Vackra ord och fint språk

Jag skriver bara det som kommer för mig och varnar känsliga läsare för eventuella drag av pekoral i dagens bloggpost. Långfredag och ledighet. Några dagars respit från arbetslivets larmande krav. På väg in i årets mest intensiva period på jobbet. Tar därför vara på chansen att landa i tillvaron och samla kraft inför slutspurten. Ute lyser solen och värmen kickade in igår. Lite omtumlande, men så klart efterlängtat och skönt. Fast tänk om det blir som förra året, att det bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Tänk om denna vår och sommar blir lika torr som förra. Försöker att inte tänka på det.

Låter bara tankarna komma och gå. Kravlöshet och frihet är ledighet. Flödet av tankar går aldrig att stoppa, men under ledigheten behöver jag inte rikta dem, de får dyka upp och leva sitt eget liv. Jag lyssnar och lär mig förstå mig själv bättre. Det är inte jag som styr. Jag kan bara delvis påverka riktningen som livet tar. För att orka fokusera och hantera tillvarons alla måsten är kravlösa dagar utan annat mål än att vara. Jag öppnar upp mig, slappnar av och tänker på fina ord och vackert språk. 

Jag är ingen poet men uppskattar kloka tankar som klätts i genomtänkta ord och som paketerats på ett smakfullt sätt. Återkommer ofta till Karin Boye, som är en favorit. Hennes språk är vackert och bakom och mellan orden finns något till hälften dolt, vilket bidrar till dynamik och spänningar som gör att man inte tröttnar på orden som ofta betyder helt olika saker i skilda sammanhang och beroende på stämningen man befinner sig i när man läser. Dikterna jag gillar mest handlar om det som löper som en röd tråd genom Håkan Hellströms produktion, tanken på att inget är färdigt och att det bästa inte hänt än. Karin Boye skriver bland annat:

Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.  

Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
 livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej värdigt.

Liv är det som väntar,
det man ej kan veta...
Kom, låt oss glömma!
Låt oss nytt och fagert leta!

Jag är en nomad i kropp och sinne. Boye sätter ord på det jag känner och jag tröstas av hennes vackra språk och fina ord som beskriver känslan jag så länge upplevde som ett problem. Rastlösheten och rotlösheten som tvingade mig att inse att jag är annorlunda, och som andra så ofta regerar på. Jag längtade hem och sökte vägar in i gemenskapen, men sakta gick det upp för mig att det aldrig skulle komma att bli så, att jag är dömd till utanförskap. När jag accepterade det såg jag på mig själv, på tillvaron och sammanhangen jag lever i på ett annat sätt. Inget hade förändrats och ändå var allt annorlunda. Jag insåg att mål varken kan eller ska nås, att livet och lyckan är det som väntas, och fann tröst i tanken på att det bästa inte hänt än.

Jag förstår verkligen kärleken till våra klassiska poeter som visar på vårt språks möjligheter, som allt fler idag och tyvärr allt mer sällan tar vara på eller ens tar sig tid att stanna upp för att reflektera över. På Twitter skriks det och ingen lyssnar. Alla vill bara bli hörda. Ställ det i kontrast till stämningarna som Dan Andersson målar upp i sina dikter om livet i de djupa skogarna eller naturscenerierna som Gustav Fröding beskriver med sina väl valda ord (och som Mando Diao tonsatt så vackert och stämningsfyllt).

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Nils Ferlin, hans texter och tankar minner om tillvarons avsaknad av mening och får mig att inse tillfredställelse inte kommer utifrån, den måste man skapa själv. Lätt att glömma det är livets alla måsten tvingar sig på. Vi behöver jorden mer än jorden behöver oss, och för stjärnorna kvittar det lika och vi lever eller dör.

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör -

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Utan perspektiv blir det svårt att bedöma vad som värt och viktigt. Tar mig tid att reflektera över det en dag som denna som sluter cirkeln med en av mina absoluta favoritdikter, av Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, som liksom Boye sätter ord på skönheten och värdet i att vara på väg och ständigt bli till. Romanska bågar minner även om Notre Dame som i sin tur blev en påminnelse om att inget varar för evigt, och att det är som det ska.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Livet och vi människor blir aldrig färdiga. Vi är alla nomader även om bara vissa ser det så och förstår skönheten i förändring och möten samt mellanrum som uppstår och försvinner. Ingenting är, allting förändras och blir. Jag är en annan idag än jag var igår och imorgon vet jag inte vilka flyktlinjer som kommer att uppstå. Det enda jag vet och det viktigaste jag lärt mig är att man måste acceptera det oundvikliga och att det går att förändra det andra; om man bara förstår skillnaden.

Glad Påsk önskar jag och beger mig ut i vårsolen.