Privata bibliotek är inga BIBLIOTEK

Läser vad Annika Persson skriver i DN om förslaget att privatisera biblioteken, och reflekterar med utgångspunkt i hennes kloka ord om en av demokratins och bildningens absolut viktigaste hörnstenar, som på senare tid och som en konsekvens av den allt mer desperata jakten på effektiviseringar utsatts för allt hårdare påfrestningar. Bland bibliotekspersonal och kulturfolk finns en förklarlig trötthet som oroar eftersom det samhälle som inte värnar kulturen, kunskapen och det öppna och demokratiska samhället rör sig ut längs ett sluttande plan.

Det var inte ett skrik av fasa som hördes i Bibliotekssverige i fredags. Mer en suck av utmattning. Stockholms nya kulturborgarråd Jonas Naddebo (C) hade just berättat i en intervju i DN (19/10) att han funderade på att privatisera stadsdelsbibliotek i Stockholm och tyckte att de kunde utnyttjas på ett mer kreativt sätt.

Han sa: ”Om något bibliotek skulle kunna upplåtas åt någon annan att bedriva verksamhet i tycker jag det skulle vara bra.”

Orden och tankegången är inte ny. För de som ser skatt som stöld och all offentligt finansierad verksamhet som onödiga kostnader eller överförmynderi är biblioteken, skolan och allt som ägs och värnas gemensamt förkastligt. Ytterst blir även demokratin förkastlig, om man drar den tanken till sin spets. Sälj ut allt och låt marknaden reglera sig själv är en variant av den förkastliga socialdawinismen som uppenbarligen inte lämnades kvar på 1900-talet. Individens frihet kan paradoxalt nog bara värnas kollektivt, men för att förstå det krävs kunskap och respekt för det allmänna. Bibliotekens roll i byggandet av demokratiska kunskapssamhällen får inte underskattas. Därför är uttalandet anmärkningsvärt naivt, eller kanske just så cyniskt individualistiskt som samhället i övrigt håller på att bli.

Själv är jag pragmatisk när det gäller driftsformer. Jag har privat vårdcentral och offentlig tandläkare. Handlar ömsom på Ica, ömsom på Coop. Men i Bibliotekssverige finns det ett enormt motstånd mot att privatisera just bibliotek och det finns faktiskt en rad goda skäl till det. Bland annat att verksamheten – öppna tillgängliga rum där vem som helst gratis kan få hjälp att ta reda på allt om världen – inte är vidare kommersiell.

Talet om privatiseringens undergörande verkan liknar allt mer en dogmatisk religion, vars bokstavstroende anhängare entusiastiskt och okritiskt hyllar varje utförsäljning av det offentliga, för att därefter försvara nyordningen med alla till buds stående medel, oavsett vilka indikationer på problem man än kan peka på och trots att det torde vara uppenbart för alla med bara basala kunskaper och ytlig insikt i verksamheten att allt inte står rätt till. Jaglojaliteten och vi-och-dom-tänkandet sluter in människor och grupper av likatänkande i hermetiskt slutna bubblor där alla tycker och tänker lika, vilket är motsatsen till ett öppet, demokratiskt kunskapssamhälle. Tanken på att privatisera biblioteken avslöjar dels hur ointresserade anhängarna är av kunskap om hur saker och ting faktiskt fungerar, dels hur långt egoismen drivits.

De prioriterade grupperna för bibliotekens verksamhet hör dessutom ofta till de ekonomiskt svagare: barn och unga, personer med funktionsnedsättning, de nationella minoriteterna och personer med annat modersmål än svenska.

Biblioteken är själva sinnebilden för det öppna, demokratiska kunskapssamhället och den politiker som är beredd att offra biblioteken på kommersialismens altare är alltså i praktiken en fiende till öppenhet, demokrati och kunskap. Den tanken öppnar dörren till andra tankar som leder till tankar som banar väg för ett totalitärt samhälle där var och en är utelämnad till sig själv och där svaghet föraktas och allt gemensamt uppfattas som förhatliga uttryck för kommunism, trots att biblioteken är politiskt obundna och banat väl för den liberalism som idag helt tappat kontakten med sina idémässiga rötter.

Det som bekymrar mest med Naddebos funderingar är dock de risker en privatisering skulle utgöra för det unika, organiska och vittförgrenade samarbetet i Bibliotekssverige där landets folkbibliotek, universitetsbibliotek, skolbibliotek och specialbibliotek hänger samman i ett ytterst komplicerat nät.

Jag har själv tillbringat hela mitt yrkesliv i det privata näringslivet. På tidningar och förlag har jag lärt mig att man inte ringer konkurrenten och berättar sina bästa strategier, idéer eller framtidsplaner. Det hände aldrig när jag jobbade på Dagens Nyheter att vi ringde Svenska dagbladet och berättade att vi hade kommit på en riktigt bra idé.

Men precis det gör biblioteken. På konferenser, i sociala medie-grupper och öga mot öga delar de med sig av kunskaper, visioner, metoder och resultat. Hela systemet bygger på det. Just nu pågår till exempel utvecklingen av ett samarbete om en landsomfattande bibliotekskatalog där innehållet skapas av de bibliotek som har musklerna men sedan kan användas fritt av dem alla. Många bibliotek går också över till öppen kod för digitala tjänster, för att den ska kunna användas av fler och gå att dela. Sedan länge har man delat på medier över landet. Saknas en bok som en låntagare velat ha, har ett annat bibliotek skickat.

Ett samhälle där man inte delar med sig av goda tankar, där man inte samarbetar och gemensamt värnar kunskapen, öppenheten och demokratin, ett samhälle där hemligheter, konkurrens och egoism betraktas som något positivt; är inget SAMHÄLLE. På samma sätt är är ett privatiserat bibliotek inte ett BIBLIOTEK. Förslaget visar att vi står vidöppna och hjälplösa inför den logik som Orwell beskriver i boken 1984, där de som innehar makten hävdar att krig är fred, att frihet är slaveri och att okunnighet är styrka. Biblioteken utgör första linjens försvar mot just en sådan förödande utveckling. Därför måste biblioteken värnas; för kunskapens, öppenhetens och demokratins skull, och den som inte värnas dessa värden är en fiende till det SAMHÄLLE som utgör garanten för alla individers frihet.