ADHD-dagboken: om detta att börja om på nytt varje dag

Här tänkte jag reflektera över mina problem med allt som måste automatiseras. Sådan kunskap och sådana färdigheter har jag alltid haft svårt för. På ont och gott går jag i princip aldrig på autopilot, det är både en välsignelse och en förbannelse. I grundskolan och långt fram i livet, innan jag lärde mig förstå och hantera den jag är, var det ett helvete som jag ständigt brottades med. Vad var det för fel på mig; varför kan inte jag det andra kan? Jag fastnade där och såg bara allt jag hade problem med, allt jag inte kunde. När jag jämförde mig med andra, vilket jag ständigt gjorde, tvingades jag acceptera att jag var sämre, vilket ledde till ett internaliserat, livslångt, dåligt självförtroende. Välsignelsen, om man nu kan tala om detta i sådana termer, är att jag idag, när jag lärt mig förstå och har blivit bättre på att hantera den jag är, kan dra nytta av egenskapen. Och när jag med stöd i insikten idag jämför mig med andra är det inte alls självklart att jag är förloraren, vilket gett mig en självkänsla och ett inre lugn som hjälper mig att bli bättre på att hantera den jag är. Äntligen har den onda cirkeln brutits och ersatts med en god, vilket jag är oerhört tacksam för men aldrig kommer att ta för givet eftersom minnena av det som varit inte kommer att försvinna så länge jag lever.

Det har varit en jobbig resa, och först nu, efter att jag fyllt 50 kan jag börja ta mig an livet på någorlunda samma sätt som jag föreställer mig att den som inte är och fungerar som jag har kunnat sedan barnsben och därför vant sig vid att ta för givet. Sent kan man tycka och det skulle kunna leda till bitterhet. Fast jag har alltid tänkt att det nu jag lever, också det på gott och ont eftersom det i tider av vanmakt lett till uppmärksamhet på problem. Idag lever jag dock med känslan av att ha fått ett liv tillbaka som jag tidigare egentligen bara drömt om. Jag ser framtiden an med tillförsikt och kan skörda frukterna av alla tidigare vedermödor. Äntligen! Min smala lycka är kanske att jag inte har fallenhet för bitterhet, fast egentligen handlar det nog om insikten om att det inte hade kunnat vara på något annat sätt, varken nu eller då; så hur skulle jag kunna vara bitter? Jag har lärt mig den hårda vägen att acceptera det jag måste och försöka förändra det jag kan. Jag har inte alltid varit det, men idag är jag tacksam för den jag är och för att jag fungerar som jag gör. Därför skriver jag denna bloggpost, för att dela med och hjälpa andra att komma till liknande insikter om sig själva.

Vad är det jag har problem med? Det första som kommer upp är något jag brottats med hela livet: matematik och frågor där svaren är givna eller problem som bara kan lösas på ett enda sätt. När jag ställs inför något sådant är det som en mental rullgardin dras ner. Jag kan inte uppbåda energi för att försöka. Jag fixar det jag måste och har klarat mig hittills, men det är en kamp. Frågor utan givna svar däremot, problem med olika lösningar och orientering utan karta i okänd terräng däremot triggar mitt intresse, väcker lusten att lära och ger mig energi. Där kan jag dra nytta av mina egenskaper och hur jag fungerar; där kommer jag till min rätt och kan visa för andra att jag har ett värde. Jag är inte rationell, men tror inte jag ljuger om jag säger att jag är intellektuell.

Livet är ändå ingen dans på rosor. Det är inte så att jag knäckt något slags kod och nu kan leva som alla andra. Jag tillhör en minoritet och befinner mig på marginalen av den allt smalare normalkurvan. Samhället är inte anpassat efter mig, och ju hårdare kraven på prestation blir desto mer måste jag kämpa för att inte halka efter. Vardagen är en kamp mot paniken över alla koder och lösenord som man måste lära sig utantill och dessutom hantera på olika plattformar. Om de inte ständigt byttes hade problemet varit litet, men idag blir det bara fler och fler koder, plattformar och system som ska hanteras, och alla har sina olika säkerhetslösningar. För att vara säker sägs det att man måste ha lösenord som inte betyder något och att dessa ska ändras hela tiden. Jag förställer mig att ingen är bekväm med detta, i alla fall ingen människa som står i kontakt med sina känslor och som är levande. Därför kan man undra varför vi accepterar det och varför vi gjort maskinerna till norm. Det är inte bara jag som är ett offer här, förr eller senare drabbas alla. Se mig och andra i samma situation som ett slags kulturella seismografer som känner av strömningarna och anar vad som ligger i farans riktning. Jag säger inte att jag vet, jag är ingen siare; jag har bara ADHD och försöker visa att jag inte är sjuk eller handikappad; bara annorlunda och inte nödvändigtvis sämre.

Alla administrativa system som också ändras och som ser olika ut i olika sammanhang. Det är som att leva i ständig transit, som flykting i sin egen vardag. Min smala lycka är att jag tvingats utveckla kompetens att börja varje dag som den vore den första, vilket som sagt är både en välsignelse och ett helvete. Jag ser dock att andra också har problem. Även den som är bra på automatisering och som lätt anpassar sig till nya system tvingas lägga allt mer tid på detta, vilket gör att det finns mindre tid för annat. Jag ser med sorg och bedrövelse på hur akademin allt snabbare och allt tydligare avintellektualiseras och allt mer rationaliseras och automatiseras i jakten på prestation och effektivisering. Är det verkligen så vi vill ha det? Jag har funnit min plats och hanterar vardagen, det är inte för min egen skull jag engagerar mig i skolfrågor och värnar kunskapen, inte primärt och inte egentligen, men självklar handlar det om detta också. Jag värnar bildningen och humaniora, vishet och intellektuell utveckling samt tid att tänka och marginaler för att det gynnar alla, inte för att försöka anpassa samhället efter den jag är och hur jag fungerar.

En bredare, mer inkluderande och förstående samhällsnorm är till gagn för hela samhället och alla medborgare, inte bara för oss som är annorlunda och som lever i marginalen. Tänk efter. Var kritisk. Du är kanske bra på automatisering, men det är bara i jämförelse med andra människor. I relation till en maskin är du lika marginaliserad som jag är i relation till dig och den norm vi alla har att förhålla oss till. Om vi inte gör något, sätter foten och stannar upp för att reflektera över vart vi är på väg finns en uppenbar risk att inte bara den som har en neuropsykiatrisk diagnos tvingas inse att hen är marginaliserad. Om maskinerna görs till norm sitter vi snart alla i samma rangliga båt och kämpar för överlevnaden i ett stormigt hav; riskerar vi snart alla att bli flyktingar i vår egen tillvaro.