Ett allt mer fragmenterat kunskapslandskap

Våren närmar sig allt mer. Snart kan man promenera i skogen igen och uppleva den mångfald som finns där, det intrikata samspel mellan olika arter som gör skogen till skog. Delar man upp skogen i sina respektive delar och undersöker dessa för sig får man kunskap om granens, tallens, björkens, lingonrisets, blommornas och mossans alla unika egenskaper var för sig. Man får kunskap om älgen, rådjuren, räven, sorkarna, ormarna, kaninerna och alla olika fåglar som lever i skogen, liksom kunskap om myror, myggor, gråsuggor och andra småkryp. Fortsätter man undersökningen och fokuserar ännu mer på detaljerna får man kunskap om bakterier, svampar och en massa annat som inte går att se med blotta ögat. Det är viktiga kunskaper, men lika viktigt är det att inse faktum; studier av skogens alla enskildheter tagna var och en för sig ger oss ingen kunskap om SKOGEN.

Samma gäller för kultur, som är en komplex helhet där SAMSPELET mellan delarna är lika viktigt att förstå som delarna tagna för sig. Och, vill jag hävda, det gäller även kunskap. Vill man verkligen förstå mänsklighetens samlade vetande måste man inse att kunskap inte är summan av delarna utan att insikter alltid är resultatet av samspel mellan en lång rad olika faktorer, dessutom alltid inom ramen för en kontext. Bildning vill jag se dels som ett slags definition av, dels som ett sätt att hantera, kunskapslandskapets mångfald.

Jakten på effektivitet och mätbara resultat i skolan och högre utbildning samt forskningen leder till att allt fler specialiserar sig allt mer. Det vill säga, allt fler fokuserar allt MINDRE på helheten och samspelet mellan delarna. Kunskapen om detaljerna växer, men förståelsen för landskapet utarmas. Det har till och med gått så långt att den som vill forska om helheten betraktas med skepsis och resultat av arbetet uppfattas som flum. Dumheten tar allt mer över när delarna inte längre knyts samman och förståelsen för samspelet mellan betraktas som ovidkommande. Ett fragmenterat kunskapslandskap må vara sprängfyllt av viktiga insikter, men det är och fungerar som en skog som sorterats upp i sina minsta beståndsdelar och som därigenom upphört att vara en skog. Trots att alla delar finns med och inget har lagts till eller dragits ifrån är det ingen skog längre. 

Idag fokuserar allt fler forskare på allt smalare områden och detaljer av helheten. Och alla förväntas skriva artiklar inom sitt allt mer specialiserade specialområde. Överblicken av och förståelsen för kunskapslandskapet går på detta sätt förlorad. Det är därför jag läser böcker hämtade från olika fält och med olika inriktningar. Böcker är ett slags landskap i sig, för där handlar det mycket mer om helheter än i artiklar. Böcker presenterar inte resultat, de skapar förståelse för helhetens myllrande mångfald. Böcker är bildande och när man läser många böcker om olika ämnen får man en helt annan överblick och mycket djupare förståelse, även för detaljer inom ämnen man inte är insatt i. Bildning och förståelse för dynamiken som uppstår i och som präglar helheter tar tid att tillägna sig och vägen till insikt är allt annat än rak. Det tar tid, kostar pengar och kräver möda. Därför har bildningsambitionen rationaliserats bort från skolan och den akademiska världen. Jag är ingen vän av elfenbenstorn, men utvecklingen i dagens akademi liknar tyvärr det som drabbade Babels torn; om nu någon begriper den liknelsen (gör man inte det kan man som tur är googla). Även om det engelska språket är forskningens lingua franca talar forskare idag endast med kollegor inom sitt allt smalare och allt mer specialiserade fält. Förståelsen för helheten och samspelet mellan utarmas fort.

Utvecklingen skyndas på när skolan inför allt mer differentierade betyg, när kunskapen kontrolleras med små och återkommande duggor där allt mer uppdelade och tydligt definierade uppgifter examineras allt mer tätt inpå undervisningen om just dessa frågor. Just nu ansvarar jag för en B-kurs där studenterna ska skriva en uppsats. När jag började som lärare skrev studenterna en och en, om de inte ville skriva två och två. Och för varje uppsats jag handledde fick jag fem timmar. På kursen jag ansvarar för nu finns totalt 180 timmar att fördela, vilket är generöst (med dagens mått mätt). Kursen inleds med tre seminarier och där har jag hjälp av en kollega som får 30 timmar för att övervaka diskussionerna, ge feed-back och hålla koll på närvaron. 25 timmar fick kursens ansvarige för att planera kursen, schemalägga och redigera hemsidan samt publicera KursPM. Och jag får 125 timmar för att göra resten. Jag svarar på alla mail jag får från studenterna, jag har spelat in 8 filmer om olika aspekter av uppsatsskrivande och ska examinera samtliga 26 uppsatser. Får jag en timme per uppsats, vilket krävs för att kunna sätta ett rättvisande betyg, och 10 timmar för kommunikation och filminspelning, återstår ca 90 timmar sammanlagt att lägga på handledning av uppsatsgrupperna. Det innebär att jag kan lägga 3.5 timmar på varje uppsats. Visst går det, men bara för att jag har erfarenhet och känner att mitt arbete är meningsfullt. Och endast för att jag har överblick och förstår både kunskapens, lärandets och studentkulturens dynamik. Kvaliteten blir dock lidande när produktionen av resultat anses viktigare än att skapa förståelse för vad forskning och kritisk, självständigt arbete handlar om.

För varje år som går blir det allt svårare att vara den lärare jag vill vara och det tar allt mer tid att skapa förståelse för vad som gör den högre utbildningen högre, dels för att timfördelningen till kurserna minskar över tid (enda sättet man kan "effektivisera" utbildning är att ge lärarna mindre tid), dels för att undervisningen i skolan och på gymnasiet blivit allt mer differentierad och kunskapen allt mer fragmenterad.

Den skog av kunskap jag som student och forskare lärde mig förstå och orientera i håller på att skövlas i samma takt som världens regnskogar, och även om den inte ersätts med palmoljeodlingar och andra monokulturer går mångfalden ändå förlorad när verksamheten blir allt mer specialiserad och uppdelad i allt smalare fraktioner, vars företrädare allt mer sällan möts över ämnesgränserna för att utbyta tankar om helheten och samspelet mellan.