När jag var student var det si och så med handledning, vilket det ofta är idag också. Oklart om det fanns en tid mellan där det fungerade, men så vill jag nog se det. Som nydisputerad arbetade jag på ett kulturvetenskapligt utbildningsprogram och där skrev studenterna inte bara uppsats, det fanns dessutom tid för oss lärare att faktiskt handleda. När jag var student var det lärarna som brast i engagemang och det ansågs allmänt som ett tecken på osjälvständighet om man som student behövde handledning. På sin höjd fick man (jag) hjälp mot slutet med korrekturläsning och de allra värsta missarna påpekades. Mina lärare fick tid för handledning, men jag bad sällan om det. Kulturen var riktigt sådan. Vi studenter talade mycket om hur lite våra handledare brydde sig. Jag minns ingen som klagade dock. Vi tog på oss ansvaret för arbetet och kämpade på egen hand tills vi var klara.
Idag är det si och så med många studenters engagemang för handledning. Vissa hör av sig hela tiden medan andra ser det som ett frivilligt moment som man av olika anledningar skippar. En stor och viktig skillnad är att det idag finns massor med metodböcker och anvisningar att tillgå. Även böcker som bara handlar om hur man skriver uppsatser och rapporter. Många program har dessutom metodkurser, vilket inte fanns när jag skrev mina B- och C-uppsatser. Jag förstår därför studenterna som väljer att inte ta emot handledning. Det finns så många sätt att få hjälp och stöd på. Är man bara självgående, tar ansvar för uppgiften och lägger ner den tid som krävs går det utmärkt att skriva en bra uppsats även utan handledning. Gör man däremot INTE det. Om man ser uppsatsen som en inlämning bland andra, som något man kan vänta med till slutet av kursen och sedan arbeta fokuserat med för att ha något att lämna in vid deadline, går det inte alls. Och det gör tyvärr väldigt många studenter idag. Jag tror det delvis handlar om manualerna och de allt tydligare anvisningarna, där det vetenskapliga hantverket presenteras som eller i alla fall lätt kan uppfattas som ett slags recept.
Det var inte bättre när jag var student. Jag klarade mig för att jag var enormt motiverad och det ska inte krävas av en, det tycker jag inte. Jag förordar något slags mellanting. Uppsatsen måste vara ett GEMENSAMT projekt, vilket det i hög grad var när jag började arbeta som lärare. Det blev så eftersom studenterna många gånger var ovana och skrämda (men intresserade och verkligen ville lära), metodböckerna få och vi hade ingen metodundervisning, istället hade vi lärare mer tid. Dels fick vi fler timmar per uppsats, dels handledde vi färre studenter. Arbetsbördan för både oss lärare och studenterna var alltså mindre pressad. Inte lika många studenter arbetade (heltid) vid sidan av studierna. Vi arbetade TILLSAMMANS och studenterna tog sitt ansvar. Jag minns särskilt en student som jag träffade gång på gång för att diskutera samma sak, vad en analys är. Hen fick inte till det, men försökte och försökte igen. Så plötsligt, vid en av handledningarna mot slutet, skrek studenten rakt ut: Nu fattar jag! Äntligen trillade poletten ner. Uppsatsen fick ett fint omdöme av examinatorn på seminariet och efteråt fick jag en kram av tacksamhet. Det var dock inte MIN förtjänst, det var resultatet av samverkan. Jag fanns där bara som ett slags katalysator. Det var mina frågor till texten som styrde processen framåt, inte några svar eller förklaringar.
Idag undrar jag allt mer vad det är som handleds i arbetet med uppsatser? Är det textens innehåll och utformning, eller är det undersökningen vars resultat presenteras i uppsatsen? Det borde vara det förra men är idag handlar det allt oftare om det senare. Jag har fått höra av studenter att man inte förstår vad det är jag vill ha. Det är en indikation på en fatal förskjutning av ansvar, den som säger och tänker så har verkligen inte förstått vad uppsatsskrivande handlar om. Jag som lärare vill ingenting, det är inte jag som förväntas undersöka något och presentera ett självständigt resultat som håller för vetenskaplig granskning. Handledaruppdraget går ut på att stötta, vägleda och granska. Det är inte jag som bestämmer hur det ska organiseras eller vad som ska stå i uppsatsen. Det handlar om ett självständigt arbete. Formfrågan hamnar dessutom allt mer i förgrunden, och det är inte bara studenternas fel. Problemet finns inbyggt i högskolesektorns organiserings- och finansieringsmodell, där produktion av resultat står i fokus. Genomströmning var inte en faktor när jag var student. Det var helt upp till mig att bli färdig. På C-kursen hade vi inte ens ett slutdatum. När uppsatsen var klar ordnades ett seminarium bara. Innehållet och kunskapen stod i fokus på ett helt annat sätt.
Det sägs ibland att uppsatserna är bättre idag än på 1990-talet, och det stämmer till viss del. Många uppsatser som seminariebehandlas idag är mer gedigna än de flesta uppsatserna som lades fram när jag var student. Samtidigt är uppsatserna mycket mer homogena idag. När jag tittar på min C-uppsats och jämför den med uppsatserna jag handleder är det en ENORM skillnad i hur avsnittet teori- och tidigare forskning ser ut. Mina studenter har läst långt fler artiklar och böcker än jag, dessutom på en bråkdel av tiden. Å andra sidan var materialet som jag samlade in mer omfattande, och analysen av det var mer självständig. Jag fick som sagt nästan ingen handledning. Och jag hade inga manualer eller anvisningar att utgå från. Bara gamla uppsatser, som handlade om helt andra saker än det jag skrev om. Jag hade ingen att fråga och de enda anvisningarna jag fick (på B-uppsatsen) var att jag skulle göra 10 intervjuer. Det enda jag visste var ATT jag skulle undersöka något och komma fram till ett resultat som skulle hålla för en vetenskaplig granskning. HUR jag skulle göra var helt upp till mig. Jag var livrädd och osäker, men jag ville verkligen skriva en uppsats och ta mig an nya utmaningar. Det största värdet med mina uppsatser är därför allt som jag lärde mig under processen och som jag sedan kunde implementera i nästa uppsats, på nästa nivå. Det är så jag tänker fortfarande; att nästa arbete ska bli bättre. Jag lär mig hela tiden, mest av mina misstag.
Uppsatsen är ett moment av LÄRANDE, eller det är så det borde vara. Enda sättet att utvecklas som kritisk och självständig tänkare är att tvingas ta eget ansvar och sedan försvara resultatet. Dagens produktionstänkande på högskolan och det fokus på den färdiga produkten som kommit att utvecklas leder bort från självständighet. I förlängningen är den helt avgörande forskningsfriheten hotad, för tyvärr gäller mycket av det jag skrivit här även produktionen av vetenskapliga artiklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar