Hantverksskicklighet och intellektuell utveckling

För att må bra som människa måste det finnas balans mellan det som görs med kroppen och det som utförs med intellektet. Självklart innehåller olika arbeten olika mycket av det ena och andra, men det handlar aldrig om antingen eller. Jag har tidigare skrivit om att jag har ett gesällbrev, och sedan jag skrev om det har jag gått och tänkt på det. Brevet är inramat och hänger på väggen i mitt arbetsrum. Det väcker så många minnen. Både om den tid som flytt och den jag en gång var, och livet jag lever idag. Teori och praktik är två sidor av samma sak, det blir så tydligt när jag tänker på mitt arbetsliv och intellektuella utveckling.

Jag är stolt över mitt gesällbrev. Även om jag inte tänkte på det på detta sätt då så inser jag idag att det var första gången i mitt liv som jag visade för mig själv att jag faktiskt kunde något, att jag inte var den hopplösa odugling som betygen från grundskolan klassade mig som. Det var via handens kunskap som jag fick kontakt med intellektet och kunskaperna jag faktiskt tillägnade mig under skolan. Jag lärde inte för betygen utan för livet. Det var för min egen skull jag gick till skolan. Tröttheten jag kände handlade om formen inte om innehållet. Jag inser att både intellektet och kroppen gjorde motstånd och att jag gjorde uppror genom att inte ägna BETYGEN någon som helst tanke. Strategin var den samma på gymnasiet, men där blev betygen mycket bättre. Jag tror att det var för att balansen mellan kroppens kunskap och intellektet, mellan teori och praktik var bättre på gymnasiet. Framförallt var jag mycket friare och bageriarbetet är ett skapande hantverk. Det ena gav det andra och jag fann mig tillrätta mellan.

När jag efter några år i arbetslivet fick kallelsen till lumpen var det som en befrielse, för ute i arbetslivet fick jag inte utlopp för min önskan att utvecklas intellektuellt. Jag jobbade mestadels natt och orkade inte läsa på långa vägar så mycket jag önskade. Att få möjlighet att under 7,5 månader göra något helt annat såg jag som en skänk från ovan. Jag satte mig gladeligen på nattåget till Sollefteå i I21 och tog mig an militärutbildningen och uppdraget som kock med nyfikenhet och förväntan. Under de där månaderna i skogen och snön lärde jag mig ta ansvar och jag överväldigades av gensvaret jag fick från befälen. Även om jag hade svårt att hantera deras förväntningar, delvis beroende på att ingen tidigare trott eller litat på mig, blev jag glad när jag fick betyget från försvarsmakten. Jag muckade med högsta betyg (som jag förstår det gick det inte att få 10, 10, 10).

När jag idag blickar tillbaka på mitt liv upprepar sig detta mönster gång på gång. Finns det bara balans mellan kroppens kunskap och intellektet och känner jag bara tillit klarar jag av det mesta. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut i dagens arbetsliv. När jag betraktar arbetet som lektor utifrån min livshistoria, mina erfarenheter och insikten om dels vem jag är, dels vad jag kan och har lärt mig av och genom livet, blir jag rädd och känner mig jagad. När jag utnämndes till docent trodde jag att jag bevisat både för mig själv och för alla andra att jag är någon att lita på, att jag kan och klarar av att ta ansvar för viktiga arbetsuppgifter. 

Tyvärr är det inte så det ser ut. Det är inte så som arbetslivet är organiserat. Inte ens vi som har landets HÖGSTA utbildning är betrodda att efter eget huvud använda kunskaperna och kompetenserna vi skaffat oss genom åren av utbildning, egen forskning och den upparbetade hantverksskicklighet som all undervisning gett oss. Känslan av ofrihet och tvång som fick mig att misslyckas i grundskolan kryper på mig och när jag läser vad Jonna Bornemark skriver i sin artikel i tidningen Skola och Samhälle blir jag rädd att mitt arbetsliv ska sluta på samma sätt som mina år i grundskolan.

Evidensbaseringen skapar på så sätt ett mätbart kunskapsideal för skolan och för undervisningen. För lärarnas vidkommande märks ratios mätbarhetssträvan i en förpappring, ett arbetsmiljömässigt ohållbart krav på dokumentation av den egna verksamheten.

För att stå emot en sådan ensidig betoning av ratiot i skolan, både vad gäller forskning och styrning, behöver lärares beprövade erfarenhet, det som skulle kunna sägas representera lärarkårens intellectus, ges en betydligt högre grad av tillit än vad som idag är fallet.

Jag behärskar ratio, men finns ingen balans mellan eller om allt som har med intellectus att göra rationaliseras bort eller misstänkliggörs kan och kommer inte det KUNSKAPSSAMHÄLLE som systemen för styrning är tänkt att garantera att kunna växa fram. Betraktar jag samhällets investering i mig som människa utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det uppenbart ett GIGANTISKT slöseri med resurser. Hårdrar man reglerna och synen på kompetens som råder på högskolan idag hade jag kunnat göra det jag gör, enligt gällande regler, utan alla kurserna och poängen jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad.

Det är inte bara en kunskapsfientlig syn på kunskap som vuxit fram under de senaste åren, det är dessutom en människofientlig syn. Resten av mina år i arbetslivet kommer att bli en kapplöpning med pedanterna som driver utvecklingen som jagat mig sedan jag bar tonåring och som hela tiden försökt få mig att känna mig värdelös för att jag inte anpassar mig efter reglerna. Jag känner allt mer hur snaran dras åt runt halsen på mig och hoppas att den huvudlösa utvecklingen kommer att ändras och att fler inser att singulariteten inte är ett utifrån kommande hot utan något vi på egen hand utsätter oss själva för.