Notre Dame, hotet inifrån och vikten av att skynda att älska

Bränder har i alla tider utgjort en risk, men i vårt allt mer kontrollerade samhälle har risker kommit att förknippas nästan enbart med terrorism. Så när nyheten om branden i Notre Dame nådde mig igår blev det en påminnelse om hur bräckligt livet och tillvaron är. Än en gång påmindes jag om att det aldrig finns några garantier för något.

Den vackra medeltidskyrkan har stått där det står i över 800 år och klarade sig genom två världskrig. Nu är den totalförstörd. Och det var en helt vanlig brand, inte någon bomb eller någon hämndaktion som förödde kyrkan.

För mindre än ett år sedan satt jag och åt frukost i dess skugga. Och sommaren mellan nian och gymnasiet var jag inne i kyrkan. Det jag slogs av förra året var hur mycket mer turismen blivit en industri och det jag tänker på idag, när vidden av katastrofen allt mer går upp för mig, är hur lätt det är att ta det vackra och värdefulla som finns runtomkring oss för givet. När all oro riktas mot ett diffust, utifrån kommande hot från terrorister är det lätt att glömma att tillvaron är och alltid har varit fylld av hot.

Det är ett ovärderligt kulturellt världsarv som nu förötts. Jag vill se katastrofen som en påminnelse om hur viktigt det är att ta vara på och vårda arvet av tidigare generationers arbetsinsatser och tankemöda. Idag är vi så fixerade vid säkerhet och mål som ska nås i framtiden att vi inte tar oss tid att stanna upp och tänka efter. Det är vårt eget fel, inte någon annans. Vi är och har alltid varit våra egna värsta fiender.

Klimatförändringarna är inte lika dramatiska som branden i den gamla, välkända och älskade kyrkan i Paris, men konsekvenserna av vårt sätt att leva och tänka är potentiellt lika förödande. Vi lever idag i en allt mer kulturförnekande kultur där evidens, styrning och kvalitetssäkringssystem sprider en falsk föreställning om att trygghet och måluppfyllelse är möjligt och att det enda hotet kommer utifrån. Tänk om vi kunde ta tillfället i akt och stanna upp och reflektera kring mer än bara sorgen över förlusten av en historisk byggnad.

Branden i Notre Dame skulle kunna fungera som en metafor för vårt sätt att leva och konsekvenserna av våra prioriteringar i livet. En textrad kommer för mig, som jag inte tänkt eller tänker särskilt mycket på i vanliga fall, men den är också älskad och del av vårt gemensamma kulturarv. Ute spirar våren men det är Tove Janssons Höstvisa som dyker upp i huvudet idag:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunde vinna.
Du kommer kanske nån gång, förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är försent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Hotet kommer inte utifrån. Notre Dame överlevde 800 år av krig, svält och annat elände. Slarv och försummelse (som det verkar är det orsaken till katastrofen) är lika förödande som terrorhandlingarna som är lika svåra att skydda sig mot. Det är inte mer säkerhet vi behöver, det är närvaro och gemenskap. Upplever vi inte och tar vara på det vi har kan det snart vara försent att göra något. Livet och tillvaron är bräcklig, så skynda att ÄLSKA. Det är nära till natten. EN ENDA SAK ÄR VIKTIG: Hjärtats lust och att få vara samman med varandra.

Ni gör som ni vill, men detta är i alla fall vad jag tänker på idag.