Kunskap är överflöd

Hur lite måste jag göra för att få godkänt? Olika varianter av typen av frågor får jag hela tiden i mitt arbete som lärare på högskolan. Få säger ordagrant exakt så, men de flesta rodnar generat när jag ber dem fundera på hur en potentiell arbetsgivare skulle reagera om frågan ställdes på en anställningsintervju. Jag ser den frågan och inställningen till studier (som idag allt mer blivit norm) som en konsekvens av ekonomiseringen av och synen på skola och högre utbildning som en köp-sälj/kund-utförare relation, samt kraven på effektivisering som följer i dess spår. Lika lite som man vinner ett Nobelpris får man en examen; man måste visa att man kan och att man förtjänar utmärkelserna. Annars handlar det inte om kunskap, bara om ära eller makt. Samhället investerar i skola och utbildning för kunskapens skull!

Har man inställningen till sina egna studier att betyg och examina är något man får påverkar det hur man griper sig an studierna och inställningen till kunskap. Det är inte genom att följa minsta motståndets lag som man lär, det är inte så kunskap växer fram. Lärande är en investering och kvaliteten i utfallet står i direkt relation till det egna arbetet. Det finns inga genvägar till kunskap. Tvärtom, ju längre omväg man tar desto mer och bättre lär man sig. Kunskap är inte ett resultat som går att mäta utan en dynamisk förmåga att hantera tillvarons utmaningar i realtid. En verklig kunskapsskola kan aldrig växa fram där det ställs krav på effektiv produktion av resultat, i alla fall inte om det är lärarnas insatser som utvärderas. Ett visst mått av konkurrens mellan elever och studenter kan helt klart gynna lärandet och kunskapsutvecklingen men dagens konkurrens mellan SKOLOR är helt förkastlig.

Kunskap går inte att fastställa på förhand och är inte ett tydligt definierat mål man kan styra verksamheten mot. Kunskap är överflöd och därför blir strävan efter effektivitet kontraproduktiv. För att kunna utveckla kunskap måste fokus riktas mot vägen fram och innehållet samt kvaliteten i det man gör i vardagen. Jag menar att utbildning handlar om att fylla en bestämd tidsenhet med så mycket kvalitativt innehåll som möjligt. I en skola där den principen är ledande förstår alla att frågan om hur LITE man måste göra är helt förkastlig, vilket inte är fallet i en resultatorienterad skola där frågan tvärtom är logisk. Har man lovats en examen med ett visst innehåll blir det upp till läraren att leverera detta, men om kunskap (liksom kondition och styrka) ses som resultatet av det engagemang och den ihärdighet man lägger ner i arbetet kommer saken i ett helt annat läge.

Tanken om att bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig är en variant av definitionen av kunskap som överflöd. Och vishet vill jag se som insikt om och förståelse för tillvarons dynamiska mångtydighet. Kunskap nås genom att ÖVERSKRIDA målen, inte genom att göra så lite som möjligt för att nå dem. Hela tanken på att skolan kan och bör effektiviseras är därför kunskapsvidrig. Vill man verkligen förstå och lära på djupet måste problemen man söker förståelse för göras större och sökningen efter insikt måste breddas. Kunskap växer genom att man skaffar sig perspektiv på frågan, inte genom specifika svar på tydliga frågeställningar för då är det fakta man söker. Och fakta är något annat än kunskap.