Bara en liten reflektion över akademisk meritering. Att skriva böcker premieras inte alls i dagens akademiska kultur, boken finns inte ens med som en egen kategori på listorna där forskarnas prestation mäts. Böckerna som jag skriver hamnar under den förminskande kategorin bokkapitel, övriga texter. Det är sant att min text inte peer-rewiewats. Böckerna jag publicerat open access på nätet har inte lästs av två anonyma granskare, fast jag presenterar å andra sidan inga resultat som behöver granskas. Jag påstår en hel del saker, men pekar inte på någon empiri för att övertyga. Jag skriver som jag gör för att hjälpa läsarna och mina medmänniskor, som tillsammans skapar den kultur jag som kulturforskare försöker förstå, att få syn på kulturen och för att främja ett analytiskt tänkande som behövs för att förstå den och förutsättningar för förändring av den. Jag bloggar och skriver böcker som publiceras på nätet, fritt nedladdningsbart, för att främja samtal och engagemang kring den kultur som angår oss alla och som vi både påverkar och påverkas av. Kultur är ett ämne, hävdar jag, som kan kokas ner till ett enda ord; förändring. Och då kan man inte hävda något bestämt om den, man kan bara engagera sig och försöka engagera andra i dess ömsesidiga tillblivelse. Den kunskapen har jag skaffat mig genom åren av studier av andra kulturforskares arbeten och egen forskning. Böckerna ser ut som de gör för att jag anser att det är bästa sättet att skriva om och bygga upp förståelse för kultur, och jag har valt att göra på detta sätt trots att det inte på något sätt gynnar min karriär, i alla fall inte i dagens akademiska kultur och utifrån den kunskapssyn som råder i samhället.
Sådär, nu drar jag till IKEA och lägger följande ord i läsarens händer, som ett smakprov på min nästa bok. Återkommer imorgon med fler reflektioner från FEKIS.
Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är undertiteln till tre böcker om kultur, kunskap och (förutsättningar för) hållbarhet och demokratiutveckling. Denna bok är en av de tre. När jag började skriva var ambitionen att det inte skulle finnas någon inbördes ordning mellan böckerna. Jag ser dem fortfarande som en tredelad helhet, eller som tre olika ingångar till samma problem. Ingen av böckerna är överordnad de andra och det bör gå att börja med vilken som, lite beroende på vad man är intresserad av. Fast nu när jag sitter här och ska inleda slutredigeringsarbetet av den sista boken inser jag att det är svårt att hålla fast vid den ambitionen. Det finns en progression; jag har utvecklats under arbetets gång, något annat vore så klart märkligt. Även om jag fortfarande tänker mig att man ska kunna läsa denna bok fristående från de övriga två och att man kan börja med vilken som är detta den sista boken i serien för mig och jag har svårt att dölja detta faktum. Det händer saker när man skriver och publicerar tankar. Jag tänker inte på exakt samma sätt om kultur nu som när jag inledde arbetet med böckerna, och jag är säker på att tankarna jag har nu kommer att förändras framöver som en konsekvens av kunskaperna och erfarenheterna jag hela tiden skaffar mig, inte minst genom utbyte av tankar, svar på frågor och bemötande av kritik.
Var och en av böckerna utgår från ett begrepp hämtat från den tänkandets verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig: Samtal, Rhizom och Nomadologi. Tre begrepp som ytterst handlar om hållbarhet, eller som i alla fall kan användas för att förstå förutsättningarna för ett hållbart hållbarhetsarbete. Hållbarhet berör alla och det är avgörande att många engagerar sig i arbetet. Böckerna innehåller därför massor av olika uppslag och exempel att tänka med. Ambitionen har varit att resonera, snarare än argumentera. För att knyta samman böckerna skulle man kunna säga att mina ”samtal” med Deleuze och Guattari är tänkta att locka till andra samtal, samtal om kunskap och kultur, om ordning och struktur samt förändring och tillblivelse. Det som händer i mellanrummen är betydelsefullt, liksom vardagligt handlande och mellanmänsklig kommunikation. Processen och vägen fram är viktigare att fokusera på än det som är, och därför undersöks här förutsättningar för förändring och det som skulle kunna bli. Hållbarhet kräver förändring och är ett tillstånd som skulle kunna bli. Dagens problem med bristande hållbarhet kommer inte att lösas av experter, det är först när många människor tänker och agerar var och en för sig och på olika sätt som sammantaget är långsiktigt hållbart som samhället också blir hållbart, och det är inte ett mål eller ett statiskt tillstånd utan ett relativt jämviktsförhållande som hela tiden måste bevakas och värnas. Hållbarhetsfrågan ägs av oss alla tillsammans, och svaren som ligger till grund för handlingar som leder till förändring skapas gemensamt och är aldrig givna. Varken hållbarhet, kultur eller kunskap är någon annans problem. Ansvaret för hur det blir är vårt och vi har att hantera det tillsammans.
Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har den handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkla och entydiga lösningar, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring. Griper man sig an frågan på ett konventionellt sätt finns förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa, fast min utgångspunkt är att det inte finns några sådana svår på den typen av frågor eller problem som jag upparbetat kompetens för att hantera. Därför behövs det samtal; sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Det är temat i en av böckerna i serien. Vidare behövs insikt om hur man kan studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse, vilket är temat för en annan av böckerna. Och utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning i avsaknad av hierarki och skapa strukturer utan centrum. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är undertiteln till alla tre böckerna som var och en griper sig an det komplexa problemet hållbarhet från olika håll, även om utgångspunkten för hela serien är den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Mellan böckerna finns inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill.
Den uppmärksamme läsaren märker att det saknas metodkapitel i böckerna. Det finns ett skäl till det och det är att jag allt mer och allt tydligare inser det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap om det som är mitt studieobjekt, nämligen kultur. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault (1993) betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, om vad, hur, när och var. Det håller på att bli så i både akademin och samhället att bara den som arbetat efter på förhand bestämda och godkända metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli relevant och användbart, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det inom nuvarande ordning bara ett fåtal erkända forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Jag vänder mig mot det sättet att se på vetenskap eftersom det riskerar leda till att forskning reduceras till okritiskt utförande av standardiserade och kontrollerade metoder, vilket kan leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kreativiteten hämmas och kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs urvattnas, vilket leder till att man riskerar att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs.
Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag i mitt arbete som kulturforskare efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.
Jag har tagit fasta på att det verkar råda konsensus i samhället om att hållbarhet är bra, jag har i alla fall inte stött på någon som sagt att hållbarhet är dåligt och bör motverkas. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kunskap och kultur som presenteras i böckerna kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar definitiva svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är därför viktig, inte minst för att hållbarhetsarbetet ska kunna leda till att samhället blir mer hållbart. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor av typen: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Vi måste utveckla kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna.
Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera komplexa problem är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debattera och är möjliga att nå konsensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna och därför lämpar sig bättre att samtala om.
Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar många först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och utgår från att människor är rationella, och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man förstår att kunskap utvecklas av människor för människor; med allt vad det innebär (det vill säga att man beaktar det faktum att känslor och olika typer av bias alltid påverkar utfallet). Vårt moderna samhälle är på många sätt intellektuellt omoget och därför blir det svårt att diskutera problemen med att handla först och leta efter eller uppfinna rationella förklaringar i efterhand. Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Ett hållbart samhälle är ett intellektuellt moget samhälle där medborgarna både förstår skillnaden mellan rationell och intellektuell samt inser att båda kompetenserna behövs; rationalitet för att lösa komplicerade problem och intellekt för att lösa komplexa.
Jag har valt att respektera mina läsare genom att lägga mig på en relativt hög abstraktionsnivå eftersom jag menar att det krävs för att förstå kultur på kulturens egna premisser. Tyvärr anses det av många elitistiskt, men jag ser snarare den typen av påpekanden och anklagelser som en indikation på det finns en allmän och utbredd, bristande förståelse i samhället för betydelsen av intellektuell förmåga bland befolkningens breda lager. För om man talar om verkligheten är det den som avgör, inte personliga åsikter eller kulturella smakpreferenser. Vid sidan av skrivandet följer jag flödet på olika sociala nätverk, av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Jag skriver som jag gör i solidaritet med dem och alla andra som liksom jag vill placera kunskapen i centrum och värna bildningen i samhället. Jag balanserar medvetet på gränsen och ibland blir det allt för abstrakt. Därför vill jag vara tydlig med att det inte är ett uttryck för snobberi. Hög (och ibland allt för hög) abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst. Här ett exempel som förhoppningsvis kan förklara hur jag menar: Under en poesiuppläsning kan författaren lägga sig på högsta möjliga abstraktionsnivå för att utmana intellektet hos åhörarna och det är inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att få svar. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas som människa, inte för att informeras om fakta. Det är bra och viktigt att förenkla så mycket det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötsligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle och i sammanhang där man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. I ett intellektuellt moget samhälle däremot, lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter, för att tillsammans kunna räta ut frågetecknen. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt. I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum både i samhällsdebatten och i skolan och den högre utbildningen. Där delar man på ansvaret för att arrangemang inom konst och vetenskap blir lyckade och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre och man visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet, varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.
Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är undertiteln till tre böcker om kultur, kunskap och (förutsättningar för) hållbarhet och demokratiutveckling. Denna bok är en av de tre. När jag började skriva var ambitionen att det inte skulle finnas någon inbördes ordning mellan böckerna. Jag ser dem fortfarande som en tredelad helhet, eller som tre olika ingångar till samma problem. Ingen av böckerna är överordnad de andra och det bör gå att börja med vilken som, lite beroende på vad man är intresserad av. Fast nu när jag sitter här och ska inleda slutredigeringsarbetet av den sista boken inser jag att det är svårt att hålla fast vid den ambitionen. Det finns en progression; jag har utvecklats under arbetets gång, något annat vore så klart märkligt. Även om jag fortfarande tänker mig att man ska kunna läsa denna bok fristående från de övriga två och att man kan börja med vilken som är detta den sista boken i serien för mig och jag har svårt att dölja detta faktum. Det händer saker när man skriver och publicerar tankar. Jag tänker inte på exakt samma sätt om kultur nu som när jag inledde arbetet med böckerna, och jag är säker på att tankarna jag har nu kommer att förändras framöver som en konsekvens av kunskaperna och erfarenheterna jag hela tiden skaffar mig, inte minst genom utbyte av tankar, svar på frågor och bemötande av kritik.
Var och en av böckerna utgår från ett begrepp hämtat från den tänkandets verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig: Samtal, Rhizom och Nomadologi. Tre begrepp som ytterst handlar om hållbarhet, eller som i alla fall kan användas för att förstå förutsättningarna för ett hållbart hållbarhetsarbete. Hållbarhet berör alla och det är avgörande att många engagerar sig i arbetet. Böckerna innehåller därför massor av olika uppslag och exempel att tänka med. Ambitionen har varit att resonera, snarare än argumentera. För att knyta samman böckerna skulle man kunna säga att mina ”samtal” med Deleuze och Guattari är tänkta att locka till andra samtal, samtal om kunskap och kultur, om ordning och struktur samt förändring och tillblivelse. Det som händer i mellanrummen är betydelsefullt, liksom vardagligt handlande och mellanmänsklig kommunikation. Processen och vägen fram är viktigare att fokusera på än det som är, och därför undersöks här förutsättningar för förändring och det som skulle kunna bli. Hållbarhet kräver förändring och är ett tillstånd som skulle kunna bli. Dagens problem med bristande hållbarhet kommer inte att lösas av experter, det är först när många människor tänker och agerar var och en för sig och på olika sätt som sammantaget är långsiktigt hållbart som samhället också blir hållbart, och det är inte ett mål eller ett statiskt tillstånd utan ett relativt jämviktsförhållande som hela tiden måste bevakas och värnas. Hållbarhetsfrågan ägs av oss alla tillsammans, och svaren som ligger till grund för handlingar som leder till förändring skapas gemensamt och är aldrig givna. Varken hållbarhet, kultur eller kunskap är någon annans problem. Ansvaret för hur det blir är vårt och vi har att hantera det tillsammans.
Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har den handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkla och entydiga lösningar, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring. Griper man sig an frågan på ett konventionellt sätt finns förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa, fast min utgångspunkt är att det inte finns några sådana svår på den typen av frågor eller problem som jag upparbetat kompetens för att hantera. Därför behövs det samtal; sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Det är temat i en av böckerna i serien. Vidare behövs insikt om hur man kan studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse, vilket är temat för en annan av böckerna. Och utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning i avsaknad av hierarki och skapa strukturer utan centrum. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är undertiteln till alla tre böckerna som var och en griper sig an det komplexa problemet hållbarhet från olika håll, även om utgångspunkten för hela serien är den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Mellan böckerna finns inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill.
Den uppmärksamme läsaren märker att det saknas metodkapitel i böckerna. Det finns ett skäl till det och det är att jag allt mer och allt tydligare inser det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap om det som är mitt studieobjekt, nämligen kultur. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault (1993) betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, om vad, hur, när och var. Det håller på att bli så i både akademin och samhället att bara den som arbetat efter på förhand bestämda och godkända metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli relevant och användbart, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det inom nuvarande ordning bara ett fåtal erkända forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Jag vänder mig mot det sättet att se på vetenskap eftersom det riskerar leda till att forskning reduceras till okritiskt utförande av standardiserade och kontrollerade metoder, vilket kan leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kreativiteten hämmas och kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs urvattnas, vilket leder till att man riskerar att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs.
Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag i mitt arbete som kulturforskare efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.
Jag har tagit fasta på att det verkar råda konsensus i samhället om att hållbarhet är bra, jag har i alla fall inte stött på någon som sagt att hållbarhet är dåligt och bör motverkas. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kunskap och kultur som presenteras i böckerna kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar definitiva svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är därför viktig, inte minst för att hållbarhetsarbetet ska kunna leda till att samhället blir mer hållbart. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor av typen: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Vi måste utveckla kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna.
Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera komplexa problem är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debattera och är möjliga att nå konsensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna och därför lämpar sig bättre att samtala om.
Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar många först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och utgår från att människor är rationella, och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man förstår att kunskap utvecklas av människor för människor; med allt vad det innebär (det vill säga att man beaktar det faktum att känslor och olika typer av bias alltid påverkar utfallet). Vårt moderna samhälle är på många sätt intellektuellt omoget och därför blir det svårt att diskutera problemen med att handla först och leta efter eller uppfinna rationella förklaringar i efterhand. Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Ett hållbart samhälle är ett intellektuellt moget samhälle där medborgarna både förstår skillnaden mellan rationell och intellektuell samt inser att båda kompetenserna behövs; rationalitet för att lösa komplicerade problem och intellekt för att lösa komplexa.
Jag har valt att respektera mina läsare genom att lägga mig på en relativt hög abstraktionsnivå eftersom jag menar att det krävs för att förstå kultur på kulturens egna premisser. Tyvärr anses det av många elitistiskt, men jag ser snarare den typen av påpekanden och anklagelser som en indikation på det finns en allmän och utbredd, bristande förståelse i samhället för betydelsen av intellektuell förmåga bland befolkningens breda lager. För om man talar om verkligheten är det den som avgör, inte personliga åsikter eller kulturella smakpreferenser. Vid sidan av skrivandet följer jag flödet på olika sociala nätverk, av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Jag skriver som jag gör i solidaritet med dem och alla andra som liksom jag vill placera kunskapen i centrum och värna bildningen i samhället. Jag balanserar medvetet på gränsen och ibland blir det allt för abstrakt. Därför vill jag vara tydlig med att det inte är ett uttryck för snobberi. Hög (och ibland allt för hög) abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst. Här ett exempel som förhoppningsvis kan förklara hur jag menar: Under en poesiuppläsning kan författaren lägga sig på högsta möjliga abstraktionsnivå för att utmana intellektet hos åhörarna och det är inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att få svar. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas som människa, inte för att informeras om fakta. Det är bra och viktigt att förenkla så mycket det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötsligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle och i sammanhang där man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. I ett intellektuellt moget samhälle däremot, lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter, för att tillsammans kunna räta ut frågetecknen. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt. I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum både i samhällsdebatten och i skolan och den högre utbildningen. Där delar man på ansvaret för att arrangemang inom konst och vetenskap blir lyckade och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre och man visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet, varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar