Intellektuellt utbyte av tankar

Den akademiska kulturen har alltid varit i förändring. Det var inte bättre förr. Men den svartvita debattkultur som utvecklats idag, där referenser kastas mellan kontrahenter som uppfattas som mer eller mindre illvilliga motståndare som ska förgöras och där bara en anses kunna ha rätt, är förödande för all kunskapsutveckling. Vetenskap är inte som boxning där allt handlar om att vinna. Kunskap är resultatet av omsorgsfullt analyserande av en lång rad olika källor. Det som är belönande för och uppskattas av människor leder inte självklart till verkligt viktigt och användbart vetande. Utan ödmjukhet kan inte den samverkan över discipliner och mellan människor som är avgörande för att utveckla akademin till en plats där kunskap växer och frodas växa fram. Där och när alla måste vara vaksamma, hålla uppsikt över ryggen och passa på varje ord som sägs, för att undvika att bli krossad av en motståndare, kan inte det vetande som är en förutsättning för livet på jorden skapas.

Var finns tiden, möjligheten, sammanhangen och förståelsen för vad det innebär att utbyta INTELLEKTUELLA tankar med likasinnade? Vad hände med det akademiska seminariet som arrangerades för utbyte, utveckling och kritisk granskning av texter som läggs fram för att bli belysta på ett sätt som hjälper författaren att skapa en bättre text med ett mer gediget innehåll? Hur kom det säg att möten mellan intresserade och kunniga människor som samtalar för att lyssna och lära av varandra, utan att målet att nödvändigtvis komma överens (om vem som har rätt och vem som har fel), ses som meningslöst slöseri med tid och resurser?

Intellektuella samtal vars mål är ömsesidig förståelse kräver en annan kompetens än debatter vars syfte är att utse en vinnare. Är frågan man möts för att diskutera det minsta komplex är det långt ifrån självklart att det finns ett enda svar, vilket är en förutsättning för att någon ska kunna utses till vinnare (utan att det går ut över kunskapskvaliteten). Båda kan ha rätt och det är potentiellt lika möjligt att båda har fel.

Idag orienterar sig allt fler akademiker i verkligheten med hjälp av en karta som beskriver terrängen som svart eller vit och alla människor man möter som antingen vänner eller fiender. Antingen eller är enkelt att hantera. Den typen av frågor kräver sällan forskarkompetens, och kanske just därför har allt fler frågor som tidigare endast diskuterades av akademiker idag öppnats upp för alla med en åsikt. Alla som kan läsa kan också kasta referenser i ansiktet på meningsmotståndare, men det är inte samma sak som att argumentera och mötas i ett intellektuellt utbyte av tankar om hur verkligheten kan förstås och hur olika sätt att se på tillvaron kan förknippas med olika konsekvenser.

Jag ser med fasa på hur det akademiska landskapet utvecklas till en intellektuell öken där den starkes lag råder och där ödmjukhet och prestigelöshet ses som tecken på svag(sint)het. Risken är att Högskolesverige blir lika gapigt och oresonligt som riksdagen och medielandskapet. Det fyller mig med sorg att jämföra hur det var med hur det blivit, men jag längtar verklige inte tillbaka. Jag blickar framåt och pekar på behovet av samt vill vara med och bygga en akademi där INTELLEKTUELLA kvaliteter värnas mer än idag och där KUNSKAPEN placerats i centrum istället för individer, pengar och jämförbara nyckeltal som kan konkurreras om. Utan samtalande samverkan över gränser och mellan människor med olika intressen som bygger ett samhälle och en akademi tillsammans och för det allmännas och livets på jordens skull, är mänskligheten förlorad.

Jag kan inte bevisa att jag har rätt, men allt jag lärt mig under mina 30 år i akademin talar för att det är en bättre beskrivning av verkligheten och det som behövs för att främja hållbarhet, än den debattkultur som utvecklats i akademin idag. Jag är öppen för att jag har fel. Försök gärna övertyga mig, men gör det med stöd i goda argument och kom inte dragandes med någon studie vars resultat ger stöd för den åsikt som du redan hade. jag skriver inte för att vinna eller få rätt, utan för att lära och utvecklas.