Viljans och känslans väg leder till förnekelse

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Och viljans kraft är stor och stark. Så pass stark är det att den övertrumfar intellektet, vilket är tragiskt och en av samtidens och mänsklighetens allra största problem. Ett problem som förvärras av det faktum att väldigt många förnekar att det ens är ett problem, vilket banar väg för kunskapsresistens. När banden till verkligheten kapats förvandlas allt vad intellektuell hederlighet heter till ett moras av åsikter där den som gapar högst och kan mobilisera flest vinner. Som tur är, tänker jag, är även det svärdet tveeggat. Det är en intressant tid vi lever i, och trots att det ser mörkt ut känner jag ändå ett spirande hopp.

Den som får mig att tänka i dessa banor är DNs suveräne krönikör Andrew Walden, som spottar ur sig kloka och tänkvärda analyser av samtiden. Häromdagen, till exempel, skrev han under rubriken, Kulturkrig är behändigt för den som saknar svar, om hur vuxna debattörer (företrädesvis på högerkanten) skriver om och förhåller sig till Greta Thunberg. Jag citerar och förhåller mig inte till hela texten, men följande tankar är värda att lyfta och sprida, tycker jag.

Det finns debattörer med intellektuell styrfart som försöker rationalisera barn-ska-gå-i-skolan-spåret som ett klimatpolitiskt svar men det är nästan ännu plågsammare att se. I en ledare i Kristianstadsbladet suckar tidningens politiska redaktör Carolin Dahlman över de klimatstrejkande barnen under rubriken ”Sura tonåringar med plakat räddar inte vårt klimat” och slår fast att ”det vore bättre om barnen gick i skolan, för den som vill rädda världen har bättre nytta av utbildning än av plakat”. 

Det är inte riktigt sant.

När de här barnen lämnar skolan som ”ingenjörer, biologer och företagsledare som kan förändra på riktigt” är det ju för sent. Enkelt uttryckt. Det är det förmodligen ändå och det lär krävas högutbildade huvuden i arbetet med att anpassa civilisationen till katastrofen men fyra timmars frånvaro är förhoppningsvis inte avgörande för artens överlevnad. Här och nu finns det ingenting bättre intressegruppen människor som ska leva i framtiden kan göra än att driva sitt särintresse en beboelig framtid mot ytan av debatten. Att bryta passiviteten.

Här ser jag viljan (att veta, till makt och så vidare) krocka med verkligheten, och vill peka på konsekvenserna av ett sådant tänkande. Dahlman är inte ensam om att inta den här lite förnumstiga hållningen, som bygger på det sunda förnuft som varken är sunt eller förnuftigt och som bara plockas fram när det oförsvarbara ska försvaras. Barn-ska-gå-i-skolan-inte-strejka är klimatförnekarnas motsvarighet till gruppen invandringsfientligas favoritmantra: Flyktingarna ska hjälpas på plats, i närområdet. Det är viljan som talar med dånande stämma. Ju högre larmet från verkligheten blir desto mer ihärdigt skriker förnekarna.

Och det fungerar. Uppenbarligen. Åtminstone bättre än något annat. Vilket är lite sorgligt med hänsyn till den vetenskapliga konsensus som ryms under ”annat” men det fungerar i alla fall. Man behöver inte gilla det för att medge detta.

Om barnen demonstrerat på fritiden, som Dahlman och andra liksom oskyldigt föreslår, hade det inte fungerat. Den nödvändiga laddningen finns ju i frågan om varför barnen ska bry sig om sin framtid när de vuxna inte gör det.

Detta att vuxna män(niskor) ger sig på och hånar engagerade barn som bryr sig om allas vår gemensamma framtid och livet på jorden, att till och med folkvalda politiker gör det, är ingenting mindre än en en skandal. Det är en varningsklocka som ringer ihärdigt, om man bara väljer att se det så. Hanif Bali må regera på Twitter i kraft av sina 107 tusen följare. Oron jag kände i höstas inför framgångarna för den politik som bygger på känslor och vilja har dock på senare tid allt mer kommit att lägga sig. Twitterstormar må vara kraftiga och 107 000 följare låter mäktigt, men det är INGENTING i jämförelse med Greta Thunbergs 1,4 miljoner följare, i över 100 länder, som dessutom agerar i den verkliga världen. Det som händer på Twitter stannar på Twitter. Engagemang på social medier är att lätt att piska upp, men den som kan mobilisera människor att gå ut på gator och torg för att visa sitt missnöje utgör en verklig kraft som faktiskt kan leda till den förändring som förr eller senare kommer att krävas.

”Barn ska gå i skolan” kan se ut som ett klimatpolitiskt svar men det är bara en sociokulturell hundvissla för den auktoritärt orienterade publiken. Den där som brummar belåtet när Dahlman avrundar sin ledare med orden ”att ställa krav är att bry sig” och som också råkar överlappa med publiken som har svårast att svälja den vetenskapligt förankrade hotbilden om en begynnande klimatkatastrof.

Klimatet är ENDAST ett särintresse för de som vill mer än vad som är möjligt och som därför tvingas följa sina känslor. För alla oss andra, alla vi som inser allvaret och som inser att bara för att det låter bra är det inte självklart bra eller ens önskvärt. Klimatförnekarnas försök att hävda att forskningen inte är entydig, att det finns en debatt i akademin, föll platt till marken när en lååååååååång rad forskare tillsammans publicerade en debattartikel i DN för någon vecka sedan. På Twitter och andra sociala forum kan man lotsas som den artikeln aldrig skrivit och man kan hata och håna hur mycket man vill. Viljan och känslorna är starka och vinner i det korta loppen, men verkligheten och kunskapen segar alltid. Ingen kan nämligen leva ett lyckligt liv i förnekelse, vilket den som väljer viljan, känslan och det sunda förnuftet, framför intellektet, hederligheten och anständighet.

Jag tror på framtiden, inte för att jag vet att allt kommer att ordna sig, jag gör det för att det finns så många kloka människor där ute som agerar i det tysta för det som är klokt och långsiktigt hållbart. Det kanske går åt helvete och redan är försent, men jag möter hellre den scenariot med öppna ögon, tillsammans med medmänniskor som bryr sig än lever i förnekelse av likes på Twitter.