Upplösning av ordning och kritik av disciplin är inte samma som kaos

Det är varmt ute och svårt att sova. Allt tar längre tid än vanligt. Tänkandet och läsandet går trögt. Ser det som medicin, som en lisa för själen och en förutsättning för vidare utveckling. Livet är lika lite som kunskap en linjär process. Både och, inte antingen eller. Det är mitt viktigaste budskap. Jag utmanar alla regler och problematiserar strävan efter kontroll, inte för att vara obstinat utan för att den enda vägen är ohållbar. 

Ordning och kontroll är både en synvilla och en villfarelse. Utan något slags ordning och struktur finns dock bara kaos. I total avsaknad av sammanhållning existerar bara delar som flyter omkring för sig själva, utspridda och utan kontakt. Total upplösning av alla ordningar är ett ofruktbart tillstånd utan liv. Deleuze och Guattari talar om det tillståndet som fullkomlig deterritorialisering. Även om ett visst mått av upplösning är bra är total upplösning lika dålig som fullkomlig kontroll eller absolut sammanhållning, eller för att använda det ord som Deleuze och Guattari använder: territorialisering. 

Absolut territorialisering är i lika hög grad som fullkomlig deterritorialisering ett omöjligt tillstånd i avsaknad av liv. För att liv ska kunna existera och utvecklas på ett hållbart sätt måste det finnas balans och jämvikt, som liksom demokrati och jämställdhet är tillstånd som aldrig kan drivas för långt. Jämvikt handlar om lagom mycket av både och, inte om antingen eller, och balansen uppstår i mellanrummen. 

Territorialisering är till skillnad från deterritorialisering ett slags självgenererande process, som om den får det minsta understöd kommer att stärkas genom positiv återkoppling. Det är lätt att införa nya regler och kvalitetssäkringsprogram, men svårt att göra sig av med gamla. Rädslan för kaos och begäret efter säkerhet och trygghet gör att territorialisering ofta tenderar att utvecklas till självgående processer. Därför bör man för balansens skull aktivt (men med måtta och kritisk medvetenhet) sträva efter upplösning, deterritorialisering; för att undvika att kontrollen går överstyr och mål förvandlas till medel. Fast bara så länge som krävs för att uppnå balans, det är viktigt!

Några ord om ansvar

Ansvar handlar om graden av delaktighet, inte om man är antingen skyldig eller oskyldig. Ytterst få frågor går att avgöra genom att säga att det är antingen rätt eller fel. Allt är mer eller mindre komplext och består av mer eller mindre av både och, vilket gäller särskilt ifråga om ansvar. Frågan om hur man ska se på detta med ansvar återkommer jag ofta till eftersom det är en viktig fråga, en fråga om vilket samhälle och vilka ledare vi vill ha.

Detta är ännu en av mina dödade darlings, från boken om kultur. I väntan på hösten och arbetslivets rutiner delar jag dessa texter för att hålla igång bloggandet under semestern. Det är viktigt för mig att låta Flyktlinjer växa kontinuerligt, för det är i tillblivelsen och rörelsen som nyanserna framträder och tankarna tar form.

Ansvarsfrågan kan lika lite som kunskap avgöras genom debatter. Vad som krävs är samtal. Och ett sätt att närma sig ansvarsfrågan kan vara att samtala om vilken makt över människors ”mentala kartor” som till exempel film har, vilket jag gjort i min studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Film är ett kulturellt uttryck och en konstform som kanske kan uppfattas som ren underhållning, som harmlös förströelse. Men det är att underskatta kulturens förmåga till agens. Alla intryck som möter en påverkar och förändrar. Film är allt annat än trivialt. Film är allvar och dess innehåll bör granskas närmare om man vill förstå förutsättningar för förändring. 

Uttalandet om att film påverkar och att alla har ansvar handlar inte om att jag tror att någon till exempel går ut och mördar för att han eller hon sett våldsfilmer på video. Påverkan är inte linjär, den är dubbelriktad och dynamisk. Kausaliteten går inte att bestämma eller räkna på, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför. 

Det går att lära sig se mer medvetet på film och medvetenheten om sådant som man annars inte tänker på kan och bör bli större. Det handlar om att reflektera mer över sådant man ser och läser om som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, för mot detta är alla öppna för influenser. Okritisk konsumtion av film och litteratur bidrar till att göra medierna till ett slags reglerande teknologi med förmåga till agens. 

Bruk av alkohol är en sådan sak, något man kanske inte tänker så mycket över (om man inte konsumerar mer alkohol än konventionen bjuder). Någonstans ifrån kommer tanken om att man vill prova alkohol eller droger. Där spelar populärkulturen en stor, men aldrig avgörande, roll. Populärkulturen bär inte ansvar för problemen, men i kraft av delaktighet i sammanhanget spelar filmer och böcker en roll. Såväl publiken som kreatören och hela den kontext, eller för att tala med Deleuze, den abstrakta maskin, som filmen, boken eller konstprojektet, utgör, kan sägas vara ansvarig (även om ingen kan ställas till svars). 

Sensmoralen: Det spelar roll vilka filmer man går på och vad man köper, vilka kulturella uttryck som efterfrågas.

En rastlös nomad och iakttagande flanör

Min avhandling fick titeln Vägval av en hel massa olika skäl. Då tyckte jag att ordet fångade ämnet jag skrev om, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att titeln är lika talande för den jag är och hur jag fungerar. I rörelse och med möjlighet att göra val trivs jag bäst; det är där och på det sättet jag finner ro. När jag känner att det bästa inte hänt än mår jag bra. Jag åker oftast till och sällan från. Hemlängtan är ett begrepp jag bara har en vag uppfattning om. Bryt upp, bryt upp. Den mätta dagen den är aldrig störst. Och jag trivs verkligen bäst där elden tänds och brödet bryts i hast. Det bästa målet är en nattlång rast. För att tala med Karin Boye. Efter en vecka i bil på väg från en plats till nästa, utan någon annan plan än hotellens incheckningstider, på väg hem till min lägenhet för några dagars egentid finner jag ro. Mellan och i visshet om att jag snart ska ge mig iväg igen.

Äntligen förstår jag mig själv och ser den röda tråden i mitt liv. Och jag är ENORMT tacksam för att jag har det jobb jag har, som ger mig möjlighet att utforska tillvarons möjligheter och begränsningar intellektuellt. Jag arbetar med lärande och (kunskaps)utveckling och även om jag oftast undervisar på samma kurser är ingen föreläsning, termin eller akademisk uppgift den andre lik. Jag lever, verkar och trivs i mellanrummen och ägnar mig fortfarande åt vägval, både privat och professionellt. Strukturer är viktiga. Kaos är inget att eftersträva. Fast det måste finnas utrymme för improvisation, annars kryper rastlösheten på mig. Likt en fördämning som kontrollerar ett flöde måste jag kunna bryta mig loss och byta spår där och när det går, annars förtärs jag inifrån.

Det är ingen slump att jag omgående fann mig hemma och och i tanken har stannat kvar hos Deleuze och Guattari. Jag är en nomad som lever i och förhåller mig till rörelse lika mycket som jag är en flanör som iakttar min omgivning och förändringen som utgör kulturens enda konstant.

Jag har fortfarande semester i två vekor till men känner redan att jag längtar tillbaka till arbetet; i år mer än på länge. Igår fick jag mail från min redaktör som läst mitt läroboksmanus och hans konstruktiva, kritiska och kloka kommentarer väckte hungern efter att skriva och tänka strukturerat. Tacksamheten jag känner över att det är så här och att det fungerar just så (i alla fall just nu) känner inga gränser. Äntligen, äntligen är mitt liv en integrerad helhet. Att som 50 + inte bara kunna säga utan dessutom verkligen känna att det bästa inte hänt än är mer än jag någonsin kunnat drömma om.

Bilder av Sverige idag

Jag har i sju poster reflekterat över det Sverige jag växte upp i och tankarna har publicerats parallellt med att jag befunnit mig på en roadtrip i vårt avlånga land.

Här delar jag lite blandade bilder från resan, vars första stopp var Kinnekulle. Vi passerade sedan Örebro, Uppsala, Waxholm, Norrtälje, Grundsund, Söderhamn, Hudiksvall, en rad Hälsingegårdar (bland annat i Järvsö), Falun, Sundborn och Karlstad.

Jag har under resan tänkt en hel del på förändringen av Sverige, liksom på det faktum att den inte drivs av invandrare. Det är svenskarna själva som slutat gå i kyrkor och som flyttar från platser där företag köps upp och läggs ner på grund av olönsamhet. Många av samhällena vi passerat hade inte alls fungerat om det inte vore för invandrare.

Och en hel del av det vi räknar som svenskt kommer i själva verket från utlandet ...

Sensmoralen och den verkligt viktiga lärdomen är att Sverige alltid har och alltid kommer att förändras och därför blir vad människorna som lever här gör landet till. De som säger sig vara vänner till Sverige använder ofta arvet från tidigare generationer för sina egna politiska syften, de försöker motverka den oundvikliga förändringen genom att skylla på andra. Kulturen är allas eller ingens och den både påverkar och påverkas av alla oss som lever här.

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 7

När jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Jag började skolan 1972. Första klass gick jag i en äldre skolbyggnad någon kilometer från radhusområdet där jag bodde. På våren innan hade vi gjort ett test som skulle visa om man var skolmogen. Man skulle måla ett hus och röken från skorstenen samt flaggan skulle blåsa åt samma håll. En kille kunde inte sitta stilla och hans penna gick av; han fick vänta ett år innan han började. Jag minns att vi promenerade själva till skolan, utom möjligen den första dagen, och att vi var tvungna att gå över en stor väg för att komma till skolan. Jag minns också promenaderna hem. Ingen kom och hämtade oss. Vi släpptes bara iväg och särskilt när jag gick med en av kompisarna tog det en evighet att komma hem från skolan. Vi letade efter saker och pratade om allt och inget. Jag minns lådan med stavar i olika färger som var tänkt att användas i matematiken, men som jag och många andra byggde torn med. När skoldagen var slut ställde vi oss upp vid bänken och sjöng: Tack för idag, slut för idag.

Vaccinationerna och besöken hos doktorn minns jag med obehag. Vi fick klä av oss i kalsongerna och sitta och vänta på att få gå in, en efter en. Väl inne fick man ställa sig framför doktorn som drog ner kalsongerna och kollade ifall man hade brock. Jag kallades in bland de sista, i kraft av mitt efternamn. Alltid samma ordning. Andersson fick gå in först. Inget talade om för mig att jag hade dyslexi; antagligen för att det begreppet inte fanns. Jag fick heller inte veta varför, men jag och några till hämtades från svenskalektionerna och fick gå på "klinik", som det hette. Där fick vi jobba med olika övningar, som jag aldrig förstod syftet med. Jag minns skyltarna med hårda och mjuka vokaler, men aldrig meningen med att lära sig detta. Det var mycket jag aldrig förstod i skolan, men jag lärde mig massor; på mitt sätt och med utgångspunkt i mina intressen.

Skolavslutningarna från mellanstadiet minns jag särskilt. Ibland var vi i kyrkan, men oftast mins jag det som vi höll till på skolgården. Alla var finklädda och föräldrarna (mammorna) var med och lyssnade på blockflöjtsmusik. Känslan av förväntan som låg i luften gick att ta på. Fröken hade skrivit och ritat på tavlan i klassrummet där vi samlades innan vi skiljdes åt. Därefter öppnade sig första dagen på sommarlovet. På lovet var vi ute från tidig morgon, lekte burr som vi kallade det (gick ut på att en skulle räkna och de andra skulle gömma sig, och när den som letade fann en skulle man springa och sparka på en burk. Pantgömme tror jag är ett annat ord). Vi kastade ess, vilket var små plastgrejer som köptes i kartor. Den som kom närmast väggen, utan att nudda den vann alla som kastats. Jag minns många hetsiga diskussioner om tveksamma fall. Och så cyklade vi. Oj vad vi cyklade. Någon sommar var det inne med smatterklämmor och det lät över hela området. Vi byggde sandslott i sandlådan och tävlade om vem som kunde hoppa längst från gungorna. En gång hittade vi ett jordgetingbo som vi samlades kring för att reta getingarna. En efter en blev de modigaste kilarna biten. Även jag tog täten och det dröjde inte länge innan jag gråtande sprang hemåt med två stick i foten, som dagen efter svullnade upp till dubbel storlek. När någon tände grillen hakade alla på, och jag tjatade på pappa. Vi grillade dock endast korv, inget annat. Varje torsdag kom glassbilen, och då upphörde alla lekar och man sprang hem till föräldrarna och bönade och bad. Sedan kom en efter en tillbaka till brännbollsplanen med en glass i hand. Och fick stanna ute tills kyrkklockorna ringde, klockan sju.

Min dröm om att bli bonde släcktes i början av högstadiet. Det bidrog till min skoltrötthet. När vi slutade nian regnade det. Vi samlades i Aulan. Det delades ut priser och utmärkelser, och förvånad fick jag ta emot en plakett för bästa skytteresultat (på Fritt valt arbete, som det hette, ägnade jag mig år luftgevärsskytte). Många var lite påverkade av alkohol och stämningen var uppsluppen, alla var glada. Tyvärr hade vi inte riktigt fått någon kontakt med den nya klassföreståndaren, som vi bara hade haft ett halvår, så stämningen i klassrummet när betygen delades ut var lite tryckt. Sedan gick vi hem, som om det vore en dag som alla andra. Jag sa hejdå till min bästa kompis, och sen var det sommar. En märklig sommar. Jag oroades över att byta skola (jag hade kommit in på Livsmedelstekniska linjen i Göteborg) och samtidigt såg jag fram emot förändringen. Det var sista sommaren jag var barn och fri och helt ledig. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, men antar att det handlade om bad och videomaraton. Det kändes stort och var ett steg i vuxenblivandet.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 6

När jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

När jag var liten hade vi en sommarstuga i Förlanda, inåt landet vid Åsa, i Halland. Det var en brun liten sportstuga med gröna knutar, utan el och vatten, med utedass. Vi tvättade oss på baksidan och kylde mjölken vi köpte från bondgården en kilometer bort, i bäcken som rann genom tomten. Pappa hjälpte mig att bygga en koja i tallen som stod på tomten. Golvet bestod av en dörr och kojan hade väggar och tak. Jag döpte den till Örnen, ett namn som jag tror att jag fångat upp från TV-serien Månbas Alpha. En lådbil byggde jag också, men grusvägen fungerade inte riktigt som underlag att köra den på.

Stugan låg vid en äng där det betade kossor och det var verkligen landet, långt från allt. Lygnern som var närmaste insjö gick inte att bada i, så vi åkte till havet, till Åsa eller Frillesås. En gång när vi var där åskade det och regnet dånade mot taken. Vi satt alla fyra uppkrupna i bäddsoffan och samtalade. Inga telefoner som distraherade, ingen TV; bara transitoradion (som även fungerade som bilradio). Vi hade en Sebrafink som hette Jocke. Han blev sju år och han följde med oss till stugan. Hans bur hängde i ett träd och han kommunicerade med småfåglarna.

Min syster och jag spenderade mycket tid tillsammans med det äldre paret som hade hand om gården. Deras barn var vuxna och vi kom och gick som vi ville i huset. Jag kan idag inte förstå vad det var som fick oss att promenera den ganska långa vägen till deras gård, men när vi väl kom dit blev vi mottagna med öppna armar. De sparade kattungar till oss och vi var med när det samlades in hö och satt i traktorn när bonden harvade. En kväll åkte vi ner mot kusten med dem för att titta på en omfattande skogsbrand som härjade i Halland. Det känns overkligt att tänka på det idag, men så var det; vi var som deras barnbarn. Gården hade mjölkkor och jag minns lukten i kostallet; en helt annan än hos grisarna i Tådene. Idisslande kor är rofyllda och luktar varmt på något sätt. Jag minns tjuren som stod kedjad med en ring i näsan och behövde flyttas när gräset som han nådde hade ätits upp. Jag var rädd för den. Kalvarna som sög på handen så det kändes som de skulle svälja hela armen, minns jag också; liksom lukten av fuktigt hö i solnedgången. När höet skulle bärgas var vi med och ordnade balarna på vagnen tills lasset blev så högt att det var läskigt att sitta på den skumpande vagnen.

Två skrämmande minnen har jag från gården. Det ena är från gången när jag kom åt deras elstängsel, vilket var enormt skrämmande. Det andra är från när vi var med när de skulle samla in urin från kostallet, för att gödsla med. Min syster höll i slangen som sprutade urin. Hon var nyfiken och ville titta ned i tanken, men kraften i slangen var stor. Resultatet blev att vi båda och även bonden duschades av urin. Skamsna och (som tur var) utan en tanke på vad som skulle kunna ha hänt, gick vi hand i hand tillbaka till pappa. "Nu blir det inget Liseberg ikväll", sa han medan han tvättade vårt hår i tvål och kallt källvatten. Fast det blev det ju. Hela den sommaren, när jag badade i sjön där hemma, luktade det kourin om håret.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 5

Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Tådene var en annan plats vi besökte frekvent; mitt på Varaslätten, ungefär två mil Lidköping. Pappa hade varit sommarbarn på en liten gård där, och han höll sedan kontakten med det barnlösa paret. Långt senare fick han frågan om han ville bli adopterad av dem, som ett sätt för dem att tryggt kunna gå in i ålderdomen. De var tysta och gammalmodiga, inte vana vid barn och hade inte rest särskilt mycket längre än till Göteborg. Hela sina liv hade de bott på samma plats och bådas barndomshem låg inom en kilometers radie från gården. Både hans och hennes bröder bodde i gårdarna runtomkring. Alla var strävsamma bönder. När jag var riktigt liten hade de både en häst, några kor, grisar och höns. Jag har vaga minnen av hur vi körde ut mjölk i stora kannor, på en kärra, till vägen, där den hämtades av en tankbil. Det jag minns mest är grisarna och spannmålsodlingen. Jag hjälpte tidigt till i lagården med grisarna och i skördetiden gick alla i byn samman och hjälpte varandra. Det var bara en av bönderna i närheten som ägde en skördetröska. Jag minns hur vi satt och väntade i traktorn, i den långa kön med traktorer och vagnar till Centralföreningen, för att lämna av skörden av spannmål.

Det var där min dröm att bli bonde formades; en dröm som jag höll fast vid ända tills det blev dags att söka gymnasium och jag dels insåg att mina betyg inte räckte dels tvingades acceptera att jag var för allergisk för att klara av bonderiet. Jag vet inte vad som lockade, men jag tror det var friheten. Och den har jag ju till dels i alla fall i det yrke jag kom att hamna i till slut. Man kan säga att jag lever min dröm trots allt. Och hade jag blivit bonde hade det inte varit på de premisserna som jag lärde känna yrket på. Idag är det bara en eller två anläggningar som fortfarande drivs, men som aktiebolag och i mycket större och mer industriliknande anläggningar än på 1970-talet. Yngve som bonden hette malde mjölet som grisarna åt själv, i en kvarn som dammade och dånade. Klockan 10 fikade man med smörgås, vid 13 var det lunch och mellan det och kvällsmaten fikade man en gång på eftermiddagen med kakor. Livet på landet var helt annorlunda än hemma.

Vägen till Tådene, från den stora vägen, var en slingrig grusväg med mötesplatser, kantad av telefonstolpar i luftledningar. Sädesfälten omgavs av tät skog där vi plockade bär och svamp. Paret hade en hund, Murveln som jag tog till mitt hjärta. I granngårdarna fanns det kompisar som jag lekte med. Kurragömma på logen bland alla maskiner, till exempel och vi byggde kojor i höet på loftet. I en av granngårdarna stod en gammal skrotbil som vi lekte i.

Vi badade i Vänern, vid Storeberg. Från parkeringen fick man först gå en kilometer genom skogen och sedan en lång bit genom vassruggarna innan man kom ut till bryggan. I byn som låg halvvägs från badplatsen fanns en lanthandel, av den där gamla sorten som redan då nästan bara fanns på film; i Saltkråkan, till exempel.

Jag minns kalasen som hölls och hur gästerna anlände minst en timme innan utsatt tid, för att slippa gå runt och hälsa på alla. Sedan satt männen för sig och talade allvarligt om skörden och kvinnorna satt i köket och skrattade. Bönderna här levde helt annorlunda än bönderna på Öland. Genom resorna lärde jag mig att Sverige inte var (och aldrig kommer att bli) det homogena land som SD önskar.

Minnena från Tådene vårdar jag. Det var som tiden gick långsammare där. På natten vaknade jag ibland och trodde jag var blind, för det var verkligen kolsvart. Vi sov hela familjen i ett rum på andra våningen. När katten som var halvtam fick ungar satt jag och lockade på kattungarna i timmar innan de vågade komma fram så jag kunde klappa dem. Jag fick en gammal moped som jag körde med, långt innan jag var 15. En trampmoppe.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 4

Mina bardoms somrar minns jag med värme. Solen sken inte jämt och det är inte en sommar jag mins, det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

En eller två gånger varje år åkte vi till Öland. Det tog hela dagen att kryssa sig fram på småvägarna genom Småland. När vi åkte dit på sommaren stannade vi alltid och badade i någon av skogssjöarna. Vattnet var brunt av alger men klart och kallt. Fika på stranden. Vi valde olika vägar, men passerade oftast Lessebo. Jag minns att vi skojade om hur ledsna människorna som bodde där såg ut. Innan mobilerna var alla mer engagerade i resandet, av nödvändighet. Vi svetsades samman som familj under de där resorna och långtråkigheten tvingade oss att hitta på olika saker.

En gång tog vi vägen om Växjö och gick på Utvandrarnas museum. En annan gång besökte vi platsen där de spelade in filmen om Karl-Oskar och Kristina. Jag har inga klara minnen av det, men när jag var liten åkte vi färja till Öland. Ett minne har jag. Det är från kön till färjan och jag minns att pappa lyssnade på radion, där man läste upp den rätta tipsraden. Han fick 12 rätt tror jag, som var full pott på den tiden. Jag vet inte hur mycket han vann, men det var tillräckligt mycket för att liva upp oss alla. Då var Öland inte den turistort ön är idag när man kan susa över bron. Bland mina släktingar fanns många bönder som bodde på små och ålderdomliga gårdar.

Framme i Ölands skogsby bodde vi hos mormors tre ogifta syskon som hade ett stort hus och en enorm trädgård med rader av äppelträd och ett stort bigarråträd. Ibland var vi där hela släkten och vi gjorde kroppkakor tillsammans som vi sedan åt vid ett dukat långbord i trädgården. Huset var ofta fullt med folk. Då fick pappa och jag ibland sova i ett minimalt uthus på tomten. Annars bodde hela familjen i samma rum. Svalorna susade utanför fönstret när vi skulle sova.

Jag hade en kompis i huset bredvid. Vi cyklade på den gamla banvallen och lekte i ett upplag med slipers som luktade tjära. Varje sommar från det vi var små umgicks vi, ända tills vi någon gång runt 15 växte ifrån varandra. Plötsligt en sommar hade han (och säkert jag också) förändrats och inget var sig likt. Det var som vi var främlingar för varandra. Jag har bara talat med honom en gång efter det, en midsommar flera år senare. Han var full och kände igen mig, stannade en stund och vinglade sedan vidare. När vi var små, innan det byggdes villor i området, var vi ett gäng med barn till de som "alltid" bott i byn som lekte varje sommar. Sedan förändrades stämningen, när det flyttade in nya familjer i nybyggda villor. En av dem var ägaren till Skogsbyhallen, som var ett slags Bert Karlsson i miniatyr. Han byggde en vräkig villa och expanderade år för år, tills affären gick i konkurs.

En gång varje sommar åkte vi till Borgholms slottsruin som verkligen fångade min fantasi. Jag var enormt fascinerad av ruiner och vi besökte Gråborg och andra fornlämningar på ön, och kanske var det där min fascination för arkeolog och historia vaknade. När vi kom hem lånade mamma böcker till mig om etruskerna och andra antika kulturer. När vi åkte till Rom när jag var runt tio var jag i himmelriket.

På Öland vandrade vi på Allvaret och besökte mammas kusin som hade hundar som jag och min syster fick gå ut med. Tre nyfikna och pigga engelska settrar var. Sommarkvällarna nedanför landborgen på Ölands västra kust var magiska. Vi tjuvplockade jordgubbar på natten, från självplocksodlingarna. Mormors lillebror hade en gård i en av radbyarna och till gården hörde ett strandhus som vi sakta åkte ner till med bilen längs vägen med högt gräs i mittsträngen. Där grillade och badade vi i Kalmarsund.

Mormors bror byggde traditionella halmtak och åkte runt på ön på sin överlastade moped. Han var lite av ett original, med ett stort grått skägg. Jag minns hur han en gång mumlande läste bibeln för mig och min syster när han skulle passa oss. Han hade varit på sjön som ung. Han var frisksportare, som det hette; var helnykterist och engagerad i Blåbandet. Han hade en kopp som han fyllde med vatten från kranen och i den la han sedan allt som var nyttigt, i en enda salig röra. Jag minns hur det luktade i köket, en väldigt speciell lukt. När vi åkte hem från Öland, hela familjen med all packning i den gamla Bubblan, sprang Ivar, som han hette, med bilen ända fram till stora vägen. Senare blev han påkörd när han var ute med sin överlastade moped på väg hem från något bygge, och fick amputera ett av benen. Det stoppade honom inte från att vara aktiv i några år till, innan han hittades död i bastun på folkhögskolan i byn. Han älskade att bada bastu så jag tror han var nöjd ändå. Det fanns ingen riktig TV i huset, men Ivar hade en liten svartvit TV på sitt rum. Den fick vi låna för att titta på TV-serien Hemliga armen, minns jag. Hela familjen satt som klistrade och pappa justerade antennen.

En av mormors systrar var bipolär och vi visste aldrig hur hon skulle må när vi kom dit. Ibland var hon manisk. Då kunde hon försöka skynda på bakningen genom att öka värmen i ugnen till max, och andra år låste hon in sig på sitt rum. När hon mådde bra ringde hon runt till olika släktingar på ön som vi sedan besökte. Vi trängde in i bilen allihopa och det bjöds på kaffe med dopp. Ofta fick jag och min syster sitta i köket.

Mormors storasyster var strängt kyrklig alltid allvarlig och om hon någon gång följde med till stranden satt hon med hatt och kappa i skuggan på en stol. Hon gick annars nästan aldrig ut, bara till kyrkan som låg några hundra meter bort. "Älskade barn på jordens klot", sa hon ofta. Och vi fick INTE svära. Ester som storasystern hette blev sedermera dement, hamnade på ålderdomshemmet på andra sidan vägen. Hon blev gladare då och började spela bingo.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 3

Solen sken inte jämt när jag var liten och minnena jag här kastar ur mig, just så som de kommer till mig, är inte enbart angenäma. Detta är inte en nostalgisk serie poster om hur bra det var förr. Det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Sommarlovsradion var viktigare än sommar-TV, i min värld. Jag lyssnade på radioföljetonger hela tiden när jag var liten. Som dyslektiker hade jag svårt att uppskatta historierna när jag läste själv; upplevelsen blev platt och intetsägande. När mamma läste eller när jag lyssnade på uppläsningar eller dramatiseringar var det som tredimensionella färgupplevelser, men när jag läste själv var det svartvitt och tvådimensionellt. Fortfarande, än idag kan jag återkalla minnesbilder från sommarlovsradions dramatiserade följetonger. Bilbo och Tordyveln flyger i skymningen, minns jag bäst, men mycket annat också. Det händer ofta att det dyker upp fragment av sådant jag hörde på radio när jag var liten. Bilderna har verkligen etsat sig fast. Radioföljetonger har präglat mig och minnena av känslorna som lyssnandet förmedlade gav mig kraft och mod och uthållighet att orka kämpa vidare med läsningen, trots att det gick så motigt. Jag visste att det fanns något där som var värt mödan. Oerhört tacksam för de där minnena och den där speciella atmosfären som radion lyckades förmedla och som TVn aldrig kan ersätta. Visst både uppskattade jag och tittade på TV också, men minnena är bleka i jämförelse. Radion triggade fantasin och lättade på förlåten till en annan värld, bortom orden och ljuden och stämningarna som målades upp. Det var så jag upptäckte världarna som döljer sig bakom böckernas ryggar.

När det regnade satt vi inne och målade småsoldater, som vi kallade dem; plastgubbar i skala 1:72 (vill jag minnas). Vi köpte dem i den ena av de två leksaksaffärer som fanns i Lerum där jag växte upp. Humbolt hette färgen. Vi målade med tändstickor och jag kunde hålla på i timmar att ställa upp soldaterna i olika formationer. Bäst gillade jag figurerna från medeltiden, Napoleonkrigen och amerikanska inbördeskriget. Jag har dem kvar i en låda hemma. En anna sak som vi gjorde inomhus var att spela TV-spel, men det tröttnade man fort på. Jag är glad för det eftersom det tvingade oss att uppfinna andra, egna saker att ägna oss åt för att inte gå under av leda. Vi byggde också med Lego, som också var något helt annat än dagens designade bitar som i princip bara kan sammanfogas på ett enda sätt. Vi tvingades odla vår kreativitet och det jag har jag haft och har fortfarande nytta av.

Jag fick inte, eller hade inte råd att, prenumerera på serietidningar. Men jag läste. Vi åkte med viss regelbundenhet till Alingsås och bytte till oss begagnade tidningar på något av antikvariaten som fanns där. Jag minns hur jag fantiserade om vad jag skulle hitta. Varje sommar arrangerade vi affär, där vi sålde och köpte serietidningar. Kalle Anka, Fantomen, 91:an och Buster var mina favoriter, liksom senare Svenska Mad. Två av mina kompisar prenumererade. De var varandras motsatser. Den en tog en evighet på sig när han skulle äta, och jag ägnade tiden av väntan i hans rum med att läsa Kalle Anka. Jag hann ofta med två eller tre tidningar innan han var klar. Den andra kompisen kom springande i trappen efter kanske en halv tidning. Seriealbum var något annat, som ett slags seriernas Rolls Royce. Hårda pärmar, en avslutad berättelse, och ofta väldigt detaljerade bilder. Tintin var den stora favoriten, vid sidan av Asterix, Lucky Luke och Spirou. Både tidningarna och albumen står i bokhyllan där hemma och jag plockar fram dem ibland för att minnas den tid som flytt.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 2

Mina bardoms somrar minns jag med värme. Solen sken inte jämt och det är inte en sommar jag mins, det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Vi reste en hel del under min uppväxt, inte bara på sommaren. Nästan varje helg åkte vi någonstans. Mina kompisar kallade mig åka-bort-Eddy. Jag var kluven och ville både vara hemma och åka med föräldrarna bort. Så känner jag än idag, att jag nästan aldrig reser från, utan till. Jag minns och fylls av värme när jag tänker på känslan som uppfyllde mig när bilen körts fram till radhusets dörr och vi packade in oss själva och väskorna och åkte iväg, ofta tidigt på morgonen. Jag minns våra vanligaste stopp på väg till olika platser. Pappas mackor, med vändstekta ägg, som plockades fram ur en sliten blå plastlåda. Mammas hembakta formfranska med ost och ett salladsblad. Vi satt på en röd filt, ofta vid en sjö eller vid sidan av vägen. Jag minns de ändlösa köerna i Halland, och Hallå bilist i bilradion (som egentligen var en transistorradio), eller Skivor till kaffet, Sportradion och ibland även radioteater. Jag minns hur jag ville att vi skulle höja ljudet när det kom musik, och hur mamma ville sänka. Det var alltid pappa som körde och jag satt där fram, först på en kudde (en grön galonkudde som jag tror att någon släkting sytt) för att kunna se, sedan utan kudde. Och de sista åren jag bodde hemma fick jag övningsköra. Mamma och min syster satt där bak.

Vi åkte till ständigt till Malmö, till mormor. Upp och ner genom Halland. Runt 1970 åkte vi genom alla städer på vägen söderöver. Mölndal, Varberg, Falkenberg, Halmstad och den krokiga vägen gick bitvis väldigt nära havet. Jag har sett motorvägen växa fram och restiden kortas, betydligt. Idag susar man genom landskapet och köerna som var regel när jag var barn, runt städerna och på väg uppför Hallandsås, är idag ett minne blott. Då var det en väg med två filer, idag är det två vägar med vardera minst två filer. Motellen har rivits och resan är inte längre en upplevelse. Hur många barn idag trycker fast sina tuggummin på den fuktiga bilrutan medan man äter pick-nick i bilen när det regnar ute? Idag äter man på vägkrogar, om man ens stannar på vägen mellan Sveriges andra och tredje största stad. Pappa fick spel på en lastbilschaufför vid Hallandsåsen och körde om, precis vid en poliskontroll. Det var spännande. En annan gång, på kvällen la bilen av, strax söder om Helsingborg, mitt på motorvägen och pappa fick gå iväg för att ringa efter bärgare. Det var långt innan mobilerna. Vi kom sent till mormor i Malmö den gången.

Ibland åkte jag tåg ensam till och från mormor och när jag blev lite större var Malmö den stad jag upptäckte först på egen hand, under ändlösa promenader. Jag var i Malmö i våras och promenerade på samma gator, kände samma dofter och sökte upp alla gamla platser. Jag gick till Skivesset på Nobelvägen som fortfarande ligger kvar i samma lokaler. Där köpte jag begagnade serietidningar som barn. Jag minns även att jag köpte en singel där; Total Eclips of the heart, med Bonnie Tylor. Mormor hade ingen skivspelare och jag fick vänta med att spela skivan tills jag kom hem. I Carloli City köpte jag också min allra fösta skiva, även det en singel, Bang en boomerang, med Svenne och Lotta. Jag har fler ungdomsminnen från Malmö än från Göteborg trots att jag växte upp i Lerum. Ubåten på Tekniska museet, bad på Ribersborg och Sibbarp. Folkets park. Alla turerna med färjan till Dragör för att handla och ibland med flygbåten till Köpenhamn.

Varje år åkte vi en vecka på charter, till Italien och Österrike. Vi var nog inte iväg riktigt så många gånger som jag mins det, men upplevelserna har etsat sig fast. Rom, San Marino, Rimini, Genua, Wien och Alperna. Många katolska kyrkor besökte vi. Jag minns när klockorna började ringa, alldeles ovanför våra huvuden, just när vi kom upp i tornet vid Sankt Marcusplatsen (heter den väl) i Venedig, och hur vi stod inne i ett mörkt rum och tittade när de blåste glasfigurer. Jag minns också hur märkligt jag tyckte det var att de hade siesta och allt var stängt mitt på dagen. Resorna utomlands var exotiska, men ändå självklara delar av min barndom; långt innan alla varit iväg och före all-inclusive och Bamseklubben. Vi åkte med Tjäreborg, inte med Spies. Det var viktigt, har jag för mig. Spies var skandalomsusad. Jag minns hur vi satt under vintern och tittade i katalogen och hur vi valde hotell tillsammans, utifrån den budget som mor och far satt upp. Mina föräldrar försakade mycket annat för att kunna resa och det kändes i vardagen som vi var fattiga, men det handlade om prioriteringar. Då var jag ofta besviken, men idag inser jag hur mycket resandet präglat mig och hur tacksam jag är för upplevelserna som jag bär med mig under resten av livet.

Förändring är kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Minnen av barndomens somrar och ett Sverige som inte längre finns 1

Semester är inte min starka sida, varken idag när jag trivs med mitt arbete eller under bageriåren då jag aldrig vågade ta mer än två veckor ledigt i rad, eftersom jag var orolig för att jag inte skulle orka komma tillbaka om jag var ledig längre. Jag har dock lärt mig hantera känslan och inser hur viktigt det är att faktiskt ta ledigt. Att bara vara hemma och låta dagarna komma och gå som de vill och fylla dem med kravlöst innehåll såsom läsning, reflektion, promenader och umgänge är oerhört värdefullt. Det är anställningen och arbetet som gör det möjligt, och både kvaliteten i utförandet av arbetet liksom min hälsa blir bättre. Jag lever inte för semestern, jag tar ledigt för att (över)leva. Livet är en helhet idag och både vila och arbete är lika viktigt och givande. Så har det inte alltid varit, och därför är jag tacksam. Veckan som kommer ska vi ut och resa och jag har ägnat dagarna före åt att skissa på en serie poster om sommaren och minnena av det Sverige som inte längre finns. Ingressen och avslutningen är i princip den samma i alla posterna, men däremellan listar jag minnen, högt och lågt.

Mina bardoms somrar minns jag med värme. När jag tar mig tid att låta tankarna komma är det en flodvåg av brottstycken och minnesfragment som väller upp. Solen sken inte jämt och det är inte en sommar jag mins, det jag beskriver här är ett block av osorterade upplevelser som etsat sig fast. Jag minns ett Sverige och en tid som flytt, ett annat samhälle. Och när jag jämför mina minnen av hur det var när jag växte upp, med hur det är och ser ut idag, känner jag inte igen mig. Till skillnad från Jimmie Åkesson ser jag dock inte detta som ett problem; för jag vet att kultur är förändring mer än något annat. Orsaken till att Sverige inte ser ut eller fungerar som på 1970-talet då jag växte upp är inte några öppna gränser, mångfaldsexperiment, invandringspolitik, systemkollaps eller något annat, det är ett resultat av kulturens inneboende (avsaknad av) förändringslogik. Förändring är liksom tiden oundviklig, den är inget problem utan själva förutsättningen för allt annat. Att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl är en sak, men alla försök att göra partipolitik av den här typen av drömmar är förkastligt och potentiellt livsfarligt. Därför skriver jag detta, för att visa att man kan engagera sig i framtiden utan att försöka återskapa något som ofta inte ens existerat, förutom i ens fantasi.

Jag tillbringade mycket tid i skogen som barn. Vi byggde kojor och "krigade" med ungar från andra bostadsområden, långt från de vuxnas kontroll. "Vart ska du" sa mamma i dörren. "Ut", sa jag. Skogen var en farlig plats och jag minns med fasa en massa incidenter. Pojken som fick en pinne inkörd vid ögat, som kom springande med blodet rinnande, till exempel. Han klarade sig, men kunde blivit blind. Jag högg mig med yxa i benet en gång, och fick sy några stygn (utan bedövning) på sjukhuset i Alingsås. Det var en Långfredag och jag minns att föräldrarna var upprörda, men de litade ändå på mig. Överhuvudtaget var vi barn litade på. Vi levde i vår värld och fick ta eget ansvar, trots att vi inte alls var mogna för det egentligen; eller också var det så blev mogna. Jag har tappat räkningen på hur många omfattande skogsbränder som vi skulle kunnat orsaka med vår oaktsamhet, när vi triggade varandra att hela tiden flytta gränser. Fast det var inte bara detta vi gjorde i skogen, vi samtalade också, om livet, kärleken, vuxenblivandet och allt annat som rörde sig i våra huvuden. Vi hittade undangömda porrtidningar och fantiserade om allt som ännu inte var aktuellt.

Jag har minnen från skogen som sträcker sig över mer än 15 år, från de första spännande upplevelserna vid randen av skogen, till tonårens fester vid den kristallklara skogssjön dit bara ungdomar gick och där pojkar och flickor kunde snegla på varandra. Många, många gånger satt vi där vid den uppgjorda elden i kvällningen och skrämde upp varandra. Sedan rusade vi hals över huvud, skräckslagna tillbaka till samhället, gatlyktorna och tryggheten.

Vi var inte bara i skogen. Jag minns hur vi spelade brännboll och hur lätt det var att samla ihop ett gäng. Radhusområdet var fullt av ungar. Vi lekte gömme i skogsdungen och gick på upptäcktsfärd längs ån. Som femåring minns jag också hur jag fick hänga med de stora pojkarna som lekte på byggarbetsplatserna i den växande förorten. Jag minns också lyckan när vi upptäckte någon container som ställts upp och alla fynd man kunde göra där, vilket får mig att tänka på alla risker vi utsattes för och även utsatte oss själva för. En av de sista kvällarna innan vuxenlivet tog vid, som jag minns det, samlades gänget uppe vid skogssjön. En av kompisarna hade tagit med sig ammunition som han stulit under sin militärtjänstgöring. Plötsligt slängde han in en näve av dem rakt i elden. Panik utbröt och vi kastade oss bakom en sten. "Hur många kastade du in", frågade vi när det smält fem gånger. "Jag vet inte", svarade kompisen. Det kunde gått illa den gången, liksom väldigt många andra gånger, men sådär var det och jag är tacksam för minnena och erfarenheterna.

När jag tänker på min barndom och samhället jag växte upp i blir det uppenbart hur mycket som förändrats och hur annorlunda allt är idag, jämfört med då. Förändring är emellertid kulturens enda konstant, och det är som det ska. Det är ingens fel, det är bara så det är. Att skylla på invandrarna eller människor som flyr från krig och elände är skamligt. Min barndoms somrar och det samhälle jag växte upp var väldigt annorlunda, och det kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum man bara måste acceptera.

Bokens många källor till glädje

Bildning är en minst lika värdefull investering som guld. Bildning handlar om att förstå mer och mer samt om utveckla förmågan att tänka kritiskt. Bildning är rörelsen som leder mot vishet. Jag ser boken, den tryckta boken, som bildningens motor. Biblioteket är ett slags anordning vars möjligheter i sökandet efter kunskap ökar närmast exponentiellt. För varje ny bok man läser lär man sig mer. Det spelar nästan (det finns självklart undantag) ingen roll vilka böcker man läser; det är läsandet och reflektionen över det som blir läst och ställt i relation till det man läst tidigare som gör att graden av bildning växer. Det viktiga är inte VAD man läser utan HUR man läser böckerna, och självklart alla andra texter, även texter på nätet. Böckerna i det växande biblioteket utgör bildningsmaskinens (jag vill se det som ett slags maskin som arbetar för ens egen intellektuella utveckling) byggstenar och ju fler böcker man har tillgång till desto stabilare blir fundamentet som kunskapen man bygger upp vilar på.

Fast det var egentligen inte det jag tänkte skriva om här, utan om bokens många olika källor till glädje. Det tar tid att bygga upp sin bildningsmaskin, som ger en glädje och tillfredställelse, men man behöver inte vänta för att uppleva lyckan som böcker kan ge. Listan är inte komplett, men jag vill peka på följande aspekter.

Tillfredställelsen i att ...

Finna en bok som verkar läsvärd: Böcker finns överallt och förpackningen är en del av helheten. Ett vackert omslag, tyngden av en inbunden bok vars papperskvalitet är god, en intresseväckande baksidestext; redan innan man börjat läsa finns det gott om möjligheter till glädje och tillfredställelse. Plötsligt finner man den där boken som varit utgången länge på en loppis, till exempel. Känslan jag far efter handlar om förväntningarna som boken väcker.

Köpa boken: Shopping är ett nöje för många. Att handla ger kickar. Att göra fynd skänker tillfredställelse. Många saker som inhandlas har dock tyvärr bara ett värde i samband med inköpet. Allt annat lika är det alltså bättre att köpa en bok än att köpa andra saker.

Öppna paketet: Jag minns när min avhandling, som gavs ut som inbunden bok med hårda pärmar, kom från tryckeriet i kartonger om 20 böcker. Känslan av att öppna kartongen och hålla boken i handen var berusande och fyller mig än idag med varma känslor. Även om det är en unik upplevelse är känslan av att öppna ett bokpaket från någon av näthandlarna också en källa till lycka. Vem gillar inte att öppna paket?

Äga den, det fysiska föremålet och dess roll för hemtrevnaden: Mitt hem är fyllt av böcker. Senaste gången jag flyttade sa mäklaren till mig att jag inför fotograferingen var tvungen att flytta böckerna. Och det är ju så det ser ut på bilderna. Ljust och fräscht, men väldigt andefattigt. Varje bok är ett universum och varje bokrygg bär på löften om nya upplevelser och insikter. Lägg märke till att jag ännu inte sagt något om innehållet, alla källor till glädje som listats hittills handlar om boken som fysiskt föremål. Under mer än tio års tid köpte jag alla böcker som gavs ut av förlaget Bakhåll, och eftersom jag hela tiden läser böcker fanns inte tid att läsa alla. Fortfarande har jag inte kommit ikapp. Det spelar dock ingen roll. Biblioteket i sig är själva poängen. Dynamiken som uppstår mellan böckerna som lästs och böckerna som ska läsas eller kanske aldrig blir lästa är en del av upplevelsen och glädjen. Och vetskapen om att aldrig vara utan möjligheten att försjunka och förlora sig i en ny bok är en tillfredställelse i sig.

Läsa den: Att läsa böckerna är naturligtvis själva syftet med att äga dem, men jag har medvetet valt att ta upp andra aspekter först, eftersom läsandet är en integrerad del av den helhet som gör böckerna till allt det som förknippas med böcker. Jag oroas över den växande populariteten för ljudböcker eftersom det inte finns några genvägar till kunskap. LÄSANDET är en del av helheten och bokens värde går inte att reduceras till enbart orden och tankarna. Även böcker och andra texter på nätet oroar, eftersom det finns en risk att den tryckta boken uppfattas som allt för dyr för det stora flertalet. Den tryckta boken är oändligt mycket mer än bara en förpackning av texter, tankar och ord. Det som går förlorat genom att överge boken väger långt mer än det man på kort sikt vinner, och om/när boken   väl övergetts och det (troligen) visar sig att det var ett misstag blir det svårt att vända utvecklingen.

Skriva om och diskutera dess innehåll med andra: En viktig källa till tillfredställelse med böcker är att man kan läsa av och inspirerar varandra. Hela universitetsväsendet bygger på den insikten, att det är genom att både läsa, reflektera och samtala om böckers innehåll som kunskap utvecklas. Och det är inte bara vetenskaplig litteratur man kan och bör diskutera, alla typer av böcker går att analysera och reflektera över, för att på det sättet skaffa sig perspektiv till sitt eget läsande och tänkande. Till exempel kan man läsa av andras misstag. Läsande handlar inte bara om att ta till sig information och fakta, lärande inbegriper mycket mer än att passivt ta emot. Kunskap utvecklas och förändras i samspel, och boken är ett utmärkt underlag för samtal.

Bildningen, det som finns kvar när minnet av dess innehåll bleknar: Både läsningen och ägandet av böcker, livet i biblioteket alltså, håller minnet av det man läst och förväntningarna på allt man (ännu) inte läst vid liv. Det värde som böckerna och det växande biblioteket står för ökar för varje år och bok som läggs till helheten. Filerna på datorn som behändigt ryms i fickan idag låter fantastiskt, men tänk på vem det är som säljer in idén och vilka argument som används. Tänk på det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget. Vägen till kunskap är en omväg och värdet av bildningen står i direkt relation till den möda som lagts ner på att utveckla den.

Normer, makt och ledarskap

Till hösten ska jag ansvara för och undervisa på en kurs om normkritiskt ledarskap. Ett ansvarsfullt uppdrag som jag tar på största allvar. Jag har ägnat stora delar av mitt forskande liv åt att försöka förstå hur strukturer fungerar och normer är liksom kultur ett slags struktur. Det handlar om något som både påverkar och påverkas. Samtidigt är det undflyende och föränderligt. Normer uppstår i och verkar i mellanrum; det går inte att säga, varken att de finns eller att de är hittepå. Med andra ord har vi att göra med en fråga utan givet svar, vilket är just vad intresserar mig för och utvecklar kompetens för att förstå och försöka förklara för andra. Kursen är en magisterkurs och den riktar sig till yrkesverksamma, och jag kommer att lägga stor vikt vid just detta att normer uppstår mellan och förändras hela tiden.

Vad blir norm om vi gör och agerar så här? Det skulle kunna vara ett slags mantra som upprepades av alla som är intresserade av normkritik. Vad är norm och vad är avvikelse i detta sammanhang? Vad tas för givet på just denna arbetsplats? Normkritik handlar om att se det som döljer sig bakom siffrorna, det som är svårt att mäta och omöjligt att styra och kontrollera. Det handlar inte om att kritisera någon eller något, utan om att konsekvent närma sig kulturen på ett mer kritiskt analyserande och ansvarsfullt sätt.

Här ett exempel att tänka med: Konsumtion av ekologiska eller besprutade bananer, faire-trade kaffe, eller ”vanligt” kaffe, till exempel. Vad anses vara norm och vad pekas ut som avvikare, i just detta sammanhang. Det ser olika ut i olika kontexter. Ett sätt att ta ansvar kan vara att göra som den uppmärksammade handlaren som skyltade med bananer och besprutade bananer, vilket fick som konsekvens att konsumtionsmönstret ändrades. Inget förändrades i sak. Utbudet var det samma, liksom priset. Det som ändrades var normen, utgångspunkten för vad som anses normalt. För mig fångar det exemplet själva essensen i begreppet normkritiskt ledarskap.

Ansvar måste inte regleras i lag och behöver inte handla om stora och allvarliga saker. Efterfrågan styr produktionen av varor och tjänster och flöden av pengar har agens och omvittnad förmåga att förändra det mesta, tankar, kroppar, landskap och klimat. Även om jag i förhållande till världsekonomin som helhet är obetydlig är jag del av systemet tillsammans med alla andra till synes obetydliga konsumenter. Jag både påverkas och påverkar, även om jag inte kan styra eller kontrollera. Vi spelar emellertid alla roll och gör redan idag skillnad varje dag även om det inte upplevs så, utifrån individens begränsade perspektiv. Var och en har ansvar även om ingen kan ta eller tilldelas ansvaret. Kanske blir det lättare att förstå kraften i rörelsen om man tar med mellanrummen i beräkningen, för det är där kraften uppstår och därifrån den sprids och ger upphov till effekter? Just det blir nog svårt att få med i kursen, men i min bok om kultur är det själva essensen i resonemanget om kultur.

Många är kritiska mot normkritik. Det förknippas med identitetspolitik; med att räkna på och bevaka relationer mellan kategorier som hela tiden tenderar att bli fler och fler. Tanken är som så ofta god, men utan en adekvat förståelse för vad det är för typ av fenomen eller företeelse man har att göra med leder arbetet ofta fel. Normkritik är ett förhållningssätt, inte ett projekt som kan utvärderas och vars resultat någon kan ta åt sig äran av. Normkritik är en process som alla är del av, inte ett uppdrag som ledare kan utbildas i eller tilldelas ansvaret för.

Ytterst handlar det om vad man anser vara viktigt i livet och tillvaron, och det handlar om vardagen och allt det som man vanligtvis tar för givet och som därför blir osynligt. Så fort man fokuserar på någon specifik detalj av helheten försvinner det andra ur sikte och normens påverkanskraft riktas om och ger upphov till andra konsekvenser. Därför behövs andra sätt att se på ledarskap, mer reflekterande och föränderliga sätt. Här liksom ifråga om så många andra frågor leder den enda vägen snart sagt alltid fel.

Nu är det dock semester, men den där kursen finns där ändå i bakhuvudet. Det märker jag när jag sätter ord på tankarna som rör sig i huvudet. Jag ser fram emot en givande höst. Kursen i normkritiskt ledarskap är bara en av alla sakerna som jag ser fram emot att få ägna mig åt. Fast nu ska jag ut i solen och njuta av det vackra vädret, och läsa skönlitteratur. Ledighet är lika viktigt som arbete. Balans i livet och samhället är en förutsättning för hållbarhet.

Om vikten av mellanrum och att återvända till tankar och brottas med begrepp

Deleuze och andra tänkare som med åren kommit att uppskatta allra mest har jag lärt mig förstå genom att återvända till tankarna, genom att fortsätta brottas med begreppen och hela tiden försöka förstå innehållet i deras texter på nya sätt. Om och om igen, på olika sätt och i skilda sammanhang. Jag har tagit till mig filosofin genom att fortsätta försöka och försöka igen. 

Det finns väldigt mycket klokt att hämta från Deleuze, men han skriver texter som kräver en lite annorlunda läsning än den som påbjuds idag. Hans filosofi är levande, dynamisk och därför blir den i hög grad vad man gör den till. Det är viktigt att inse det, annars letar man efter förklaringar, förståelser och resultat som inte finns där. Deleuze är en filosof och hans filosofi kräver eget arbete av den som läser och vill förstå. För att tankarna som presenteras ska bli begripliga krävs egna ställningstaganden och personlig reflektion, först därefter blir filosofin meningsfull och användbar. Det finns inte ett enda sätt att läsa och förstå Deleuze. Och lika viktig som texten är i sig, är bidragen till helheten som läsaren lämnar och det mellanrum som uppstår mellan texten och tanken/handlingen.

Min stora bok om kultur, mitt livsverk, det jag ser som kronan på mitt vetenskapliga verk handlar om de där mellanrummen. Det är en mellanrummens filosofi jag försöker skriva fram. Kulturvetenskap vill jag se som ett slags mellanrummens vetenskap. Kulturvetenskap undersöker och intresserar sig för det som ingen annan bryr sig om, för att det spelar roll. Kulturvetaren vill förstå (förutsättningar för förändring), inte försvara uppnådda resultat. Och orsaken till att det blivit så, skälet till att just dessa egenskaper utvecklats inom ämnet, är att kulturen enda konstant är förändringen. Sanningen om kultur är inte, den blir. Kultur skapas i handling, kollektiv handling. Kultur är resultatet av förhandlingar, kollektiva förhandlingar, i vardagen. Kulturen som skapas i handling här och nu avgör vad som blir möjligt att göra imorgon. Våra val och göranden och låtanden, i vardagen, bestämmer framtidsblivandets riktning. Och det är i mellanrummen som det som blir uppstår, delvis som ett resultat av slumpen.  

En förutsättning för mellanrum är balans, mellan delarna som helheten består av. Utan mellanrum, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska vi fatta det? När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern vore ingen ledighet om den inte var en del av arbetet. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget.

Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården och skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär men ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.

Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler, liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet låter kanske lockande. På pappret är effektivitet och eliminering av allt som inte har med saken att göra ett självklart mål. Men man glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra är vad som skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som fungerar i teorin, i praktiken problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset.

Boken handlar inte om dessa saker, men förhoppningsvis kan dess innehåll inspirera andra, med andra kompetenser, att tänka vidare med hjälp av verktygen som jag utvecklar. Det är min förhoppning, men jag är ödmjuk inför det faktum att jag kan ha fel också. Det fina med texter som som kräver något av läsaren, liksom texter som inte handlar om att leda något i bevis, är att oavsett vad som händer som ett resultat av läsningen har man lärt sig något. Och det är där som värdet av mellanrummen finns; det är en option, en möjlighet som kan utnyttjas eller bara lämnas därhän.

Innan samhället ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Därför har vi att göra med ett slags ekvation, eller jag föreställer mig i alla fall att det borde kunna gå att räkna på dessa saker. Hur förhåller sig priset för kontrollerna, underhållet och utvärderingarna till vinsten? Vad vinner man egentligen när saker och ting går snabbare och vinsten ökar?

Kultur är både lösningen och problemet

Igår började jag läsa en skakande bok. Återkommer i slutet till vilken. Först presenterar jag ännu en ratad passage från min bok om kultur, och kompletterar med några tankar som ofta återkommer här på Flyktlinjer. Boken jag läser ger mig vatten på min kvarn, men även om jag visste häpnar jag över omfattningen på problemet. Det finns ingen lösning, men med en ökad allmän förståelse för kultur, kunskap och kritiskt tänkande finns det hopp.

Många människors agerande i vardagen gör skillnad. Där börjar problemen, men där finns också lösningen. Kultur är en dynamisk process. Och för att förstå det behövs verktyg att tänka med och incitament att arbeta med, inte mer fakta och säkrare kunskap om allt mer specifika aspekter av helheten. Det behövs en kritisk massa av medborgare som samtalar och som läser och reflekterar över texter som främjar kritiskt, analytiskt tänkande. Inte fler experter som debatterar lösningar eller fler böcker som förklarar vad som måste göras eller presenterar nya fakta. Det finns redan ett överflöd av sådana texter och alldeles för många konsulter som reser land och rike runt för att kränga sin unika universallösning. Förenklat och i sammanfattning handlar det om att inse att det svåra är att dels förstå hur enkelt det är egentligen, dels hur lite man faktiskt kan göra. Samtidigt måste man agera, annars kommer någon annan att göra det. Några garantier för att det blir som man vill finns dock inte.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar vill främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden, alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatat verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för samhället. Förändringsprocesserna som både individer och samhällen måste lära sig hantera är lika intrikata och svåra att kontrollera. Därför är ÖDMJUKHET, tid för analys kritisk reflektion och eftertänksam utvärdering så viktigt.

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vården, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och skattepolitik. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering. När ska vi lära oss? Hur sjukt måste samhället bli och vilka desperata, huvudlösa åtgärder ska utsätta varandra för innan experimentet överges och vi intar ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet, samhället och tillvaron?

New Public Management är och fungerar som ett slags politisk motsvarighet till individers experiment med självmedicinering. Riskerna lika stora och potentiellt allvarliga och att inte vara mer ödmjuk och receptiv, att endast fokusera på de på förhand definierade måtten på framgång, utan hänsyn till andra effekter och oönskade biverkningar är förfärande huvudlöst. Individer som väljer att självmedicinerar eller lyssna på självutnämnda experter spelar rysk roulett med sitt eget liv, och de får själva stå sitt kast, men samhället är allas angelägenhet. Att avsätta ansvariga politiker är ingen LÖSNING, det är snarare ett uttryck för bristande sjukdomsinsikt och arrogans, eller en grandios personlighetsstörning.

Boken jag började läsa är Konsulterna, som handlar om turerna kring bygget av Nya Karolinska; ett av världens dyraste sjukhus, men långt ifrån det bästa. Och det är skattebetalarna som står för notan. På Adlibris presenteras boken på följande sätt.

Konsulterna är berättelsen om hur ett nytt oprövat vårdkoncept -- värdebaserad vård -- infördes på Sveriges största universitetssjukhus, med hjälp av bolaget Boston Consulting Group. Trots enorma protester från sjukhusets anställda. 

Värdebaserad vård, lovar BCG, ska revolutionera hela sjukvården och göra Karolinska till en världsomtalad pionjär. Men efter en rad avslöjanden om enorma fakturabelopp och misstänkta intressekonflikter avslutar sjukhuset samarbetet med konsulterna. Karolinska tvingas hantera hål i budgeten, massflykt av anställda och patienter som dör i växande operationsköer. 

När journalisterna Anna Gustafsson och Lisa Röstlund börjar nysta i trådarna kring konsultbolaget visar det sig snart att även andra värden än svenska patienters står på spel. Intressena i värdebaserad vård sträcker sig långt bortom landets gränser och in i såväl läkemedelsindustrin som forskarvärlden. Och längre in i maktens korridorer än vad någon kunnat ana.

Konsulter och experter säger sig värna det allmänna, men det är uppenbart att deras främsta fokus är makt och pengar för egen del. Och det är alltid allmänheten som drabbas, aldrig de rika och mäktiga. Det är dags att på allvar göra upp med myten om att välstånd sipprar ner i samhället, det finns INGA bevis för att det är så, däremot finns det gott om belägg för tanken om att ekonomin växer i toppen och att välstånd sugs uppåt i systemet. Med nuvarande sätt att se på kultur kan utvecklingen fortsätta, men ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många förstår, vill och agerar för förändring i vardagen. Experterna och konsulterna styr bara så länge som allmänheten följer.

Bloggpost 4000

Jag tänker inte så mycket på hur många bloggposter det blir. Antalet är inte det viktiga, det är utvecklingen av innehållet och förmågan att hålla igång skrivandet och tänkandet som driver mig och Flyktlinjer framåt, utåt, uppåt. Därför blev jag lite överraskad när jag igår upptäckte att det var post nummer 3999 och att dagens post skulle bli den 4000de posten sedan starten. Måste tillstå att det är med viss andakt och ödmjukhet jag skriver detta. Fyra tusen poster har det blivit och jag kommer att fortsätta skriva så länge det inte upplevs som ett tvång, för min egen skull och för er som läser det som sätts på pränt.

Bloggandet fyller en hel massa olika funktioner och ger mig insikt i en massa olika saker som jag inte skulle veta något om ifall jag inte bloggade. Googles och Facebooks algoritmer till exempel, och dess förändringar, vilka styr spridningen av det som publiceras. Från en dag till en annan, i höstas, minskade antalet läsare dramatiskt. Jag förstod inte varför, men det var i samband med att Facebook ändrade inställningen i sin Newsfeed. Och Googles sätt att rangordna olika typer av inlägg påverkar också spridningsgraden. Tydligen har alla producenter av texter fått se en nedgång i trafiken, till förmån för podar och videor. Det enklare och mer klickvänliga, materialet med störst chans att bli viralt, prioriteras. Jag noterar och lär mig massor om hur nätet fungerar, men vägrar anpassa mig. Jag tänker inte bli en ny Joakim Lamotte och skriver inte för att få uppmärksamhet. Jag skriver för mina trogna, återkommande läsare. Även om jag inte vet vilka ni är, är det som jag känner er. Ni finns där och ni läser det jag skriver. Det känns tryggt och jag är tacksam!

Dela gärna texter som ni tycker särskilt mycket om. Tillsammans kan vi sprida alternativa bilder av samhället som vi alla lever i. De stora plattformsföretagen bryr sig bara om aktörer som väcker starka känslor. Hat går före kärlek, på nätet. Tyvärr. Algoritmerna styr våra liv, mer än vi anar. Det går dock att förhålla sig till det och det finns möjlighet att påverka. Titta på Greta Thunberg och den medmänskliga rörelse som hon startat. Det är en ansenlig förändringskraft att räkna med. Kraften kommer underifrån och det är människors omsorg om klimatet och livet på jorden som ger rörelsen kraft. Jämför den rörelsen med högerxtrema och allt mer radikala krafter som vill få oss att tro att systemkollapsen är nära och att det är invandrarnas fel. Hat väcker starkare känslor och genererar fler klick och mer information om användarna. Det kan nätets giganter tjäna pengar på. Mitt val att inte ta emot pengar via Swish och beslutet att avstå från reklam kanske gör mig fattigare, men hur mycket pengar jag än hade kunnat tjäna så är min integritet mer värd; därför är beslutet enkelt. Om bloggandet blir ett tvång eller om jag känner mig styrd och kontrollerad går det ut över kreativiteten och lusten att skriva.

Jag firar denna milstolpe i mitt skrivande liv med att ägna resten av dagen åt skönlitterärt läsande. Igår läste jag ut Brott och Straff, som jag haft hemma i bokhyllan sedan 1990-talet och som jag äntligen tog tag i. Vilken upplevelse det var! Får se om Idioten som jag ska börja på idag lever upp till mina högt ställda förväntningar. Dostojevskij, inser jag, är den perfekta sommarläsningen för en som både vill vara ledig från alla akademiska krav men som ändå ständigt söker intellektuella utmaningar och bildning. Det handlar om människor, känslor, tankar och etiska dilemman. Och framför mig ligger en hel dag utan några som helst krav. Det är fortfarande fyra hela veckor kvar på semestern. Sedan ska jag avsluta två bokprojekt och även skriva två artiklar. Det blir en flygande start på det nya arbetsåret och eftersom jag redan innan jag gick på semester kände mig utvilad längtar jag redan tillbaka, även om jag njuter tillfullo av semestern också.

Teorier är verktyg, inte hypoteser

På sommaren tar jag mig mer friheter i bloggandet. Idag blir det ännu en delning av en ratad passage från min bok om kultur, och parallellt med den skriver jag på några större mer genomtänkta poster om saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Passagen jag ratat handlar om teorier, vilket är ett inslag i vetenskapen som det finns en lång rad olika uppfattningar om. Samma ord, men så många betydelser. Inom olika vetenskapstraditioner och ämnen ser man olika på detta med teorier. Inom fysiken är teorier ännu icke bevisade hypoteser. Inom sociologin är teori en förklaringsmodell som antingen kan uppfattas som jämförbar med sanningen eller som ett förslag som måste diskuterats för att bli giltigt. Inom den kulturvetenskap som jag försöker utveckla är teori ett analytiskt verktyg. Jag använder teorier för att se saker jag annars inte skulle få syn på. Teorier kan också vara eller fungera som förslag, enligt principen: låt oss säga att det är så här, vad händer då?

Kulturen jag studerar förändras samtidigt som och tillsammans med forskningen om och forskarna som studerar den. Kulturvetenskapen bevisar därför ingenting; den säker ingenting säkert om det som studeras eftersom ingenting säkert kan sägas. Kultur är inte den blir, det är utgångspunkten för forskningen som jag bedriver och utvecklar metoder för. Jag skapar teorier eller modifierar och utvecklar andras teorier. Och teorierna är verktyg att tänka med, inte sanningar eller resultat som måste accepteras. Texterna jag skriver om kultur är inte slutet på en debatt utan början på ett samtal om hur man skulle kunna tänka och agera på andra sätt, för att försöka påverka tillblivelsens/förändringens riktning. Kulturvetenskap handlar om tillvarons kontingenser, om allt det som inte är men som skulle kunna bli.

Länge irrade jag rastlöst mellan olika tänkare, utlämnad till auktoriteter och influerad av lärare och andra. Där, i början, som student, sökte jag kunskap i den riktning som pekades ut för mig. Sedan, när bilden klarnat och jag själv började känna mig tryggare och mer säker, kunde jag söka mig fram mer på egen hand. Det ena gav det andra. Hos Deleuze känner jag mig hemma, för tillfället i alla fall. I den tankevärlden finner jag verktyg som fungerar och hjälper mig förstå den föränderliga kultur jag omges av och samtidigt är en integrerad del av. Deleuze är för mig en tänkare att leva och förändras med. Hans filosofi fungerar för mig, och när jag betraktar världen gör jag det ofta genom hans glasögon. Deleuze och Guattari har gett mig verktyg och fördjupad förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring. Jag fortsätter använda verktygen så länge som de är användbara. Jag försvarar dem dock inte och har heller inga ambitioner att uttolka deras filosofi eller låsa fast innebörder i deras texter. Filosofin ska användas och förändras, inte försvaras och bevaras. Ingen äger kunskap. Den är allas och den blir vad vi gör den till. Och vi får leva med konsekvenserna av dessa val.

Jag är en grupp och vi är ett gäng

Som författare måste man kunna vara osentimental inför sin text, man måste kunna döda sina darlings utan hänsyn till sina egna känslor. Passagerna som lyfts ut ur den slutgiltiga texten saknar läsaren ytterst sällan, oavsett hur förälskad man själv är i sina tankar och formuleringar. Jag har aldrig haft några problem med just det. Som dyslektiker lärde jag mig tidigt, den hårda vägen, att jag själv inte kan veta vad som fungerar och inte. Även om det många gånger är jobbigt att få kritik på det man skrivit har jag ändå alltid även kunnat känna tacksamhet för synpunkterna jag får. Det är så klart bättre att få kritik från en välvillig läsare, än att publicera något som inte fungerar. Kritik från illvilliga läsare som inte vill en väl må såra en, men är förhållandevis enkelt att bortse från. Det är till syvende og sidst den slutgiltiga versionen man vill ska bli läst, bedömd och förhoppningsvis uppskattad.

Bloggen ser jag som ett mellansteg, en mer öppen och tillåtande plats där tankar kan växa fram, så att säga i realtid. Här kan jag publicera textavsnitten som rensas från mitt manus, till min stora bok, mitt livsverk, om kultur. Delar därför med mig av ännu en ratad passage, som illustrerar hur jag tänker och vilka insikter jag vill förmedla med boken.

När jag skriver om kultur gör jag det med stöd i insikter som erhållits genom ihärdigt och mångårigt arbete med en rad olika inspiratörers texter, men det är med tankeverktyg hämtade från Deleuze och Guattari som jag ser på mig själv som ett slags helhet bestående av olika delar som finns, fungerar och verkar i världen som en någotsånär sammanhållen enhet vilken interagerar med andra sammanhållna enheter och som tillsammans utgör delar av större helheter som också interagerar. Allt handlar om perspektiv, avgränsningar och skalnivåer. Det enda som är konstant ifråga om kultur är förändring. Denna självuppfattning och syn på både människan och kultur utgör framställningens röda tråd och samtalet fördjupar förståelsen för den tanken. Ingen är någonsin ensam eller autonom. Både jag som skriver och du som läser blir med denna syn ett slags grupper. Och tillsammans bildar vi gäng, även om vi bara är två, för att anspela på den berömda inledningen till boken Tusen platåer skriven av just Deleuze och Guattari. Tillsammans är vi alltid långt fler än vi tror och kan föreställa oss. Gränser är överallt mer eller mindre flytande. Var slutar jag och börjar du? Hur ska vi förstå varandra, och alla andra? Var finns gränsen för ett kulturellt sammanhang? Det är förhandlingsfrågor som beror på hur majoriteten tänker och vem man väljer att lyssna och lita på. Svaren på frågorna förändras tillsammans med kulturen och människorna som skapar den genom att leva sina liv tillsammans. Medvetenhet om detta behövs för att kunna hantera samhället och förstå förutsättningar för förändring bättre. Kompetens att hantera den nya situation som insikten resulterar i är viktig för att förstå hur allt som ser ut att vara statiskt och oföränderligt i själva verket förändras och hela tiden blir till.