Intellektuell tyngdlyftning

Ska man klara av att lyfta sin egen kroppsvikt i bänkpress går det inte att som otränad bara att väga sig och sedan hänga på vikterna på stången och lägga sig under den. Risken är att man skadar sig allvarligt. Ingen vettig människa utsätter sig för något sådant. Alla förstår detta, ifråga om fysiska prestationer går det varken att lura sig själv eller andra. Handlar det däremot om intellektuella prestationer kommer saken tyvärr i ett helt annat läge. Tråkigt nog händer det varje år att man som lärare stöter på en eller flera studenter som försatt sig i den prekära situation det innebär att ligga där på bänken med en alldeles för stor tyngd över sig. Om man som högskolestudent kommer till utbildningsprogrammets avslutande uppsatskurs, oförberedd och utan en verklighetsförankrad uppfattning om vad det innebär att skriva ett examensarbete, och framförallt om man kommer dit utan en realistisk uppfattning om vad som krävs av en själv för att klara uppgiften, är det för sent att reparera skadan. När man väl befinner sig i den situationen finns det två typer av studenter. Den ena inser sitt misstag men försöker på olika sätt dölja det ända tills det är uppenbart att det inte går längre, och den andra skyller allt på lärarna. Ingen pedagogik i världen kan råda bot på detta problem som bottnar i bristande förståelse för skillnaden mellan vad det innebär att vara elev och student samt i oförmåga (eller ointresse, kanske) att ta eget ansvar för sitt eget lärande.

Tänk om högskolan var ett gym och det var vikter vi jobbade med, istället för böcker, texter och tankar. Tänk om kunskap var något konkret och fysiskt påtagligt. Det skulle i och för sig fortfarande gå att fuska. Särskilt i tyngdlyftning är doping ett problem. Men som lärare känner man studenterna och ser ofta (men så klart inte alltid) tecknen på att allt inte står rätt till. Fusk är tack och lov ett förhållandevis litet problem. Om högskolan var ett gym skulle det vara lättare att som lärare få studenterna att förstå vad som krävs av dem för att klara av sina tentor, kurser och examina. Nyblivna studenter skulle kunna känna på vikterna och lätt inse hur långt ifrån målet de är i början. Antingen klarar man av att lyfta sin kroppsvikt i bänkpress, eller också inte. Ifråga om tyngdlyftning är det inte en förhandlingsfråga om man får G eller U, det är uppenbart för alla och den som försöker resa invändningar gör sig till åtlöje. Så är det inte riktigt på högskolan idag, vilket skapar en hel del onödiga problem. Som lärare måste jag lägga en stor del av min dyrbara tid åt att förklara för studenter, saker som är uppenbara för alla som inser vad som krävs av en själv för att klara kraven. Tänk om studenterna såg sig själva som atleter och sina lärare som personliga tränare. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans om det var så.

Många studenter på högskolan idag säger: Vad ska jag med detta till; trots att man själv sökt sig till utbildningen? Och därifrån är steget inte långt till: Tala om för mig vad jag ska göra för att få godkänt. Om högskolan fungerade mer som ett gym skulle den inställningen till studierna aldrig kunna leta sig in i akademin. Inser man hur lite man vet (och hur lite som faktiskt går att veta) blir man ödmjuk och förstår man dessutom hur mycket arbete som ligger bakom lärande och kunskapsutveckling, hur mycket som krävs av den som vill bli bildad, skulle energin riktas dit den behövs för att lära och utvecklas istället för mot annat. Otålighet och rastlöshet är inga muskelbyggande egenskaper. Det finns inga genvägar till verklig styrka, det gäller samma för den fysiska och den intellektuella kraften. Fortsätter man reflektera över liknelsen kan man tänka på det bränsle som krävs för att kunna träna och lägga märke till skillnaden mellan tomma kalorier och kostfibrer. Information kan man enkelt och snabbt tillgodogöra sig, liksom socker och fett, men är det vishet man söker krävs tålamod och intellektuell råkost samt fibrer.

Har man en gång smakat kunskapens frukt och insett att det finns mer i världen och tillvaron än jakten på pengar för den omedelbara överlevnadens skull inser man bildningens värde och förstår att belöningen kommer sedan och är väl värd att vänta på. Allt fler förväxlar pengar med mening, och det gör att bildning uppfattas som meningslöst när det i själva verket är tvärtom. Pengar och guld har i alla tider förvridit synen på människor, fattig som rik, om än på olika sätt. Tänk om jag som lärare på högskolan sågs som en personlig tränare och fick måla upp en utmanande vision för studenterna istället för att skriva kursplaner, KursPM och syssla med administration och kontrollera närvaro. Tänk om både jag och studenterna kunde fokusera all vår kraft på lärande och kunskapsutveckling. Tänk om jag fick bedöma resultatet utifrån en vetenskaplig måttstock och förmedla mina tankar om deras prestationer i en dialog där vi diskuterar och utvärderar resultatet tillsammans. Tänk jag slapp sätta betyg och det var helt och hållet upp till studenterna att visa vad de kan, sedan, efter utbildningen, för potentiella arbetsgivare. Jag vill och kan jobba mycket mer än jag gör, men jag vill att arbetet ska kännas meningsfullt. Jag vill utmanas och utmana. Idag fungerar det inte så, varken för mig eller för studenterna. Utom i vissa få men oerhört värdefulla tillfällen, vilka jag lever för och gör att hoppet om en förändring hålls levande.

Kunskap kan bara nås genom att överskrida målen, och det kan endast uppnås om man får misslyckas. Dagens hårt resultatstyrda och mål- samt effektivitetsfixerade skola satsar mer på hjälp, stöd och instruktioner än på att utmana eleverna att sträcka sig bortom gränsen för sin förmåga. Det är så kunskap och verkligt lärande händer, genom att man presterar på toppen av sin förmåga, just vid gränsen för det möjliga. Det kan man bara om man får misslyckas och misslyckas igen. Bara så kan jag veta var just min gräns går. Det behövs nytänkande och fler utmaningar. Ansvaret för det livslånga lärandet måste ligga på studenterna, inte på lärarna, för ingen kan ansvara för någon annans kunskaper. Lärarna ska utmana, uppmuntra och finnas där som stöd och hjälp, inte administrera betyg. Kunskap syns liksom intellektuella handikapp inte på utsidan, men fungerar precis som en muskel.

Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras. Det som var normalt igår är något annat än det som är normalt idag. För att se förändringen och för att kunna värdera dess konsekvenser krävs perspektiv och kritiskt tänkande. När jag talar om dessa saker med dagens studenter är det många gånger för döva öron jag talar, och invändningarna som ibland kommer visar tydligt vad studenterna tar för så pass självklart att det jag säger uppfattas som felaktigt, trots att jag pekar på forskning och noga går igenom argumentationen steg får steg. Ofta, alldeles för ofta, känns det som jag är den enda som befinner mig i undervisningssalen för att LÄRA mig något. Förfärande många studenter är där för att få betyg som ska användas för att optimera chanserna att lyckas i konkurrensen om att få en anställning. Idag är det få som tänker på att det viktiga inte är att bli anställd, utan att klara av arbetet och behålla anställningen. Om högskolan sågs som ett gym skulle det vara lättare att förklara och förstå att det krävs träning för att lyckas på tävling och att man aldrig kan skylla på någon annan om resultaten uteblir.