Jag har ofta svårt med koncentration; mina tankar vandrar och jag störs av ljud, ljus och andra intryck. Däremot är jag bra på att vara fokuserad under kortare perioder, och har jag bara bestämt mig är jag uthållig. Har jag lovat att göra något håller jag deadlines och tar ansvar. Ändå är det som min bristande koncentrationsförmåga definierar mig i andras ögon.
Att kunna koncentrera sig är den främsta av dygder; det är i alla fall min uppfattning. Kan man det spelar det ingen roll att ens uthållighet är dålig, att man missar deadlines och inte riktigt är någon att lita på i alla lägen. Det finns så många ursäkter att ta till för den som uppfyller normen och är som folk är mest. Det kan inga superförmågor i världen ändra på. Uppfattas man vara annorlunda värderas man som default utifrån skillnaden, medan den som liknar majoriteten kan avvika en hel del utan att det påverkar uppfattningen om personens karaktär. Den som avviker måste alltid bevisa att hen kan och är någon att lita på för att få förtroende, medan den som uppfyller normen måste missköta sig rejält innan hen ifrågasätts.
Livet har lärt mig detta. Kunskapen har jag skaffat mig den hårda vägen. Jag är tacksam för att jag inte blivit bitter, glad att jag kunnat sublimera sorgen till kreativitet och kunskap. Eftersom jag hade svårt med koncentrationen misslyckades jag i grundskolan, vars hela organisation bygger på att man kan koncentrera sig. Fokus och uthållighet hinner man inte visa under de kosta pass och serier som undervisningen är uppbyggd kring, och det behövs inte heller eftersom de flesta har svårt med det. Först på universitetet upptäckte jag hur långt man kan komma med en utvecklad förmåga att fokusera i kombination med uthållighet. Får jag bara hålla på med några olika projekt parallellt och kan jag bara byta fokus ibland överraskas jag ofta själv av hur uthållig jag kan vara, särskilt om det jag gör känns meningsfullt.
Jag har svårt att koncentrera mig på saker jag finner meningslösa, men kan fokusera vid upprepade tillfällen nästan hur långe som helst på det som är viktigt; i alla fall så länge jag lär mig något och utvecklas. Det är dock inte så samhället är organiserat, mina egenskaper uppskattas inte. Koncentrationsförmåga är en dygd och eftersom allt ändå förändras är det mest till besvär att kunna fortsätta år efter år, och eftersom majoriteten hela tiden finner ursäkter för ständiga nyordningar som sägs leda till att allt blir bättre blir även uthålligheten till ett problem eftersom det får den som håller sig till tidigare överenskommelser att sticka ut. Och det ska man inte göra, man ska vara som andra.
Jag vill inte byta, det vill jag verkligen inte. Jag är tacksam för att jag är jag och för att det trots allt har gått bra för mig. Jag har lärt mig leva med känslan av att inte passa in och för mig själv bevisat att jag duger något till. Tänkte skriva lite mer men tappade tråden. Idag har jag nämligen extra svårt att koncentrera mig på annat då jag är fokuserad på eftermiddagens föreläsning om kultur och kunskap för doktoranderna. Fast jag återkommer imorgon med andra tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar