Lerin, normalitet och mänsklig värme

Tittade på Lars Lerins lärjungar igår. Såg även förra säsongen. Programmet förmedlar en mänsklig värme som tränger genom rutan och som finns kvar i kroppen även här på morgonen. I all sin enkelhet är ett fantastiskt program, och det behövs. Den människosyn som dominerar idag, särskilt på sociala nätverk behöver utmanas, och det gör detta program, liksom Filips och Fredriks (eller var det bara Filips projekt?) En annan del av Köping. Normen behöver utmanas. Det är inte ordningsbetyg i skolan, fler och bättre regler eller mer förfinade diagnoser och medicin som behövs. Normen behöver vidgas så att fler får plats i den. Att vara annorlunda än de flesta är inte en sjukdom; den synen på människor är däremot sjuk. Under en timme igår tillsammans med människor med olika typer av diagnoser och sociala problem yttrades fler klokheter än under Rapport och Aktuellt tillsammans. Det är inte fler politiska kommentatorer eller (oppositions)politiker som ser bekymrade ut och säger sig värna vårt land, vi behöver. Vi behöver lyssna på och se VARANDRA i ögonen. Framförallt behöver normen vidgas så att fler får plats i den, och så behöver vi alla mer tid och färre mål. Närvaro, nyfikenhet, prestigelöshet och förståelse för olikhet samt respekt för alla människors lika värde. Allt det där visas prov på i Lars Lerins lärjungar, och kontrasten mellan det programmet och resten av samhället är slående. Det är lärjungarna som är normala och alla vi andra som avviker från den väg som leder till demokrati och social hållbarhet.   

Tänker på begreppet neurodiversitet, som jag skrivit många texter om tidigare. Fast nu var det ett tag sedan. Hittar en definition i en artikel på Göteborgs Fria Tidning.

Begreppet neurodiversitet kommer från USA. Grundtanken inom ND-rörelsen är att icke-typisk utveckling av psyket eller hjärnan är en normal avvikelse från majoritetsbefolkningen och att den bör respekteras som en mänsklig variation. Vad det handlar om är olika personlighetstyper, som alla är värdefulla och kan bidra till samhället.

Många människor drömmer om enhet och homogenitet, det vill säga att alla är som dem och ser det som vägen fram. Fast mänskligheten är variation och mångfald, i både ord, tankar och uttryck. Vi människor förenas i vår OLIKHET och därför är alla försök till enhet konstlade och inhumana. Lerins lärjungar handlar inte om avvikare utan om MÄNNISKOR och även om en del av deltagarna ligger långt från det normen har alla egenskaper och förmågor som behövs i samhället. Det enda som behövs för att individerna ska blomma ut och nå upp till sin potential är att de får vara sig själva utan att tänka på hur andra ser och uppfattar dem.

Den brittiska intresseorganisationen DANDA, som verkar för personer med neuropsykiatriska diagnoser, räknar med att minst tio procent av befolkningen är starkt neurodiversiva. Till denna grupp hör till exempel personer med diagnoser som ADHD eller Aspergers syndrom.

Kanske berörs jag särskilt av programmet eftersom jag också känner mig som en avvikare, men vi är många som är det i så fall. Lars Lerins lärjungar verkar beröra väldigt många människor; kanske just för att programmet erbjuder an paus från normalitetens tvingande kraft. Deltagarna får bara vara och blir inte (be)dömda. Vem får det idag? En allt smalare norm drabbar ALLA eftersom likhet är ett ouppnåeligt ideal som tvingar alla att anpassa sig efter en förställning om hur det är. Varför inte anpassa samhället efter hur det FAKTISKT är. Alla skulle tjäna på det.

Personer som räknas som neurodiversiva har ofta en ojämn begåvningsprofil, vilket innebär att man kan ha lätt för vissa saker och svårt för andra. Inom ND-rörelsen ser man det inte som meningsfullt att skilja mellan friskt och sjukt när det gäller olika begåvningar. Istället menar man att skillnader människor emellan är naturliga. Alla är inte stöpta i samma form. Kravet att vara normal, att vara som alla andra, kan bli ett slags förtryck.

Om man frångår den medicinska modellen av sjukdomar och funktionsnedsättningar och istället talar om en naturlig mänsklig variation – ja, då behöver man ju inte heller lägga tyngdpunkten på att bota patienter, utan kan istället hjälpa människor till ett bättre liv genom sätt som de själva önskar.

Friskt och sjukt är en dömande tankefigur som tar sig innanför huden på alla och som stressar även den utan en diagnos. Att vara avvikare är stigmatiserande och eftersom ingen vill uppfattas som annorlunda tvingas även den som är som de flesta att tänka på vad hen säger och gör. Vi får ett samhälle och en kultur där misstänksamhet och osäkerhet växer. Vem kan man lita på? Krav på murar, restriktioner, övervakning och regler, betyg och utvärderingar växer fram och förgiftar samhället inifrån. Lars Lerins lärjungar visar på alternativ och erbjuder en stunds respit från tillvarons allt mer pressande krav.  

Neurodiversitet är kopplat till begreppet empowerment och idén om att människor med olika diagnoser själva i första hand bör föra sin egen talan istället för att företrädas av andra, exempelvis experter, myndighetspersoner eller anhöriga. Det är en demokratisk kamp. De som stöder ND vill att deras livsstil och sätt att förhålla sig till livet och världen ska uppfattas som likvärdiga andras.

Lars Lerins lärjungar visar att om man bara LYSSNAR på människorna bakom diagnoserna och vill förstå så händer något fantastiskt. Både den som blir lyssnad på och den som lyssnar växer som människor och alla får del av värmen som uppstår mellan. Sverigevännernas lösningar gör att kylan växer och när fönster och dörrar hålls stängda blir luften unken. Ett annat samhälle är möjligt och det är Lars Lerins lärjungar som visar vägen och föregår med gott exempel. När ska vi andra inse det och göra vad  som krävs för att FLER ska kunna bidra i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle?

När ska vi lära oss se och förstå värdet av kognitiv SKILLNAD och fördelarna av mänsklighetens alla olika uttryck/kompetenser, som inte ryms i en individ. Dagens allt mer avsmalnade norm som alla ska passas in i berövar mänskligheten dess rika mångfald och gör oss alla dummare. Mittåt är den ständiga uppmaningen. Anpassen eder. Lyssna på normalitetens auktoritära röst och följ reglerna. När ska vi inse vårt misstag och vilka risker vi utsätter oss för? Allt fler drabbas ju smalare normen är och det är bara en tidsfråga tills ingen lever upp till idealet. Det handlar om makt och all makt korrumperar. Normen blir smal när det är en allt mer specialiserad arbetsmarknads krav som styr vad som ska vara normalt. När kraven på prestation allt mer strömlinjeformas. Hur ska man göra med denna konsekvens av kollektivt levt liv? Det är en angelägen fråga, inte bara för dem som drabbas, utan för alla, för den mänskliga helheten. Svaret på hur man bör göra är inte givet. Den rörelse som formerats under namnet Neurodiversitet driver på och pekar på fördelarna med en vidgad norm där fler får plats och kan finna sig tillrätta. I ett samhälle där det normalas spektrum är brett kan förmågorna som människor med en neuropsykiatrisk diagnos bättre uppskattas, till allas nytta och glädje. Lars Lerins lärjungar är ingen utopi, det är verklighet och vägen fram.

Avslutar reflektionen med att återanvända några tankar från en äldre bloggpost: Är jaget en del av helheten, och möter jag världen så som den kommer mig till mötes i sin fulla komplexitet? Eller utgår jag från mig, som ett slags centrum som allt cirklar kring? Här finns en nyckel till förståelse för Neurodiversitet. En möjlig förklaring till att det ibland är svårt att förstå varandra. Adhd-personer och Asbergare/Autister känner ofta igen sig i, och jag kan bara instämma, att det är som om världen tränger sig på. För mig är det som om världen tränger sig på mig och jag har svårt att sortera intrycken. Mitt liv är en enda lång räcka av störningar av olika slag som jag tvingas förhålla mig till och uppfinna lösningar på. Kreativitet är mitt sätt att klara mig genom vardagen. Det är en egenskap jag inte kan leva utan, för då hade jag inget liv. Det är en positiv egenskap, som samtidigt är ett problem. För det är en del av diagnosen. En diagnos jag inte är speciellt intresserad av att utredas för. Jag fungerar, om jag bara får vara jag. Ifall omgivningen bara litar på mig, trots att jag sticker ut från mängden. Eftersom världen så att säga drabbar mig ser jag sådant som många andra missar, och jag är bra på att uppfinna lösningar på problem i farten. Den egenskapen vill jag dela med mig av. Jag vill bidra till samhället med det jag kan och är bra på, men för att kunna göra det måste jag liksom Lars Lerins lärjungar få vara jag. Om jag är misstänkt eller satt under övervakning, för att jag är annorlunda, kan jag inte prestera. Då hämmas min förmåga.

Alla har något att bidra med. Alla är bra på något. Neurodiversitet handlar om att lära sig se det, om att utgå från individens egenskaper, istället för från normen om hur det borde vara. Ser man normen begränsar man sökfältet där man kan hitta potential. Om bara den som är "normal" få komma till tals lyssnar vi först på vem som talar och sedan på vad som sägs. Och den som inte uppfyller normen får aldrig visa vad hen kan, om man inte går med på att medicineras. Men gör man det förändras man, ens personlighet tvingas anpassa sig till normen och det sker inte utan en kostnad. Medicineras man blir man en en annan. Och den som säger att vi ska medicinera alla som har problem att passa in i normen (istället för bara dem som så önskar) ser på den som har en neuropsykiatrisk diagnos som en representant för de andra,avvikarna, de som skall korrigeras. Därigenom förvägrar samhället sig en rad möjligheter som man annars skulle kunna ta hjälp av och bygga något på. Neurodiversitet handlar inte om att föra autisters och ADHD-personers, (eller invandrare som drabbas på samma sätt) talan. Det handlar om att sluta tänka på människor som representanter för grupper, om all se individer och olika representanter för den mänsklighet som förenar oss alla.