Följa och försvara, eller stjäla? Det är frågan.

Hur man förhåller sig till filosofer och andra forskares resultat som man uppskattar säger något om en som tänkare. Använder och skapar man något eget med hjälp av det man läser, eller följer man, försvarar och är trogen? Det sägs att forskning är eller i alla fall ska vara objektiv, men ingen som varit ett tag i den akademiska världen kan ha undgått att lägga märke till att sådana saker som kultur och personlighet spelar roll för hur man agerar och förhåller sig till olika saker. Objektivitet är som jag ser det ett eftersträvansvärt ideal, men människor är och kommer alltid vara MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Det mänskliga är en förutsättning för forskning och får inte betraktas som ett problem, för då når vi singulariteten innan vi hinner säga postmodernism. Att acceptera den mänskliga faktorn är inte ett uttryck för relativism, tvärtom. Tron på absolut objektivitet är dock en idealism som rimmar mycket dåligt med hur verkligheten faktiskt fungerar.

Jag håller på att lägga sista handen vid den bok som jag betraktar som mitt livsverk. Allt jag gjort hittills i akademin har lett fram till den text jag just nu håller på att slutredigera. Den blir nog inte helt klar förrän till hösten. Har jag väntat så här länge vill jag inte stressa fram något. Dessutom har jag fått ett kontrakt på en lärobok, vilket jag tror blir bra som omväxling. Den ska bli färdig innan sommaren. Båda böckerna kan sägas handla om det jag lärt mig genom åren. Den ena riktar sig till andra forskare (och givetvis en intresserad allmänhet, för kulturvetenskapliga texter som inte kan läsas med behållning av icke-akademiker borde inte läsas av någon) och läroboken till studenter som just påbörjat sin utbildning.

Jag ser mig som en förkämpe för kunskapen, i obestämd form plural. Därför försvarar jag inte filosoferna jag läser och vars tankar jag använder, jag stjäl det som fungerar och gör något eget av det. Bara så kan man, i kunskapens namn, hedra tänkarna man inspirerats av. Är det inte samma som att plagiera, kanske någon invänder. Absolut inte, svarar jag. Tvärtom, för jag skulle aldrig drömma om att inte ge dem jag stjäl ifrån cred för det. Det är i vördnad och av tacksamhet jag stjäl. Jag står på jättars axlar och hade aldrig kunnat komma så långt utan deras inspiration. Stannade jag kvar vid deras fötter för att tillbedja dem eller försvara deras heder, skulle jag inte bidra till utvecklingen av kunskap. Och det var ju därför jag sökte mig till akademin, för kunskapens skull och för att få vara med och utveckla den. Jag har ingen aning om hur boken kommer att tas emot, men väntar med spänning på vad några utvalda människor jag litar på och känner respekt för ska säga efter att de läst manus. Och den som vill får gärna reagera på följande tankar, hämtade från boken, där jag just förklarar varför jag stjäl.

Nomadologi handlar om att lära sig förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Det handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur behöver röra sig med och förändras, tillsammans med det man studerar. Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer vad som är den bästa metoden och materialet. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som är funktionellt är bra, det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Detta är en metodbok för studier av kultur, snarare än en bok om kulturvetenskaplig metod. Teorin och metoden är invävd i texten och presenteras tillsammans med resultatet, eller hellre: Teorin, metoden och resultatet är delar av samma helhet som läggs i läsarens händer för att främja förståelse för förändring. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill, och förstår man förutsättningarna för förändring ökar chansen att fler inser att kulturen redan idag är resultatet av kollektiv handling. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.

Kulturvetenskapliga texter kan och bör utmana, samt uppmuntra till reflektion. Kulturvetenskap handlar om att lära sig tänka nytt och med fantasins hjälp ta sig förbi det givna genom att försöka förstå vad som skulle kunna bli. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram, den är ett resultat man bara kan hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar, i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs aktiva läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i en framställning som denna faller boken platt till marken. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Kulturvetenskapen jag bedriver är en annan typ av vetenskap, och det är den konsekvent. Nomadologisk (kultur)vetenskap är en vetenskaplig praktik som inte går att låsa fast, det är en öppen vetenskaplig praktik, utan några andra regler än transparens och kritiskt tänkande. Nomadologin, i alla fall den variant som här beskrivs, är ett slags vetenskapligt uppror mot allt vad konventionell vetenskaplig praktik heter. Kunskapen behöver vara fri för att bli angelägen. Vetande kan inte låsas in eller kontrolleras utan att något avgörande och viktigt går förlorat, nämligen lusten att lära. Vetenskapen och den högre utbildningen håller på att förändras i riktning mot ett slags marknadsanpassad lean produktion av ”kunskap”, eller snarare mät- och jämförbara resultat. Vetenskap handlar idag allt mer för enskilda forskare om att meritera sig, och för samhället och näringslivet om att få legitimitet för det man redan visste eller vill göra. Utvecklingen oroar mig. Därför gör jag motstånd genom att välja andra sätt, konsekvent. Bland annat låter jag mig inspireras av ett citat från Deleuze där han talar om sitt mångåriga samarbete med kollegan Félix Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig. (Deleuze & Parnet 2002).

Sådana strategier handlar om att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är unikt. Det handlar om att förstå att det som uppfattas som nytt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff, och att det är handlingarna som många utför som skapar världen. Kreativitet uppstår mellan människor och i mötet med andra. Därifrån kommer impulserna till nya tankar. Genom att stjäla snarare än att resa anspråk på att ha använt det stulna till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får läsaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för uppkomsten av ny kunskap. Nyckeln till framgång är något så enkelt och samtidigt svårt som en plats, ett rum där möten mellan forskarens resultat och dem de vetenskapliga rönen angår kan äga rum. För att det hela ska fungera och för att främja vidare samtal behöver det vara en plats med högt i tak där många kontinuerligt och prestigelöst kan utbyta tankar och föra samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Kulturvetare undersöker inte bara kultur, tillsammans med alla andra i samhället är forskarna medskapare av kulturen som alla både påverkar och samtidigt påverkas av.