söndag 17 mars 2019

Om behovet av humaniora 1


Det var länge sedan jag bloggade med utgångspunkt i en artikel, länge sedan jag samtalade med eller låt mig inspireras att tänka själv av någon annans tankar om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag planerar inte bloggandet, mitt skrivande och tänkande följer ingen plan och har inget annat mål än kunskapsutveckling. Projektet drivs framåt av lust, inspiration och ständigt nya frågor. Jag bloggar mer för att visa på tillvarons komplexitet och vikten av frågekompetens än för att ge svar. Här bjuds läsaren snarare in i min egen värld av förundran. Texten jag har för avsikt att tänka med, men som jag nog kommer dela upp i fler än en post är publicerad i DN och är skriven av Magnus Bremmer (som är mediehistoriker, kritiker i DN och driver det digitala bildningsmagasinet Anekdot.se, vilket är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Kungl. Vitterhetsakademien). Inlägget börjar så här:
”Det slår mig hur fruktansvärt frånvarande (men efterlängtade) många historiker, forskare och vetenskapsmän är i den allmänna debatten”, skriver Johan Croneman i en krönika ( DN 5/3). Det kryllar av statsvetare i rutan, konstaterar han – men var är alla andra? Arkeologer, historiker, litteraturvetare, filosofer, arkitekter, språkvetare?
Jag ser frånvaron som en konsekvens av den kunskapssyn som dominerar samtiden, där allt måste beläggas med evidens och där lärares och forskares egna kunskaper och personliga erfarenheter betraktas med misstänksamhet. Humaniora skapar en annan typ av kunskap än mainstream-forskningen. Vi kommer sällan fram till något och våra resultat går inte enkelt att sammanfatta i ett abstract. Inom mitt ämne etnologi brukar vi dessutom mötas i frågan: Vad sysslar vi med egentligen; vad är etnologi? Klart man inte blir inbjuden till Aktuellt eller Agenda då. Kan man inte leverera klara och entydiga svar på frågan: hur är det egentligen, kommer man att betraktas som problematisk. Och dristar man sig att svara att det är komplext eller beror på perspektiv kommer man oundvikligen att anklagas för att vara relativist; trots att svaret bygger på gedigen forskning. Att tänka fritt är stort, men att tänka RÄTT är större. Där står vi idag, och det är ett problem som behöver lyftas.
Inger Enkvist gör en liknande poäng när hon i SvD (7/3) påpekar bristen på intellektuella, kunskapsbaserade samtal med forskare i public service. 
Efter att ha arbetat i gränslandet mellan journalistik och forskning i över ett decennium kan jag inte annat än känna igen mig. Även en bra bit bortom samhällsdebattens rampljus är intrycket att särskilt humanioraforskaren blir alltmer osynlig. Det gäller inte bara tv och radio, det gäller också kultursidor, sakprosautgivning och lokala scensamtal.
Så visst är frågan motiverad: Varför är humanistiska forskare så sällsynta i den svenska offentligheten?
Samtalsklimatet är polariserat idag och det finns sällan tid att tänka efter och reflektera. Kompetensen att hantera komplexitet kräver ömsesidig respekt och ödmjukhet inför verklighetens verkliga natur. Humanioraforskare och deras kunskaper och kompetenser behövs, det verkar många vara överens om, men det räcker inte. Utan förståelse för vilket klimat som krävs för att kunskapen ska kunna presenteras utan att den som står bakom resultaten förlöjligas kommer humanisterna att akta sig för att sticka ut hakan.
Synlighetsproblemet gäller givetvis forskare generellt, men det är inte svårt att se att humanioraforskarens situation är mer komplicerad. Och då handlar det inte bara om att dagens medielogik har en särskild smak för tvärsäkra statsvetare och mytdödande naturvetare. 
I grunden handlar det om att humanistisk kunskap värderas annorlunda än övrig akademisk kunskap. Till och med när Sveriges Radio förra veckan bjöd in till ett spännande, perspektivrikt samtal om vetenskap och journalistik var det slående att humaniora aldrig hade ägnats en seriös tanke. När det talas om forskningskommunikation utgår man nästan alltid från en naturvetenskaplig ”rön”-logik, även på universiteten. 
Humanioraforskaren konkurrerar också i mycket högre grad än andra forskare med andra sorters sakkunniga – journalister, kritiker, författare. En strid om utrymmet de som regel förlorar i offentligheten i dag. Lotta Olsson surnade till rejält häromdagen i en kommentar ( DN 9/3) om hur litteraturprogrammet Babel debatterade barnlitteraturens påstådda politisering, utan att bjuda in en enda barnlitteraturforskare.
Som kulturforskare studerar jag människors vardag, det vill säga det alla lever mitt i. Därför kan vem som helst som bara är tillräckligt säker uttrycka en åsikt om det jag forskar om. Och det är svårt att avgöra vem som verkligen vet. Det menar jag bidrar till att humanioraforskare marginaliseras. Som kulturvetare står jag vid sidan av och iakttar förundrat det som sker. Det borde vara en gyllene tidsålder för mig som kulturforskare, fast så är det inte, tvärtom.

Överallt där människor möts och interagerar med något slags kontinuitet uppstår kultur, som är den struktur som ger stadga åt allt det som annars skulle vara helt oförutsägbart. Kultur är det som får människor att fungera i grupp, skulle man kunna säga. Märkligt kan man därför tycka, att inte mer intresse riktas mot kulturen. Fast det är å andra sidan också ett resultat av kultur, för den blir vad vi gör den till. Fast vi och blir, är problematiska ord. Ingen kontrollerar kulturen, alternativt: kulturen kontrolleras av alla, tillsammans. Även inom vetenskapen och politiken finns kultur. Där är ointresset och kulturförnekelsen om möjligt ännu starkare. Inte påverkas politik av kultur, och hur skulle det se ut om vetenskapen styrdes av sådant som kultur? Den tanken är allt för skrämmande för att tänkas till slut, och tänk om det var en uppfattning som spred sig?! Det får bara inte ske, för det skulle underminera förtroendet för dessa båda samhällsbärande institutioner. Och då hotar kaos och anarki, då finns ingen eller inget att lita på. Så kan vi inte ha det, det kan människor bestämma sig för. Faktum kvarstår dock, att ingen kommer undan kulturen. Varken du, jag, politiken eller vetenskapen.
När jag pratar med forskare och journalister möter jag ofta en ömsesidig frustration över kommunikationen. Journalister talar om forskare som inte vågar ta sig utanför sina specialistsrevir och resonera fritt mot bakgrund av sin kunskap. Och som då hellre avböjer. Forskare vittnar om att särskilt journalister på etermedier blivit betydligt sämre på att skilja intervjuer från researcharbete. I jakten på formuleringar missar de att ge rättvist utrymme och kredd för den ofta unika, hårt framarbetade kunskap forskaren delar med sig av.
Tänker av någon outgrundlig anledning på Philippa Reinfeldt (är det någon som minns henne?) som lanserade uttalandet: "Jag delar inte den bilden", vilket slog an en ton, pekade ut en kulturell möjlighet som harmonierade med politikens längtan efter ett sätt att undgå kritik. Plötsligt blev detta uttalande vardag och "alla" nyttjade tekniken och avfärdade all kritik på det sättet: Jag delar inte din bild. Så var saken i hamn och striden om väljarna och makten förändrades till just en strid om väljarna. Politiker som vill bygga ett hållbart samhälle, från grunden, tillsammans med resten av medborgarna, förvandlades till en anekdot, till något man sysslade med förr i tiden. Jag delar inte den bilden är själva sinnebilden för en kulturförnekande kultur. Och fram växer en kultur som talar om utbildningssatsningar när man skjuter till en bråkdel av pengarna som behövs för att upprätthålla verksamheten. En kultur som betraktar investeringar som onödiga kostnader och skatt som stöld. En kultur byggd på en omöjlig dröm om en kaka som kan ätas och ha kvar, på en längtan om evighetsmaskinen som ska lösa alla problem.

Uttryck för kultur kan ta sig oändligt många olika former, men det betyder inte att kultur kan vara vad som helst. Kultur är som kulturen är. Kultur går att studera och lära sig förstå, men den går aldrig att kontrollera. Det är något av det första man lör sig och måste acceptera som kulturforskare. Att förneka kulturen är en dålig idé, lite som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är en dålig strategi. Ändå är det en allt för vanlig väg att försöka sig på när kulturens konsekvenser tränger sig på. En dator kan startas om, ett företag kan gå i konkurs, men kultur fungerar inte så. Kultur kan förnekas, men ingen kommer undan den.
Ingenting är förstås lättare i den här diskussionen än att lägga ansvaret på den enskilde. Det är också de vanligaste argumenten. Forskare måste bli bättre på att kommunicera! Journalister måste bli bättre på att ”dammsuga universiteten”, som Croneman uttrycker det, i stället för att förlita sig på sina forskarstammisar.
Ansvaret för den uppkomna situationen är delad. När kulturvetare talar om sin forskning och lägger fram sina kunskaper avfärdas innehållet inte sällan som flum. Man skjuter på budbäraren eftersom det som sägs inte stämmer överens med hur det känns eller hur man anser att det borde vara. "Jag delar inte din bild", är den arrogantes och ignorantes inställning till allt och alla. Det är populismens försvar och en psykologisk skyddsmekanism. För att kunskapen ska kunna placeras i centrum krävs ödmjukhet och insikt om att ingen äger kunskapen. Inför vederhäftiga fakta är alla lika, fattig som rik, välutbildade och oskolade. Kunskapen är demokratisk, det är därför den går hand i hand med demokrati och hållbarhet. Ödmjukhet kräver kunskap och kunskap kräver ödmjukhet, och för att ändra åsikt måste man vara prestigelös. En skola och en skolpolitik som lovar framgångar och resultat, lovar saker ingen kan lova. Den benhårda konkurrensen som sägs gynna kvalitet tvingas skolorna locka eleverna till sig genom olika knep och lister. Och den skola som lovar hårt arbete, mycket läxor, eget ansvar riskerar, i alla fall i ett samhälle där kunskapen inte är i centrum, att tappa konkurrenskraft i förhållande till en skola som lovar egen dator och höga betyg. Populism är lockande, men den är ett hot mot både kunskapen och demokratin eftersom den tvingar fram arroganta ledare som har svårt att acceptera sina egna och politikens brister.

Kunskapen i centrum är en tanke jag ofta återkommer till. Den handlar inte om en strävan efter att låta människans inneboende förmåga till rationalitet styra, för det vore paradoxalt inte särskilt rationellt. Den tron och det sättet att tänka och agera har skapat fler problem än lösningar. Människan har utan tvekan rationell förmåga, men den förmågan är förkroppsligad och samsas därigenom med andra, mer automatiserade (primitiva) system som är starkare och som så att säga skymmer den intellektuella blicken. Därför krävs det först och främst insikt om detta sakernas tillstånd, och sedan även ödmjukhet och olika strategier för att hantera situationerna som uppstår som en konsekvens av att det är som det är. Påpekandet att människan är komplex och i hög grad styrd av affekter och annat som inte har med intellekt och rationalitet att göra, att dessa irrationella inslag påverkar beslutsfattandet och våra åsikter i olika frågor är kontroversiellt, men varför är det det? För att det är ett påstående som går på tvärs mot människan självbild, som rationell och helt igenom logisk. Vad vi har att göra med här är med andra ord en reaktion som bekräftar relevansen i påståendet som kritiseras. Att acceptera detta, menar jag är att sätta kunskapen i centrum, men det kräver ödmjukhet..

Söker man kunskap är det inte självklart att man kommer att tycka om vad man hittar. Att sätta kunskapen i centrum kommer att tvinga en att överge tankar och insikter som man trott på länge, vilket kan vara plågsamt ibland. Att sätta kunskapen i centrum är jobbigt och det kan leda till att den som gör det försvagas, i relation till den som utan närmare reflektion låter sig styras av sina känslor. Att under en debatt erkänna att man av kritiken man får inser att man har fel i vissa bitar av sin argumentation är lika med självmord. Då förlorar man debatten. Detta visar att debatter, som idag anses vara det bästa sättet att nå fram till de bästa besluten, i själva verket främjar affekter mer än kunskap och arrogans framför ödmjukhet.

Ett annat samhälle är möjligt. Ett mer ödmjukt samhälle och mer ödmjuka ledare. Om kunskapen placeras i centrum tvingas samhället till andra prioriteringar. Jag tror det är vad som krävs för att humaniora ska kunna utvecklas och forskarna ska våga sig ut ur sina dammiga kontor fyllda av böcker som ingen har tid att läsa längre. Som lärare och forskare har jag ett ansvar att veta mer än studenterna och allmänheten, men om vi inte möts och ömsesidigt arbetar med problemen vi har att lösa, var och en från sitt håll och i enlighet med respektive parts förutsättningar och mål, uppstår ingen kunskap. I bästa fall kan information överföras, men det är inte det vi lärare och forskare sysslar med. Information kan man googla sig fram till, men utan kritisk förmåga uppstår ingen kunskap. Kunskap kräver arbete, ömsesidigt arbete, med kunskap kräver också ödmjukhet. Utan förståelse för det tror jag humaniora kommer att få svårt att överleva.

Återkommer inom kort med fler tankar kring fortsättningen av Bremmers artikel.

Inga kommentarer: