Systemet med betyg bygger på tanken att kunskapsutveckling är linjär och additiv, att bitar av insikt läggs till och att inget försvinner. Eller att människan är som en maskin som sorterar information och upprepar fakta. Alla lärare vet att både de själva och samtliga elever och studenter, utan undantag GLÖMMER och avlär minst lika mycket som man lär och förstår. Skulle nuvarande betygssystem och kunskapssyn verkligen praktiseras konsekvent skulle ingen kunna ta studenten utan att där och då visa att man faktiskt behärskar allt det som gåtts igenom under åren i skolan. Och samma krav skulle ställas för att få kandidatexamen, doktorsexamen och för att bli professor. Och menade man VERKLIGEN allvar skulle kunskaperna även testas regelbundet för att den som har examen ska få behålla den.
Dagens betygssystem bygger på att om man en gång visat att man kan, eller egentligen svarat rätt på provet eller tentan, så betraktas de rätta svaren som legitima byggstenar i det torn av kunskap som byggs och som antas blir högre och högre. Alla lärare på högskolan vet dock att godkända betyg i svensk grammatik i grundskolan inte är en garanti för att studenterna kan skriva när man kommer till högskolan. Och bara för att man svarade rätt på proven i historia, geografi och samhällskunskap på mellanstadiet betyder inte att man självklart har en grundläggande förståelse för hur demokratin fungerar. Om jag fortsätter liknelsen med tornbyggande vill jag peka på en detalj i sammanhanget som konsekvent förringas eller medvetet bortses ifrån, kanske eftersom hänsyn tagen till det skulle tvinga fram en HELT annan syn på utbildning än den marknadsanpassade modell som idag inte får ifrågasättas. Det saknas murbruk, och därför blir bygget inte på långa vägar när så stabilt som ansvariga vill ge sken av. Man kan skylla hur mycket man vill på lärarna och ålägga dem hur många uppgifter och hur mycket ansvar för produktionen av resultat som helst, men utan verkliga förutsättning för lärande och i avsaknad av en kunskapssyn som fungerar för ändamålet kan och kommer ingen verklig kunskapsutveckling att kunna främjas i samhället.
Betyg, examina och mätbara resultat går att producera linjärt, men inte kunskap och förståelse. Ingen äger kunskapen, den uppstår och måste värnas mellan. Kunskap är inget man har, det är något man möts i och utvecklar tillsammans. Verkligt vetande är en helhet bestående av både och, samt det som händer mellan. Både kunskap, kultur och samhällen är fenomen som inte går att förstå på riktigt utan hänsyn både till delarnas unika enskildheter och till relationen mellan.
Jag förstår att det behövs något slags ordning i utbildningssystemet och är inte motståndare till betyg, men jag vänder mig mot den naiva synen på hur de används idag; eller handlar det om cynism? När Jan Björklund tvärsäkert hävdar att betyg i ordning och uppförande kommer att lösa problemen i skolan visar han med all önskvärd tydlighet att han saknar grundläggande förståelse för lärande och kunskapsutveckling. Han blottar utan att skämmas sin egen okunskap och säljer sin själ för att locka väljare till ett parti som säger sig värna skolan, men som i ord och handling visar att man endast bryr sig om sina egna (dalande) opinionssiffror. Och eftersom alla politiker i princip har samma syn på skolan handlar debatten om svensk utbildning, liksom betygssystemet om detaljer. Ja eller nej till än det ena än det andra, utan hänsyn tagen till helheten och samhällets långsiktiga behov av kunskap och kompetens. Konsekvensen av att privata aktörer kan plocka ut miljarder i vinst ur skolsystemet är det INGEN som talar om, istället debatterar man för eller mot friskolor, vilket visar att man inte förstår dynamiken och komplexiteten. Enkla lösningar ställs mot andra enkla lösningar och fördumningen av samhället accelererar.
Kunskap är som vänskap och kärlek, en RELATION som måste underhållas för att vara och fortsätta vara levande. Att slå sig till ro med betyg och överlåta utbildning till privata aktörer är INTE att ta ansvar för vårt lands kunskapsutveckling. Och den som skyller på lärarna skulle lika gärna kunna dra på sig dumstruten och stoltsera med sin okunskap, för man visar i ord och handling att man inte förstått någonting. Det spelar ingen roll hur många eller hur höga betyg man har, det är till syvende og sidst KUNSKAPEN och KOMPETENSEN som man faktiskt har och kan hantera som räknas. Det gäller alla, överallt, alltid; med eller utan betyg, målstyrning, kvalitetssäkring och rigorös utvärdering.
Vägen till kunskap är en omväg och lärande är en dynamisk utveckling som går i språng. Kunskap en cirkulär process och ett relationellt och föränderligt fenomen. Det krävs ömsesidig respekt och tid för reflektion för att kunna använda det man lärt sig. Bildning är det som finns kvar när man GLÖMT det man lärt sig, och om allt för mycket fokus läggs på betygen är det inte säkert att man LÄR sig något alls. Det går att få bra betyg bara genom att minnas vad man läst och upprepa det på provet och sedan dra vidare till nästa prov. Då är det enda man får ett BETYG som öppnar dörren till högskolan eller arbetslivet, och där börjar allt om. Kunskap är ingenting man någonsin blir färdig med, inget man tillägnar sig en gång för alla och sedan kan slå sig till ro med.
Vad skolan och kunskapsnationen Sverige behöver är inte fler betyg eller hårdare styrning och kontroll av lärarna, utan en annan syn på kunskap, tid att tänka efter och förståelse för dynamiken och det som händer mellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar