Uppföljning av #MeToo, i ljuset av Josefin Nilsson

Igår tittade jag på en av de mest tragiskt gripande och samtidigt hoppingivande dokumentärer jag någonsin sett; jag tror faktiskt det, och ska här försöka förklara varför och hur jag tänker. Dokumentären heter: Älska mig för den jag är, och handlar om Josefin Nilsson. Den finns på SVT-Play, där den presenteras på följande sätt.

Älska mig för den jag är.

Filmer, Melodifestivaler, skivor, shower och 25 år med gruppen Ainbusk. Hon hann med mycket, sångerskan och skådespelaren Josefin Nilsson från Gotland. Men hon hann inte berätta sin historia innan hon oväntat dog i februari 2016. Josefin skrev på en bok, på låttexter och egen musik, för att hjälpa andra och för att själv bli fri. I år skulle hon ha fyllt 50 år. I filmen medverkar bland annat Josefins syster Marie Nilsson-Lind, Ainbuskmedlemmarna Annelie Roswall och Bittis Jakobsson, Babben Larsson, Benny Andersson, Hannes Holm, Björn Kjellman, Felicia Feldt och Tommy Körberg.

En av de första sakerna som slog mig är att dokumentären klarar Bechdeltestet med råge, vilket allt fler filmer gör idag. Även om det är långt kvar innan det råder jämställdhet har mycket hänt och kvinnor flyttar tydligt fram sina positioner. För att klara testet, som i och för sig skapats för fiktion, inte för dokumentärer, måste följande kriterier uppfyllas. Handlingen/innehållet måste,

1.  ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
2.  som pratar med varandra
3.  om något annat än män

Den här dokumentären handlar om människan Josefin Nilsson, och hennes historia berättas framförallt av kvinnor. Männen som intervjuas talar inte med varandra och de talar bara om henne. Hon beskrivs på en väldigt varmt och innerligt sätt. Hennes närmaste saknar henne och det känns genom rutan. Samtidigt finns det en mörk underliggande historia. Utan den historien hade dokumentären aldrig spelats in och allt talar för att Nilsson hade varit vid liv. Mellan raderna och indirekt blir det efter ett tag uppenbart att hon utsatts för något som ingen människa ska behöva utsättas för. Hennes syster talar i dokumentären om #MeToo och om hur Josefin Nilsson stod ensam i Tingsrätten och berättade vad hon utsatts för och om hur ingen stod upp för henne efteråt och gav sitt stöd genom att vittna om egna övergrepp på det sätt skedde på hösten 2017. Förövaren dömdes faktiskt. Det gör ont att lyssna på när systern berättade om hur något brast inom Nilsson när hovrätten dömde honom till villkorligt straff. Som det verkar hämtade hon sig aldrig från den psykiska stress som hennes kropp utsattes för av det som drabbat henne.

Jag ser dokumentären som ett av många tecken i tiden dels på att jämställdheten har tagit ett stort kliv framåt, dels på att #MeToo har förändrat synen på hur man rapporterar om män och kvinnor i allmänhet och om övergrepp på kvinnor i synnerhet. Josefin Nilsson sjöng om att hon ville bli älskad för den hon är. Som det verkar låg det mer i den texten, liksom i så många andra av hennes låttexter, än vad många förstod när hon stod på toppen av sin karriär. Dokumentären fokuserade på den djupt älskade människan och artisten, men detta gjordes mot en fond av övergreppen hon utsattes för under många år. Han som utsatte Nilsson för de vidriga övergreppen och som hotade henne till livet nämns inte vid namn och det han gjorde hamnar aldrig i fokus. Det är är ett medvetet grepp som bidrar både till styrkan och till den hoppfullhet jag känner, trots att tårarna flödar. Dokumentärens regissör säger följande i DN.

”Det här är en berättelse med fokus på en folkkär artist och hennes unika konstnärskap (...) Det är Josefins berättelse. Och Maries berättelse. Att inte nämna några namn eller andra utpekande detaljer är ett medvetet val, för vi har aldrig velat ha fokus på gärningsmannen. Självfallet är den stora debatten om våld i nära relationer oerhört viktig och välkommen”, skriver hon till TT.

Många män har skrivit om sina reaktioner på det som hände Nilsson. Ingen har mig veterligen ställt sig bakom och försvarat förövaren eller känt sig manad att säga: Inte alla män. Att inte nämna hans namn i dokumentären känns viktigt. Det handlar inte om honom, styrkan i #MeToo ligger i att fokus riktas mot ÖVERGREPPEN och dess omfattning. Det handlar inte om vem som gjorde vad, utan om alla de hundratusentals kvinnor som under så lång tid lidit i det tysta, just för att alla vetat vad som försiggått. Det är inga hemligheter som "avslöjas", varken i dokumentären om Josefin Nilsson eller i dokumentärerna om Michel Jackson och R Kelly. Det är dags att rikta fokus mot övergreppen och hjälpa offren. Förövarna hade aldrig kunnat göra vad de gjort och i många fall fortsätter göra om de inte hade den status de har, men nu alltså i allt fler fall i snabb takt förlorar.

Alexander Karim är en av den som visar vad som borde gjorts för länge sedan. Han skriver följande på Nyheter24:

Jag såg just "Älska mig för den jag är". Dokumentären om Josefin Nilsson. Och det värker i kroppen. I magen. I själen.

Jag hör hennes systers ord och tårarna bara kommer. Hur kunde det här få hända? Att den här mannen systematiskt och under flera år fick ta ut sina brister, sina tillkortakommanden, sin osäkerhet och sin ilska på en annan människa, så till den grad att hon till slut bara slutade leva. Gav upp. Släppte taget om ett liv hon verkar ha älskat så innerligt innan han kom in i bilden. Jag ser bilderna från Josefin i de tidiga tonåren och tänker på vart det hela skulle komma att sluta. Och jag tänker på min egen dotter. Även hon så full av glädje och livshunger. Och om någon hade släckt det ljuset. En otänkbar sorg.

Det är vårt fel att Josefin Nilsson led, alla vi som inte tagit avstånd från männen med makt, status och en gloria av genialitet, vilket gjort dem oövervinnerliga. Vi är dock inte skyldiga, men vi är medskapare av förutsättningarna som gjorde det möjligt. Och vi har makten att i kraft av #MeToo att göra det svårare för förövarna att agera under radarn. Inte genom att anklaga eller fördöma människor utan genom att fokusera på handlingar och genom att ifrågasätta och ta avstånd från människor som utsätter andra för övergrepp.

Nej, nu får det vara nog. Jag känner att det är dags att ta ställning ordentligt. Det är dags att tacka nej. Så det gör jag nu. Till branschen. Ja, jag kommer att förlora pengar på det här. Det vet jag. Min karriär kanske går åt helvete men nu får fanimej vara nog.

Jag tackar härmed nej till, filmer, tv-serier, pjäser och projekt med de gubbslem och skitstövlar som både jag och ni känner till men som vi av juridiska skäl inte kan nämna vid namn. Men vi vet vilka ni är.

Om många tackar nej till att samarbeta, till att gå och titta på eller beundra kända förövare förlorar de möjligheten att fortsätta agera klandervärt i det tysta. Det finns alltid någon som ser och som hör, och det behövs bara ett enkelt: Nej tack! Det ligger en ansenlig makt i de där orden; samma makt som så länge skapat möjligheter för mäktiga män att ta för sig utan att ens utsättas för frågor. Nej tack är en annan sorts tystnad och den riktas mot den som bör tystas.

Jag tackar nej. Och jag tycker att även du ska tacka nej. Jag talar till mina kollegor. Regissörer, producenter, författare, teaterchefer – om vi tillsammans bara tackar nej, kan vi tvinga fram förändring. Vi kan inte vänta på att dessa män, för ja, det är främst män och det vet vi alla, vi kan inte vänta på att de ska förändras. Vi kan inte acceptera ”det var längesen och han är mycket lugnare nu”. Det spelade ingen roll för Josefin som levde och sedan dog i sviterna av fysisk såväl som psykisk terror och det ska inte spela någon roll för oss. Jag säger till alla mina bröder i branschen – Tacka nej. Till mina systrar – Tacka nej. Tillsammans kan vi flytta berg!

Listan av förövare är lång och jag är medveten om att det jag tackar nej till är goda 30 procent av allt som kommer att produceras men det är ok. Förändring kostar. Det har det alltid gjort. Och jag är mer än villig att betala.

Förändring kostar, och alla vi som vill förändring har ett ansvar att betala priset för den. Till skillnad från offren kan vi glädja oss med att priset vi betalar är noll och ingenting i jämförelse med det pris som Josefin Nilsson och så många andra kvinnor fått betala genom åren. Och det fina är att kostnaden är en investering i den nödvändiga förnyelse av kulturen.

Älska mig för den jag är visar dels att det finns andra sätt att berätta historier, dels att kvinnors liv är minst lika dramatiskt storslagna som mäns. Allt talar för att det är en ny kulturell guldålder som öppnar sig, där det inte finns plats för manliga genier som står över allt och alla andra. Jag vill se mer av och om kvinnor, men framförallt vill jag se mer av och om MÄNNISKOR som vågar visa sig sårbara och som bryr sig om sina medmänniskor mer än sina egna uppblåsta egon.