Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler; liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet låter kanske lockande. På pappret är effektivitet och eliminering av allt som inte har med saken att göra ett självklart mål. Men men man glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som kanske fungerar ett tag problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset. Därför är marginaler och mellanrum lika viktiga som fokus och innehåll.
För ett tag sedan fick jag av en vän som arbetar på arkiv veta att man där står inför stora ekonomiska besparingar. Arkivet är en plats där man samlar in och bevarar minnen av upplevelser. Ett slags mellanrum. Arkivet kan man komma till för att minnas det som varit och för att skaffa insikt om och förståelse för mänskligt liv. Besparingar på eller i värsta fall nedläggning av arkivet kommer inte att få katastrofala följder. Samhället kommer inte att gå under. Ingen, annan än dem som arbetar där, kommer att bli lidande av en nedläggning, i det korta perspektivet. Men det är till priset av något oerhört värdefullt. Ett samhälle utan minne är inget samhälle. Ett samhälle som optimerats, effektiviserats och helt och hållet riktats in på konsumtion, produktion och tillväxt är ett kallt och livsfientligt samhälle. Ett samhälle utan riktning. Kollektivt blir alla som lever i ett sådant samhälle rön för vinden.
Utan semester inget arbete. Utan mellanrum, ingen kunskap, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska vi fatta det? När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern och helgen vore ingen ledighet om den inte var en del av ett arbete. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget.
Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården och skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär man ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.
För att komma ur låsningen måste vi kollektivt inse hur viktigt det är med mellanrum och marginaler. Hållbar effektivitet och långsiktig överlevnad kräver tid för återhämtning. Innovationer uppstår i mellanrummen mellan tider av intensivt sökande efter svar. Livet kräver inandning och utandning. Det är inget som människan kan ändra på, hur mycket hen än vill det. Viktigt att tänka på det, innan det är för sent. Vill vi inte sprängas inifrån måste vi lära oss att se på tillvaron med olika perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar