Viljan att veta är ett slags mänsklig urkraft som tar sig en lång rad olika uttryck. Sökandet efter kunskap är bara ett av dem. Ibland och för vissa handlar det om strävan efter makt, som är en aspekt av vetande. Strävan efter betyg är en annan variant, som både studenter, politiker och ledningen för många läroanstalter misstar för kunskap. Betyg och makt går att mäta och i viss mån kontrollera. Ingen äger dock kunskapen, den måste alla som söker insikt och förståelse anpassa sig till.
Vad handlar forskning om, egentligen? Svaret på frågan beror på vem man är och vad man strävar efter. Spontant tänker många kunskap, men det är långt ifrån alltid fallet. Viljan att veta är som sagt mångfacetterad och eftersom kunskapen är komplex, föränderlig och vag till sin natur, är det svårt att avgöra om den som säger sig veta verkligen lutar sig mot kunskap eller om man bara söker makt och/eller pengar. Där och när effektivitet anses vara lösningen riktar fokus mot kontroll, styrning och konkurrens. Det mäts, räknas och jämförs och den som har mest och snabbast når målen vinner både pengar, ära, makt och inflytande. Och eftersom viljan att veta är så stark och det samtidigt är så svårt att avgöra vad någon annan faktiskt vet blir det svårt för den som bara har kunskap att luta sig mot och argumentera med att vinna gehör för eventuell kritik.
Grundforskning handlar om sökande efter kunskap. Viljan att veta är motorn i sökandet, men det är inte makt och pengar som söks. Möjligen ära; men framförallt kunskap. Annars handlar det inte om grundforskning. Det finns inga som helst garantier för att nå några på förhand uppgjorda mål om man ägnar sig åt grundforskning. Verksamheten är vidare allt annat än effektiv och det kostar pengar, i alla fall om det krävs laboratorier eller teknisk utrustning. På pappret och för den som har svårt att förstå skillnaden som jag försökt visa på här, eller om man fokuserar på pengar, makt, framgång och måluppfyllelse, framstår grundforskning som slöseri med pengar. Varför ge pengar och tid till forskare som inte ens vet vad de söker efter? Det är där vi står idag. Forskning och utbildning kostar pengar och är en stor post i politikernas, på grund av effektivitetskrav, krympande budget. Det krävs allt fler och allt tydligare och dessutom allt mer ihärdigt framförda argument och hårda armbågar för att erhålla forskningsmedel idag. Ofta krävs det makt, pengar och inflytande för att lyckas i konkurrensen, vilket gör att det växer fram ett akademiskt landskap som både på individ, grupp och lärosätesnivå präglas av tanken om att åt den som har skall vara givet.
Det är inte så man värnar kunskap. Och det är olyckligt att det blivit så här. Viljan att veta är som sagt en mänsklig urkraft som lätt förväxlas med kunskap, och kunskap anses fint och ädelt, vilket strävan efter makt, pengar och inflytande inte gör. Därför ser det ut som det gör i samhället idag. Kunskapen utarmas allt mer och det blir allt svårare för allt fler att se och förstå skillnaden. Grundforskningen, den akademiska friheten och forskningens möjligheter att söka kunskap kringskärs. Varje år varnar Nobelpristagare som ofta belönas just för sin grundforskning för denna utveckling. När Jan Björklund var ansvarig minister för forskning och utbildning var hans mål med politiken att Sverige skulle få ett Nobelpris. Han satte upp ett mål och pekade ut en riktning, precis som man gör i näringslivet (och i allt fler sammanhang idag). Som om han eller någon annan skulle kunna veta var kunskapen som belönas med Nobelpris finns. Visste vi behövdes ingen FORSKNING. Vem är det som slösar med pengar egentligen? Är det som dem verkligen söker kunskap eller är det den som delar ut pengar i form av riktade, strikt konkurrerade och målstyrda projekt?
Jag ägnar mig åt grundforskning och mina ord här kan säkert uppfattas som uttryck för bitterhet över uteblivna medel, men jag värnar kunskapen och söker varken pengar eller makt. Min belöning är människors tacksamhet över hjälpen som mitt arbete ibland, vid vissa lyckliga tillfällen, kan resultera i och fungera som. Jag ägnar mig åt grundforskning och drivs av viljan att veta. Det är kunskap och förståelse jag söker. Och som kulturforskare är jag lyckligt lottad. Det enda jag behöver är egentligen tid. Humanister och många samhällsvetare behöver inga labb och ingen dyr utrustning för att bedriva forskning, bara tid att tänka, skriva och samtala. Det är så kunskap om det som finns och förändras mellan människor, det som både påverkar och påverkas, uppstår. Kunskap om kultur kan inte tvingas fram, den måste man anpassa sig efter och acceptera som den är och fungerar. Det kan ingen med aldrig så mycket makt, pengar och inflytande ändra på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar