Lite över åtta år har jag hållit igång Flyktlinjer med dagliga uppdateringar. Detta blir post nummer 3900. Inte så att jag räknar egentligen. Jag har inget annat mål än att skriva något varje dag. Jag brukar dock stanna upp vid var hundrade post för att reflektera över vart jag är, vad jag vill och hur jag ser på det som blivit gjort.
Det hände något med skrivandet i samband med valet i höstas. Något dog inom mig och jag tappade lite av den kraft och entusiasm som drivit mig framåt genom åren. Det var som jag nådde något slags mättnad och tappade den del av inspirationen. Devis berodde det på att jag ägnar allt mer tid åt annat skrivande vid sidan av; längre och mer genomarbetade texter. Kreativitet är en begränsad kraft, uppenbarligen. Just nu håller jag på med två böcker. Den ena är en lärobok och den andra är mitt livsverk, mitt teoretiska bidrag till kulturforskningen. Fast det är bara en delförklaring till att Flyktlinjer lite ändrat karaktär, den viktigaste anledningen är att politiken och samhällsdebatten stod och fortfarande står mig upp i halsen. Jag orkar helt enkelt inte lyssna och än mindre reagera på ännu ett idiotiskt utspel. Det jag tror på och brinner för, forskar om och har insikt i och förståelse för går allt mer på tvärs med samtiden. Känslan av hopplöshet som drabbade mig i höstas tror jag var nyttig för den tvingade mig att tänka till om varför jag gör det jag gör.
Jag befinner mig i okänd terräng och är i full färd med att skriva mig ut ur känslan av meningslöshet. Det är en ny känsla, och jag lär mig massor. Flyktlinjer är lika viktig nu som den här platsen för fria tankar och kreativa förslag samt språkliga experiment som den alltid varit. Så länge jag tänker behöver jag skriva och jag kommer fortsätta sprida tankar om det jag tror och menar behövs, så länge jag lever. I ett eller annat forum. Just nu känns böckerna lite viktigare och det påverkar så klart innehållet på Flyktlinjer, men det är ändå här allt börjar för mig. När jag läser det jag skriver ser jag möjligheter och föds nya idéer. Lite känns det som samtiden också är inne i en omställningsfas. Alla talar om framtiden men ingen vet vad som faktiskt kommer att hända och det går heller inte att veta något annat än att det troligtvis INTE blir som experterna hävdar.
Hållbarhet är lika viktigt som kunskap och dessa saker hänger ihop. Det är där jag befinner mig och ibland känner jag att jag upprepar mig. Det har också bidragit till att bokskrivandet upptar med av min tid och tankekraft, för där är det lättare att se och det går att ändra och förtydliga. Mellanrummet är vad som upptar mina tankar och det är svårt att skriva om det på bloggen. Kanske är det ett tecken på utveckling. Kanske jag tog ett steg upp eller fram i höstas? Jag vet inte, men jag känner mig tryggare och har en annan överblick. Med årens rätt ser jag att även kulturen upprepar sig. Idag debatteras mycket som redan debatterats flera gånger tidigare. Det bidrar också till tröttheten. Allt oftare ställer jag mig frågan om jag orkar förklara samma sak en gång till. Genus, mångfald, utbildningspolitik och expertmakt.
Jag går i väntans tider och ser med spänning fram emot vart jag är på väg och vad som kommer att hända. Det är en ny känsla för mig, den jag försöker sätta ord på här, och därför är den i sig inspirerande. Inget som är ohållbart eller som utgår från okunskap eller dumhet kan och kommer att överleva på sikt. Jag finner tröst och kan vila i den insikten. Förr eller senare måste även politiken se behovet av verkliga insikter och faktiskt ta ansvar, annars kommer någon annan att göra det. Även om uppskattningen av kunskapen går i vågor och just nu mest ses som ett hinder på vägen mot naiva mål och önsketänkande är och kommer den alltid att behövas. Flyktlinjer är mitt vattenhål och jag skriver för att hålla tankarna vid liv och intellektet i trim. Plötsligt händer det. Jag tror faktiskt det, på riktigt.
Återkommer inom kort med nya tankar om något som jag själv undrar över eller som engagerar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar