Livet och tillvaron är fylld av både komplicerade och komplexa problem, liksom blandformer. Och om det inte bara är svar man söker, utan verkligt viktiga och användbara insikter som hjälper en förstå är det viktigare att lära sig skilja på olika typer av problem och att skaffa sig en växande uppsättning verktyg att tänka med, än att samla på sig så mycket väl underbyggd fakta som det går. Det är nämligen bara komplicerade problem som kan lösas med hjälp av fakta och evidens. Komplexa problem kan inte förstås genom att fokusera på detaljerna för att därifrån bygga upp en förståelse för helheten. Komplexa problem kräver ett helt annat angreppssätt för att bli begripliga; det är genom att zooma ut och skaffa sig perspektiv, eller genom att göra problemet STÖRRE som något slags förståelse kan nås. Det är genom att skaffa sig perspektiv man lär sig vilka strategier som är tillämpliga i vilka sammanhang. Genom att skaffa sig perspektiv lär man sig även att det är minst lika viktigt att vara ödmjuk och ibland kunna ändra åsikt och byta metod.
Sedan 1980-talet har behovet av den här typen av kunskap och förståelse lett till framväxten och utvecklingen av ett helt nytt vetenskapligt fält kallat Big history En av företrädarna för fältet är David Christan, vars bok Berättelsen om allt: 13, 8 miljarder års historia, jag ägnat alldeles för lång tid åt att läsa. Jag ville inte slarva utan läsa noga. Och eftersom mitt liv som lektor ser ut som det gör och det finns alldeles för mycket som måste göras på alldeles för kort tid och det dessutom fokuseras allt för mycket på detaljer, regler och kontroll, det vill säga tillvaron är allt för fragmentiserad, har jag varit hänvisad till småstunder här och där och det har ibland gått dagar mellan tillfällen jag kunnat stjäla till mig en stud att läsa och reflektera över det jag läst. Mitt högst personliga bildningsprojekt, vilket i början av min akademiska karriär sammanföll med mitt arbete, har idag allt mer förpassats till en fritid som krymper i takt med att allt fler av de, för den akademiska och intellektuella utvecklingens skull, nödvändiga uppgifterna, förläggs dit. Nåväl, jag vill inte gnälla, men det kändes påkallat att visa konsekvenserna av olika sätt att se på kunskap, människor och tidsanvändning. Det var dock boken jag ville tipsa om och dess innehåll jag ville reflektera över. Så här presenteras den på Adlibris:
Kan vi förändra vårt sätt att se på världen, universum och vår egen existens genom att betrakta helheten? Det här är Berättelsen om allt: från Big Bang till framtiden, via de första stjärnorna, jordens födelse, dinosaurierna, människans uppkomst, istider, jordbruk, månlandning och globalisering.Som jag förstår det har historieämnet förändrats sedan jag gick i skolan. Vi började med stenåldern och betade av stadierna kronologiskt under mellanstadiet för att ägna högstadiet åt 1900-talet, som därigenom placerades in i ett sammanhang. Idag förstår jag det som att man fokuserar på den senare tidens historia. Jag märker i alla fall att många studenter som kommer till högskolan idag saknar kunskap och förståelse för historia som ett slags process och helhet. De kan en del om utvalda detaljer, men saknar överblicken. Denna bok fokuserar på helheten och processen och skapar därmed ett slags struktur att hänga upp detaljerna på, vilket mycket talar för att den mänskliga hjärnan behöver för att bygga upp förståelse och insikt. Att stapla fakta på varandra och kontrollera att man har koll på detaljerna leder inte till bildning, vilket är människans sätt att förhålla sig till kunskap bearbeta fakta; till skillnad från datorer som lagrar enorma mängder information som processas enligt på förhand bestämda algoritmer.
De flesta historiker studerar avgränsade tidsperioder, specifika datum, individer och dokument. David Christian studerar i stället hela historien och tar med läsaren på en vild resa genom de 13,8 miljarder år som vi känner till som vår historia. Han fokuserar på milstolpar och belyser de dolda trådar som binder allt samman för att förklara varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Med klargörande insikter i vårt universums ursprung, livets uppkomst och människans framväxt, ger Berättelsen om allt en helt ny förståelse för vår plats i kosmos.Lyfter man blicken bort från enskilda kungar, samhällen, länder och utvalda detaljaspekter av historien framträder en helt annan bild och förståelse för helt andra saker. Big history ger oss andra kunskaper och en annan förståelse för den förändring som historien och kultur ytterst utgör. När jag läser Christans bok är det förståelse för förändringens logik jag får, inte detaljkunskaper om enskildheter som i det stora hela inte spelar särskilt stor roll. Vem som gjorde var med vem avgör inte historien. Christian ger oss historien om och identifierar nio steg av ökande komplexitet. Big bang är det första steget. Stjärnor och galaxer det andra och tredje. Molekyler är det fjärde. Livet är steg fem. Det handlar om trappsteg och som spelet mellan ordning och entropi. Trappsteg sex utgörs av människan och den mänskliga hjärnan. Trappsteg sju representeras av jordbruket. Vi befinner oss idag på trappsteg åtta som representeras av antropocen. Boken avslutas med en reflektion om framtiden där författaren är tydlig med att den aldrig går att förutsäga.
Historien som läggs fram i boken handlar om energi och om kollektivt lärande. Tre aspekter av livet som INTE är unika för människan som därför inte kan betraktas som skapelsens krona. Det jag känner mest av allt när jag läser är ödmjukhet inför komplexiteten och hur lite jag vet samt hur lite vi människor faktiskt vet, trots (eller kanske just därför att) vi förfogar över enorma mängder fakta och information. Diskussionerna om klimatet som handlar om vilken lösning som är bäst, fast som egentligen handlar om hur lite vi som lever i västvärlden behöver förändra vår livsstil, skulle må bra av följande perspektivgivande och tänkvärda insikt.
På de 200 år som har gått sedan år 1800 har antalet människor ökat med över sex miljarder. Varenda av dessa människor har behövt mat, kläder, bostad och arbete, och de flesta har också behövs utbildning. Att på bara 200 år få fram resurser till ytterligare sex miljarder människor var en enorm utmaning. (s. 253f)Med fördjupad förståelse för livet på jorden SOM HELHET och som del av en historia som sträcker sig enormt mycket längre än det ögonblick som mänskligheten befunnit sig på jorden förstår man hur lite vi vet och hur orimliga lösningarna som diskuteras idag faktiskt är. Vi har skapat ett maskineri som är långt större och mer komplext än någon av oss kan förstå, än mindre styra.
Vi står inför en tydlig utmaning som art. Kan vi bevara det bästa av det goda antropocen och undvika farorna med det onda antropocen? [Det vill säga] Kan vi fördela energin och resurserna mer rättvist och undvika katastrofala konflikter? Och kan vi, likt de första levande organismerna, lära oss att använda mindre och subtilare resursflöden för att klara detta? Kan vi hitta en global motsvarighet till de fint kalibrerade protonpumpar som driver alla celler idag? Eller kommer vi att fortsätta förlita oss på energi- och resursflöden som är så stora att de till slut kommer skaka sönder de fantastiskt komplexa samhällen som vi ägnat de senaste 200 åren åt att bygga upp? (s. 268f)Christian ställer mot slutet av boken en fråga som saknar givet svar, men som jag anser att mänskligheten har ett ansvar att reflektera över:
Har vi redan uppnått en komplexitetsnivå som helt enkelt övergår vårt förstånd? (s. 276)Utan den vishet och bildning som går förlorad när allt mer fokus riktas mot detaljerna finns ingen möjlighet att nå förståelse för vad som krävs för att klara av att lösa alla de (av människor skapade) problem som utgör ett hot mot både mänskligheten och livet på jorden. Vi kan dessutom inte säga att vi inte visste vilken effekt vårt sätt att tänka och leva har på klimatet och förutsättningarna för liv på jorden. Christian lyfter fram ett citat från mars 1968 som Robert Kennedy yttrade i ett tal han höll strax innan han mördades:
I bruttonationalprodukten inräknas luftföroreningar och cigarettreklam och ambulanser som rensar upp efter blodbaden på våra motorvägar ... nedhuggna redwoodträd och alla de naturens under som går förlorade i städernas kaotiska utbredning ... Däremot räknas inte våra barns hälsa, kvaliteten på deras utbildning eller glädjen i deras lek. BNP omfattar inte skönheten i vår poesi eller ... skärpan i vår allmänna debatt eller våra tjänstemäns integritet ... Kort sagt: BNP mäter allt utom det som gör livet värt att leva. (s. 281)Christian talar dock inte om enskilda människor, han talar om och riktar blicken mot: Noosfären, som jag skulle vilja skriva om här i ljuset av boken jag rekommenderar. Inser dock att jag inte hinner det. Jag har ett seminarium jag måste förbereda, så jag avslutar genom att citera vad jag skrev 2012, om just noosfären (med utgångspunkt i en annan bok).
För några år sedan läste jag Teilhard de Chardins bok Fenomenet människan. Blev inspirerad till detta efter att ha läst Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Kroppsmaskinerna. Det som väckte mitt intresse för den franske jesuitpatern var hans begrepp Noosfären som Bard och Söderqvist nämner i Kroppsmaskinerna. Om honom står att läsa på Wikipedia:
Teilhard de Chardins bestående betydelse ligger inom den andliga och metafysiska reflektion av mycket originellt slag som han utvecklade beträffande utvecklingsläran och materiens relation till anden. Charles Darwins utvecklingslära, Vladimir Vernadskijs geologi och den kristna skapelsetron förenas av honom i en holistisk vision av ”det mänskliga fenomenet.” Detta uppfattar han som en utvecklingsetapp som leder till ”noossfären” (från det grekiska ”noos”, medvetande eller sinne). Denna ”sfär” förbereder i sin tur ankomsten av en gestalt som han kallar ”den kosmiske Kristus.” Den yttersta spetsen på all evolution är ”omegapunkten.”Relationen mellan Ande och Natur. Den är lockande. Gregory Bateson har skrivit en mycket tankeväckande bok som heter just Ande och Natur, en nödvändig enhet, där han sammanfattar sitt livsverk. Batesons forskning, som bedrevs i skärningspunkten mellan naturvetenskap och humaniora handlade just om relationen ande och natur. Det var delvis därför jag lockades av Teilhard de Chardin och hans tankar om Noosfären, och det är det begreppet som denna bloggpost handlar.
Först måste bara några viktiga saker klargöras. Teilhard de Chardins metafysik finner jag mycket tankeväckande, men allt han skriver om kan jag inte ställa upp på. Hans kristna budskap lämnar jag därhän. Och tron på att det finns en teleologi i världen som leder evolutionen i riktning mot "omegapunkten" det finner jag besvärande. Det kan jag inte ställa upp på. Men hans tankar för övrigt om fenomenet människan är tankeväckande, och begreppet Noosfären är användbart. Med dessa reservationer kastar jag mig ut.
Världen kan, om man väljer att se på den med detta tankeverktyg (för det är vad jag skriver om och är intresserad av, verktyg att tänka med hjälp av), delas in i tre sfärer: Biosfären, Noosfären och Teknosfären.
Biosfären är den tunna hinna på jordens yta där allt levande finns och verkar i en ömtålig balans. Evolutionen förändrar och frambringar livet på jorden, i en icke-linjär, stokastisk process av blivande. Allt levande samverkar och är beroende av vartannat och påverkas ömsesidigt, även om människan kan sägas vara jordens herre. Människan är till 100 % en biologisk varelse, men, och det leder oss över och in i nästa sfär, hon är samtidigt till 100 % en kulturell varelse.
Och kulturen hör delvis, men inte uteslutande till Noosfären som är meningen ansvaret och tänkandets dimension. Frågor som: Vad är sant, skönt, rätt, gott, heligt? hör hemma i denna sfär. Alla immateriella artefakter hör till Noosfären, som går in i, ut ur och som samverkar med nästa sfär eller dimension av liv på jorden. Teknosfären som utgörs av materiella artefakter. Samhällen, Världens högsta hus, längsta bro, djupaste gruva, största torg och så vidare, hör till Teknosfären.
Alla tre är aspekter av mänskligt liv, och vill man förstå människan måste alla tre beaktas. Biosfären och Teknosfären, vill jag hävda, är välbeforskade områden. Men Noousfären är styvmoderligt behandlad, och framförallt samverkan och interaktionen mellan dimensionerna är sorgligt underbeforskad. Här finns mycket att göra, och med hjälp av insikten om att det finns en avgränsad dimension dit forskningsfokuset kan riktas underlättar det arbetet.
Noo-/teknosfären kan sägas vara den del av jordens yta som bearbetats av människan, i hennes ständiga strävan efter att finna sig till rätta på jorden och i livet. Mänskliga verksamheter, både tankemässiga och mer handfasta avsätter spår. Ibland föregår tanke handling, och bland föregår handling tanke. Det sker ett ständigt växelspel mellan dessa dimensioner och det går inte att med bestämdhet avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Uppdelningen gör det emellertid enklare att förstå vad vi har att göra med.
För mig fungerar ovanstående tankar som ett slags påminnelse om att det inte finns ett och ett enda svar på frågor som rör livet, samhället och kultur. Det fungerar också som illustration till ett annat begrepp, multiplicitet, som är en sammansatt enhet som finns och verkar i världen (bestående av komponenter som utgörs av både materia och immateriella aspekter), men som inte kan bestämmas närmare än genom insikten om att den är uppbyggd av fler än EN men färre än MÅNGA delar. Närmare än så går det inte att komma en definition av ett mänskligt fenomen. Det är ett sätt att beskriva och förstå komplexitet. Det behövs och är viktigt att utgå från, en definition och detta är mitt förslag.
Se dig omkring. Överallt, inne som ute, finns den Noosfären. Den går inte att ta på, men den avsätter tydliga spår i världen, överallt. Tankar och kultur är aspekter av Noosfären, och dessa är lika viktiga för att förstå människan som teknologin, biologin och den fysiska världen. Alla aspekterna behövs för att lägga livets pussel. Ibland kan man få för sig att det bara behövs en enda pusselbit, Higgs boson. Men det räcker att se sig omkring i världen, och det behövs ingen doktorsgrad eller ens högskolestudier, för att förstå att det finns mer än beräkningsbara partiklar i världen. Alla bitar behövs och är lika viktiga för att kunna lägga pusslet.
När skall politikerna som ansvarar för forskning- och utbildningsfrågor inse detta fact of life och omsätta insikten i handling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar