Det akademiska året har sin rytm och nu går vi in i dess mest intensiva fas. Alla är stressade och tempot drivs upp hela tiden ända fram till början av juni då studenterna tar sin examen. Fast då har lärarna å andra sidan massor med uppgifter att ta tag i; uppsamlingsuppgifter och administration, planering inför nästa termin, konferenser och inte minst eget skrivande som blivit eftersatt. Det är egentligen inte hållbart, och utifrån ett intellektuellt perspektiv är det förkastligt. Tiden som finns att tänka tankar till slut krymper när allt fler och allt mer detaljerade uppgifter ska in i tjänstefördelningen som allt mer i detalj styr framförallt undervisande personal. Högskolan blir allt mer en produktionsenhet och allt mindre en intellektuellt stimulerande akademisk miljö. Det är trist, men jag ger inte upp. Samhällets behov av kunskap är idag större än någonsin, och man kan se på och kalla det som produceras på högskolan vad man vill, men antingen fungerar kunskapen eller också inte. Förr eller senare blir det uppenbart vad som är vad och var det brister, och tills dess bidar jag min tid.
Även om det går rasande fort så finns det trots allt ändå glimtar av intellektuellt stimulerande uppgifter i vardagen, både tillsammans med studenterna (som jag skrev om igår) och med kollegorna. Tyvärr missade jag ett av våra seminarier på avdelningen igår, (det krockade med ett annat möte som jag var tvungen att vara med på, vilket blir allt vanligare när allt fler kalendrar fylls på med allt fler uppgifter) där en kollega presenterade ett papper. Men jag satt på eftermiddagen och kommenterade texten och det var som jag frigjordes från tiden och fick tillbaka en del av den berusande känslan jag hade som student när jag upptäckte att jag kunde, att vingarna bar och jag fick möjlighet att fokusera helt och hållet på kunskapen och min intellektuella utveckling. Texten handlade om ett projekt och en fråga som även många av studenterna jag handleder sysslar med, och eftersom ämnet är allmängiltigt och jag dessutom vill stanna kvar i känslan från igår återvänder jag till ämnet och tänker vidare kring beröm som styrmedel här på bloggen i väntan på dagens uppsatsseminarier.
Beröm är lite en dröm för konsulter, tänker jag och det finns en risk att resultaten av den här typen av forskningsprojekt skulle kunna omstöpas till enkla modeller och förpackas i snygga fodral som krängs till hugade spekulanter på managementmarknaden, och för att mota alla sådana tendenser i grind behöver betonas/uppmärksammas om man ska undersöka användningen av beröm i arbetslivet.
Beröm är som jag ser det (liksom för övrigt kultur, hållbarhet och kunskap) ett mångtydigt och kontext-/individrelaterat begrepp som är vagt och föränderligt till sin natur. Jag ser det som ett relationellt fenomen som uppstår och verkar i mellanrum. Jag har inte tänkt på beröm på detta sättet tidigare, men det slår mig när jag läser texten. Jag tror och menar därför att den aspekten är värd att beakta i sökandet efter förståelse för fenomenet. Beröm är inget i kraft av sig själv, tänker jag. Det är en del av en större helhet och alla försök att bryta loss enskilda aspekter för att behandla dem separat är problematiskt. Allt som sker i det sociala samspelet mellan människor är relaterat till tiden, platsen och delarna som interagerar.
En annan aspekt som jag kommer att tänka på är det faktum att beröm också kan fungera indirekt. Kritik kan vara/uppfattas som beröm. I högpresterande, kvalitetsinriktade och kunskapsfokuserade akademiska miljöer, till exempel, är kritik (eller borde vara det i alla fall), givet att den är elaborerad och genomtänkt, framåtriktad och konstruktiv, mer värd än beröm. Beröm uppfattas där som en enkel väg att slippa engagera sig eftersom beröm i ett sådant sammanhang inte leder till att den som lagt fram sin text får någon hjälp att förbättra arbetet, vilket är hela syftet med akademiska seminarier. Eftersom den eftersträvade effekten/utfallet av handlingen är den samma som ifråga om beröm är det viktigt att beakta detta. Det är något jag själv kämpar med i relationen till studenterna och tanken finns med och ska utvecklas i läroboken jag håller på att skriva.
Eftersom beröm ges från en människa till en annan spelar det roll både vem som ger och vem som får, samt hur, när och för vad berömmet ges. Jag värjer mig för alla förenklingar som bygger på att tillvarons komplexitet förnekas. Komplexa problem kan och får inte förväxlas med komplicerade, för då riskerar det unikt mänskliga och det som sker i samspel mellan att betraktas som problem, när det i själva verket är synen på verkligheten som inte anpassats efter förutsättningarna.
En annan sak jag tänker på är att beröm ofta tenderar att uppfattas som något som endast kommer uppifrån. Särskilt om begreppet placeras i ett managementsammanhang. Det finns dock en rad organisatoriska poänger och aspekter som också är värda att beakta. Jag tycker det är viktigt att inte bara undersöka det beröm som medvetet används av ledare för att öka prestationsgraden eller lönsamheten i verksamheterna. Det finns en uppenbar risk att beröm uppfattas som något som ledaren ”ger” till sina underställda. Man skulle kunna tänka sig ett mer formaliserat beröm som går åt andra hållet också, där medarbetarna berömmer ledningen. Just för att inte ta något för givet utan att först undersöka saken och för att betona att det handlar om något som uppstår i en relation och som är person- och kontextbundet.
Jag tycker även att man bör diskutera EQ och social kompetens ifall man vill förstå hur beröm skulle kunna fungera som styrmedel. Det vill säga, återigen, för att inte endast fokusera på berömmet som sådant. Den som berömmer och människorna som berömmet riktas mot behöver uppmärksammas för att fördjupa förståelsen för begreppet och fenomenet. Allt som händer mellan människor beror på vilka som möts, var och när de möts och hur de mår samt vilka tidigare erfarenheter respektive part bär på, vilket alla är föränderliga egenskaper som dessutom bygger på tolkningar av tolkningar av tolkningar. Inom managementvärlden är allt enkelt, men i verkligheten är det raka, tydliga och okomplicerade undantaget, vilket behöver uppmärksammas och beaktas i alla verksamheter som bygger på mellanmänsklig samverkan.
Jag tänker vidare kring ämnet som verkligen sätter igång fantasin och inser att kvaliteten på berömmet också r viktigt att uppmärksamma. Jag inser att det är svårt att mäta detta, men vill samtidigt påpeka att det gäller allt som viktigt i den mellanmänskliga praktiken. Mätbarhetsproblemet är endast ett problem för den som vill mäta, inte för människorna som lever och verkar tillsammans. Tomt och mekaniskt beröm, utfört av någon som saknar empati, torde närmast få motsatt effekt, även om den som berömmer följer ”manualen” till punkt och pricka. Här ser jag för övrigt massor av paralleller till pedagogik och talet om mätning av effekter av olika sätt att undervisa.
En annan aspekt är att det måste kosta något att ge beröm, annars uppfattas berömmet inte som beröm. Beroende på hur mycket den som berömmer själv utsätter sig för risk, till exempel att få kritik från sina egna överordnade, kommer berömmet att uppfattas olika. Psykologisk forskning (som jag framförallt tagit del av via Henrik Fexeus populärvetenskapliga böcker, som bygger på aktuell forskning på området) har till exempel visat att beröm som ges inför någon annan och som når avsändaren via omvägar, uppfattas som mer värt än beröm som yttras i ett stängt rum med bara ledaren och medarbetaren närvarande. Lite handlar det om tillgång och efterfrågan, och den aspekten är viktig att uppmärksamma ifall man vill förstå hur beröm kan användas och fungera som ett styrmedel. Beröm låter som en oändlig källa, men om det uppfattas och används så kommer dess verkan att utarmas snabbt. Balans framstår som avgörande för effekten. Lagen om tillgång och efterfrågan. Lätt fånget lätt förgånget, lite så, tänker jag.
Och där tog tiden jag hade till mitt förfogande slut. Nu måste jag förbereda mig inför dagens seminarier, ta tag i betygsrapportering och planera resten av våren. Att läsa, skriva och tänka är ett rent nöje. Allt det andra betraktar jag som arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar