En migrationspolitik byggd på empati eller sympati?

Att förstå något eller någon och att försvara är två helt olika saker, vilket många har svårt att inse och ta till sig. I det allmänna medvetandet hänger förståelse och försvar ihop, men det är faktiskt två separata mänskliga egenskaper som i och för sig ofta men långt ifrån alltid är sammankopplade. Att inte kunna hålla isär förståelse och förklaringar från försvar och acceptans är olyckligt på en lång rad olika sätt, både i vardagen och politiken.

Empati är en kognitiv förmåga medan sympati är en emotionell. Empati aktiverar intellektet medan sympati och dess motsats antipati handlar om känslor. Inser man detta förstår man att det är skillnad mellan en migrationspolitik som bygger på känslor och en som utgår från intellektet. Om bara den man känner igen och kan sympatisera med anses höra hemma i Sverige kommer politiken att bli emotionell och den blir därmed lätt att påverka för alla som är rädda eller illvilligt inställda till allt som är annorlunda. Minsta lilla avvikelse eller oklarhet kan ge upphov till känslor och om intellektet kopplats bort agerar man på instinkt, vilket sällan blir bra (observera att det är en kraftig underdrift). Om känslorna styr bedöms inte bara medmänniskorna och tillvaron efter om man känner sympati eller antipati, politiken bygger dessutom mer på vad som upplevs bra alternativt dåligt. Därmed kommer känslorna först och sedan kopplas intellektet in för att uppfinna en förklaring som rättfärdigar beslutet. Att kasta mänsklighetens samlade kunskaper och erfarenheter över bord för att försvara sig mot inre demoner och vanföreställningar samt ogrundade antaganden kanske KÄNNS bra, men är helt förkastligt.

Där och när känslorna styr kommer jag och vi och det som är känt och bekant att försvaras först och främst. Dom måste anpassa sig till oss. Invandrarna måste lära sig vårt språk och följa sederna som vi utövar. Ansvaret för integrationen läggs helt och hållet på dem som kommer hit, trots att alla vet att det är ett ömsesidigt projekt som kräver att man möts och ser varandra i ögonen. En migrationspolitik som bygger på att först när jag och det förment homogena vi känner sympati för dig och det förment heterogena dom kan jag/vi acceptera dig/er, (men bara så länge jag och vi inte irriteras av era tankar och sätt att vara) är förkastlig eftersom den inte bara påverkar de andra utan minst lika mycket oss själva. Om ansvaret för mina känslor ligger på dig, vilket är logiken som en politik styrd av känslor utgår från, kommer jag att ätas upp inifrån av oro, misstänksamhet och vanmakt för en sådan politik bygger på en fåfäng längtan efter kontroll av det okontrollerbara. En sådan politik blir oresonlig eftersom ingen människa kan leva upp till krav som vilar på känslomässig grund.

Stannar man bara upp en liten stund och tar sig tid att tänka efter inser de flesta att det går att närma sig andra människor (både kända och okända) med intellektet och förmågan till empati istället för med känslorna. Det är möjligt att förstå hur den andre tänker, känner, agerar utan att man för den skull håller med eller accepterar. Man kan vara empatisk samtidigt som man kritiserar och till och med fördömer. Det obegripliga och ovana väcker djupt liggande känslor, men känslor är bara KÄNSLOR och innan man skaffat sig kunskap och bearbetat information, innan man satt sig in i hela situationen och rådande förutsättningar, är det idiotiskt att ta några beslut.

Skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett samhälle byggt på känslor är att det förra vilar på en stabil grund av empati och det senare utgår från och följer med i de nyckfulla växlingarna mellan sympati och antipati. En empatiskt migrationspolitik förstår dem som kommer hit och känner med dem, men accepterar bara det som är förenligt med svensk lag. En empatisk flyktingpolitik ser till både vi och dem, och tar hänsyn både till historien och framtiden för alla. En empatisk flyktingpolitik är långsiktig, humanistisk och skapar förutsättningar för framtiden, samtidigt som den tar hänsyn till nuet. Till skillnad från en känslostyrd migrationspolitik som är nyckfull och enkelt att manipulera, särskilt i dagens uppkopplade och sammankopplade värld. Besluten som tas inom ramen för en känslostyrd migrationspolitik bygger på dagsform och riskerar därför att leda till att det som tagit generationer att bygga upp raseras på kort tid, för att det kändes rätt i stunden.

Allt och alla hänger ihop. Därför är skolan så oerhört viktig. Utbildningspolitiken måste också bygga på empati och inte på det som känns rätt. Förslag som handlar om ordningsbetyg eller keps- och mobilförbud talar till känslorna, inte till intellektet. Och där/när utbildningspolitiken bygger på det man känner sympati eller antipati mot kan och kommer ingen KUNSKAP att kunna utvecklas.