Om behovet av humaniora 2

Fortsätter här tänka högt om humaniora med utgångspunkt i en text publicerad i DN och skriven av Magnus Bremmer (som är mediehistoriker, kritiker i DN och driver det digitala bildningsmagasinet Anekdot.se), som fortsätter så här:

Jag tror vi måste lyfta blicken. Det är uppenbart att mycket av situationen beror på den radikala omstöpning som medielandskapet utsatts för. Den har påverkat såväl synen på kunskap som hur kunskap sprids, liksom ökat konkurrensen om utrymmet. Det är en kommunikationsrevolution som mediebranschen fortfarande kämpar för att överleva, men som även universitetsvärlden haft svårigheter att förhålla sig till.

Jag tror det ligger väldigt mycket i detta. Kunskap är svårt och kräver tid och ödmjukhet för att kunna ta till sig, samtidigt som kunskap lätt förväxlas med fakta. Viljan att veta säkert är är en stark kraft som lätt tar överhanden. VILJAN att veta är en känsla och kunskap är resultatet av intellektuellt arbete, vilket i sin tur är något annat än rationellt kalkylerande. Blandas dessa saker samman och det dessutom saknas tid och förståelse för skillnaden kommer alla insikter att bedömas på samma sätt och forskning som leder till tydliga svar som är antingen rätt eller fel kommer att få lättare att spridas i samhället än forskning som mer har som mål att skapa förståelse för tillvarons komplexitet. Marshall McLuhan lär inte ha sagt att mediet är budskapet, men hans forskning visar tydligt att mediet som budskapet förmedlas med påverkar innehållet.

Det är lätt att bli förbannad på hur nedskärningar inom mediebranschen i så hög grad tillåtits påverka villkoren för just kultur- och vetenskapsjournalistiken. Seriöst journalistiskt arbete är resurskrävande. Och resurserna har på många håll strypts till en ohållbar nivå på redaktionerna. På kultursidor debatteras kritikens kris med osviklig regelbundenhet, men vem drar i dag en lans för en folkbildande kulturjournalistik värd namnet?

Alla har ett ansvar för kunskapen och dess status i samhället. Det är inte någon enskilds fel humaniora och bildning har svårt att nå ut och tränga igenom bruset. Samtiden svämmar över av information och eftersom det är svårt att skilja fakta från alternativa fakta är det i avsaknad av tid än svårare att utröna vad som är och hur man ska förstå kunskap. Bildning och vishet kräver ännu mer tid och ännu djupare förståelse, samt djupa förkunskaper. Med insikt om dessa saker är det enkelt att förstå humanioras svårigheter i samtiden.

Det finns inget egenvärde för en kulturredaktion att göra plats för forskare, men i dag är möjligheterna ytterligt begränsade till att faktiskt sondera den akademiska terrängen eller få tid att hjälpa de som kan mest om ett ämne att också formulera det bäst.
I universitetsvärlden och särskilt inom humanioran har man i gengäld för ofta lagt frågan om den så kallade tredje uppgiften – uppdraget att sprida kunskap till allmänheten, utöver att utbilda och forska – i den enskilde forskarens knä.

Viljan att veta är som sagt en kraft, och den styr efterfrågan på kunskap. Beroende på vad allmänheten vill veta och hur man ser på kunskap kommer efterfrågan på olika forskares arbete att påverkas. Idag är det statsvetare, medicinare och terrorforskare som bäst svarar mot människors vilja att veta. Forskare från andra discipliner må ha viktiga och gedigna kunskaper, men om dessa inte svarar mot behovet av kunskap kommer ingen att lyssna. Det finns ingen rättvisa, och vi får det kunskapssamhälle vi förtjänar, inte det vi önskar oss.

Uppförsbacken är förstås monumental för den forskare som inte redan har naturliga ingångar till offentligheten. Då blir kommunikationsstöd i form av skrivarkurser, medieträning och digitala kanalstrategier i många fall mest en sorts konstgjord andning.
Det är dags för universitetsledningar, forskningsfinansiärer och andra tunga spelare inom högskolevärlden att på allvar inse att man har ett folkbildningsmandat, ett slags public service-ansvar att sprida kunskap. Just nu behövs den mer än någonsin.

Tanken på att kunskap är något man kan PRODUCERA och mäta behöver överges. Kunskap kräver samverkan och hindras av konkurrens. Idag bekrigar olika forsknings- och utbildningsinstitutioner varandra. Det handlar inte om något slags olycksfall i arbetet, det är en högst medveten strategi. Det sägs driva kvalitet och främja effektivitet, vilket återstår att bevisa. Konkurrens sänker kostnader och är förödande för utvecklingen av förståelse för komplexitet. Det kan inga enkla lösningar i världen ändra på. Kunskap växer och förvaltas mellan människor som bryr sig om och som verkligen vill veta och förstå.

Universiteten har haft en tendens att kommunicera i konkurrens med varandra. Nu måste mer av de statliga kommunikationsmedlen gå till att också bygga gemensamma infrastrukturer för oberoende kunskapsförmedling till hela offentligheten. Det måste skapas fler och större redaktionella miljöer där akademiska kunskapsförmedlare (redaktörer) och kunskapsproducenter (forskare) tillsammans kan hjälpas åt att lyfta den unika kunskapen ut till en bred allmänhet.

Jag håller så klart med, men så länge allmänheten inte efterfrågar humaniora, bildning och lärda samtal över akademiska discipliner. Idag vill allt för många bli underhållna, även av forskare. Så länge den dominerande frågan i samhället är Vem som är smartare (!?) än en femteklassare kommer lekprogram alltid att locka fler tittare/lyssnare än program som tar publiken på allvar att få svårt att nå ut till fler än de närmast sörjande. Akademin ansvarar för skapandet av ny kunskap och förvaltning av äldre vetande, men det är samhället som driver utvecklingen uppåt eller nedåt i vetandets hierarki. Idag rör vi oss neråt, mot fakta och bort från allt vad bildning heter. Då kommer humaniora att få det svårt och först när den trenden bryts kan en förändring komma till stånd.

Sådana miljöer är inte bara ett medel till ett mål. De blir också plantskolor för och skyltfönster mot den bredare offentligheten, ungefär som det rika utbudet av kulturtidskrifter en gång var. En plats där forskare både kan träna och visa upp sina förmågor att nå ut.

Ja, det tror jag med. Kvalitet betalar sig alltid i längden, och det finns alltid människor som inser behovet av och som efterfrågar verkligt, viktigt vetande.

Kanske är det så att allt kokas ned till behovet av att driva fram en kulturförändring. Att ingjuta tro på att humanistisk kunskap verkligen behövs utanför campus, även i de fall där inga säkra svar kan ges. Det handlar trots allt om att göra världen mer begriplig. Nog så viktigt i en tid som kämpar så med att förstå sig själv.

Har skrivit om detta med nytta och humaniora många gånger tidigare. Och det behövs skrivas om och uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet. Frågan/ämnet är på inget sätt enkel, men just därför. Det ideal av enkelhet som lovsjungs överallt är en viktig orsak till humanioras kris. För den kanske viktigaste insikten som studier i humaniora -- om samhället, kultur och människornas värld -- ger, är att det inte finns några enkla svar. Svårigheten är bara ett problem om man accepterar den och lägger sig platt inför den, om man duckar för eller ännu värre osynliggör den aspekten. Det är svårt, för att det inte kan vara något annat. Det är den spännande utmaningen, inte en anledning att resignera! Humanister måste, just för att det vi sysslar med är svårt, tro på oss själva, på vår förmåga och på att den kompetens vi har kan tillföra samhället något.

Vad är nytta, och vad är nyttan med nyttan? Och vilken nytta har nuvarande ekonomiska nyttobegrepp? Det är så klart inte alldeles givet att ekonomisk nytta nödvändigtvis är långsiktigt hållbart. Mer pengar, snabbare, till fler, oftare, det leder varken studier i humaniora, eller humanistisk forskning till. Det är fullkomligt klart, ingen tvekan om det. Men är mer pengar, och pengar för pengarnas skull nyttigt, egentligen? Den frågan borde diskuteras mycket mer i samhället. Varför görs inte det, kan man undra. Är det verkligen så att den ekonomiska nyttan är nyttig i sig? Är det självklart att ett ständigt ökande BNP är nyttigt? På vilket sätt i så fall? Det skulle jag vilja se paneldebatter om, men den frågan debatteras aldrig. Bara (den eventuella) nyttan med humaniora. Idag är det företrädarna för humaniora som ställs mot väggen, som måste försvara sin verksamhet. Nytta är ett alldeles för komplext begrepp för att reduceras till pengar, och insikt om detta finns inom humaniora. Därför är det en aspekt av och ett argument för humanioras nytta.

Varför, kan man undra, avkrävs inte företagen samma argument. Vilken nytta gör dessa i samhället? Vattenfall som bryter brunkol i Tyskland, vilken nytta bidrar man med? Eller Volkswagen(s ledning) som fifflade med utsläppen? Eller produktionsbolagen bakom triviala lekprogram på TV. Vilken nytta tillför dessa företag samhället? Pengar, självklart, men vad, om något, utöver det? Är det nyttigt att underlåta att vara kritisk till verksamheter som går med vinst? Leder det till ett hållbart samhälle, att bara gynna och hylla företag som går med vinst, oavsett vad man producerar? 

Humaniora borde inte ensam tvingas motivera sin roll och samhällsnytta, det är ett rimligt krav att ställa till alla företag och organisationer. Bara så kan nyttodebatten fördjupas och talet om behovet av humaniora leda till något viktigt.