Man går i skolan och tar sig an högre utbildning samt forskar för att lära sig sådant man ännu inte kan. Det är hela poängen med lärande, att arbetet ska leda till ny kunskap. Lärarens uppgift är att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, och det är studentens uppgift att lyssna, läsa, reflektera och skriva för att utvecklas. Vid prov och förhör är det avgörande att man som student känner till och förstår skillnaden mellan att minnas och att kunna. Den skillnaden är lika viktig som skillnaden mellan att vara elev och att vara student.
Att kunna något betyder att kunskapen integrerats och kan användas i andra sammanhang än i utbildningen man går. Minns man bara upprepar man endast vad man läst eller vad någon annan sagt och det kan man göra utan att ha förstått. Därför är det viktigt att göra sig uppmärksam på dessa saker. Förstår man inte eller bryr man sig inte om skillnaden kanske man nöjer sig med att bara minnas och då leder studierna inte till ny kunskap och kan följaktligen inte kallas högre. Minnet är viktigt, men det är ett verktyg för kunskapsutveckling, inte målet.
Som lärare på högskolan är det studenternas kunskaper jag bedömer. Min uppgift handlar inte om att kontrollerar vad studenterna minns utan om att avgöra vad de faktiskt kan, vet och förstår. För att den högre utbildningen ska bli högre krävs av både lärare och studenter att man förstår detta. Kunskapen som utvecklas på universitetet uppstår i samspelet mellan alla finns och verkar i akademin. Högskolan är inte plats för överföring av fakta och det är inte så att läraren vet och studenterna är okunniga; även läraren lär och när samspelet mellan studenter och lärare är dynamiskt blir miljön akademisk. Om studenterna nöjer sig med att minnas vad lärarna säger eller vad som står i böckerna blir det svårt att längre fram i livet använda kunskaperna i nya sammanhang, vilket är hela tanken med all utbildning.
Självständigt kritiskt tänkande är en viktig egenskap som krävs för att tillägna sig ny kunskap och nya förmågor. För att minnas vad man hört eller läst räcker det att plugga fokuserat, men väljer man den strategin som student tam man bara passivt emot och upprepar information. Lärande handlar om mer än att minnas. Vad finns kvar när man glömt det man en gång mindes; ingenting. När man glömmer det man lärt sig finns spåren av insikterna och kompetenserna kvar i kroppen. Om ambitionen är att bara minnas finns en risk att det enda man har kvar efter utbildningen är examensbeviset, men om ambitionen är att lära för livet och bygga bygga upp förståelse för hur kunskap blir kunskap kommer man att fortsätta utvecklas så länge man lever.
Det är kanske lätt att hålla med så här långt. Inget av det jag skrivit hittills är kontroversiellt. Men min erfarenhet är att många studenter faktiskt inte förstår skillnaden, eller de förstår nog skillnaden, men insikten får inte genomslag i deras sätt att gripa sig av studierna. Av en lång rad olika skäl nöjer sig allt fler studenter med att minnas och få sina poäng, vilket är olyckligt. En del studenter är osäkra och rädda och vågar inte göra annat än följa reglerna, men förstår man inte reglerna spelar det ingen roll hur väl man minns dem. För att utveckla kritiskt, självständigt tänkande krävs att man kan släppa taget om anvisningarna. Det krävs vidare att man förstår vilka regler som är viktiga och vilka som inte betyder så mycket. Vilket typsnitt eller radavstånd man ska ha brukar visserligen stå i anvisningarna, men att texten i övrigt fungerar är det absolut viktigaste. Väldigt många studenter kommer inte längre än till formalia, vilket inte på långa vägar räcker för att leva upp till kraven som ställs på en som student.
Ett annat tecken på bristande förståelse är att man skriver om saker man minns eller läser om i olika texter, trots att lärarna gång på gång påpekar att det inte blir sant för att det står i en bok eller en vetenskaplig artikel. När man skriver uppsats till exempel, är hela tanken att man ska visa, inte bara läraren utan alla som läser texten man skrivit, vad man kan och vet; inte upprepa vad som står i olika texter eller vad man hört någon säga. På en av kurserna jag undervisar på är uppgiften att man ska läsa teorier och sätta sig in i tidigare forskning om en viss fråga. Kardinalfelet man gör om man är osäker på sina egna kunskaper och färdigheter, eller man man nöjer sig med att upprepa vad man minns, är att man förhåller sig okritisk till texterna man läst och endast refererar. Eller också, vilket är värre och visar på riskerna med att inte göra sig uppmärksam på skillnaden, skriver man om saker man inte själv undersökt och uttalar sig om hur det är.
Som student och forskare kan och ska man ENDAST uttala sig om det man har koll på! Är man osäker eller saknar kunskap ska man skriva det, både för sin egen skull och för den som ska bedöma texten. Bara så kan man lära och utvecklas som tänkare. I fallet med undersökningen av relevanta teorier och aktuell forskning handlar det om att förhålla sig självständigt och kritiskt analytiskt till innehållet i texterna. Så fort man uttalar sig om hur det är har man lämnat kunskapens och färdigheternas sfär och gör sig till talesperson för andras tankar och övertygelser. Paradoxalt nog är det studenterna som är mest osäkra och oroliga för att misslyckas som är mest osjälvständiga. Osäkerheten och rädslan för att misslyckas gör att man inte vågar släppa taget och kasta sig ut för att prova sina vingar, vilket man måste göra. Det är enda sättet att lära sig och utvecklas. Vem som helst kan minnas och referera till vad man läst, men bara den som tagit steget från elev till student lär sig faktiskt något och utvecklas som människa parallellt med att man utvecklar ny kunskap.
Mitt pedagogiska råd är att man alltid och endast skriver och talar om det man faktiskt kan när man arbetar med tentor och uppsatser. Jag brukar visserligen säga att om man är osäker kan det finnas en poäng att praktisera följande: Fake it till you make it; men det gäller framförallt på seminarier och andra sammhang där tanken är att man ska öva sig. Följer man den regeln och griper man sig an studierna på högskolan med den inställningen kommer man från dag ett att lära sig saker, och sedan handlar det om att utvecklas. Om ambitionen och strategin för studierna är att minnas utvecklas man inte och tvingas börja om på varje ny kurs, ända tills man får sin examen. Examensbeviset kanske öppnar dörren till arbetslivet, men det räcker inte att minnas vad man lärt sig för att behålla en anställningen eller göra karriär; det krävs kunskaper för det. Därför är det en god investering och väl använd tid att sätta sig in i och förstå skillnaden mellan att minnas och att veta och kunna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar