Ansvar för sina studier

Mitt tålamod som lärare är både kort och oändligt långt, allt handlar om vilken typ av frågor jag får. Så länge frågorna är ställda med en ärlig vilja att faktiskt veta och förstå känns det som mitt tålamod aldrig tar slut, även studenter som återkommer gång på gång för att de inte förstår har jag tåla mod med och svarar så fort jag bara kan. Jag trivs som lärare, så länge det är lärande jag kan och får arbeta med. Där, i arbetet med allt som har med kunskapsutveckling att göra, känner jag mig levande. Frågor däremot, som handlar om att jag i princip ska tala om för studenterna vad de ska skriva eller säga, så att de kan upprepa detta i tentan eller på seminariet, i trygg förvissning om att inte bli underkända, har jag inget tålamod alls med. Den typen av frågor gör mig lika trött som kraven från högskolans administrativa system som bara handlar om resultat och ekonomi. Det var för kunskapen, lärandet och möjligheten att utvecklas jag sökte mig till universitetet, och det är detta som fått mig att stanna kvar. I kunskapen och på gränsen till det jag inte vet eller kan känner jag mig som allra mest levande, och än mer levande känner jag mig när jag inte är ensam i det möjligheternas mellanrum som jag ser resan mot bättre vetande och djupare förståelse som.

Vägen som leder från okunskap till insikt tar aldrig slut och har inget mål. När man väl anträder den vägen inser man att man redan är framme och att lärande liksom livet handlar om att vara i rörelse, öppen och nyfiken samt beredd att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Lärande handlar om att veta mer och bättre men det är inte en kumulativ process. Jag vill snarare se det som förmågan att hålla fler och fler bollar i luften samtidigt. Bildning är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig, brukar man säga, och det ligger mycket i den tanken. Bildning skulle kunna ses som förmågan att hantera komplexitet. Hjärnan och kroppen glömmer inte, därför är det så viktigt att hålla sig i rörelse och fortsätta läsa även om man inte förstår och trots att man inte kan minnas allt man läser. Vägen till kunskap är en omväg och det man vinner i tid på att ta genvägar förlorar man oundvikligen i kvalitet.

På högskolan måste man agera som student och inse att det är KUNSKAPEN som står i fokus, alla är där för att lära. Alla är lärare i akademin, brukar jag tänka och säga. Och lärande kräver eget ansvar, både för vad man läser och hur man läser. Man har även ansvar för vad man säger och gör, och framförallt, man är inte på högskolan för någon annans skull. Lärarna är där för studenternas skull, för att skapa förutsättningar för lärande. Något av det jobbigaste jag upplever i min vardag som lektor är när jag misstänker att jag har att göra med studenter som försöker göra mig glad, som ser det som att de lyckats om jag blir engagerad. Få saker gör mig så besviken och beklämd som när jag i ögonvrån ser att studenten som ställde frågan high-fivar med sina kamrater när jag tackar för en bra fråga och och vänder mig om för att utveckla tankarna genom att skriva eller rita på tavlan. Det som gör mig ledsen är att jag känner mig lurad. Jag är VERKLIGEN på högskolan för kunskapen och lärandets skull, och jag antar att alla studenter och kolleger känner samma. Erfarenheten säger tyvärr något annat. Och det är alltid studenterna som inte tar sitt ansvar som är förlorarna. Det gör mig besviken och ledsen, men framförallt beklämd. Kommer man till högskolan för att göra sin lärare glad, det vill säga tror man att det är en framgångsfaktor i studierna och livet har man gruvligen misstagit sig.

Rädslan för att göra fel som så många studenter ger uttryck för förbryllar mig mer. Det ser jag snarare som en utmaning, för kan jag få studenterna att inse faktum, att följer man reglerna och manualerna till punkt och pricka blir det fel. Enda sättet att lära för livet och utveckla ny kunskap är att försöka och försöka igen, även om man misslyckas. För att vara och agera som student och ta eget ansvar för sina studier kan och får man aldrig slå sig till ro med att bara acceptera vad som står i böckerna, man har ett ansvar att läsa kritiskt. Och det handlar inte om att ifrågasätta innehållet utan om att lära sig se skillnaderna mellan olika texter och det som påstås. Det handlar om att sluta läsa i jakt på resultat och istället leta efter och värdera argument, empiri och olika tolkningar. Ansvar för sina studier handlar om att läsa aktivt och engagera sig på seminarierna, inte för lärarnas skull eller för att få närvaron inrapporterad, utan för kunskapens och lärandets skull.

Lutar man sig tillbaka och förväntar sig att läraren ska tillhandahålla allt man behöver för att klara sig genom kursen med godkänt betyg agerar man som elev och gör sig själv till lydig följare, vilket är motsatsen till innebörden i begreppet student. Om högskolan examinerar lydiga följare som okritiskt följer regler och anpassar sig efter manualer hotas demokratin och undergrävs samhällets långsiktiga hållbarhet, i alla fall på sikt. Samhället investerar i högre utbildning för att fostra kritiskt tänkande, självständiga och ansvarstagande medborgare som kan förvalta det demokratiska arvet och göra vårt land till ett föredöme i världen. Högre utbildning handlar inte om att förmedla fakta eller överföra information.

Ingen student ska behöva vara rädd för att utsättas för slamkrypare av illvilliga lärare. Ingen LÄRARE utsätter sina studenter för något sådant. Därför bör man inte läsa frågorna på hemtentor bokstavligen och ordagrant. För att lyckas nå upp till kursens examenskrav gäller det att inte referera eller upprepa vad som står i böckerna. Alla inlämningar bedöms med utgångspunkt i vad som står där och hur det presenteras, i kraft av sig själv. Lärare på högskolan rättar inte tentor eller uppsatser. På högskolan blir resultatet av ens arbete BEDÖMT. Det finns inget facit, i alla fall inte inom humaniora och samhällsvetenskap. Lärarna använder ingen rättningsmall. Alla texter man lämnar ifrån sig på högskolan måste stå för sig själv och fungera även utanför kursen och för någon som inte vet var den hör hemma. Jag brukar säga att en bra text, och det gäller alla texter, ger läsaren all information som läsaren behöver för att förstå vad det är för text och vad den som skrivit den vill säga. Skriver man till sin lärare och tar för givet ett hen vet vem, vad, hur och varför blir det fel, även om innehållet inte går på tvärs mot det som sagt på föreläsningarna eller innehållet i boken. Är inlämningen inte självständig kan och kommer den aldrig att kunna få VG och i många fall inte ens G.

Tar man som student inte eget ansvar blir högskolestudierna en förlängning av gymnasiet, vilket ingen tjänar på. Och det spelar ingen roll hur många högskolepedagogiska kurser lärarna tvingas gå eller hur pedagogiskt skickliga lärarna är. Det som gör högre studier HÖGRE är individens förmåga att ta eget ansvar.