En av kunskapens viktigaste och mest betydelsefulla egenskaper är att ingen äger den. Anträder man kunskapens väg måste man anpassa sina åsikter och värdera sina känslor gentemot kunskapen. I ett verkligt kunskapssamhälle anpassar sig politiken efter forskningen, inte tvärtom, och det är absolut inte känslan som räknas. Många missförstår och blandar samman kunskap och forskning med forskare, men bara för att man har skaffat sig en akademisk titel betyder inte att allt man säger finner stöd i forskning. Det handlar om en inställning till både sig själv och omgivningen/verkligheten. Antingen är man ödmjuk och öppen för att ändra sig, eller också anser man sig veta och slutar lyssna.
Kunskap är inte en fråga om vad man tycker, tror eller känner. Vill man verkligen veta går det inte att välja och vraka mellan olika studiers resultat i jakten på någon som ger stöd för det man övertygats om stämmer. Kunskap uppnår man genom att låta sig utmanas, inte genom att söka bekräftelse. Man kan bara lära genom att lyssna mer än man talar själv.
Verkligheten är som den är, den kan inte påverkas annat än på marginalen. Även forskningen måste anpassa sig efter det som är och bara för att olika forskare ofta kommer fram till olika saker betyder inte att kunskapen är relativ. Kunskapen är en föränderlig uppsättning insikter som hela tiden revideras och det måste man inse och förhålla sig ödmjuk inför, annars anträds en hela annan väg. Och den vägen leder fel eftersom den ger den starke, rike och mäktige rätt. Ingenting gott kan komma ur förnekelse.
När politiken börjar frigöra sig från forskningen och betraktar den som ett särintresse eller väljer att bara lyssna på forskare och ta till sig resultaten från studier som bekräftar det egna partiets ideologi växer ett helt annat samhälle fram, ett samhälle där känslorna betyder mer än kunskapen. Därifrån stupar det brant nerför även om den här typen av förändringar går långsamt. Det kanske känns skönt att få sina fördomar bekräftade och bland likar stört men inte på patrull. Drömmen om ett homogent samhälle där alla är som vi och anpassar sig efter oss växer sig stark idag, men det är förnekelsens väg. Och har man väl börjat förneka en sak är lätt att förneka annat och snart räknas endast känslan. Även om Sverige enligt oberoende, objektiva bedömningar är ett av världens tryggaste, mest rättssäkra och minst korrupta länder kan den som låter sig ledas av känslor förneka detta och sprida åsikter om att vårt land istället är på väg att kollapsa.
Problemet är att inte ens forskare är överens. Fast det är inget problem utan själva FÖRUTSÄTTNINGEN för en politik byggd på kunskap och framväxten av ett långsiktigt hållbart samhälle. Verkligheten är inte entydig och därför är det naturligt att det även inom vetenskapen finns olika sätt att se på hur man bäst når vetenskapligt grundad kunskap. Två vägar har kommit att utkristallisera sig: Replikation och falsifikation. Den ena, replikation, syftar till att bekräfta resultatet i studierna som ska granskas och den andra syftar till att försöka falsifiera och kritiskt analysera resultaten och det som för närvarande hålls för sant. Båda vägarna är lika vetenskapliga. Allt handlar om vad man undersöker och vill förstå. Är det naturlagar man forskar om är replikation den väg som leder till kunskap, liksom om det handlar om ny medicin mot cancer. Men är det kultur och hållbarhet man forskar om är falsifikation kungsvägen mot kunskap, eftersom det man söker kunskap om förändras.
Det handlar aldrig om antingen eller, inte om kunskap är målet och inte om man VERKLIGEN vill veta och på allvar vill förstå; det handlar alltid om mer eller mindre av både och. Kunskapens väg löper hela tiden någonstans mellan. Kunskapen kan aldrig bli mer säker och invändningsfri än fenomenen som undersöks och det är inte forskningen det är fel på om resultaten går på tvärs mot hur det känns, på samma sätt som det aldrig är kartan som gäller om terrängen inte överensstämmer med bilden av hur det borde vara.
Söker man bekräftelse och säkra svar är risken stor att man glider över i förnekelse. Kunskapens väg är fylld av utmaningar och anträder man den tvingas man hela tiden tänka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar