Gör inte som jag säger, så blir det bra

Titeln till dagens bloggpost kom till mig som en ingivelse. Som vanligt när det uppstår en paus, mellan två möten eller på en promenad, funderar jag på problem relaterade till mitt arbete som lektor. Antingen rörande forskning eller undervisning. Igår var det en fråga eller synpunkt som kom upp under ett seminarium som jag plötsligt insåg att jag hade lösningen på, eller jag förstod i alla fall vad problemet består i. Det var titeln som kom till mig. Det är lika befriande varje gång det händer. Plötsligt får tankarna riktning och det sprider sig en ro i kroppen. Och nu på morgonen kunde tankarna kläs i ord.

Man brukar säga att barn inte gör som föräldrarna säger utan som föräldrarna gör, och det slog mig att samma gäller på högskolan. Genom åren har jag insett mig att ju TYDLIGARE vi lärare är och ju fler manualer och anvisningar vi skapar, desto fler missförstånd bland studenterna tenderar det bli och vi får även fler frågor. Kanske, slår det mig, blir det så för att vi lärare därigenom tar på oss en allt större del av ansvaret för uppgifterna? För att lyckas på högskolan, eller för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara HÖGRE, krävs kritiskt tänkande och förmåga att ta eget ansvar. Att medvetet eller omedvetet förlägga ansvaret för studieresultaten på lärarna är bekvämt och dessutom bra för genomströmningen, men förödande för (kunskaps)utvecklingen och ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Jag blir allt mer övertygad om att vi lärare behöver göra tvärtom. Studenterna ska inte överösas med instruktioner, de måste fås att inse att enda sättet att lära sig agera självständigt och kritiskt är att ta eget ansvar och följa oss lärare för att på egen hand skaffa sig erfarenheter som sedan kan omsättas i handling, vars resultat vi lärare sedan bedömer med utgångspunkt i arbetets egna kvaliteter, inte i jämförelse med på förhand uppgjorda och vederbörligen kontrollerade och allt mer detaljerade kriterier.

Många lärare vittnar om att när de handleder och examinerar uppsatser får man höra av studenterna att olika lärare säger olika saker, och mot slutet av terminen när alla är stressade uppstår det dessutom ofta grundlösa rykten i studentgruppen om vad man MÅSTE göra eller vad man INTE får göra. Vissa år känns det som hälften av handledningstiden går åt till att kämpa emot helt onödiga vanföreställningar om vad forskning är och hur man bäst löser problem kopplade till självständiga arbeten. Så har det varit länge och vi lärare pratar hela tiden om hur vi ska komma tillrätta med problemen. Två typer av lösningar brukar anföras, den ena handlar om att vi måste bli ännu tydligare med vad vi menar och att vi alla måste säga samma sak på samma sätt, och den andra handlar om att vi ska vara tydliga med att vi är olika och att det inte finns ett enda sätt att skriva en uppsats på. Jag har som sagt länge tänkt att det inte är tydlighet som krävs utan mer av eget ansvar från studenternas sida. Först när de förstår att de SJÄLVA måste ta eget ansvar för ALLT som skrivs i uppsaten kan och kommer det bli bra, och eftersom det finns väldigt många olika sätt att lösa uppgiften på är det kontraproduktivt att försöka skapa så tydliga instruktioner som möjligt. Vi läsare måste låta studenterna vara STUDENTER, helt enkelt, och det kan de inte vara om vi ger dem tydliga instruktioner eller tar ansvar för resultatet.

Ingivelsen kom till mig under ett seminarium jag håll på en kurs där jag är ensam lärare och där jag fick höra att jag motsade mig själv. Där och då stod det fullkomligt klart för mig att det inte är anvisningarna eller instruktionerna som är problemet, utan studenternas bristande förmåga att ta eget ansvar. Eller kanske snarare synen på lärarnas roll generellt, för jag vill inte klaga på studenterna, det är inte deras fel att de tänker och agerar som de gör, det är samhällets och skol- och utbildningspolitikens. Vi fokuserar alldeles för mycket på RESULTAT och ansvaret för produktionen vilar på lärarnas axlar. Det fungerar inte och hotar på sikt att rasera hela grunden för universitetet och den högre utbildningen. I förlängningen hotas även forskningen och samhällets långsiktiga behov av kunskap.

När studenterna säger att vi lärare motsäger varandra, eller när enskilda lärare får höra att hen säger olika saker, glömmer studenterna att lektorer talar om saker de ägnat hela sitt vuxna liv åt: Forskning! Självklart säger jag inte OLIKA saker, däremot förklarar jag samma sak på olika sätt. Mitt uppdrag som handledare är inte och kan aldrig vara att tala om för studenterna HUR man ska skriva. Det finns inte ett sätt, bara olika sätt och allt beror på vad som ska undersökas och vad man vill veta och vilka kunskaper man vill förmedla med hjälp av texten. Jag hjälper studenterna att finna egna sätt att tänka som fungerar och som leder till förståelse för vad forskning är. Jag försöker få studenterna att tänka själva, men eftersom skillnaden mellan vad det innebär att vara elev och student blir allt otydligare lyssnar allt för för många allt för bokstavligt på vad jag säger och då blir det fel oavsett hur man gör. Förstår man inte själv vilka krav som ställs på en uppsats eller ett självständigt arbete och tar inte EGET ansvar för texten kan och kommer man aldrig att kunna skriva en fungerande uppsats. Även om man följer anvisningarna till punkt och pricka blir det fel eftersom man då inte tänker och agerar kritiskt och självständigt.

Talar jag om forskning motsäger jag mig aldrig, och uppfattas det så är det, som man brukar säga, studenterna som äger problemet. Tyvärr har vi skapat ett system som gör att vi lärare tvingas ta ett allt större ansvar för processen, från problemformulering, över metodutveckling, inläsning och presentation av teori och tidigare forskning till analys, resultat och uppsatsskrivande. Och vi får följaktligen ägna allt mer av vår tid åt att upprepa saker som borde vara självklara redan innan man kommer till högskolan. Det är inte studenterna det är fel på och det är inte lärarna som brister, det är den rådande synen på kunskapsutveckling och utbildning som är boven i dramat, som ger upphov till dessa konsekvenser.

Önskar jag kunde säga till studenterna; gör INTE som jag säger, för bara så kan det bli bra. Gör som jag gör, lyssna på vad jag MENAR och ta ett eget ansvar. Det går nu inte, för det skulle uppfattas provokativt och leda till dåliga utvärderingar.