Världsledande forskare, och kunskap för mänsklighetens och livets på jorden skull

Varför ska alla forskare göra internationell karriär? Vad vinner samhället och allmänheten på att forskarutbildade människor konkurrerar om den typen av framgångar? Att vara världsledande är ytterst få förunnat, och vad betyder det ens? Är det ett värde i sig, för samhället? Jag vill placera KUNSKAPEN i centrum, liksom samverkan. Inte enskilda forskare och konkurrens. Det är ur bredden och djupet som framgångar växer och det är omöjligt att på förhand veta vem som kommer att nå ett genombrott.

Varför organiseras inte forskarutbildningarna och karriärvägarna på så sätt att man först gör en lokal, sedan en nationell och därefter en internationell karriär som bygger på uppnådda resultat och dess relevans för samhället och mänskligheten? Varför stressa doktorander att satsa på att bli världsledande? Det i sig har inget som helst kunskapsvärde, det leder bara till framväxten av allt smalare och allt mer differentierade ämnen som får allt svårare att kommunicera med varandra. Alla forskare kan inte bli världsledande, det är omöjligt. Därför fungerar det inte som kvalitetsindikator. Alla kan dock bli duktiga och bidra i arbetet med att skapa användbar kunskap, men för det krävs samverkan och möten över ämnesgränser.

För KUNSKAPENS skull är det viktigt att skilja mellan forskares karriärer och kunskapens utveckling. I den bästa av världar hänger dessa saker ihop, men vi lever i den värld vi lever i och där är det långt ifrån självklart. Och som den vetenskapliga journalvärlden ser ut idag -- just eftersom fokus för forskningspolitiken ligger på enskilda forskares karriärer, inte på kunskapen som arbetet faktiskt leder till -- är det en oöverblickbar djungel av artiklar med varierande kvalitet som stadigt växer. Förlagen tjänar massor med pengar och är några av världens mest lönsamma företag; de tjänar helt klart på nuvarande syn på vad som främjar kunskapsutveckling, men det är inte givet att samhället och skattebetalarna gör det.

En annan aspekt av jakten på internationella framgångar är alla resorna som forskare gör till konferenser där resultaten presenteras och diskuteras. Det är en industri och många städer konkurrerar om att locka till sig dessa konferenser som gynnar den lokala ekonomin, men på bekostnad av klimatet. Vissa konferenser är meriterande bara att få ett paper antaget till. En del forskare åker till andra sidan jordklotet för att presentera en poster ... För den enskilde forskaren är det lätt att se värdet av att får resa, men gynnar det verkligen kunskapsutvecklingen? Och är det bra för miljön att alla forskare inom alla ämnen träffas på exotiska resmål för att utbyta erfarenheter inom sina allt smalare och allt mer specialiserade ämnesområden? Jag tror inte det.

Forskare har i alla tider läst varandras arbeten och tagit del av auktoriteters arbeten, vilka översatts och spridits på grund av innehållets relevans. Idag har man vänt på den kunskapens pyramid som förr i tiden pressade den bästa kunskapen upp mot toppen. Idag konkurrerar alla om framgång, vilket gör att verkligt viktiga resultat riskerar att försvinna i mängden när fokus riktas mer mot forskarnas position i hierarkin än mot kunskapen.

För att främja kunskapsutveckling behövs lugn och ro mer än någonting annat. Tid att tänka och möjlighet till kritisk reflektion tillsammans med kollegor man känner och som bryr sig om, både varandra och kunskapen som all forskning alltid ytterst handlar om. Jakten efter världsledarskap och den stenhårda konkurrensen om framgång i publiceringsracet i kombination med den framväxande konferensindustrin gör att forskare blir protektionistiska och leder till att det byggs murar och bevakas gränser. För att inte tala om vad jakten på erforderliga medel gör med forskarna som människor. Akademisk konkurrens driver inte kunskapskvalitet och gynnar inte mänskligheten och livet på jorden, den skapar bara karriärvägar för enskilda individer och spelar dessutom ut länder mot varandra.