Resonans, som livshållning och kunskapssyn 2

Åter till artikeln (från SvD, skriven av Ylva Herholz) om den tyske sociologen Hartmut Rosa och hans tankar om resonans. Herholz skriver:

Vad menas då med resonans, i detta sammanhang? Jo, termen betecknar i Rosas tänkande hur människan och hennes omvärld ömsesidigt berör varandra. Förmågan till resonans, genklang, finns i var och en av oss, vi har behov av den, det är den som fyller oss med känslan av att vi själva och vår omvärld är levande; den är vår grundlängtan, eftersom vi är relationsvarelser, behöver gensvar. Det bedrövliga är bara att vi är i full färd med att eliminera möjligheterna till resonans: det är nämligen så, enligt Rosa, att ju mer vi försöker kontrollera tillvaron – i vilket också ingår detta att mäta, väga och optimera – desto mer förstummas världen, drar sig tillbaka; resonansen blockeras. För resonans krävs otillgänglighet, ett mått av okontrollerbarhet.

Effektivisering och kontroll, prestationskrav och en allt hårdare styrning leder till tunnelseende och fartblindhet. Frekvens är idealet i vårt moderna samhälle, överföring av information utan distorsion och förlust. Det är inte så man bygger relationer eller värnar det mellanmänskliga. Jag tror som Rosa att vi behöver lära oss förstå och hantera resonans, vi behöver göra oss medvetna om vad mina tankar och handlingar gör med dig och dina tankar och handlingar. Vi behöver öppna upp oss för det ökända och oväntade, det som inte planerats för. Slumpen och avvikelserna från planen är inte nödvändigtvis av ondo. Frekvens är strikt kontrollerad överföring, alltså motsatsen till det liv och den förändring som resonans utgör.

Resonans är i sig också otillgängligt: den låter sig inte infångas, infinner sig inte på beställning. Enligt Rosa är (brist på) resonans så att säga också den felande länken mellan kropp och själ – i en värld där rationalismen separerat de två. Resonansen är bäcken, floden, som förbinder förnuft och känsla, individ och gemenskap, ande och natur; en oumbärlig och livsnödvändig beståndsdel av tillvaron. Det är knappast en slump att begreppet Unverfügbarkeit ursprungligen kommer från en teologisk kontext; den judisk-kristna gudsbilden och gudsrelationen vilar på resonanserfarenhet.

Total och okritisk acceptans är inte vad som bygger en hållbar värld för människor att bo och leva i, det är i mötet med andra, mellan människor som förändring uppstår och förvaltas. Resonans kräver lyhördhet för att hantera, inte lydnad. Det handlar om ömsesidighet. Det krävs två för att dansa tango. Kulturen är fylld av visdomsord som handlar om det som händer mellan, eller om resonans om man vill. Ett slags improvisation skulle man kunna säga, det oväntat oväntade i vardagen och livet.

Varje gång vi inträder i resonans – det kan vara i mötet med en människa, en bok, ett landskap, en tanke, hela skapelsen – förändras vi, i någon mån. Om så bara i stunden. Transformation är en grundläggande komponent i resonanserfarenheten – och i känslan av att ”vara levande”. Vilket också gäller för små, vardagliga resonanserfarenheter. Sådana som kan infinna sig också i allehanda vardagssysslor, om man inte bara vanemässigt nedvärderar dem, finner dem trista. Som dammsugning, att stryka kläder, plocka ur diskmaskinen.

Det är i skärningspunkterna det händer, det är där som förändringsmöjligheterna öppnar sig. I mötet med den andre eller en text som griper tag påverkas båda. Idag mer än någonsin behövs nya vägar att tänka om mycket, det behövs resonans för att göra samhället levande igen. Nya svar är lätta att skapa, men det är genom nya sätt att närma sig det invanda som verkligt nytänkande uppstår. Vi behöver ge oss hän mer. Jag inser att det är något som saknas idag, hängivenhet. Instrumentalismen sprider sig som en löpeld och allt reduceras, effektiviseras och plattas till. Politiker talar torrt om realism och vad som måste göras, istället för skapa visioner, vilja något och brinna. Att tro på något anses vara orealistiskt, fast det är det enda människan kan göra, tro och hoppas. Att hänge sig är en kompetens som håller på att gå förlorad. För att öppna upp för resonans behöver planeringen brytas upp och en annan kontroll eller uppföljning av resultaten bör införas, en annan syn på kunskap behövs. Resonans och hängivenhet kan varken kvalitets- eller målsäkras, och det är inget problem, tvärtom.

Resonans är också det man upplever när man går helt upp i någonting, skriver Hartmut Rosa. Det som uppstår då man ”hittat hem” i olika avseenden. Eller har flow. I sådana stunder och tillstånd uppfattar vi att vår omgivning, eller den syssla vi i stunden helhjärtat ägnar oss åt, svarar på något inom oss – och transformerar oss: vi blir nyfikna, vill ha mer av personen, platsen, ämnet. Det kan förresten upplevas inom alla samhällssfärer – också i politiken, där demokrati är ett slags löfte om resonans. Lagar och auktoriteter ska ”svara” oss i stället för att förtrycka eller vara likgiltiga, som Rosa har sagt i en intervju; mot den bakgrunden kan exempelvis proteströrelser och ilskna medborgare av olika slag som drar fram på Europas gator ses som ett utslag av resonansförlust: de upplever det som att etablissemanget inte lyssnar på dem.

Ja, det är vackra och hoppfulla ord! Demokrati är resonans. Vårt prestationsfixerade samhälle styrs dock med frekvens, vilket ger upphov till ilska, frustration och misstänksamhet. Resonans är mångfald och överflöd, det är du OCH jag, det vi OCH dem. Det är ett mellanrum, inte en klyfta. Både och, inte antingen eller. Realism, som kan ses som en annan motpol till resonans, är knastertorr och förstadiet till död och ödeläggelse. Rationalismen är iskall och erkänner bara den enda vägen, den bästa vägen mot MÅLET. Rationalismen förvandlar människan till ett slags maskin. För att gjuta liv i människan och samhället behövs därför resonans, det vill säga litteratur, fantasi, visioner och kollektiv hängivenhet. Själens längtan och mänskliga möten håller på att rationaliseras bort på grund av ekonomiskt framtvingade krav på effektivitet. Då blir vi maskiner och därmed öppnar sig obehagliga framtidsscenarion. Den vägen har mänskligheten varit inne på tidigare, och det är en återvändsgränd. Resonans bär på massor av frön som kan växa till något stort och vackert i möten mellan människor. Resonans är gymnastik för tanken och känslan.

Hartmut Rosa inleder sin nya bok med snö. Ett stilla snöfall, en sinnebild för Unverfügbarkeit, det är oåtkomligt för vår kontroll; det snöar eller det snöar inte lagom till jul eller sportlovet – och det är just denna otillgänglighet som ger genklang, resonans, i oss då de vita flingorna dalar ner, menar Rosa. Det är också av liknande orsaker som förälskelse ger så stark resonans i oss: ska det ”bli” något? Vad ska då komma ut av relationen? Just ovisshetsmomenten är poängen. Då vi greppar snöflingorna i näven smälter de, försvinner.

Letar bland mina äldre texter om resonans och finner denna formulering som jag tycker håller än. Fler texter, människor och samhällen, arkitektur och så vidare borde stanna upp ibland, i "skuggan av det ofullständiga". Tycker om den formuleringen, det litterära sättet att uttrycka sig. Kulturen kan inte beskrivas matematiskt, dess förståelse finns alltid bortom det nåbara, just utanför tankens och föreställningsförmågans horisont. Litteraturen tvingar oss utveckla fantasin som ger föreställningsförmågan bränsle, vilket behövs för att skapa ett nytt och bättre samhälle som ännu inte finns i sinnevärlden. Svaren på alla existentiella frågor finns inte, de måste skapas, av dig, och mig och samhället vi lever i. Inte i enlighet med någon plan, inte av experter, utan mellan och okontrollerat.

Resonanserfarenheten är beroende av att vi träder in i en relation med någon eller något som vi inte helt förfogar eller har kontroll över. Häri ligger en grundmotsättning i moderniteten: dess inneboende strävan att vetenskapligt och tekniskt behärska världen, naturen, materien – skapelsen – leder till att den förstummas inför våra sinnen, blir kall, som död. Eller så slår människans iver att ha kontroll över i sin motsats. Ett yttersta exempel står att finna i nukleärteknologin. Steget in i materiens och världens innersta kärna, i ett försök att bemäktiga oss den, kan som bekant slå om till hyperotillgänglig radioaktivitet. Ett mer närliggande exempel: man kan bli inlåst i sin egen bil om elektroniken fallerar. Att få loss en handbroms som låst sig var förr relativt lättfixat – knappast idag, med en elektronisk dito. Eller tänk på den irriterade vanmakten då din dator inte lyder dina kommandon. Eller på hur det kan gå då något liknande händer framme i cockpit på flygvidundret Boeing 737 Max 8.

Om frågan om hållbarhet reduceras till utsläppsrätter eller tekniska lösningar tappar den en viktig aspekt, utopin och visionen om en BÄTTRE värld. En helt annan värld än den vi lever i. Samma gäller skolan och politiken. Vi behöver gå bortom det givna. Förändring är bara en linjär process så länge vi väljer att se på den med en sådan grundförståelse. Förändring kan också vara icke-linjär och ta oss bortom det tänkta. Men för att förverkliga den möjligheten krävs en annan politik, en annan syn på kunskap. Helt nya sätt att se på och förhålla sig till sina medmänniskor. Resonans vill jag se som en en immateriell plats för skapande av nya världar, för undersökningar av det otänkta och det otänkbara. Resonans handlar om att glänta på dörren till det okända, det nya och därmed bidra till förändring. Fast för att det ska bli möjligt krävs att fantasin hålls levande. Därför är skolan så viktig, och att det finns politiker som förstår just det, att skolan inte ses som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, utan en plats för lärande, skapande, tänkande och resonans.

När nu en ny nivå av artificiell intelligens står för dörren, med sina oerhörda anspråk, finns det skäl att fråga sig om den kommer att göra oss mindre utlämnade och maktlösa. Mig tycks det som att ännu en medlem ur monsterfamiljen är på väg att släppas ur sin bur.

Hur har allt detta blivit möjligt? Enligt Hartmut Rosas beskrivning har det skett genom en smygande omvälvning av vårt förhållande till tillvaron. För det senmoderna subjektet har världen helt enkelt förvandlats till något som måste begripas, erövras, bli användbart. Också vi själva. Med forskares och ingenjörers ivriga hjälp har vi så smått uppnått kapaciteten till detta: världen finns inom manipulativ räckvidd.

Återanvänder en annan passage som passar in på resonans. Kunskap om kultur går inte att låsa fast. Därför ligger kulturvetenskapen hela tiden ett steg efter. Förändring går att studera, eller förutsättningar för förändring. Kultur är inte, den blir. Förändras ständigt. Kulturvetaren måste därför följa med. Det är enda sättet att studera, kultur. Och det är vad jag vill. Därför finner jag filosofer som Nietzsche, Deleuze och nu även Rosa, så fascinerande och användbara. För de talar inte om hur det är och tvingar mig inte acceptera något. De ger mig verktyg och hjälper mig se det invanda med nya ögon, som i aforismen ovan. Det är även min ambition, att rikta blicken och engagera. Mana till handling. Inte i en bestämd riktning. Bara vi gör något. Bara vi engagerar oss i tillvarons och kulturens tillblivelse så är det bra. Det finns för lite engagemang idag, i samhället och överallt. För lite upptagenhet av det som är här och det som är nu. För lite kritisk granskning av förutsättningarna för förändring och den tillblivelse som gör att tillvaron blir vad den är. Vår värld skapas av oss, i handling. Den blir till under tiden som vi tänker på annat. Därför behövs det fler begrepp, fler aforismer. Framförallt behövs det fler som använder begrepp och aforismer för att skaffa sig nya perspektiv på tillvaron.

Ack ja, vi har utvecklingen att tacka för mycket. Men inte sällan är ju dessvärre formuleringen ”smarthetens inneboende dumhet” dessvärre tillämpbar på delar av framstegsprocessen; jag vill minnas att jag hittade den på en kultursida för många år sedan. Vart för den oss? Förresten: Rosas teorier går utmärkt väl att praktisera även på klimatfrågan.

En av rötterna till världsförstumningen i det moderna är förväxlingen mellan ”tillgänglighet” och ”gripbarhet”, enligt Rosa. Digitaliseringen har nu också på kort tid radikalt förändrat förhållandet mellan tillgänglighet och otillgänglighet. Så långt att gränsen för vad vi kan förfoga över numera snarast bestäms av vår egen kapacitetsgräns (något som också gäller vår uppmärksamhetsförmåga, inte minst). Det är vi själva som utgör hindret för en fortsatt expansion av vår världs räckvidd. Inte att undra på att vi nu vill ”optimera” oss, med alla medel, på alla plan.

En pådrivande faktor i skeendet är förstås ekonomin: ett system som förutsätter tillväxt på alla områden – mer, effektivare, snabbare, och det i konkurrens med andra – börjar så småningom skena. Alla hinner inte med det framrusande framtidståget, och vill kanske inte heller. Hur många som blir åksjuka eller utbrända på färden tycks vi för den delen delvis ha tappat – eller släppt – kontrollen över.

Naturligtvis refererar Rosa på något håll i essän till sin store föregångare Max Weber och hans teori om hur världen avförtrollas i den västerländska rationaliseringsprocessens spår. Man kan säga att Rosa bygger vidare på Entzauberung-teorin – med att resonansen är själva det element som klingar av, torkar ut, i takt med tilltagande modernisering och härskarmentalitet.

Kanske håller jag på att bli gammal, men jag blir ledsen och oroas över att barnen och de unga jag möter när jag rör mig i samhället verkar sakna upptäckarglädje och förmåga att uppskatta spänning. Dagens unga verkar söka underhållning och vill bli underhållna. Som sagt, jag kan ha fel, och ingen skulle vara gladare än jag om det var så; men det jag ser är en uppväxande generation som berövats förmågan att finna glädje i upptäckandet och som inte vet hur man söker spänning i tillvaron på egen hand. Det finns ingen nyfikenhet, bara en längtan efter kickar och en önskan om att bli förströdd. Man förväntar sig att någon annan gör det åt en och förstörelsen man söker är kontrollerad och anpassad till målgruppen. Jag ser till min bedrövelse hur en hel generation (okej, jag vet att jag överdriver) går runt och är besvikna eftersom verkligheten inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Vi lever i ett samhälle där det lovas guld och gröna skogar men där tillvaron inte riktigt räcker till för att löftena ska kunna infrias.

Kanske är det så att den målinriktade, strikt kontrollerade och prestationsfokuserade skolan berövar eleverna förmågan till nyfikenhet? Det är en hypotes, en tanke. Viljan att veta är stark och behovet av trygghet är stor, därför söker man kontroll. Så har det nog varit i alla tider, men idag har verktygen för att nå kontroll utvecklats och metoderna förfinats; så till den milda grad att förmågan att upptäcka och uppskatta livets små och framförallt oväntade glädjeämnen (kanske) gått förlorad. Bir det inte som man trodde eller önskade, om planen inte följs och målen inte nås, ses det automatiskt och självklart som ett misslyckande, trots att vi vet att de största upptäckterna och mest fantastiska innovationerna inte skapades på ritbordet först och sedan arbetades fram i enlighet med en plan. Jag tror vi behöver bryta det mönstret, för målet på den resa som är livet är döden. Det är vägen dit som är det viktiga, det enda som betyder något. Vägen fram tar dessutom alltid längre tid i anspråk än målet. Känslan av måluppfyllelse må vara euforisk, men den är extraordinär och det finns en risk att dosen måste ökas hela tiden för att känslan av besvikelse inte ska drabba en. Om livet handlar om att jaga lycka i på förhand uppgjorda mål samt om att undvika besvikelse, blir en allt större del av tillvaron dränerad på mening och allt mer tid i livet blir fattig eftersom man har tråkigt i väntan på nästa mål.

Slutkapitlet, ”det otillgängligas återkomst som monster” – är dystopiskt. En grund till att vi nu står inför en rad nya frustrerande och orosalstrande otillgängigheter ligger framför allt i den ”kategoriska klyftan mellan principiell och praktisk tillgänglighet”, eller i ”samtidigheten av principiell tillgänglighet och praktisk otillgänglighet”, slår Rosa fast. Inte helt lättsmälta teser – boken är annars författad på ett exakt och tillgängligt språk. Den ringar in något väsentligt, essentiellt, om våra villkor, och för vår självförståelse, också på samhällelig nivå. Och om vart vi ser ut att vara på väg. Om vi inte förändrar vårt förhållande till världen.

Vi behöver Rosa, det är alldeles uppenbart. Och det fyller mig med hopp. Världen och mänskligheten behöver lära sig förstå och hantera resonans. Tillvaron behöver återförtrollas. I processen av avförtrollning av världen, livet och tillvaron har förmågan att förundrats gått förlorad. Kanske är det därför det blivit som det är? Förtrollning handlar inte om något övernaturligt, det är ett sätt att se på livet, vardagen och kunskap. Magi finns överallt, om man bara lärt sig se, förstå och kan uppskatta den och är nyfiken på den. Vardagen är förtrollad; det handlar bara om att lära sig förstå det och utveckla förmåga att hantera insikten. Upptäckarglädje och nyfikenhet handlar om att försätta sig i ett annat tillstånd, ett tillstånd som gör det lättare att se flyktlinjerna och hitta vägarna ut, som alltid finns där men som stängs och blir osynliga ifall förmågan att förundras saknas. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas. Fantasi är en värdefull egenskap som håller på att gå förlorad när det enda som räknas är evidens, effektivitet och Sanningen. Världen är mer än det som möter den vetenskapliga blicken. Gnistor finns överallt och ingen kan på förhand veta vem, vad, vilken, var, när eller hur en gnista kan antänds och börja brinna. Paradiset finns runt hörnet, om man bara vågar se det så och om ens upptäckarglädje är intakt.

Realisterna räds drömmar och visioner, de vill veta hur det är egentligen. Intresserar sig inte för det som skulle kunna bli, är inte nyfikna och saknar upptäckarglädje. Realisternas liv är förutsägbart och därför platt och ointressant. De tror de vet hur det är egentligen, men har i själva verket ingen aning. Drömmarna är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen och att den insikten är den enda som behövs. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som finner glädje i upptäckandet och som drivs av nyfikenhet, ser investeringsmöjligheter. Flyktingarna som kommer till Sverige blir ett hot om man lyssnar på realisterna, om man litar på den som söker måluppfyllelse och inte vill bli överraskad. Det är i så fall ett val man gör, det är inget man måste. Om vi var mer nyfikna och om upptäckarglädjen var mer utvecklad skulle vi tillsammans med människorna som kommer hit kunna upptäcka framtiden och gemensamt söka möjligheter. Vi skulle kunna bygga en bättre och mer hållbar värld om vi inte var fixerade vid måluppfyllelse och kontroll. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Båda har rätt. Det handlar bara om att välja väg.

Var finns magin och den verkliga viljan att nyfiket söka ny kunskap i dagens akademi? Den gick förlorad i samband med att förmågan att förundras tappade sitt värde och försvann tillsammans med upptäckarglädjen; eller den offrades på säkerhetens och måluppfyllelsens altare. Den finns då så klart fortfarande, men så länge måluppfyllelse och säkerhet premieras, brinner upptäckarglädjens eld på sparlåga. Formkraven lägger sordin på stämningen. När rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver förlorar vetenskapen sin vitalitet. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller, vilka självklart också behövs. Men sådana kunskaper har vi ju redan, i överflöd. Jag menar heller inte att vi ska ha mindre av form eller att strävan efter säkerhet är dåligt. Det enda jag kämpar för är att innehållet ska få plats och att vetenskapen ska tillåtas få liv igen, att det ska finnas utrymme för den frihet, kravlöshet och nyfikenhet som utgör förutsättningar för att utveckla upptäckarglädje.

Livet är fyllt av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket man försöker kontrollera kulturen, den kommer ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Det handlar om liv, kunskapen är levande, och livet slutar vara liv när ljuset, luften och friheten inte finns där längre. Evidens är bra, viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Om svaret på livets mening är 42 krävs att någon kan fylla den formen med liv för att få siffran att tala till oss. Vi är MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Lätt att glömma det, men just därför viktigt att ständigt påminna om det. Slutar vi förundras och om nyfikenheten går förlorad och upptäckarglädjen saknas blir livet torftigt och behovet av förstörelse ökar. Förmågan att förundras är lika viktig som logik. Det ena förutsätter det andra. Det handlar inte om antingen eller utan om balansen mellan både och, eller som Rosa säger: RESONANS!