävs ihop och bildar ett sammanhang. Här får man följa småstadspolisen i Mexico som jagar narkotikasmugglare. Man får även följa den korrupta polischefen, också i Mexico, som egentligen är narkotikakung. Vidare handlar filmen om den högt uppsatte domaren som får i uppdrag att leda kampen mot narkotika i USA, och hans dotter som dras ner i missbrukarträsket. Ett annat spår i filmen handlar om den rike droghandlaren i USA, som sätts fängelse och hans fru som lejer en mördare för att döda huvudvittnet. Man får även följa polisens i USA arbete. Filmen visar hur komplext problemet med droger är, att det inte finns några enkla lösningar, och framförallt, att verkligheten är en och odelbar och att allt hänger ihop i ett komplicerat nätverk av aktörer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)