Var ligger ansvaret för lärande?

Idag ska jag fortsätta skriva på den lärobok som enligt planen ska vara klar till hösten. Resten av veckan ägnar jag åt att läsa och kommentera uppsatser. Både i boken och min vardagen som lektor funderar jag över frågan om var ansvaret för lärandet ligger; är det lärarna som producerar resultat eller studenterna som lär och utvecklar kunskap? Jag landar i att ansvaret är ömsesidigt. Det är den tanken som utvecklas i boken, det är budskapet jag vill förmedla till studenterna. Om inte de inser vad som krävs och tar sin del av ansvaret kan det komma att påverka dem menligt under resten av livet. Inte att så att jag och andra lärare inte vill ta ansvar, det GÅR inte. 

Synen på svensk skola som en produktionsenhet vars uppdrag är att till lägsta möjliga pris och så snabbt och effektivt som möjligt leverera vissa på förhand bestämda kvantiteter kunskap, är förödande för allt vad arbetsmiljö, lärande och kunskapsutveckling heter. Drömmen om superläraren (som för övrigt är en variant på samma dröm som ger oss groteskt överbetalda ledare i näringslivet), som med sina närmast magiska egenskaper och revolutionerande metoder ska rädda illusionen om att det går att få mer för mindre, är fatal för allt vad kunskap, lärande, kvalitet och intellektuell utveckling heter. Det är eleverna och studenterna som har ansvaret för lärandet och att inte vara tydlig med det är cyniskt.

Idag talar man om detaljer av en komplex helhet. Jag menar att vad skolan behöver är ett slags moratorium; en andhämtningspaus. Vi behöver stanna upp och fundera över vad skolans uppgift faktiskt är och hur man bäst organiserar utbildningssystemet som helhet med fokus på KUNSKAPEN. Vad behöver lärarna för att kunna göra ett bra jobb? Vad behöver eleverna och studenterna för att lära? Och, viktigast av allt, vilka förutsättningar krävs för att kunskapen ska kunna utvecklas? Idag använder politikerna skolan för att profilera sig i jakten på väljare. Företagen använder skolan som marknad för att tjäna pengar. Och delar av näringslivet skyller på skolan och lärarna när de omöjliga löftena inte infrias. Utbildningssystemet sitter fast i en ond cirkel där alla utom lärarna, som befinner sig längst ner i hierarkin, allt mer ihärdigt, skyller på någon annan när problemen hopar sig och kunskapen uteblir.

Idag skjuter pressade lärare av nödvändighet problemen på framtiden, till lärarna på nästa nivå. Och eftersom lärarna på högskolan och universitet inte är mer än människor blir alla förlorare i nuvarande förment kvalitetssäkrade system för skola och högre utbildning. Att beskylla enskilda lärare för att det blir så här är orättvist och kunskapsvidrigt. Lärare är liksom alla andra inte mer än människor. Lärare blir lärare för att få möjligheten att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, men när lärarna finner sig inlåsta i ett system som inte ger dem möjlighet att göra vad de utbildats och brinner för, tvingas de värja sig för att inte bli sjuka. Sjukskrivningarna ökar och bristen på lärare växer. Trots det lyser verkliga lösningar på problemen med sin frånvaro. Ingen kan tvingas ta ansvar och ställas till svars för någon annans misslyckade lärande. Ingen tjänar därför på att eleverna och studenterna matas med föreställningen om att digitalisering eller med pedagogik skulle kunna kompensera för det bristande intresse och engagemang som blir följden av att någon annan tar ansvaret för det som bara individen kan ansvara för.

Ansvaret för lärandet och utvecklingen av kunskap måste förläggas där det hör hemma: hos den som ska lära i skolan eller bedriver självständiga studier på universitetet. Bara så kan en kunskapsnation byggas, på en stabil grund av ständigt reviderad kunskap. Dagens populistiska skolpolitik och näringslivsanpassade utbildningssystem är ett gigantiskt slöseri med pengar, som dessutom växer i takt med försöken att effektivisera. Det är inte löftena och fasaden, det man kan ge sken av med hjälp av marknadsföringsstrategier, som räknas, utan insidan och kunskapen. Så länge vardagen i skolan, arbetssituationen i klassrummen och kraven som ställs på lärarna lämnas utanför debatten eller betraktas som detaljer i sammanhanget, så länge man fokuserar på kundnöjdhet, ekonomi, betyg, kvalitet och det ansvariga kan ge sken av, eller på ordningsregler, kepsar och mobiltelefoner, kommer kunskapen att utarmas. Det finns inga genvägar till bildning och vishet. Dagens skolpolitik tvingar fram en rörelse nedåt i vetandets hierarki, mot fakta och information. Det är inte och kan aldrig vara lärarnas fel att skolan inte lever upp till förväntningarna.

Än så länge återstår det en del arbete med boken, men det är så här jag ser på lärande och ansvaret för studierna. Jag har ofta klagat på på politiker och på studenter, men jag lutar allt mer mot att den typen av reaktiva tankar och åtgärder inte är lösningen, så i boken vänder jag mig direkt till studenterna som tilltalas som vuxna människor med förmåga att ta ansvar och med ett intresse för att lära. Förordet jag skissar på nu lyder som följer:

Tanken med den här boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Boken innehåller inga regler och pekar inte på några förbud; det är ingen kokbok för framgång eller någon självhjälpsbok som talar om hur man gör för att snabbt och enkelt lyckas. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare. Det finns inte ett sätt eller en väg att klara av högre studier, det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Svaren på frågorna man har finns i hög grad hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet i den här boken handlar därför mer om frågor än om svar, och tipsen som ges och tankarna som lyfts och reflekteras kring handlar om konstruktiva vägar fram snarare än om instruktioner. Jag vill se boken som en karta att orientera sig efter i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar högre studier. 

Fokus i boken riktas mot ett antal generiska egenskaper som det kan vara bra att känna till och lära sig förstå och hantera för att få ut så mycket som möjligt av studierna på högskolan och inte bara få en examen. Ytterst handlar innehållet om vad som gör den högre utbildningen högre och resonemangen kretsar kring skillnaden mellan universitetet som en trampolin och som en katapult och skillnaden mellan att vara elev och student.