Skillnad som en egenskap i sig

Vad är skillnad och hur kan man tänka på och förstå det som i dagligt tal benämns och uppfattas som skillnad? Det är bara en av alla saker som man tar för givet i vardagen och som just därför får konsekvenser för människor och samhällen, särskilt som skillnad väldigt ofta handlar om och har med makt att göra. Jag tänkte här försöka visa att och hur skillnad kan förstås som en egenskap i sig själv, alltså inte som en relation eller värderingsfri beskrivning, och jag ska även argumentera för att det är lämpligt att se på skillnad på det sättet. Utgångspunkten för resonemanget är tre citat från tre böcker som jag ständigt återvänder till, i alla fall de tre senare eftersom jag läste ut den första förra veckan.

Skillnad uppstår mellan och det är därför lätt att få för sig att den inte är något i sig, att det bara handlar om en beskrivning av ett faktum. Jag är man och vit och du är färgad och kvinna, till exempel, det låter som ett enkelt konstaterande, men eftersom alla uttalanden fälls och förstås inom ramen för ett sammanhang handlar det aldrig bara om ett påpekande. I ett samhälle där man är fixerad vid skillnad bidrar uppmärksammande av skillnad till isärhållande och hierarkisering. Skillnad är alltså en värdering eftersom konsekvensen blir att den fördelar makt. Det blir så även om det inte är menat på det sättet och trots att det kanske inte uppfattas så av någon.

Det var när jag läste Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde som den här gamla tanken återaktualiserades. Hon skriver inte uttalat om skillnad på det sätt jag ska komma till, men hon tangerar den syn som jag har för avsikt att diskutera här. Hon skriver följande på sidan 41-42:

Denna värld är den värld vi lever i. En värld av enheter skapade med utgångspunkt i vissa vadheter. Det betyder att vi också formulerar de mått som vi kan bedöma världen utifrån. Genom ratiot kan vi skilja mellan vitt och svart, varmt och kallt, skarpt och oskarpt. Men därmed skapas också genast motsatser. Allt i världen existerar genom att det skiljer sig från något annat med hänseende till en viss vadhet.

Här visar Bornemark hur vårt tänkande fungerar och varför det är så viktigt att värna intellectus, för ratio är bra till mycket men just skillnad saknar den intellektuella aspekten förmåga att förstå. Ratio ger oss ett slags indirekt kunskap eftersom den har lättare att beskriva vad saker och ting INTE är, än vad de är i kraft av sig själva. Ratio kan inte tänka det otänkbara eller det som inte existerar i sinnevärlden; därför denna fixering vid SKILLNAD. Ratio handlar om kontroll och mätbarhet och då måste man jämföra. Därför är det så viktigt att det råder balans mellan ratio och intellectus.

Detta är kunskapens område. Men det innebär också att ratiot aldrig kommer till något största eller minsta. Det allra största, som vi idag kanske tänker på som universums oändlighet, inkluderar allt och kan inte kontrasteras mot något annat. Det kan just inte definieras, det vill säga avgränsas mot något annat och därför kan ratiot inte förhålla sig till det största. Oändligheten är en tanke vi inte kan omfatta utan som stället ger oss svindel. På liknande sätt är det med det minsta som inte kan delas upp vidare, det Cusanus kallar minima. Inte heller det minsta finns i relation till olika generella begrepp vilket innebär att det måste uppfattas i sin enskildhet.
[...]

Intellectus handlar om att visualisera, även det som ligger bortom det kända och allt som är möjligt att kontrollera. Intellectus handlar om förmågan att hantera okunskap och fantasi, om att föreställa sig även det som inte finns. Intellectus är ett mer direkt och positivt (inte i ordets värderande betydelse) sätt att skapa kunskap som inte bygger på jämförelse och därför inte accentuerar SKILLNAD. Närmar man sig världen och utvecklar kunskap med utgångspunkt i intellectus kommer annat än skillnad att vara viktigare. Dina och mina egenskaper i kraft av sig själva blir lättare att se, förstå och lära sig hantera om man utvecklar sina intellectusförmågor.

Alla situationer är unika på så sätt att även om man dagen efter försöker upprepa den in i minsta detalj så kommer det inte att vara samma sak, tiden och just att det har gjorts en gång förut kommer att förändra situationen. Såsom minima är de bortom ratiot och dess kategorier. När vi försöker fånga sådana minima i en begreppslighet kan vi uppleva hur de glider mellan fingrarna liksom vattnet gör när man krampaktigt försöker gripa det.

Det Bornemark beskriver här vill jag se som en positiv beskrivning av skillnad som en egenskap i sig. Slutar man jämföra inser man att du och jag liksom livet och tillvaron, allt är unikt. Den ena minuten är inte den andra lik, även om det handlar om exakt lika långa tidsenheter. Tillvaron är unik och varje dag och nytt möte är ett äventyr. Skillnaden blir då själva upprepandet av det samma, för att tala med filosofen Gilles Deleuze, som skrev sin avhandling (Difference and Repetition) om just skillnad som en egenskap i sig. Han menar att skillnad uppstår i upprepandet. Varje dag är ny men upprepningen är den samma. Hans sätt att bryta med ratio handlar om att göra upp med föreställningen om att det finns original och kopior i världen och verkligheten, vilket är en tanke vi ärvt från Platon och som kyrkan tagit upp och byggt sin makt på. Det är den övertygelsen som får oss att tänka på skillnad som en relation, som något neutralt. Och när vi nu vet vilka konsekvenser det kan få är det angeläget att försöka finna andra sätt att se på saker och ting. Deleuze skrev sin avhandling på 1960-talet och det är hög tid att vi tar till oss hans tankar. Han skriver (på s. 83):

Everything has become simulacrum, for by simulacrum we should not understand a simple imitation but rather the act by which the very idea of a model or privileged position is challenged and overturned. The simulacrum is the instance which includes a difference within itself, such as (at least) two divergent series on which it plays, all resemblance abolished so that one can no longer point to the existence of an original and a copy. It is in this direction that we must look for the conditions, not of possible experience, but of real experience (selection, repetition, etc.). It is here that we find the lived reality of a sub-representative domain. If it is true that representation has identity as its element and similarity as its unit of measure, then pure presence such as it appears in the simulacrum has the "disparate" as its unit of measure -- in other words, always a difference of difference as its immediate element.

Simulacrum hos Deleuze handlar om kopior utan original, vilket är ett sätt att se på skillnad som något annat än en relation. Om det BARA existerar kopior och det inte finns något original är alla lika olika och det blir meningslöst att tänka på och tala om varandra i termer av skillnad. Tar man denna tanke till sig och låter den bilda utgångspunkt för sitt sätt att se på andra och agera som medmänniska i världen kommer en intresse för andra att handla mer om vem de är och vad de kan och vill, än hur olika mig eller oss de andra är. Idag är många närmast fixerade vid SKILLNAD mellan. Under valrörelsen blev det plågsamt tydligt och eftersom denna syn på människor och skillnad blivit norm får solidaritetens och medmänsklighetens förespråkare svårt att nå fram med och få förståelse för sin syn på hur man bygger ett hållbart samhälle. Tänker man skillnad som olika upprepningar av det samma och påminner sig om att det inte existerar något original tvingas man möta den andre med mycket mer respekt, för om skillnad är en egenskap i sig är jag lika olik dig som du är olik mig och skillnad i den gängse betydelsen blir meningslös. Skillnad förvandlas på detta sätt från uppfattas som en relation till att bli en egenskap i kraft av sig själv, liksom det som jämföra med vartannat. Skillnad blir då en relation istället för en klyfta en sammanhållande kraft istället för en isärhållande och hierarkiserande.

Socialpsykologen Johan Asplund skriver också om simulacrum (i boken Hur låter åskan. Förstudium till en vetenskapsteori), och även om han tar avstånd från allt vad postmodernism heter tänker han ändå på liknande sätt om skillnad som Bornemark och Deleuze; eller jag använder i alla fall hans tankar som stöd för min egen argumentation. På sidan 17 i sin bok skriver han:

Konventionell vetenskapsteori är realistisk i den bemärkelsen att vetenskapen anses "avbilda" de objekt som studeras.
[...]

Här tänker jag ratio och linjaritet samt skillnad som en relation i sig. Detta tar Asplund avstånd från, eller han formulerar åtminstone en vetenskapsteori som bygger på andra antaganden. Han visar i sin bok på problemen med att tänka på vetenskap som enbart en jämförande och avbildande verksamhet och formulerar alltså en alternativ vetenskapsteori som ser skillnad som en värdefull egenskap i sig; som en kunskapsutvecklande kvalitet som behöver värnas för att kunskapen om världen och tillvaron ska bli mer användbar. Han fortsätter:

Jag skall i fortsättningen behandla kunskapsprocesser som inte på detta sätt bevarar studieobjektets identitet. Jag kan här ersätta uttrycket "transformation" med, i brist på bättre, uttrycket metamorfos. En metamorfos av ett studieobjekt är inte en avbildning av det studieobjektet; metamorfosen förvandlar studieobjektet till någonting annat. En metafor för ett studieobjekt är en metamorfos som förvandlar studieobjektet till någonting annat. Karlfeldts metafor "höstmånens röda kastrull" förvandlar månen till någonting annat -- en röd kastrull. Månen är inte en röd kastrull. 

Forskning med utgångspunkt i dessa tankar och principer handlar inte bara om att passivt jämföra, utan om att upphöja skillnad till något i kraft av sig själv och skapa något nytt av mellanrummet. Metaforen har liksom skillnaden ett egenvärde; det är ett verktyg som kan användas för att nå mer nyansrik förståelse och bättre kunskap om det man undersöker.

Konventionell vetenskapsteori accepterar inte metaforer eller andra typer av metamorfoser av studieobjektet. Karlfeldts röda kastrull kan medges utsäga någonting om månen, t.ex. att månen under vissa betingelser kan uppfattas som en röd kastrull, men metaforen innefattar ingen vettig kunskap. 

Jag kommer att göra gällande att metaforer, och andra typer av metamorfoser av studieobjektet, kan innefatta kunskap om studieobjektet eller rättare sagt att de aldrig är blottade på kunskap. Karlfeldts metafor gör synintrycket av månen på hösthimlen intelligibelt. Jag ser ingen tvingande anledning att reservera begreppet "kunskap" för sig, säg en satellitbild av månen.

Metaforer är verktyg och ger perspektiv, de hjälper en att fördjupa kunskapen om det som studeras utan att resa anspråk på att veta något säkert om hur det är egentligen, vilket är en tankefigur som bygger på att det finns original och kopior och att forskare med hjälp av olika metoder kan komma olika nära sanningen. Problemet med föreställningen om SANNING är att man utgår från att det finns ett original och att man genom att jämföra olika utsagor och vetenskapliga resultat med varandra och med det som undersökts kan avgöra vilken forskare och vilket resultat som är mest vetenskapligt och därför bäst; vilket är en variant av isärhållandets och hierarkiseringens praktik samt strävan efter makt.

Asplund skiljer på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Simulacra är det begrepp han använder. Ordboksförståelsen av simulacra är ungefär likhet, men det handlar också om en aktivitet. Översättning, eller tolkning fungerar också som synonymer. Ordet i sig är inte det intressanta, utan själva kompetensen som ordet fångar. Asplund skriver: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse: Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund inte bara erkänner simulacra som vetenskap, han menar att det är det enda sättet att säga något meningsfullt om världen, särskilt om det man undersöker är föränderligt eller befinner sig i rörelse, vilket är ett av kulturens mest utmärkande karaktärsdrag. Bornemark talar om det unika och om oändligheten som är varianter av samma tankegång. En sådan syn på kunskap kräver konsekvens, i såväl tanke som framställning och bygger på intellectusförmågor. Som kulturvetare kommer jag inte fram till något. Jag presenterar inte fakta. Texterna jag skriver om kultur är en annan typ av text som med Asplunds ord kan sägas vara ett slags simulacra.

Ett simulacrum skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61. Kursiv i original).

Just genom att inte vara en pedagogisk redogörelse för en teori eller en exakt avbildning av världen, utan mer en illustration av en tanke, ett förslag till förståelse eller ingång till vidare samtal, får ett simulacra intellektet att börja arbeta och hjälper på det sättet mottagaren att hjälpa sig själv fram till en förståelse som fungerar. Den kompetensen är en förutsättning för att förstå kultur som uppstår mellan människor och är något i kraft av sig själv, inte en relation eller skillnad. Simuleringar, om man tänker på saken, säger egentligen inte något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten och samma gäller beskrivningar av skillnad som bygger på jämförelser.

Om vi slutar se skillnad som något som skiljer oss människor åt och istället fokuserar på det som faktiskt händer mellan oss; om vi ser kultur som något i kraft av sig själv, som något vi kan mötas och samtala om, främjas integration, gemenskap, demokrati och hållbarhet. Tänker man istället skillnad som isärhållande och som en kamp om makt och inflytande riskerar samhället att slitas isär. För att nå dit behöver vi både nya att se på forskning samt skillnad och andra sätt att se på och förhålla oss till varandra och alla andra.