Att bygga upp en verksamhet från grunden kräver inte bara hårt arbete och ackumulerat kapital, det krävs visioner också. Många olika människors insatser och kompetenser behövs för att bygga ett fungerande skolsystem. Allas insatser och pengarna som krävs för att lyckas är en nödvändig investering för framtiden. Det kostar mer att förvärva och bygga upp än att driva en verksamhet som är igång och rullar. På samma sätt kostar det mer att förvalta något än att bara få verksamheten att gå runt, och bryr man sig inte om kvaliteten i utförandet kan man strypa tillgången på pengar och andra resurser än mer.
Är det en korvkiosk eller en liten klädaffär i den lokala gallerian man förvärvar och bygger upp kanske det inte spelar någon avgörande roll ifall man nöjer sig med att verksamheten går runt. Man kan dessutom utan större risk ta kostnaderna för underhåll på löpande räkning, där och när insatser behöver göras. Och är man endast intresserad av att tjäna snabba cash är det bara att köra så länge det går. Behovet av investeringar och underhåll ser olika ut för olika verksamheter. Bäst i klassen antar jag att stora verkstadsindustrier är, som kräver omfattande investeringar för att komma igång och där man dessutom måste ligga i fas med omgivningen för att kunna växla upp och ner verksamheten i takt med konjunkturen. Sparar man in på underhållet gamblar man med aktieägarnas investeringar, vilket några av 2000-talets största skandaler handlat om. Ett tag kan skrupelfria ledare med hjälp av kreativ bokföring eller genom att förhala investeringar hålla skenet uppe, men när man väl måste investera blir det dyrare än om man gör det löpande och risken är att verksamheten inte kan bära sina egna kostnader. Dessa insikter vill jag överföra till en diskussion om skolan. Vad är det för typ av organisation egentligen? Har man ingen klar bild av det kan man inte föra en långsiktigt hållbar utbildningspolitik. Bryr man sig bara om vad det kostar, utan hänsyn till verksamhetens unika egenskaper, är politiken dömd att misslyckas.
I många av Sveriges städer finns en eller flera större läroverk, ofta arkitektritade och byggda i tegel, om inte för evigheten så i alla fall för att kunna stå pall för tidens tand LÄNGE. Alla har sett dem och många har själv skolats i dem. Ni vet vad jag menar. Byggnaderna manifesterar dåtidens kunskapssyn och utbildningspolitik och härbärgerar ofta, förutom klassrum en stor aula samt gymnastik- och matsal. Ibland går jag förbi Hvitfeldtska i Göteborg bara för att känna på atmosfären och låta mig inspireras av bildningstyngden och studiefliten som väggarna impregnerats av. Stoltheten och framtidstron går inte att ta miste på. En gång var det så man såg på kunskap i vårt land. Idag har skolan obegripligt nog utvecklats till en marknad som med både politikers och medborgares goda minne lockar till sig profithungrande så kallade riskkapitalister (jag skriver så kallade, för den som driver skola idag tar ingen som helst risk eftersom man får betalt för arbetet redan innan tjänsten utförts), som konsekvent ser till att hålla lokal- personal- och matkostnaderna på ett absolut minimum för att optimera skolföretagets vinst. Några av företagen har också gått i konkurs och kostnaderna för detta har samhället, det vill säga skattebetalarna (som redan betalat en gång för tjänsten), fått betala.
En del av friskolorna är klassiska förgörare eftersom man plockar ut maximalt med vinst ur verksamheten och jagar kostnader överallt där det går. Detta drabbar personalen eftersom skolan är en personalintensiv verksamhet. Genom att hålla personalstyrkan på ett minimum kan man hålla kostnaderna nere, och när lärarna går in i väggen och blir sjukskrivna är det samhället som får ta den kostnaden. Inte sällan bygger dessutom hela affärsidén på att företaget skattar i ett annat land än Sverige. Skillnaden mellan privata och kommunala skolor är inte särskilt stor eftersom skolan idag är en marknad där man konkurrerar. När jag stannar upp och tänker på saken häpnar jag, trots att inget av detta är nyheter. Det svenska skolsystemet har på kort tid förvandlats i grunden, och anledningen är att skol- och utbildningspolitiken ändrat inriktning. När mina föräldrar gick i skolan styrdes politiken av förvärvare som såg skolan som en avgörande och långsiktig samhällsinvestering. När jag gick i skolan fanns mycket av det tänkandet kvar, men mina barn gick i en skola som drevs av förgörare.
Jag klagar ofta på NPM, men om skolan fungerade som den tunga verkstadsindustrin hade allt sett annorlunda ut. Men det är idag snarast tvärtom. Skolor bekostas liksom för övrigt vården och infrastrukturen med offentliga medel. Ytterst är det alltså skattebetalarnas vilja att investera i skolan, vården och tåg- samt vägnätet som bestämmer förutsättningarna. Och bland väljarna idag är tragiskt nog den viktigaste frågan idag: Vad fan får jag för pengarna? Så länge problemen i vården inte är uppenbara (eller, så länge jag inte blir sjuk), så länge vägarna är farbara och tågen inte är allt för (ofta) försenade, och så länge betygen håller sig på en acceptabel nivå, anses allt vara frid och fröjd. Med andra ord: så länge utbildningspolitiken bygger på tanken att kostnaden är viktigare än kunskapskvaliteten kommer lärarna att digna under krav på effektivisering och skolan drabbas av ytterligare nedskärningar.
Skolan jag gick i på 1970-talet var inte på långa vägar när så imponerande som Hvitfeldskas förvärvarskola. Jag gick i en typisk förvaltarskola. Lokalerna var nybyggda och det satsades tydligt på oss elever. Även lärarna trivdes och jag minns än atmosfären som skolpersonalen skapade med värme. Framförallt på låg och mellanstadiet fick vi varje år nya läroböcker, som vi dessutom fick behålla. Jag har dem sparade där hemma fortfarande som ett minne och en påminnelse om samhällets investering i mig och min utbildning. När lärarna var sjuka kallades det in vikarier och lärarna var inte överlastade med administrativa bördor. När jag ser tillbaka på min skolgång ser jag ett tydligt överflöd, både ifråga om personal, material, lokaler och tid. Varken lärarna eller eleverna var stressade, vilket allt fler är idag. Kunskapen och lärandet var verkligen i fokus, och det fick kosta vad det kostade och ta den tid det tog. Även om jag var skoltrött och mina resultat blev därefter lämnade jag skolan med en känsla av tacksamhet som jag fortfarande känner av, delvis beroende på att jag senare kunde läsa upp mina betyg på KomVux, vilket banade väg för fortsätta studier på universitetet där jag efter grundutbildningen anställdes som doktorand och idag arbetar som lektor.
Mina första år i skolan såg nog ut som bortkastade pengar, i alla fall om man endast ser till betygen, till det mätbara resultatet. Och särskilt om man betraktar min skolgång utifrån ett strikt och kortsiktigt ekonomiskt perspektiv. Fast ser man det utifrån ett livsperspektiv eller med ett kunskapsperspektiv kommer saken i ett helt annat läge. Jag arbetar som lärare och forskare idag och även om de finns de som ser humanvetenskaplig forskning som slöseri med skattemedel finns det goda argument för motsatsen. Kunskap är en FÖRUTSÄTTNING för ekonomisk tillväxt, inte något man tjänar pengar på. Detta visste politikerna som förvärvade den svenska skola som förvaltarna såg till höll världsklass. Sedan dök en helt ny kategori politiker upp, som lovade väljarna att man genom att spara pengar på skolan skulle kunna förbättra resultaten. Kanske är det en Greta Thunberg som behövs, en som ser att kejsaren är naken och påpekar att dagens skolpolitik utgår från ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv, inte med barnens, barnbarnens och kunskapens bästa för ögonen. Hur kunde vi låta oss luras av förgörarnas orimliga löften?
Hur tänker man idag när man utan att göra något åt saken, alternativt förnekar fakta, ser på medan skolan som samhällsinstitution dräneras på pengar av profithungriga kapitalister och besparingsivriga politiker. Förvärvarnas stolta arv och investeringar, som ännu en bit in på 1990-talet förvaltades ansvarsfullt, förstörs nu i snabb takt. Och det är liksom ifråga om klimatet framtida generationer som kommer att få betala kostnaden för att återupprätta skolan. Det första man "sparade" in på var underhållet, sedan personalen, och därifrån stupar det brant utför. Historiens dom över dem som idag förgör generationers arbete och snabbt bränner förvärvarnas investeringar istället för att förvalta den svenska skolans stolta arv, kommer att bli hård och skoningslös.
En skola som kämpar med kniven mot strupen för att överleva kan och kommer aldrig att kunna fostra ansvarsfulla, solidariska och demokratiskt sinnade samhällsmedborgare som förstår att det man sår får man skörda och att en investering aldrig är en en kostnad.
En del av friskolorna är klassiska förgörare eftersom man plockar ut maximalt med vinst ur verksamheten och jagar kostnader överallt där det går. Detta drabbar personalen eftersom skolan är en personalintensiv verksamhet. Genom att hålla personalstyrkan på ett minimum kan man hålla kostnaderna nere, och när lärarna går in i väggen och blir sjukskrivna är det samhället som får ta den kostnaden. Inte sällan bygger dessutom hela affärsidén på att företaget skattar i ett annat land än Sverige. Skillnaden mellan privata och kommunala skolor är inte särskilt stor eftersom skolan idag är en marknad där man konkurrerar. När jag stannar upp och tänker på saken häpnar jag, trots att inget av detta är nyheter. Det svenska skolsystemet har på kort tid förvandlats i grunden, och anledningen är att skol- och utbildningspolitiken ändrat inriktning. När mina föräldrar gick i skolan styrdes politiken av förvärvare som såg skolan som en avgörande och långsiktig samhällsinvestering. När jag gick i skolan fanns mycket av det tänkandet kvar, men mina barn gick i en skola som drevs av förgörare.
Jag klagar ofta på NPM, men om skolan fungerade som den tunga verkstadsindustrin hade allt sett annorlunda ut. Men det är idag snarast tvärtom. Skolor bekostas liksom för övrigt vården och infrastrukturen med offentliga medel. Ytterst är det alltså skattebetalarnas vilja att investera i skolan, vården och tåg- samt vägnätet som bestämmer förutsättningarna. Och bland väljarna idag är tragiskt nog den viktigaste frågan idag: Vad fan får jag för pengarna? Så länge problemen i vården inte är uppenbara (eller, så länge jag inte blir sjuk), så länge vägarna är farbara och tågen inte är allt för (ofta) försenade, och så länge betygen håller sig på en acceptabel nivå, anses allt vara frid och fröjd. Med andra ord: så länge utbildningspolitiken bygger på tanken att kostnaden är viktigare än kunskapskvaliteten kommer lärarna att digna under krav på effektivisering och skolan drabbas av ytterligare nedskärningar.
Skolan jag gick i på 1970-talet var inte på långa vägar när så imponerande som Hvitfeldskas förvärvarskola. Jag gick i en typisk förvaltarskola. Lokalerna var nybyggda och det satsades tydligt på oss elever. Även lärarna trivdes och jag minns än atmosfären som skolpersonalen skapade med värme. Framförallt på låg och mellanstadiet fick vi varje år nya läroböcker, som vi dessutom fick behålla. Jag har dem sparade där hemma fortfarande som ett minne och en påminnelse om samhällets investering i mig och min utbildning. När lärarna var sjuka kallades det in vikarier och lärarna var inte överlastade med administrativa bördor. När jag ser tillbaka på min skolgång ser jag ett tydligt överflöd, både ifråga om personal, material, lokaler och tid. Varken lärarna eller eleverna var stressade, vilket allt fler är idag. Kunskapen och lärandet var verkligen i fokus, och det fick kosta vad det kostade och ta den tid det tog. Även om jag var skoltrött och mina resultat blev därefter lämnade jag skolan med en känsla av tacksamhet som jag fortfarande känner av, delvis beroende på att jag senare kunde läsa upp mina betyg på KomVux, vilket banade väg för fortsätta studier på universitetet där jag efter grundutbildningen anställdes som doktorand och idag arbetar som lektor.
Mina första år i skolan såg nog ut som bortkastade pengar, i alla fall om man endast ser till betygen, till det mätbara resultatet. Och särskilt om man betraktar min skolgång utifrån ett strikt och kortsiktigt ekonomiskt perspektiv. Fast ser man det utifrån ett livsperspektiv eller med ett kunskapsperspektiv kommer saken i ett helt annat läge. Jag arbetar som lärare och forskare idag och även om de finns de som ser humanvetenskaplig forskning som slöseri med skattemedel finns det goda argument för motsatsen. Kunskap är en FÖRUTSÄTTNING för ekonomisk tillväxt, inte något man tjänar pengar på. Detta visste politikerna som förvärvade den svenska skola som förvaltarna såg till höll världsklass. Sedan dök en helt ny kategori politiker upp, som lovade väljarna att man genom att spara pengar på skolan skulle kunna förbättra resultaten. Kanske är det en Greta Thunberg som behövs, en som ser att kejsaren är naken och påpekar att dagens skolpolitik utgår från ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv, inte med barnens, barnbarnens och kunskapens bästa för ögonen. Hur kunde vi låta oss luras av förgörarnas orimliga löften?
Hur tänker man idag när man utan att göra något åt saken, alternativt förnekar fakta, ser på medan skolan som samhällsinstitution dräneras på pengar av profithungriga kapitalister och besparingsivriga politiker. Förvärvarnas stolta arv och investeringar, som ännu en bit in på 1990-talet förvaltades ansvarsfullt, förstörs nu i snabb takt. Och det är liksom ifråga om klimatet framtida generationer som kommer att få betala kostnaden för att återupprätta skolan. Det första man "sparade" in på var underhållet, sedan personalen, och därifrån stupar det brant utför. Historiens dom över dem som idag förgör generationers arbete och snabbt bränner förvärvarnas investeringar istället för att förvalta den svenska skolans stolta arv, kommer att bli hård och skoningslös.
En skola som kämpar med kniven mot strupen för att överleva kan och kommer aldrig att kunna fostra ansvarsfulla, solidariska och demokratiskt sinnade samhällsmedborgare som förstår att det man sår får man skörda och att en investering aldrig är en en kostnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar