Vad handlar kritiken mot postmodernism om egentligen?

Det sprids en massa osanningar och delas lögner om olika varianter av postmodernism. Paradoxalt nog av människor som ser sig som sanningens förkämpar, vilka härigenom öppet avslöjar sitt ointresse för kunskap, alternativs sin cynism. Postmodernism handlar inte om att ifrågasätta sanningen eller om att förespråka relativism och det är heller inte något man kan bottna sin kritik av på känslor. Postmodernism är en vetenskaplig skolbildning som undersöker FÖRUTSÄTTNINGAR för kunskapsutveckling. Postmodernism handlar inte om att kritisera vetenskapliga resultat och absolut inte om att hävda att alla tolkningar är lika giltiga. Den som söker finner, brukar man säga, och det finns exempel på problematiska uttalanden och forskning som inte håller måttet, helt klart (det gör det inom alla områden). Någon postmodernistisk motsvarighet till den naturvetenskapliga forskaren Paulo Macchiarini finns dock inte, och så länge det fortsätter vara så bör man gå varsamt fram i sin kritik. Ingen har dött av att ta till sig resultat av postmodernistisk forskning.

Postmodernismens fokus är riktat mot livets, samhällets och kulturens kontingenser; det vill säga det som är möjligt men inte nödvändigt. Vad av det som undersöks kan förändras, är frågan som många postmoderna forskare utgår från. Det betyder inte att det måste förändras eller att forskaren har en åsikt i frågan, även om det finns exempel på politiska uttalanden. Så länge man tydligt håller isär sina respektive roller ser jag dock inga problem med att forskare är tydliga med vilka värderingar de har eller vilket samhälle de vill se förverkligat. Det är ett sätt att uppnå transparens och underlättar för den som ska granska resultatet av forskningen.

Postmodernistisk forskning handlar om kultur, om det som händer mellan människor. Och man undersöker relationen mellan makt och kunskap. Eftersom människan inte har direktkontakt med verkligheten är all kunskap resultatet av något slags bearbetning och tolkning. Inga vetenskapliga resultat talar för sig själva och det är ytterst sällsynt med entydiga data. Forskningsrön kommuniceras och sprids dessutom via språket, vilket inte är ett neutralt medium. Människor vill att det ska vara på olika sätt och är sällan överens. Känslor finns med och påverkar vad som händer i relationerna och hur det upplevs. Det har även visat sig att forskningsrön som är positiva når snabbare och större spridning är negativa rön. Hur många har inte hört att ett glas vin om dagen är hälsosamt? Inte lika många har hört eller tagit till sig att det inte gäller om man är under 50, eller att hälsan gynnas mer av att man avstår från alkohol. Exempel på och uttryck för conformation bias finns överallt, även inom naturvetenskapen.

Postmodernism i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet, samt humaniora generellt har på senare år utsatts för allt hårdare kritik rörande bristande vetenskaplighet från ett nytt håll, nämligen liberala ledarskribenter, som tydligen anser sig vara kvalificerade att uttala sig om forskning trots att man allt som oftast blottar sin totala okunskap. Nu senast var det ledarskribenten Håkan Boström på GP som i en text visade att han på fullt allvar menar att man inte bara kan utan ska utgå från att man kan härleda ett bör från ett är, det vill säga att alla förändringar av maktrelationen mellan könen strider mot naturen (som Boström och andra gör sig till uttolkare av). Tänkte först låta hans anklagelser passera, men eftersom jag idag ska föreläsa om just dessa frågor; om Solakaffären och det vetenskapskrig som härjade under 1990-talet och som uppenbarligen aldrig riktigt avblåsts.

Betänk att det är LIBERALA ledarskribenter, alltså fritänkandets och frihetens förkämpar, som finner det provocerande att forskare granskar rådande tolkningar av naturvetenskapliga resultat och undersöker sociala aspekter av vetenskap och samhällsordningar. Postmodernismen handlar som sagt om att undersöka förutsättningar för förändring, inte om att med hänvisning till forskning tala om vad man bör göra eller hur man ska tänka. Jag förstår inte vad liberala ledarskribenter anser sig ha att vinna på att blotta sin egen inkompetens på det sätt som Boström gör i sin ledare och andra gjort före honom. Jag menar, kritiserar man forskning måste man ju först själv leva upp till åtminstone lägsta godtagbara standard och bygga upp ett hållbart resonemang med hjälp av källor, och argument som är möjliga att granska och ställa motargument till, annars gör man ju själv det man (orättvist) anklagar postmodernismen för. Man kan och får TYCKA vad man vill om postmodernism, men om kritiken av den bygger på KÄNSLOR är man ute och seglar. Låt oss se vad Boström skriver:

För 22 år sedan väckte den amerikanske fysikprofessorn, Alan Sokal, stor uppståndelse sedan han författat en ren nonsensartikel om hur ”kvantgravitationen var en social och språklig konstruktion”. Sokal fick nämligen sin artikel publicerad i en av amerikansk humanioras ledande akademiska tidskrifter inom fältet Cultural Studies. Det utmynnade i den så kallade Sokal-affären.

Det är ett klassiskt exempel som helt felaktigt antas bevisa att postmodernism är ovetenskapligt, vilket är helt fel. Forskning handlar inte om att bevisa något, det är inte så kunskap ser ut eller fungerar. I samma veva som Sokal fick sin artikel publicerad spreds nyheten att några naturvetenskapliga forskare lyckats med kall fusion, vilket skulle revolutionera världens energiförsörjning och troligen renderas ett Nobelpris; om det var sant och riktigt vill säga. Och den artikeln publicerades i en naturvetenskaplig tidskrift, men resultaten har aldrig kunnat replikeras. Vilket för övrigt gäller väldigt många studier i olika ämnen och alltså inte är ett giltigt argument för att skjuta postmodernismen i sank. Dessutom skrev Sokal inte en artikel där han presenterade kritik, han agerade bedrägligt och med uppsåt att lura redaktörer och granskare, alltså precis som Macchiarini som lyckades bedra ledningen för ett av världens mest ansedda naturvetenskapliga forskningsinstitut, Karolinska.

Nu har det hänt igen. Tre amerikanska akademiker har ägnat ett helt år åt att producera falska artiklar, som de sedan fått publicerade i ledande Cultural Studies-tidskrifter. De tre akademikerna ville visa på hur Humaniora-ämnena blivit både ideologiserade och slutna för kritik och verklighetskontakt.

Varför inte skriva en artikel som med stöd i egen forskning visar detta; varför försöka lura redaktörer och granskare? Boström försöker även ge sken av att det finns kulturvetenskapliga motsvarigheter till Nature eller The Lancet (som publicerade Macchiarinis artiklar), vilket det inte gör. Granskningen av artiklar där tolkningar presenteras ser dessutom annorlunda ut än granskningen av naturvetenskapliga undersökningar och artiklar där forskningen presenteras. Cultural Studies handlar inte om att publicera resultat som bygger på evidens, det handlar mer om att presentera och diskutera analytiska begrepp och tolkningsförslag. Det är alltså i sin ordning att publicera även tveksamma resultat, eftersom granskningen är mer kollektiv än den är inom naturvetenskapen där man hävdar saker med bestämdhet. Tidskrifterna är med andra ord inte jämförbara och indignationen som Boström och andra visar, liksom kritiken som de "tre amerikanska akademiker" som han hänvisar till, är oberättigad; ett spel för gallerierna. INGENTING har bevisats av att artiklarna publicerades, annat än att forskarna som ägnat sig åt bedrägeriförsök och även Boström som sprider villfarelserna, inte förstått någonting och dessutom gör sig till åtlöje, samtidigt som man skadar vetenskapens anseende i jakten på billiga poänger.

Gemensamt för de falska artiklarna är att de driver frågor om förtryck, maktrelationer och identitetspolitik, men skruvat på ett sätt som inte borde ha passerat normal vetenskaplig granskning. Det kanske mest häpnadsväckande exemplet är att dessa wallraffande forskare lyckades få en lätt omskriven version av ett kapitel ur Adolf Hitlers Mein Kampf publicerad som en vetenskaplig artikel om könsförtryck. De hade bara bytt ut ordet ”judar” mot ”män” och lagt till ett antal teoretiska modeuttryck. 

I jämförelse med Macchiarinis bluffartiklar och "forskningsexperiment" där människor dött, samtidigt som han, innan bluffen avslöjades av en nitisk och kunskapsälskande, granskande journalist, hyllades av många forskare och även efter avslöjandet försvarades av ledningen på Karolinska. Vetenskapen har en hederskodex som alla forskare måste följa för att inte vetenskapssamhället ska implodera under trycket av olika intressen. Om det blir vanligare och anses okej att infiltrera varandras olika fält, vilket är något HELT annat än att granska resultat av andras forskning kritiskt, har vi snart ingen vetenskap alls. Det är en oroande trend som Boström underblåser med sin ledare, vilket är allvarligt.

Hur hamnade vi här? En förklaring är att den så kallade identitetspolitiken kommit att spela en allt större roll inom humanistisk forskning. Att hitta dolda maktstrukturer och skriva om historien utifrån förtryckta gruppers perspektiv har, påhejat av ledande politiker, blivit högsta mode inom akademin. 

Har det? Är det så? Jag som faktiskt är forskare och befinner mig i akademin känner inte igen mig alls. Var finns beläggen som Boström lutar sig mot? Eller är det en känsla han har, något han tror? Han far inte bara med osanning, hans sätt att skriva gör det dessutom omöjligt att bemöta "kritiken" eftersom den är av karaktären: Har du slutat slå din fru? En lögn blir inte en sanning för att den upprepas gång på gång av förment liberala ledarskribenter.  

Det bör påpekas att fältet Cultural Studies, även om det är ett centralt, inte är representativt för all humanistisk forskning. Det bör också påpekas att det är skillnad på Sverige och USA. Men det anglosaxiska inflytandet (som i sin tur ofta baseras på franska teoretiker) är starkt även i Sverige. Grundutbildningen för svenska studenter är förvisso fortfarande oftast är traditionellt uppbyggd kring en kanon. Men inom forskningen har tanken att det finns en enda sann historieskrivning sedan länge ersatts med idén att vi bara har tillgång till olika teoretiska perspektiv. 

Hissnade generaliseringar och grundlösa påståenden blandas med rena lögner. Högskolevärlden är inte en och forskningen ser olika inom olika områden. Det går inte att dra allt och alla över en och samma kam, och gör man det bottar man sin egen okunskap och avslöjar sig själv som charlatan. Tyvärr har ledarskribenterna följare på sociala nätverk som hyllar dem och ger dem stöd, vilket på sikt utgör ett hot på kunskapssamhället som liksom demokratin aldrig kan bli starkare än vad medborgarna tillsammans låter den bli. Vetenskapen kräver respekt för att fungera och ödmjukhet inför kunskapen som ingen äger för att inte förvandlas till politik.

Det är i sig inget fel på det. Teoretiska perspektiv är nödvändiga för all humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, om den ska säga något utöver det mest banala. Detta har kritiker av humaniora ibland svårt att förstå. Problemet uppstår när de teoretiska perspektiven blir till dogmer och grupptänkande. När man från redan början förutsätter vad som ska bevisas. Risken är särskilt stor inom forskningsfält med en i huvudsak politisk drivkraft: Till exempel Genusstudier och kritiska vithetsstudier.

Jag instämmer i denna kritik, men Boström har inte bevisat något; han talar i allmänna ordalag om grundläggande vetenskapliga principer. För att ha ett case och för att hans "kritik" ska kunna gå att bemötas krävs exempel och belägg. Här bygger han en halmgubbe som bekämpas med floskler.

I grunden handlar detta om att humaniora befinner sig i en global kris sedan flera decennier tillbaka. Vilket inte minst beror på att universiteten gått från elitinstitutioner till forskningsfabriker med tusentals anställda. Många forskare tvingas idag att producera en oändlig mängd meriteringsmakulatur (smala eller upprepande artiklar med låg relevans, men som ändå räknas till statistiken) på forskningens egen låtsasmarknad. Det gynnar ett ensidigt teoretiserande och nätverkande med likasinnade. Rätt åsikter kan gynna karriären. 

Detta håller jag också med om, och just det ser jag som det verkliga problemet. Det är just för att forskning generellt (det handlar inte alls om humaniora enbart) kommit att handla om produktion av nyckeltal har det blivit lättare att få bluffartiklar publicerade. Fast det verkliga problemet är det att enstaka artiklar passerar genom systemet utan att stoppas, utan att det vuxit fram en massa pseudovetenskapliga journaler vars syfte är att profitera på vetenskapens anseende och den rådande bibliometiska ordningen. Det är New Public Management och nyliberaliseringen av forskningen som utgör det verkliga hotet. Och de verkligt relativistiska postmodernisterna finns inte inom akademin, de skriver politiska ledare på landets liberala tidningsredaktioner och försöker misskreditera all vetenskap vars resultat inte stämmer överens med deras ideologi. Problemet är att de försöker hänvisa till vetenskap för att rättfärdiga rådande maktordningar och sprida villfarelsen att det som är bör förbli som det varit.

Humaniora har över tid förändrats i grunden. De humanistiska ämnenas uppgift var från början att beskriva de eviga idéerna, det vackra, det goda, det rätta, det sanna. Dessa idéer blev snart till nationella idéer. Men med moderniteten kom de att brytas ned av vetenskaplig analys. En analys som slutligen fick se sig själv upplöst av förnuftskritik. Kvar står man idag med den egna identiteten, kompisnätverken och en inte sällan pseudoradikal hållning som enda grund. Utan tro på sanningen. Men besatt av den makt man långsamt förlorat.

Sanningen är inget man TROR på! Och är det något som kännetecknar humaniora som forskningsområde är det FÖRÄNDRING. Det finns heller inget "från början", det är inte sant det som hävdas här. Boström verkar tro att det finns eviga sanningar som måste försvaras, vilket är en radikal, politisk åsikt; alltså exakt vad han och andra kritiserar postmodernismen för. Fast kritiken som förs fram handlar endast om kritikernas bild av en vetenskaplig disciplin de inte förstår och därför borde tala tystare om för att inte göra sig själva till åtlöje. Fast vem är jag att kritisera; man får tycka vad man vill och Boström förvaltar själv över sitt eget varumärke.