Verkligheten är som den är, punkt. Och det går inte att hävda med absolut säkerhet att man vet hur det faktiskt är på riktigt. Alla forskare vet att det är så det är och fungerar, och att forskning resulterar i förslag på svar som fungerar mer eller mindre väl. Forskningen ligger alltid ett halvt steg efter och måste anpassa sig och vara öppen för omvärdering, annars upphör den att vara forskning. Utan ödmjukhet och respekt för tillvarons komplexitet blir kunskapen mer ett redskap för makten än ett verktyg för samhällsbyggande. Det är på inget sätt enkelt, men just därför så oerhört viktigt att arbetet har dessa insikter som utgångspunkt.
Även politiken måste anpassa sig efter verkligheten. Är politiken inte förankrad i och utgår från hur det faktiskt är och fungerar spelar det ingen roll hur stora visioner och lockande löften som ges. Går det inte så går det inte, oavsett hur mycket man vill att allt vore annorlunda. Kartan måste anpassas efter verkligheten, inte tvärtom.
Tankebyggen och system kan vara stora, intrikata och imponerande och hålla ihop logiskt, men är systemet inte förankrat i verkligheten fungerar det inte. Även om det bara är en till synes obetydlig detalj i det stora hela som fallerar räcker det. En vakuumpump med en liten, liten spricka är värdelös. Ingen köper en heliumballong med ett aldrig så litet hål. Eller för att hänvisa till ett gammalt ordspråk: Djävulen finns och verkar i detaljerna.
Ett skattesystem som inte är väl integrerat i och tydligt sammankopplat med människors vardag blir en luftballong svävar fritt och det är meningslöst att diskutera dess storlek. Demokratin står och faller med människors betalningsvilja. Vi får det samhälle vi förtjänar, inte det samhälle vi önskar oss; precis som i vetenskapen och verkligheten. Allt och alla hänger ihop, och det måste både teorierna och ideologierna göra. Det går inte att hävda att man för en ansvarsfull politik om den inte tar hänsyn till och bygger på hela samhället. Att diskutera skattefrågan fristående från allt det som skatten ska räcka till är förkastligt och fördummande.
Att skatten är hög är ett meningslöst påstående om det inte sätts i relation till samhället som skapas av pengarna som kommer in. På samma sätt som man i sin privatekonomi måste balansera sparandet mot konsumtionen måste ansvariga politiker anpassa skatteuttaget efter utgifterna. I en demokrati försvinner inte pengarna någonstans, i ett öppet samhälle kan alla skaffa sig kunskap om vart pengarna som betalas in i skatt går. Och vi kan diskutera rimligheten i besluten som tas. Men att tala om högre eller lägre skatt utan att samtidigt diskutera konsekvenserna är nonsens, och sedan får Mats Knutsson och andra förståsigpåare säga vad de vill. Samhället och verkligheten är en komplexa och dynamiska helheter och det går inte att skylla på den mänskliga faktorn om målen och medlen inte möts.
När skatteuttaget sjunker tvingas myndigheterna som förvaltar pengarna skära ner på verksamheten, avskeda folk eller försämra servicen. Det är den krassa verkligheten. Det är inte chefen för Arbetsförmedlingen fel att en lång rad kontor tvingas stänga. Hen kan inte plocka pengar ur luften eller rita kurvor på servetter för att trolla fram mer pengar. Hen lever och har att hantera VERKLIGHETEN. Det kan ingen politiker i världen ändra på, oavsett hur populär, karismatisk och vuxen hen än är. Och om inte Sahlgrenska Universitetssjukhuset får tillräckligt med pengar för att hålla servicen på den nivå som medborgarna önskar tvingas man stänga avdelningar, avskeda personal och dra in på underhållet. SJ och Trafikverket lever under samma järnhårda lagar.
Frågan är inte vad medborgarna TYCKER om storleken på skatteuttaget, i alla fall inte om åsikterna inte ställs i relation till samhällsservicen. Man kan inte både klaga på dålig service och samtidigt kräva sänkt skatt. Det ena hänger oundvikligen ihop med det andra och vi får det samhälle och den skola, vård och infrastruktur vi förtjänar. Det spelar ingen roll hur höga murar man bygger och hur rigoröst gränserna kontrolleras, verkligheten tränger sig ändå allt på, av det enkla skälet att vi alla lever helt och fullt i den och tvingas hantera den i sin komplexa helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar