Många studenter vill ha personlig, individuellt utformad feed-back på sina uppgifter, och jag förstår dem. Har man suttit och kämpat med en text länge vill man så klart att den läses ordentligt. Fast nu är det en gång så att vi inte lever i den bästa av världar där allt ser ut och fungerar som man önskar. Utan hänsyn tagen till hela situationen, för alla inblandade, går det inte att uttala sig om ifall utebliven, personlig respons är ett problem som behöver adresseras eller en förutsättning man måste acceptera och lära sig hantera.
Som lärare skulle jag verkligen vilja ge alla studenter personlig feed-back på alla inlämningar, men om inte ens dygnets timmar räcker till för det, hur skulle det då kunna vara möjligt att fixa det in ramen för tjänsten. En kurs på 7.5hp tilldelas idag runt 150 timmar, som ska täcka alla lärares samtliga insatser. Planering och administrering av kursen, förberedelser innan föreläsningarna, tiden i föreläsningssalen och under seminarierna, rättning och kommentering av uppgifter, samt inrapportering av betyg. Tiden ska även räcka till att svara på alla frågor som studenterna har. Är det 100 studenter på kursen är det enkelt att räkna ut vad som är rimligt att kräva av studenterna som kommer till högskolan för att bedriva studier på skattebetalarnas bekostnad.
Utbildning i Sverige är dels gratis, dels handlar studier på högskolan om eget, självständigt arbete för att utveckla (akademisk, högkvalitativ) kunskap under ledning av lärare som skapar förutsättningar för lärande och bedömer kunskaperna som studenterna tillägnar sig. Utan hårt arbete och eget ansvar blir den högre utbildningen aldrig högre, då blir högskolestudierna ett slags förlängd grundskola. Det är viktigt att alla förstår skillnaden mellan att vara elev och student. Det syns inte på utsidan, men graden av självständighet och ansvarförmåga märks i hur man agerar och vad man skriver i utvärderingar av kurser. Rimliga krav som förs fram i en anda av förståelse för förutsättningarna och som tydligt tar hänsyn till ansvars- och tidsfördelningen mellan lärare och studenter, måste man som lärare ta hänsyn till. Själv välkomnar jag all kritik som är konstruktiv och som handlar om att optimera förutsättningarna för utveckling av akademisk kunskap med hög kvalitet. Kritik som handlar om min personlighet eller går ut på att det är för mycket att läsa eller för kort om tid kan och kommer jag dock aldrig att ta på allvar. Det är inte min uppgift att göra resan mot examen bekväm och läraruppdraget handlar inte om att underlätta för studenterna, och ansvaret för att lära ligger absolut inte på mig som lärare.
För att utnyttja den knappa tid jag har till mitt förfogande, och i valet mellan att ge alla ett kort och knapphändigt, personligt utlåtande eller att ge alla utförliga synpunkter på uppgiften som ska kommenteras, brukar jag först läsa alla inlämningar. Och det handlar inte sällan om uppemot 100 texter, a en till två A4 sidor. Uppgiften är den samma och alla studenter läser och förhåller sig till samma texter. Variationsbredden är med andra ord högst begränsad, även om ingen skriver exakt samma. Under läsningen ser jag snart vilket mönster som utkristalliserar sig. Genom åren har jag lärt mig se och förstå vad studenterna har problem med, och eftersom alla går samma kurs, läser samma böcker och svarar på samma fråga, kommer även mina kommentarer att bli snarliga, alldeles oavsett hur personligt utformade de är. Jag anser att min tid används bäst om jag skriver ett längre dokument där alla mina synpunkter samlas och där jag går igenom vilka problem jag hittat i texterna och förklara hur man kan tänka och vad man kan göra för att det ska bli bättre nästa gång. Och denna text delar jag sedan ut till alla som får betyget G. Jag förklarar tydligt hur jag tänker och att det är viktigt att man som student utvecklar förmågan att utifrån allmänna kommentarer kunna se och förstå vad man själv behöver tänka särskilt på. De som får VG skriver jag ett kortare, personligt meddelande till där jag talar om att deras sätt att arbeta fungerar, och till de som får U förklarar jag utförligt vad just de måste göra för att nå upp till betyget G. Detta sätt att arbeta har jag valt för att förvalta tiden jag får av min arbetsgivare för att utföra uppgiften på bästa sätt; därför blir jag besviken och ledsen när jag får läsa i utvärderingarna att studenterna är missnöjda och anser att ett allmänt utlåtande är meningslöst. Min sorg ökar när jag märker att det finns lärare som anser att studenternas ord och önskemål till varje pris och oavsett vad det handlar om måste tas på allvar och tillmötesgås.
Vissa studenter misstänker att vi lärare inte läser deras texter noga eftersom de inte får utvecklade kommentarer eller för att vi rättar snabbare än de 15 arbetsdagar i har på oss. Självklart gör vi det! Efter snart 25 år som lärare på högskolan har jag arbetat upp förmågan att läsa tenor och det tar inte lika lång tid idag som det gjorde i början. Jag rättar dessutom samma typ av uppgifter, skrivna av studenter som befinner sig på samma nivå i sin utbildning, år efter år. Vi människor vill gärna tro att vi är unika, men det är vi inte. Menar man att det är orättvist att man som student tvingas lägga ner en massa tid på att skriva texter som inte kommenteras utförligt tänker och agerar man inte som student. Det tar tid att skriva även för den som är van och har det som yrke, men det är inte tidsåtgången som lärarna på högskolan bedömer utan textens kvalitet och hur väl studenten kan visa att de lever upp till kursens lärandemål. Ibland frågar jag studentgruppen som lämnat in tentan hur många som skrev ut och läste igenom texten innan de lämnade in den. Långt över hälften brukar tragiskt nog svara att de inte gjorde det, att de bara skrev och sedan lämnade in. Jag brukar då svara med en motfråga: Om ni själva inte vill, orkar eller ser meningen med att läsa er egen text, hur tror ni då den som tvingas läsa texten känner det? Utan noggrann korrekturläsning och ett antal omskrivningar går det inte att producera en läsbar text, i alla fall inte om man är ovan. Vi brukar bjuda in en språklärare som håller en fantastisk föreläsning om skrivande, men eftersom den inte är obligatorisk är det bara de som redan kan skriva som dyker upp. Ända anses kundnöjdhet vara ett mått på kvalitet i högskolan.
Alldeles oavsett hur mycket tid kurserna tilldelas och vad som är möjligt för mig som lärare att göra: Vems arbetsinsats är viktigast för att lära och utveckla kunskap, studentens eller lärarens? Jag vill inget hellre än att få mer tid för att skriva mer personliga kommentarer, men för det första anser jag, med stöd både i egen erfarenhet och det jag lärt mig på de högskolepedagogiska kurserna jag tagit, att det är bättre att ge fler och utförliga kommentarer till alla studenter. För det andra kan och kommer ingen lärare i världen att kunna ta ansvar för studenternas lärande. Som handledare på uppsatser får jag 20 timmar per C-uppsats, vilket ska räcka till allt arbete jag lägger ner. Om det är två studenter som skriver tillsammans omfattar deras förväntade arbetsinsats 800 timmar, givet att kursen omfattar 10 veckor. Och det är också vad som krävs för att klara av att leva upp till kraven. Och vi talar då inte om upplevd arbetsinsats, utan om vad man faktiskt gör. Om studenterna inte förstår detta, tar sitt ansvar och gör vad som krävs, om de inte förstår vad det innebär att vara STUDENT och vad syftet med högre utbildning är kan ingen kvalitativ kunskap utvecklas och samhällets investering i högre utbildning riskerar att vara slöseri med pengar.
Det finns inga genvägar till kunskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar