Jag ser en tydlig trend i akademin och samhället som handlar om att å ena sidan ringakta forskning och å andra sidan högakta forskare tillsammans med resultat publicerade i ansedda tidskrifter. Jag ser en klyfta öppna upp sig och det oroar mig. Vill man få en artikel antagen måste man följa formaliareglerna för publicering, etikreglerna för forskning och dessutom anpassa stilen efter normen som vuxit fram inom det sammanhang man väljer att publicera sig. Och för att överhuvudtaget få möjlighet att publicera sig krävs att man är framgångsrik i konkurrensen om forskningsmedel. Forskningen är fri sägs det och det är också vad lagen säger att den ska vara, men för att få ta del av den där frihet krävs att man underkastar sig en massa regler, anpassar sig efter kulturella normer och kommer fram till det man lovat. Den där friheten är med andra ord inte särskilt mycket värd i praktiken, vilket riskerar gå ut över kunskapskvaliteten.
Söker man på YouTube finns det gott om filmer som handlar om hur man når framgång i strävan efter att bli publicerad i peer-review tidskrifter; det handlar med andra ord om ett standardiserat hantverk, inte om att söka ny kunskap förutsättningslöst. Det handlar mer om att producera resultat än om att utveckla vetande. FÖLJER man bara metoden anses resultatet vara vetenskapligt, även om det är trivialt. Och hittar man en så kallad kunskapslucka som man kan fylla är man hemma, trots att ingen efterfrågat kunskapen. Jag ser en ängslighet sprida i akademin. Det gäller att inte stöta sig med de som har makten och det handlar om att rätta in sig i ledet och följa reglerna.
Kanske är det därför allt fler forskare talar om att de tittar på saker och ting? Titta på?! Det är att ringakta forskningen och reducera forskare till passiva iakttagare av skeenden som inte går att påverka. Fysiker och rymdforskare bygger sin kunskap i hög grad på iakttagelser, men utan teorier som förklarar datan går det inte att skapa kunskap. Samhällsvetenskap är något helt annat. Om samhällsvetare säger att de tittar på, vad det nu är de forskar om, sprids en uppfattning i samhället om att det som är sammanfaller med det som bör. Forskningen blir därmed normativ, inte objektiv. Det är nämligen omöjligt att titta på sociala fenomen utan att påverka dem.
Kunskapsutveckling är ett ansvarsfullt och viktigt arbete. Utan beslut som vilar på en stabil grund av KUNSKAP går det inte att bygga ett hållbart samhälle, och kunskap kan och får aldrig avses vara synonymt med en publikation i en speciell tidskrift; då har vi slutat bry oss och vill bara fördela ansvar och svära oss fria från skuld om besluten visar sig leda till problem.
Det är något slappt och oengagerat över talet om att man tittat på. Jag TITTADE inte på lastbilschaufförer när jag samlade material till min avhandling. Jag UNDERSÖKTE förutsättningar för jämställdhetsarbete. Jag ANALYSERADE ett gediget material i min jakt på KUNSKAP. Det var inte vad jag SÅG som var det viktiga, även om jag använde mina ögon, öron, hud och alla andra sinnen för att skaffa mig en så rik och mångfacetterad bild av det kulturella sammanhang jag analyserade för att förstå hur man skulle kunna arbeta med förändring. När andra forskare säger att de tittat på något och deras arbete jämför med mitt känns det som allt arbete jag la ner på den studien devalveras och reduceras till harmlös förströelseläsning.
Det spelar roll hur man benämner saker och ting. Orden och språket innehåller en ansenlig makt över tanken. Det sker hela tiden betydelseglidningar och det är viktigt att påminna sig om och göra sig uppmärksam på det, annars låter det som vi talar om samma sak när vi i själva verket talar om något helt annat. FORSKNING är bara forskning om det handlar om sökande efter och utveckling av ny kunskap. Om forskare reduceras till åskådare förvandlas forskning till passivt iakttagande och, lydigt disciplinerat, okritiskt regelföljande. Forskare förvandlas till utövare av tjänsten forskning och blir lojala tjänare till den eller de som innehar makten för tillfället.
Låt oss sluta jämställa forskning med passivt iakttagande av oföränderliga skeenden och linjära processer. Livet och verkligheten är LÅNGT mer komplext än så, och forskarkompetensen måste anpassas efter verkligheten för att kunna kallas forskarkompetens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar