Utan kvalitet i verksamheten kan forskningen och den högre utbildningen aldrig bli eller sägas vara akademisk. Fast vad är kvalitet och hur kan man garantera att kvaliteten håller sig på en anständig nivå? Idag är svaret på frågan kontroll och styrning, mätning och utvärdering. Först definierar man ett mål och bestämmer vilka värden som ska gälla, sedan kontrollerar man verksamheten och utvärderar utfallet. I teorin är det enkelt, men i praktiken leder inte systemen för kvalitetssäkring till avsedd effekt. Målen nås visserligen, men eftersom kvalitet är ett obestämbart mått på något som till sin natur är vagt leder kvalitetsarbetet i praktiken till att kvaliteten sjunker. Om jag vågar mig på en liknelse till kvantmekaniken skulle man kunna säga att kvalitet är BÅDE en partikel (något definierbart) och en våg (en rörelse/förändring) samtidigt. Likt Wittgensteins berömda ankhare kan den mänskliga hjärnan bara uppfatta antingen eller, inte både och.
Är det KVALITET man vill uppnå måste man acceptera att den är allt för komplex och dynamisk för att man ska kunna tvinga fram eller styra mot. Problemet med dagens system är att vi når upp till målen och producerar resultat. Systemet för kontroll lever alltså upp till de formella kraven, men eftersom kvalitet är något annat och fungerar helt annorlunda, leder systemet inte till det vi önskar oss och vill ha.
Vill man på allvar skapa förutsättningar som faktiskt leder till utveckling av verklig akademisk kvalitet måste alla som verkar i systemet inse och acceptera det faktum att kvalitet, liksom kärlek handlar om något man aldrig kan tvinga fram eller förvissa och försäkra sig om. Kvalitet kräver ömsesidig tillit och en utvecklad förmåga att ta ansvar. Och utan tid och generösa marginaler samt förståelse för att resultatet kan bli bra även om målen inte nås. Kvalitet är en gäckande och undflyende egenskap. Om inte alla förhåller sig ödmjuka inför detta faktum kommer resultatet inte att kunna hålla den höga kvalitet som kännetecknar en AKADEMISK institution.
Vi fokuserar helt enkelt på fel saker och letar på fel ställen. Det växande systemet för KONTROLL av kvalitet stjäl fokus och resurser från det som systemet antas garantera. Bara genom att lita på varandra och släppa på kontrollen och styrningen kan verklig kvalitet skapas, men bara där, när och så länge förhållandena är de rätta. Om resultatet inte håller den höga kvalitet man önskar sig är det inte självklart att någon gjort något fel, och på samma sätt finns inga garantier för att resultatet blir det samma även om man gör på exakt samma sätt. Fråga vilken artist eller konstnär som helst och de kan vittna om sanningen i dessa ord. Kunskap är resultatet av skapande verksamhet, inte en produkt eller något man producerar. Först när det missförståndet rätats ut kan insatser för att skapa förutsättningar för verklig kvalitet göras.
Alla vet detta, men ändå är det som man inte vågar lita på insikten: Dålig kvalitet visar sig alltid och är uppenbar för alla som vill se och verkligen försöker förstå hur det faktiskt ligger till. Vi har alltså redan allt som krävs för att uppnå verkligt hög kvalitet i forskningen och den högre utbildningen. Faktum är att svensk skola, högre utbildning och forskning höll mycket hög kvalitet, INNAN systemen för kvalitetssäkring infördes. Vad säger att mer av samma skulle leda till önskat resultat? Ingenting. Tvärtom borde vi stanna upp och reflektera över vad som kännetecknade akademin innan reformerna som infördes 1991 och framåt. Inte så att vi kan eller ska gå tillbaka, allt var inte bättre förr i tiden. Det fanns dock bärande inslag som vi vet krävs för att nå kvalitet: Tillit, ansvar och en utbredd kunskap om samt förståelse för att akademisk kvalitet tar tid och aldrig går att garantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar