Stockholm, kom hit igår. På konferens i fina lokaler i kräftriket där ämnet företagsekonomi huserar, vilket är logiskt då konferensen är just företagsekonomisk; den årligen återkommande Fekis. Har lärt mig massor i detta sammanhang tidigare och hoppas på två inspirerande dagar. Lyssnar på en paneldiskussion. Låter tankarna vandra och tillåter mig att associera. Det är så jag lär och utvecklas; genom att sätta tankar på pränt och sedan läsa och reflektera över resultatet. Där finns värdet med bloggen och bloggandet för mig. Kan någon annan ha behållning av flödet av ord och tankar är det en bonus och något jag är enormt tacksam för.
Uppe på scen sitter en panel bestående av professorer i ämnet företagsekonomi och man diskuterar vad det är för ämne man verkar i. Diskussioner om det egna ämnets identitet och frågan om vad det är man sysslar med och ska fokusera på i undervisning och forskning är intressanta, inte för att det råder koncensus inom ämnena och skiljer sig åt mellan dem, utan för att det är precis tvärtom, för att man inte är överens inom ämnet och för att det ser i princip likadant ut överallt. Min erfarenhet är att just detta förenar alla ämnen som sysslar med mer eller mindre dagsaktuella ämnen, ämnen som rör sig i samtiden och upptäcker eller skapar sitt studieobjekt samtidigt som man studerar verkligheten och lever mitt i den. Humanistiskt samhällsvetenskapliga ämnen förenas av dissensus och verksamheten drivs framåt av kontroverser. Etnologer förenas av frågan: Vad är det vi sysslar med egentligen? Det skulle kunna ses som ett problem, men jag ser det som en konsekvens av studieobjektet och kunskapsmålet; en förutsättning för verksamheten. Uppfattas det som ett problem säger det mer om den som ifrågasätter än om ämnena som kritiseras.
Professorerna i företagsekonomi fick frågan om vad de menar att ämnet är egentligen. De fick uppgiften att skriva var sin tweet, och resultatet sammanställdes och presenterades för publiken i form av ett ordmoln där det tydligt visade sig att det vanligaste ordet var OLIKA. Detta stärker mig i uppfattningen om att det är mer som förenar forskare än som skiljer dem åt, både i och mellan olika ämnen. Även etnologer ställer sig som sagt frågande kring vad det egna ämnet är egentligen, utan att komma fram till något entydigt svar. Företagsekonomer är olika forskare som forskar på olika sätt om olika aspekter och frågor inom det övergripande ämnet organisering och organisationer, vilket kan förstås på olika sätt.
Det säger en hel massa om forskare och forskning att man tänker så här, så att säga, mellan skål och vägg. Bilden utåt är mer samlad, men bland vänner och när man möts utanför seminarierum och inte behöver konkurrera med varandra kan man släppa på garden och tänka högt tillsammans. Det är bra och viktigt och borde praktiseras oftare, även i offentliga och mer publika sammanhang. Människor är just människor, med allt vad det innebär. Människor är sammansatta varelser och det är omöjligt att skilja ut vad som i varje givet tillfälle påverkar handlingar, ord som skrivs eller uttalas och tankar som tänks samt hur andras texter och uppfattningar bemöts. Människa är något man blir, dels i relation till sina egna upplevelser och den personliga livshistorien, dels i relation till andra människor, dels i relation till teknologier och mer handfasta aspekter av vardagen samt kultur och andra virtuella aspekter. Människa blir man tillsammans med andra och det som händer mellan påverkar oss alla, om än på olika sätt. Avkrävs man tydliga svar och får man inte tveka eller ändra sig kan man inte utvecklas. Att OLIKA är det vanligaste ordet när företagsekonomer beskriver sig själva finner jag trösterikt och fyller mig med hopp. Det får mig att känna mig hemma.
Nytta är ett tema som kommer upp i samtalet; eller egentligen handlar det om hur akademiker ska motivera sina anställningar och respektive ämnes existens? Det kostar pengar att forska och bedriva undervisning; samhället behöver kunskap och har rätt att kräva valuta för pengarna. Frågan är bara hur och vad som kan anses vara rimliga krav. Tyvärr glömmer man alldeles för ofta bort, eller också bryr man sig inte; kanske för nekar man det faktum att forskare är människor och att alla människor har ett behov av att känna trygghet. Oavsett hur man tänker kring detta är det mänskliga en aspekt av den akademiska verksamheten som ingen kommer undan, som oundvikligen kommer att påverka resultatet av arbetet. Det är inte ett problem, det är en förutsättning. Nytta är bra för den som kan övertyga ansvariga och anslagsgivare om att just det egna ämnet är det, för alla andra utgör den typen av krav ett hot. Därför kan man på goda grunder misstänka att akademiker har allt att vinna på att försöka framställa sig själva och deras ämnen som nyttigt, vilket inte självklart gynnar kunskapsutvecklingen.
Även frågan om effektivitet kommer upp i paneldiskussionen. Det ämnet hänger ihop med nytta eftersom ekonomiska aspekter av verksamheten allt mer kommer i fokus. Idag sparas på allt, eller för att tala klarspråk så skär man ner på allt som går att skära ner på. Och det som inte anses nyttigt eller som uppfattas vara ineffektivt kan inte räkna med nya anslag, vilket går på tvärs mot människors grundläggande behov och skapar incitament att tänja på sanningen för att övertyga ekonomiansvariga om att den egna verksamheten är effektiv och det egna ämnet är nyttigt. Fast vad betyder nytta och effektiv, i utbildningssammanhang? Är det ställt bortom varje tvivel att det är samhällsekonomiskt relevant och långsiktigt hållbart att tala om nytta och går det att effektivisera utbildning och forskning? DET är frågor som allt för sällan diskuteras. Man går direkt på svaren och satsar all energi på att övertyga om ämnets nytta och verksamhetens effektivitet, trots att mycket talat för att just det sättet att tänka och agera är instrumentellt, okritiskt och går på tvärs mot det vi vet behövs för att lära och utveckla kunskap.
BÖR är ett annat ord som är överrepresenterat i professorernas tweets om ämnet företagsekonomi. Inte heller detta är förvånande för någon som rört sig över ämnesgränserna inom hum-/samområdet. Samhällsvetenskaplig forskning är normativ. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt när man rör sig tillsammans med sitt studieobjekt och ämnets utveckling löper parallellt med samhällsförändringen? Framtiden finns inte, den blir till och för att den ska bli så bra och hållbar som möjligt måste man välja väg. Det finns aldrig en väg, en bästa väg. Det finns däremot en massa olika åsikter om vad som är bra, och den som inte kan övertyga andra om vad man anser kommer inte att kunna vara med och påverka. Ingen har direktkontakt med kunskapen eller verkligheten, så det måste bli så här. Normativ är bara ett negativt ord och begrepp för den som tror att objektivitet är möjligt att nå och det gör ingen forskare som verkligen söker kunskap och förståelse för verkligheten.
SE är det tredje vanligaste ordet i sammanställningen av professorernas tweets. Forskare säger ibland att man "tittar på" olika saker, vilket är ett ganska passivt förhållningssätt till forskning. Fast just det sättet att forska ligger troligen helt i linje med den akademiska kultur som utvecklats i Högskolesverige, där nytta och effektivitet blivit vardag och där normativ är ett skällsord. Tittar man på saker kan ingen ifrågasätta en, man ser ju det man ser och lägger ingen värdering i det. Forskning är dock aldrig värderingsfri, av ovan angivna skäl. Forskning är en mänsklig verksamhet som bedrivs av människor och för människor.
Företagsekonomi studerar vardagliga fenomen, det vill säga dynamik, komplexitet och icke-linjär, kollektiv tillblivelse. Och det gäller många andra ämnen också. Att det finns ett ÄMNE som heter företagsekonomi handlar mer om kultur och kollegialitet än om tydliga avgränsningar som existerar i verkligheten. Uppdelningen av akademin i olika ämnen handlar mer om benchmarking och kultur än om hur verkligheten är beskaffad, det inser man om man tittar på verkligheten lite från sidan och med distans, vilket jag som kulturvetare på besök i företagsekonomernas värld kan göra.
Definierande key word eller ämnet företagsekonomis catch phrase är: Hushållning med begränsade resurser. Det räcker en lång väg menar jag, som beskrivning på ett ämne. Det är detta man skapar kunskap och förståelse för inom företagsekonomi. Och det kan jag ställa upp på, finna intressant och känna lust att ägna mig åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar