Resonans, som livshållning och kunskapssyn 1

Ett av begreppsparen som Deleuze pekar på och använder för att utveckla sin filosofi är frekvens (som står för den strikt territorialiserande polen i kontinuumet) och resonans (som står för den andra, deterritorialiserande polen). Och jag vill se debatten och förmedlingspedagogik som två vardagliga varianter av frekvens och samtal samt ömsesidig kunskapsutveckling som varianter på resonans. Därför väcktes mitt intresse när jag fångade upp en artikel (från SvD, skriven av Ylva Herholz) i flödet på sociala medier, som handlade om just resonans. Artikeln handlar om den tyske sociologen Hartmut Rosa, som jag inte hört talas om tidigare. Herholz skriver:

I det tillväxtorienterade höghastighetssamhället har världen förvandlats till något som måste begripas, erövras, utnyttjas, optimeras. Också vi själva. I sin nya bok menar den tyske sociologen Hartmut Rosa att vi måste bli bättre på att acceptera att tillvaron även har dimensioner som är otillgängliga för oss.

Tänker osökt på Jonna Bornemark som är inne på samma tank, som också ser värdet av ökad medvetenhet om det ovetbara och kompetens att hantera det som inte går att veta något om, vilket är minst lika mycket som det vetbara. Viljan att veta säkert är en viktig drivkraft för utveckling, men den måste balanseras mot förståelse och ödmjukhet inför det ovetbara, annars riskerar kunskapen att bli oanvändbar. Jag har tidigare skrivit om det allt mer tydliga tunnelseende som vuxit fram i kulturen och som påverkar samhällsutvecklingen negativt. Det verkar som Rosa är inne på samma linje.

Om tillvarons tilltagande acceleration är problemet, kanske lösningen är resonans. Tanken är den tyske sociologen Hartmut Rosas, och har uppstått ur hans mångåriga utforskande av den alltmer uppdrivna pulsen på samhällets alla plan och områden, och i våra enskilda liv. Hans kunniga och djupgående analys, hans nyskapande teorier och böcker på temat har på senare år gjort Rosa till en av de mest betydande sociologerna i hemlandet. Så till den grad efterfrågad, för övrigt, att han numera i autosvar på inkommande jobbmejl påpekar att han under överskådlig tid inte kan åta sig flera föreläsningsuppdrag, för att själv kunna hålla rimlig fart, och ha tid att tänka; förutom produktiv och framstående kulturkritiker är han direktor för Max Weber-institutet i Erfurt och professor vid Friedrich-Schiller-universitetet i Jena.

Rosas 800-sidiga verk ”Resonanz. Eine Soziologie der Weltbeziehung” (Resonans – en sociologi för förhållandet till världen), som kom för tre år sedan blev en bestseller, och var en av utlöparna av hans arbete med fenomenet social acceleration. En essävolym om höghastighetssamhället och dess förbindelse med alienation finns utgiven på svenska, ”Acceleration, modernitet och identitet” (2014).

Att snabbheten, den forcerade farten, är ett av modernitetens gissel är i sig ett banalt påpekande vid det här laget. I den pågående senmoderniteten verkar det uppvarvade stämningsläget dessutom slå tillbaka, också det i tilltagande fart och omfattning, enligt Rosa rentav anta formen av ett monster, en ny sorts totalitarism, som griper omkring sig överallt, och mot vilken vi tycks stå värnlösa.

Deleuze hänvisar till Paul Virilio som tidigt, redan vid mitten av 1900-talet såg liknande tecken i tiden. Han utvecklade en hastighetens filosofi, dromologi. En av hans böcker heter Försvinnandets estetik som går igenom mänsklighetens historia och visar hur den kännetecknats av ökande hastighet. Länge var det inget problem, men idag börjar det bli det. Både människor, djur och miljön mår allt sämre. Länge kändes det som människan drev utvecklingen, men det framstår allt tydligare som att det aldrig varit fallet. Territorialisering och ökad hastighet är resultatet av självorganisering. Hastighet är makt säger Virilio, den och det som går snabbare utövar inflytande över den och den som går långsamt. Det är därför dumheten har ett övertag över klokheten, för den kräver eftertänksamhet. Utan tid att tänka kan ingen kunskap utvecklas. Därför är Rosas arbete så viktigt, tänker jag. Hans teorier behövs och så fort boken om resonans kommer på engelska ska jag läsa.

I den nyligen publicerade ”Unverfügbarkeit” (Otillgänglighet; Residenz Verlag) – bygger Hartmut Rosa vidare på sin resonansteori. Boken har uppmärksammats stort i tysk offentlighet, och fått högsta betyg av flera kritiker.

Vi som har fötts in i senmoderniteten är vana att få allt vi pekar på och drömmer om: det finns där på armlängds avstånd eller en flygresa bort, tillgängligt för oss i utbyte mot en summa pengar eller ett par klick. Vår samtid är rent fixerad vid detta att vi ska tillägna oss, förstå oss på, lägga under oss, behärska, kontrollera – allt.

Paradoxalt nog är jag lite stressad när jag skriver detta och jag vill inte slarva över tankarna om resonans, så jag får dela upp denna post. Innan jag drar vidare och gör det jag måste vill jag dock reflektera fritt kring detta med hastighet och samhällsutveckling, och sedan återkommer jag inom kort med tankar om resonans.

Hur ser det ut i våra liv? Tänk efter, visst kan alla känna igen sig i att och hur allt går snabbare, snabbare, snabbare. När jag var liten och på väg till skolan var jag ständigt sen och jag lekte ofta med tanken på hur bra det vore om jag kunde ta dubbelt så långa steg, dubbelt så snabbt. Fast det hade troligen bara fått som konsekvens att jag sovit lite längre och gått hemifrån senare. Och så är det är på andra områden också, och här finns nog en viktig förklaring till den överallt ökande hastigheten i samhället. Innovationer som ger oss mer tid leder i praktiken ofta bara till att vi får mer och göra. Tid kan bara utnyttjas, aldrig sparas. Ökad hastighet är dock varken ond eller god, den bara är och den påverkar oss alla. Det går inte att komma undan. Vi dras med och drar med oss varandra i den. Vi gör det med och mot varandra. Och konsekvensen blir att samtiden krymper. När mer innehåll pressas samman på mindre yta krävs det större impact för att göra avtryck. Att ställa sig vid sidan av detta är mycket svårt, men troligen nödvändigt. Hastighet är en makt eller en kraft som gör något med oss, som tar sig innanför huden på oss.

Lätt att känna uppgivenhet och tappa sugen, att bara ge upp. Men det vore olyckligt. Det finns saker att göra och alla kan bjuda motstånd. Om vi bara lär oss se och förstå att och hur vi själva är delaktiga i processen. Att peka på möjligheten med en 35-timmarnsvecka är ett sätt och tycker man det är provocerande kan och bör man reflektera över varför. Jag är övertygad om att det enda logiskt hållbara och relevanta argument mot en sådan reform är att INTE spela med i och ge stöd åt accelerationens totalitära kraft och maktfullkomliga regim. Stopp, låt oss ta en paus. Låt oss reflektera över hur vi gör, när vi gör det och varför. Vad är viktigast, egentligen? Vad är hållbart och vad kännetecknar ett gott liv? Den typen av frågor kan och bör vi TA OSS TID TILL. Det finns ingen tid för dem, men just därför kan och bör vi säga stopp. En liten stund har vi alltid. Det gäller bara att inse det och att ta sig den tiden. Och om vi jobbar lite mindre kanske vi blir mer effektiva samtidigt som vi får mer tid över till reflektion. Kanske ... Det är i alla fall en möjlighet och jag tycker det borde vara värt att prova. Vad har vi att förlora? Vi kan alltid gå tillbaka till hur det var innan. Inga beslut är oåterkalleliga. Vi kan och bör tala om jakten på effektivitet och accelerationens diktatur. För det är bara vi som kan göra något åt den, den är ingen i sig själv, den finns och uppstår samt verkar mellan oss

Dygnet har bara 24 timmar och kroppen behöver vila för att hålla över tid. Kunskap tar tid och behöver inspiration för att utvecklas. Kultur är komplext och motsägelsefullt. Förstår vi det får vi en fördjupad förståelse för vad vi kan göra och vilka konsekvenser det vi gör idag kan få för framtiden. Vi har bara vara varandra och våra individuella liv. Om inte vi tar hand om oss själva och varandra kommer ingen annan att göra det. Hjärnan och den mänskliga biologin har gränser som kan utmanas av kultur och av individens vilja, men förr eller senare når man sin gräns, eller mänsklighetens kollektiva gräns. Jakten på effektivitet är en jakt mot nollpunkten. Det finns massor av vinster med att göra uppror och tänka annorlunda. Hjärnan mår inte bra av att vi lever som vi gör, det borde mana till eftertanke.

Det finns som jag ser det fler skäl för att aktivt arbeta mot acceleration och effektivisering än det finns  saker som talar för att vi bara bör följa med i utvecklingen. Vi har allt att vinna på att göra motstånd. Och kanske är Rosa inne på något när han pekar på resonans som livshållning. Jag tror det, och återkommer som sagt inom kort med tankarna om det, när problemet nu pekats på.