Jag kom dit ensam. I Lerum där jag växte upp kände jag mig fattig. Vi hade aldrig pengar. Det var så jag upplevde det, fast det absolut inte gick någon nöd på oss. Jag växte upp i ett radhus. Fast i en välmående förort krävs mer pengar för att uppfylla normen än i förorten.
Mina klasskompisar på gymnasiet kom från Bergsjön, Länsmansgården och andra förorter. Mötet mellan blev omtumlande. Jag kände mig som sagt fattig, men i relation till många av mina nya kompisar var jag rik. I Lerum hade jag aldrig pengar så det räckte, och jag stack ut av det skälet. På gymnasiet stack jag också ut, om än inte lika mycket och av motsatt skäl. Trots att ingenting förändats ekonomiskt sett var jag i det nya sammanhanget rik.
Precis bredvid där jag sitter fanns ett gatukök där vi hängde på rasterna. I Lerum hade jag aldrig råd att köpa något, jag satt bredvid. I stan, på gymnasiet, var rollerna ombytta. Där var det jag som köpte, och mina kompisar som satt bredvid. Inte alla, men jag minns det som en mycket märklig känsla.
Jag kom från ett utanförskap och hamnade i ett nytt, trots att jag kände mig mer hemma på gymnasiet än i min grundskola. Där och då hade jag ingen aning, men nu, med perspektiv, inser jag hur djupt rötter min känsla av utanförskap sitter. Jag har alltid, i alla sammnhang, kännt mig utanför av en eller annan anledning. Inte för att jag velat, bara för att jag är, tänker och gör som jag gör, tänker och är. Jag klagar inte. Har förlikat mig med känslan.
Allt handlar om sammanhang. Fattigdom, känsla av delaktighet och normer är reltiva fenomen. Majoriteten, det vill säga de flesta, bestämmer. Makten ligger i att passera som normal, men över det bestämmer inte individen, utan kulturen. Fattig eller rik, inne eller ute, vän eller fiende, klok eller knäpp; det bestäms av andra, någon annanstans. Och vad som är vad förändras hela tiden.
Kanske var det just här mitt intresse för kulturstudier väcktes?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar