Digitaliseringens möjligheter och hot

Började den andra konferensdagen med att lyssna på en paneldiskussion om digitalisering av utbildning. En av deltagarna säger att digitalisering handlar om att placera individen i centrum, till skillnad från datorisering där fokus ligger på tekniken och automatisering. Jag tror helt klart att det är så förespråkarna vill att det ska vara men är osäker på det fungerar så i praktiken. För mig är digitalisering ett utmärkt svar, men det känns som vi tappat bort frågan på vägen. Det brukar sägas att det är olyckligt att försöka laga det som fungerar och lite så menar jag att digitaliseringen fungerar. Jag hör bara de översvallande entusiastiska argumenten för och avfärdas inte sällan helt när jag ställer frågan varför och vill veta vilka problem som digitaliseringen är tänkta att lösa. Missförstå mig inte, jag är ingen motståndare mot datorer och utveckling, det är bara sättet som nyordningen säljs in på som jag reagerar på, för kunskapens och lärandets skull, inte av någon annan anledning.

Det talas om en ny generation som är födda in i den digitala eran och som ser digitala lösningar som en uppsättning av gränslösa möjligheter och man menar att högskolan måste anpassa sig efter denna grupps krav och behov. Fast varför? I alla tider har studenter kommit till högskolan för att bedriva självstudier, vilket man alltid kunnat göra på en hel massa olika sätt och med olika verktyg. Jag förstår inte varifrån uppfattningen kommer att lärarna självklart ska anpassa sig efter studenterna. Alla som vill lära och utveckla kunskap borde anpassa sig efter kunskapen menar jag. Dessutom, är det verkligen så att det dykt upp en helt ny generation med studenter vars behov och krav skiljer sig från tidigare? Finns det fog för den uppfattningen? Jag förstår att det kanske känns och upplevs så, men gynnar det verkligen lärandet och kunskapsutvecklingen, som är lika analogt idag som under mänsklighetens hela historia, att på kort tid överge sådant som visat sig fungerar till fördel för ny teknik. Den tekniska utvecklingen går svindlande snabbt och kultur förändras också allt snabbare över tid; fast människans biologi har inte förändrats. Uppmärksamhetsspannet, möjligheten att ta in och bearbeta information samt förmågan att hantera komplexitet, är den samma idag som den var för 10000 år sedan. Tar man inte hänsyn till dessa förutsättningar vinner man ingenting, då finns en uppenbar risk att digitalisering leder till att innebörden i begreppen kunskap och lärande utarmas och anpassas till tekniken istället för att anpassa tekniken efter kunskapen och lärandet. Bara för att bredbandets spännvidd ökar betyder inte att människans förmåga att processa information skyndas på. Och lärstilarna som dyker upp i paneldiskussionen, som motiv för digitaliseringen är dom jag förstår saken rent hittepå.

Digitaliseringen måste svänga i takt med kunskapen och människornas biologi snarare än människans drömmar, visioner och önskningar om hur det borde vara. Om utbudet är större än förmågan att ta in och bearbeta information leder det bara till ökad stress och det gynnar inte lärandet och kunskapsutvecklingen; tvärtom ökar rastlösheten och behovet av omväxling. Ska man läsa och reflektera över klassikernas innehåll krävs tid och fokus mer än något annat. Visst kan man använda datorn för att kommunicera med andra om innehållet, men det är ju inte det som digitaliseringsentusiasterna talar om. Det talar sig ju varma för den revolution de tycker sig se konturerna av och säger ofta att tåget står på stationen, avgångstiden närmar sig och nu måste vi hoppa på för att att inte bli frånåkta i utvecklingen.

När det talas om digitalisering fokuseras problematiskt nog bara på dess möjligheter och verktygens förträfflighet; titta här vad man kan göra ... Ofta är säljsnacket provocerande naivt och påfallande okritiskt. Inte sällan är det ovärdigt en akademi med kunskapsambitioner. Som sagt, bara för att tekniken förändras betyder inte att människorna MÅSTE följa med. Kunskapen måste placeras i centrum om vi inte ska riskera att kasta ut barnet med badvattnet, vilket mycket talar för att vi är i full färd med att göra. Om digitalisering införs som ett sätt att effektivisera utbildning är man helt fel ute eftersom lärande tar tid; lika lång tid idag som för 100 eller 20 år sedan. Tiden är mer värdefull än världens mest avancerade dator och alla nya fräcka lärplattformar. Lärande handlar om erfarenhet och antal timmar som ägnats åt problemen man brottas med, om antalet aspekter som anlagts på en fråga och hur mycket man brottats med problemen. Lärande är en komplex och dynamisk struktur som blir mer hållbar ju fler kopplingar som görs och som hålls levande. Varken läshastigheten eller skrivhastigheten påverkas av vilket medium man använder. Informationen ska in i huvudet där den ska bearbetas och sedan ska kunskapen ut för att kunna bedömas. Det har och kommer inte att förändras.

Det finns absolut möjligheter med datorer och digitala verktyg, men om man låter sig bländas av alla löften och förhoppningar som företrädarna för digitaliseringen säljer in den nya tekniken med kommer man aldrig att kunna reformera skolan och den högre utbildningen på ett sätt som faktiskt leder till att lärandet förbättras och kunskapen utvecklas. Återigen, kunskap tar tid och följer sina egna lagar eller brist på logik. Man blir inte mer intellektuell för att man är en hejare på digitala verktyg, det blir man bara genom att låta saker och ting ta den tid de tar. Paradoxalt nog leder digitaliseringen till att den nödvändiga tiden minskas, särskilt om verktygen införs för att effektivisera utbildningarna.

Paneldeltagarna talar ganska raljant om motståndet mot digitaliseringen och skrattar åt mossiga lärare som motarbetar utvecklingen, vilket som sagt är väldigt vanligt. Och man gör det här liksom i många andra sammanhang utan att lyssna på argumenten som kritiken och farhågorna bygger på. Oron över att tiden för lärande minskar och att förståelsen för komplexiteten i lärprocesserna utarmas handlar om just det och är inte nödvändigtvis ett uttryck för teknikfientlighet. Vad är det för PROBLEM som digitaliseringen är lösningen på; vilket fråga besvarar datorerna i den högre utbildningen? Jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk så länge dessa frågor viftas bort eftersom jag blev lärare för KUNSKAPENS skull.

Jag har inte övertygats om att penna och papper, seminarier på campus och katederundervisning samt pappersboken har spelat ut sin roll. Jag vet så klart inte att det är så, men jag är öppen för att tänka om. Jag störs dock av konsultspråket och säljsnacket som jag finner ovärdigt i en akademisk miljö där man ser värdet av intellektuella kvaliteter. Framtiden skapas av oss människor, det finns ingen teleologi; och den som säger att jag och andra måste följa med i utvecklingen utan att visa vilka argument och belägg man lutar sig mot kan och kommer jag inte att lyssna på bara för att de söker uppmärksamhet och gapar högt.