Lärare kan vara det ord i svenskan vars innebörd förändras snabbast idag. Lärare var en gång någon som lärde och arbetade med lärande. Det gör lärare fortfarande, men bara (jag vet att jag överdriver) i teorin och på pappret. I praktiken innehåller läraryrket idag allt mindre lärande och allt mer administration och produktion av resultat. Om lärare ska kunna vara lärare krävs frihet att utifrån personliga förutsättningar och intressen söka kunskap och utvecklingsmöjligheter i okänd terräng. Extern kontroll, styrning, regler och målfokuserade utvärderingar, vilket präglar dagens skola och även den högre utbildningen i allt högre grad, tvingar lärarna att bli följare, alternativt tjänsteutövare. Det är inte så man bygger en kunskapsnation, det är så man tillfredställer väljare i jakten på makt och pengar.
Det är tragiskt och gör ont att tvingas bevittna nedmonteringen och förfallet av den stolta svenska skolan inifrån, och när ansvariga politiker talar om satsningar på skola och utbildningar strös salt i såren, eftersom det inte handlar om SATSNINGAR. Hur skulle det kunna göra det när anslagen på det stora hela stadigt minskar eftersom man antar att skolan (liksom vård och annan offentligt finansierad verksamhet, vars syfte är att förvalta samhället) kan effektiviseras på samma sätt som tillverkningsindustrin. Lärande är något högst individuellt och tar inte hänsyn till politikers löften. Ingen kan ta ansvar för någon annans lärande. Lärare kan bara inspirera till och skapa förutsättningar för det lärande som elever och studenter måste ta eget ansvar för, i alla fall om kunskap är målet med verksamheten.
Skillnaden mellan lärare och student är i praktiken minimal, men det är inte så som verksamheten på landets högskolor och universitet är organiserad, vilket gör att allt fler akademiska utbildningar i praktiken fungerar som ett slags förlängt gymnasium. Som lärare behöver jag befinna mig i ett kontinuerligt flöde av stimulerande input och krävande utmaningar. Jag måste få tid och möjlighet, inom ramen för tjänsten, att läsa texter som tvingar mig att tänka till och som kräver min fulla uppmärksamhet och intellektuella kapacitet för att bli förstådda, annars kan jag aldrig utvecklas och agera som lektor. Som lärare på högskolan slutade jag aldrig att vara student, alternativt börjades min lärargärning redan den där omtumlande första dagen, 1991 när jag tog steget in i den akademiska värld som trivs så oerhört väl i; så länge som och förutsatt att det är en AKADEMISK miljö där KUNSKAPEN verkligen och på allvar står i centrum.
Vet man redan innan man börjar eller om någon annan bestämmer vad man ska komma fram till eller kunna är det inte kunskap man arbetar med. Det är ett mindre problem i grundskolan men redan på gymnasiet som är "frivilligt" krävs att eleverna tar ett allt större eget ansvar för sitt lärande och sin personliga utveckling till lärare; det vill säga en som lär och lever i och med kunskapen föränderliga, oöverblickbara värld. Som lärare med många års erfarenhet vet jag naturligtvis mer än studenterna jag interagerar med i vardagen, men jag är samtidigt student. Arbetet som lektor kräver att man kan och får möjlighet att växla mellan rollerna. Samma gäller för studenterna som på motsvarande sätt måste förstå att och hur man tar ansvar för sitt eget lärande. En förutsättning för in-lärning är att man ägnar sig åt ut-lärning, att man rör sig mellan polerna i det kontinuum som lärande utgör. Lärande uppstår mellan och är en dynamisk relation med kunskap som mål. Och kunskap går varken att kontrollera eller äga, av den enkla anledningen att den är levande och hela tiden förändras tillsammans med kulturen och det omgivande samhället.
Den prestations- och resultatinriktade skolan och högre utbildningen tvingar fram helt andra kompetenser än LÄRARENS eftersom den har andra mål än kunskap. Mätbara resultat och produktion kräver att utövarna har andra egenskaper än egenskaperna som är förutsättningen för LÄRANDE. Idag är det följaktligen kompetensen att skriva ansökningar och vinna i konkurrensen som premieras och sprider sig i Utbildningssverige. Och de som är lyckosamma i det nya klimatet klagar så klart inte, och de som klagar betraktas som bittra förlorare som borde byta jobb. Visst, så kan man tänka. Fast läraruppdragets mål har inte förändras, det är fortfarande kunskap som är målet med skolan, den högre utbildningen och forskningen. Vad händer när lärarna, det vill säga alla som vill arbeta med kunskap och ägna sig åt lärande, inte längre känner sig hemma i skolan och akademin och liksom allt fler sjuksköterskor gör i desperation säger upp sig i desperation? Vad händer med samhället på sikt och hur ska vi kunna hantera de nya och oöverblickbara förutsättningarna för liv som klimatförändringarna och digitaliseringen tvingar fram, om det inte finns några LÄRARE? Vad ska projektledarna, strategerna, alla administratörer och framgångsrika ansökningsförfattare göra när tillvaron förändrats i grunden och inga gamla regler gäller längre?
Lärande är en ömtålig och dynamisk relation som kräver ömsesidig respekt för att verkligen leda till ny kunskap och (hållbar) utveckling. Kunskap uppstår mellan lärarens ledning och studentens nyfikenhet. Utvecklingen har inget mål och framtiden är öppen. Inget vet vad som kommer att hända och vad som kommer att behövas; därför är en målstyrd och resultatproducerande skola och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med tid och pengar. Vi behöver kunskapen och samhället står och faller därför med lärarnas förutsättningar att ägna sig åt lärande. Hur länge ska detta faktum förnekas? Det som tagit generationer att byggas upp kan raseras på kort tid, och sedan tar det lång tid och kräver stora resurser att bygga upp institutionerna igen. Lärande är INTE ett särintresse, lärande är en förutsättning för människoblivande och samhällsbyggande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar