Vetenskap som tradition, instruktion eller dediktion

Låt mig börja med att säga att jag vet att dediktion inte är ett ord. Jag fick uppfinna det, och det är en mix av dedicera och dedicerad. Vad jag far efter är ett ord som fångar den hängivenhet, ödmjukhet, tacksamhet och riktadhet som jag menar kännetecknar forskningen som leder till kunskap. Här råder balans mellan intellectus och ratio och forskningen drivs av nyfikenhet och en vilja att förstå. Tyvärr hindras forskare som ser på och förhåller sig till sin forskning på detta sätt.

Idag handlar forskning allt mer om att följa manualer och instruktioner. Kraven på säkerhet, kontroll och effektivitet gör att forskning riskerar att blir en allt mer sluten verksamhet; forskares kompetens handlar allt mer om förmågan att effektivt följa en lista på do’s och donts. Forskning uppfattas allt oftare som en linjär process mellan fråga och svar. Ju snabbare man når målet och ju mer kunskap man får för pengarna desto bättre. Om det gick att skapa kunskap på detta sätt vore det oproblematiskt; fast så är det nu inte. Kunskapen anpassar sig inte efter kultur och människors önskningar om hur det borde vara.

Lika illa är det att betrakta vetenskap som tradition. Forskning som bara handlar om att göra som man brukar göra eller som andra gör är okritisk och därför potentiellt lika problematisk som blint följande av manualer. Bara för att många gör samma sak eller för att man gjort på samma sätt länge betyder inte att det är bra att fortsätta eller klokt att avstå från att testa nya, alternativa vägar fram.

Vetenskap är som jag ser det ett ÖPPET sökande efter kunskap man ännu inte har och som kanske inte finns eller går att nå. Forskning handlar inte om att leva upp till olika, på förhand definierade kvalitetskriterier. Forskning handlar om VAD man vill veta, HUR man arbetar och om både RESULTATET och presentationen av processen, med det handlar även om den kritiska granskningen av arbetet som helhet. Kunskap är något annat än information och fakta.

Vänder mig till Nietzsche, som var en hängiven forskare som var lojal mot kunskapen och ingenting annat än KUNSKAPEN. till exempel. Samtalar med ett stycke från hans bok Filosofin under grekernas tragiska tidsålder, om frågan: Vad är filosofins roll idag, och vad krävs för att ny (underbyggd/vetenskaplig) kunskap skall kunna uppstå?

Vad för alltså det filosofiska tänkandet så snabbt till målet? Skiljer det sig månne från det beräknande och mätande tänkandet genom att det fortare flyger genom stora rymder? Nej, ty det som lyfter dess fot är en främmande, ologisk makt: fantasin.

Den ologiskt främmande makten är inte ett problem för vetenskapen, vilket man brukar kunna höra från dem som ser forskning som instruktion. Kunskap om världen, om levt liv, kunskap och mycket, mycket annat, kan inte vara exakt, av det enkla skälet att det man studerar inte är exakt. Exakthet, repeterbarhet och evidens är bra och viktigt, där och då det fungerar och är relevant. Men inte som universell måttstock på vetenskaplig kunskap. Vetenskapen, sökandet efter kunskap, måste anpassas efter sina mål och studieobjekt. Och kultur, kunskap och levt liv är komplext, paradoxalt och många gånger motsägelsefullt. Då är fantasin ett oundgängligt verktyg. För den hjälper oss att se sådant vi aldrig annars hade kunnat se. Vad jag ser här, i citatet, och det jag efterlyser i vetenskapen, är konturerna av ett nytt och annorlunda sätt att se på kunskap. Inte som alternativ till traditionell vetenskap, utan som ett komplement.

Upplyft av den hoppar det [filosofiska tänkandet] vidare från möjlighet till möjlighet, som en gång kommer att anses vara säkerställda, och fångar här och där själv säkerheter i flykten. Den visar sig för honom genom en genial föraning och låter på avstånd gissa att det här finns bevisbara säkerheter.

Här hittar jag argument för de samtal som jag tror på och brinner för. Samtal som ett slags arena för tänkande tillsammans. Under självorganiserande samtal som följer sin egen och deltagarnas gemensamma logik kan tänkandet hoppa vidare från möjlighet till möjlighet. Samtalet är en plats för att testa idéer, förutsättningslöst. Samtal som förs av hängivna och kunskapslojala medmänniskor i ett förlåtande och intresserat lyssnande klimat kan fungera förlösande, och det kan då ge föraningar om saker som sedan med hjälp av beprövade vetenskapliga metoder kan testas. Samtal är som jag ser det första steget mot ett bättre vetande. Samtal är ett slags synonym för fantasi, och ...

Men fantasins kraft är särskilt förmögen att blixlikt fatta och belysa likheter - därefter anlägger reflektionen sina måttstockar och schabloner och söker ersätta likheterna med identiteter och de efter-varandra-skådande sambanden med kausaliteter. Men till och med om detta aldrig är möjligt, till och med i fallet Thales, har det obevisliga filosoferadet ett värde. Om så alla stöttor har knäckts, om logiken och empirins stelbenthet vill nå över till satsen "Allt är vatten", återstår efter söndersmulningen av det vetenskapliga bygget likväl en rest, och just i denna rest ligger en drivkraft och så att säga en förhoppning om framtida fruktbarhet.

Är det inte precis vad vi saknar i dagens samhälle, förhoppningar om framtida fruktbarhet? Är det inte detta som är krisens moder, bristen på visioner? Orsaken till problemen vi lever med och tvingas hantera är att det bara finns utrymme för ETT sätt att se på vetande. Det bästa sättet och den enda vägen. Tror man att allt kan räknas på, och om man ser allt som inte kan räknas på som ett problem som ska elimineras, tänker man som man gör i det militära (enligt illvilliga rykten): Om kartan inte stämmer överens med terrängen, då gäller kartan! Det är den enda vägens konsekvens, och det är brist på insikt om detta som är orsaken till att vårt samhälle befinner sig i kris, vilket inte ska förväxlas med den systemkolapps som vissa debatörer med en obehaglig agenda vill göra gällande eftersom det gynnar deras intressen. Krisen vi har att hantera är intellektuell.